I torsdags kväll tog Diezel och jag en egen liten åktur runt i Haninge. Började vid Haninge Djurklinik, men inte för att träffa någon veterinär, utan för att Diezel skulle få ställa sig på vågen. Måste hålla koll på vikten efter att han kastrerades i höstas och då vägde 47 kg, helt ok tycker jag. Minskade hans dagliga matmängd med 1 dl direkt efter operationen och trodde att det kanske skulle räcka. När jag sedan vägde honom i december, visade vågen på 50,5 kg! Alldeles för mycket! Hem och dra ned maten ytterligare, till 6 dl torrfoder om dagen och det har han nu ätit i drygt 1 månad. Lite resultat har det blivit, nu visade vågen på 49,1 kg, OM den nu gick rätt, den pendlade nämligen mellan 47,9 och 49,5, men stod mest still på 49,1, så jag räknar på det. Men några kg till skulle behöva bort på hunden med artros i ena knäet och jag hoppas att vi kan ”jobba” bort dem nu när han kan gå på längre promenader.
Efter att ha varit och köpt hans glukosamin också, så var det just det vi fortsatte med, att försöka gå bort några hekton till. Åkte ut till Tyresta för att gå på en längre promenad, bara han och jag. Kallt som sjutton var det, vi hade -13 grader på morgonen och nu började det bli kallare igen + att det blåste. När vi gått halva promenaden så kommer två tjejer galopperande med sina hästar på gångvägen som vi gick parallellt med. Diezel tittar upp i två sekunder ungefär på hästarna och fortsätter sedan att nosa på marken. Men eftersom vi skall vända och gå mot bilen igen, så ska vi in på gångvägen där hästarna står och den är ju inte så bred. Men tänk så behagligt det är sådana gånger med en hund som Diezel. Han är inte van vid hästar och trots att vi skulle gå bara en halvmeter ifrån dem, så fortsätter han nosandes vägen fram, alldeles bredvid hästarna. Han bryr sig inte ett dugg om dem och inte om det de lämnat efter sig heller, det ser ut som om Diezel umgås med hästar varje dag ungefär. Tänk vad jag gillar sådana hundar, som finner sig i det mesta utan några problem.
När vi kommer hem, så kunde man ju tro att han skulle vara lite trött denna hund, men ack så fel jag hade. Det var då det var dags att ”döda” så gott som samtliga leksaker här hemma. Och eftersom ingen annan ville hjälpa till, så fick han ta hand om detta själv!
För den här hunden har då fått tillbaka sin energi med råge! Och det är givetvis jätte kul! Trots att det ibland kan upplevas som något jobbigt. Tänk vad jag önskar att vi kunde ge oss ut i skogen och spåra nu tex. för det är just det Diezel skulle behöva.
Själv hade jag också hoppats på att bli lite trött efter denna dag, men inte då! Har den senaste tiden haft lite svårt att sova, men natten till fredagen slog väl alla rekord. Vaknade klockan två på natten och somnade sedan inte om! Tänk så irriterande det är! Man ligger i sängen och vänder på sig hur många gånger som helst, i hopp om att somna, men det går inte. Vid halv sex gav jag upp och gick ut med hundarna i en timme. SEN var jag trött! Kändes faktiskt som om jag skulle kunna somna ståendes i hallen, men det var så dags då det! Bara att fortsätta med det som skulle göras. Men jag tog en riktigt lugn och lång frukost, vilket för mig i alla fall känns som en bra start på dagen, innan det var dags att bege sig till jobbet.Och en fundering som har dykt upp i mitt huvud nu när jag kör bil en del mer än tidigare, är vad dessa påfartssträckor vid motorvägen är till för??? I min värld, så är de till för att man på ett smidigt sätt ska kunna komma upp i den fart som råder på motorvägen, 110 km/h, så att man kan ”flyta” in bland den övriga trafiken utan problem. Men i den världen är jag nog ganska ensam har jag märkt, för att i bästa fall har bilarna framför lyckats ”knåda” sig upp i 70-80 km/h när vi väl ska in bland de övriga bilarna på motorvägen. Men rekordet togs nog i torsdags, när bilen framför inte kommit upp i mer än 40 km när vi väl skulle ut på Nynäsvägen. Det var väl tur att solen sken, för mina nerver klarar inte sådant här riktigt!
Och tänk så härliga dagar vi har haft nu, med solen i ögonen både på väg till jobbet och hem igen. Det har varit så himla skönt med lite ljus. Och soluppgångarna har varit väldigt vackra.
Passade på att ta med mig Induz ut i går eftermiddag och han skulle ha med sig leksaken. Tänk så härligt det är att ha en hund som är så pass gammal som han är, men som ändå har ”barnasinnet” kvar när det gäller att leka. Kanske inte riktigt som när han var 2 år, men han ÄR nog ganska pigg för sin ålder tror jag.
Här sitter han min prins, för det är verkligen DET han är, en prins!
Så duktig när vi möter de små ”halvrabiata” hundarna som gör utfall på utfall mot honom, men som han inte bryr sig det minsta om. Han tittar på mig för att få sin godis! För pli har han på sin matte. Nu har vi just delat på en äppelruta till förmiddagsfikat :-) Ja, han ÄR ganska bortskämd, jag vet! Men jag bryr mig inte!!!I veckan gjorde jag något som väl ALDRIG har hänt förut, jag vågade inte gå förbi en hund med Diezel, utan jag vände och gick åt andra hållet. Är ute och går på en av gångvägarna och ser att det kommer ett äldre par från andra hållet med en hund som mesta liknade en bordercollie, men som i storleken såg ut som en golden. När vi har ca 5 meter kvar innan vi skall mötas, så blir denna hund HELT galen! Och jag lovar att jag var ganska säker på att mannen som höll i den inte skulle klara av det. För givetvis, så hade de säkert hört vad hundpsykologen sagt om att det är djurplågeri att ha ett halsband på sin hund, vilka gör så att varannan hund går runt med nackskador (enligt honom då), så de hade sin hund i en sele. Och denna hund, såg ut att vara ganska stark där den hängde i selen med bara baktassarna i marken och liksom grävde sig framåt i luften, med hussen släpandes på fötterna bakom. Så jag vände! Jag vågade inte riskera att Diezel skulle få hunden på sig och kanske göra illa sitt ben igen. Så feg var jag!
Nej, nu eftersom hundarna och jag är alldeles allena hemma så gott som hela helgen, så ska här städas idag och det ordentligt. Hinna med att baka matbröd och tvätta räknar jag också med. Sedan ikväll när allt är klart, DÅ kan jag sätta mig ned och sedan bara ta det lugnt resten av helgen. Kanske åka ut till Tyresta i morgon om det är lite skönare ute än idag. Det var också jätte skönt att få prata med dig Susann och som du hörde av veterinären så är det inte lätt att fastställa att en hund har EP. Allt annat måste uteslutas innan man kan dra några slutsatser av krampanfall. Och som sagt, en del människor ÄR bara för mycket, men det var väl ingen nyhet!
Trevlig fortsättning på helgen, alla som tittar in här!
