Utställning mm.

Det var minsann ingen risk att man frös på Söderstadion i onsdags, så all min oro var helt obefogad! Satt inklämd på läktaren mellan två stora karlar, ihop med så där 6 600 andra personer och det var faktiskt riktigt varmt och mysigt. Bajen vann ju också och vilket liv det var!

Värre blev det väl när vi skulle där ifrån, DÅ öste regnet ned! Jag var helt genom blöt och kall när jag kom till bilen, vilken en parkeringsvakt då stod och sneglade på, det var bara tre minuter kvar innan parkeringstiden skulle gå ut. Tur att man trasslade sig ut från arenan i tid! Bilen har som tur är en värmare som man kan ställa in när man vill att den ska gå igång, så bara vi kom in där blev det lite varmare. Hem och byta om till ordentliga regnkläder och sedan ut med hundarna. Lovar att jag somnade ganska ovaggad sedan.

Torsdag morgon och jag slog upp ögonen med en dånande huvudvärk och kunde absolut inte prata, rösten hade försvunnit någonstans under natten. Berodde säkert på att jag var tvungen att skrika för att de som satt bredvid mig på fotbollen över huvudtaget skulle höra vad jag sa. Men efter några koppar med riktigt varmt te, så började rösten faktiskt att återkomma.

Mitt på dagen var det dags att ta sig in till Bagis och sista besöket på rehaben med Diezel. Kommer nästan kännas lite tomt nu, att inte åka dit och träna med honom och träffa Therese som har hjälpt oss hela tiden. Stort TACK till dig! Men, men, nu anses han ju vara så bra att vi ska kunna träna honom här hemma och det är givetvis jätte skönt. Jag är dock lite orolig över att gå på för hårt med träningen, vilket jag nog alltid brukar lyckas med, inser jag nu efter denna skada. Men jag ska försöka ta det lugnt. Utställningen blir ju en riktig prövning för att se om benet håller känner jag.

Diezel var ganska nöjd efter sitt besök vid rehaben och efter en promenad så försvann han in till sin säng, där han tillbringade ett antal timmar.

Fredag och dags att förbereda sig för resan norr över. Lite smått hysteriskt känns det som, åka alldeles för många mil, för att kanske springa två varv i en utställningsring med hunden och sedan åka hem igen. Låter väl fullkomligt (o)normalt att syssla med?! Men det kan ju vara kul med en liten utflykt mellan varven och det var som sagt ett bra tag sedan vi var på en utställning. För som året sett ut med dessa hundar och då framför allt med lilla Diezel, så har vi inte kunnat göra någonting med honom. Jag hade under våren tänkt dra igång Diezel (eftersom hans ”ägare” inte gjort det) för att prova på att tävla i lydnadsklass 1 med honom igen. Han kan ju det mesta av de moment som ingår, så det har egentligen bara berott på ren slöhet att vi inte tävlat med honom.

Men nu blev det ju som det blev, först denna infektion i magen, som aldrig höll på att ge med sig. Sedan inflammation i prostatan, vilket gjorde att vi sedan beslöt att kastrera honom för att få ordning på problemet och så denna skada i benet, där senfästet vid handloven fick sig en ordentlig smäll. Det har tagit tid att få ordning på allt detta, men nu känns det i alla fall så pass ok, att vi kan ställa ut honom igen. Eller i alla fall göra ett litet försök. Jag har INTE fått honom i riktigt bra form, det är jag medveten om. Det verkar ganska svårt att få ryggen fast på en hund som inte får galoppera, ja även resten av hunden skulle också behöva bli lite fastare.

Så kl. 18.00 i fredags kväll, drog jag ned rullgardinen här. Då var hundarna rastade för kvällen och middagen var avklarad, bara att lägga sig och sova. Under senare delen av natten, när bilen var tankad, packad och klar, bar det av norr över. Kolsvart var det, regnade gjorde det och ju högre upp vi kom, desto dimmigare blev det. Men till slut nådde vi fram till vårat mål. En del väntan blev det, men Lena som har Diezels dotter Luna dök upp och höll oss sällskap. Och vi hann prata en hel del, fika och äta lunch innan dagen var slut. TACK för trevligt sällskap Lena! Vi håller tummarna här för att Luna är dräktig och att Diezel blir morfar om några veckor, tror att det kommer bli riktigt bra valpar.

Min största oro inför dagen var hur Diezels ben skulle funka. Det blir kanske så när de haft en skada och man inte riktigt vet hur det håller. Och trots att han nu inte är helt tipp topp trimmad och trots att han inte fick springa på så fort som han kan, så fick han ett CK i veteranklassen. I bästa hane stod han sedan som nr 3 och blev även BIR veteran.

Sedan blev det en ganska lång väntan innan det var dags för BIS finalen och där var det väl ingen ”mördande” konkurrens direkt, men Diezel vann! Och blev BIS-1 veteran!

Igår kväll, när vi landade hemma igen, var man ganska nöjd med dagen. Och jag tror nästan att jag somnade innan huvudet nådde kudden och har nog sovit som en stock hela natten. Idag känns det verkligen jätte skönt att se att Diezel verkar vara helt oberörd av gårdagen, ingen hälta och ingen stelhelt i benet. Induz där emot, är lite stel när han har legat och sovit ett tag, men jag hoppas att det inte är så farligt. För vi tog det lugnt och stannade ett antal gånger under resan så att hundarna fick komma ut och röra på sig. Det känns i alla fall som om jag kan dra en suck av lättnad idag. Men nog är vi lite ”sega” efter en sådan här tur, så idag blir det till att slappa här hemma.

Nu är det bara att lägga in ännu en högre växel i Diezels träning, för om två veckor är det dags för nästa utställning och DÅ måste han vara i bättre trim! Nu j…ar skall här tränas! Vill avsluta med ett stort TACK för alla gratulationer i gästboken! Ni skulle bara veta hur bra det känns efter allt strul i år.

Önskar er som tittar förbi här, en trevlig vecka!

En riktig höstvecka

Nu har vi fått smaka på vintern, så nu räcker det för i år tycker jag! För givetvis så blev det kallare i fredags eftermiddag och frös till på allt detta snöslask och blöta vägar. På kvällspromenaden lyckades jag åka kana på fötterna nedför hela backen till skogsparken, det var rena isgatan! Läskigt för min gamla hund också, man blir ju rädd att han ska halka och göra illa sig. Och jag har väl inget emot vintern egentligen, är det snö och några minusgrader ute, då är det helt perfekt. Men denna is och halka, där har vi det mindre bra med vintern.

Induz tycker i alla fall att det är jätte kul med snö och gjorde några riktigt halsbrytande skutt när vi var ute. Sedan skulle han fånga mig! Som tur var så fick han bara tag på kopplet och drog iväg med det istället. Ja, riktigt SÅ pigga har väl inte hans gamla ben blivit av glukosaminet, så att de håller för vad som helst! Det var bara att försöka få stopp på honom. Men snö är ju gott att äta också, speciellt när man inte får fara runt precis som man vill och det roade han sig med resten av promenaden.

Och i lördags morse, var Induz inte pigg. Det var väl inte helt förvånande efter rodeon ute i snön, det blev nog lite för mycket hoppande. Nu var han stel i benen och lite allmänt hängig igen. Så under lördagen fick han ta det lugnt, vi gick inga längre promenader. Vet inte om han hade lite ont i magen också, efter allt det han lyckades peta i sig tillsammans med snön.

Själv passade jag på att åka till Farsta för att träffa mina båda systrar och systersonen. Och jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, att till Farsta åker man inte en lördag mitt på dagen! Det var totalt kaos på denna parkering, jag valde att åka runt till betalparkeringen på baksidan och där hittade jag till slut en parkeringsplats. Det var jätte kul att träffa både systrar och systerson, men så mycket handlat för egen del, blev det väl inte. Tänker åka dit tidigt någon vardag i stället och handla lite åt mig själv, en varm jacka skulle inte vara helt fel. Skulle verkligen behöva ha några kängor också, som har bra gummisulor som inte är hala när det är kallt och is ute. Ja, vi får se om jag lyckas få tag på något.

Väl hemma igen, tog jag ut hundarna och tänk så skönt det kan vara ibland! Efter livet och stressen i Farsta centrum, var det såååå himla härligt att komma ut i den tysta och lugna skogen. Tänk så man har blivit egentligen, hellre skogen än shopping! Oj, oj, oj, säger jag bara, det skulle ha varit för några år sedan det! Helt ok kändes det att sätta sig ned med en stor kopp med varmt te och en massa tända ljus efter promenaden också.

Söndag morgon och regnet öste ned när jag tittade ut. På med regnstället och ut med de stackars hundarna. Induz var lite piggare igen, men Diezel valde att äta gräs istället för mat under dagen. Det är väl bara för att det i alla fall är tänkt, att han skall ställas ut på lördag och det vore ju synd om vi skulle kunna visa upp honom i något så när bra skick! Men så här är han ibland den hunden, han vill inte äta! Sedan låter man honom vara under dagen och oftast är han hungrig på kvällen igen. Likaså denna dag, när klockan började gå mot halv sex på kvällen DÅ var Diezel hungrig. Men under hela den regniga dagen såg det ut så här inne i hundsängen. Han hade en riktig slappar dag!

Det var väl inte bara Diezel som hade det, vi passade alla på att ta det riktigt lugnt. Några blöta promenader blev det givetvis, Induz ville ut och gå på en lite längre runda och det gjorde vi mitt på dagen. Sedan kommer ju inte Diezel undan sin träning, så där blev det väl till att gå ett antal kilometer och trava i uppförsbackarna, som vanligt!

Måndagsmorgonen bjöd på en härlig ishalka, för givetvis hade det varit kallt under natten efter söndagens regn. Höll på att halka omkull flera gånger under morgon turen med hundarna, som tittade lite underligt på mig, när jag titt som tätt började flaxa runt för att hålla balansen. Senare kom solen fram och värmde upp den kalla marken lite, så vid nästa promenad, var det blött och härligt igen.

Igår hade vi en riktigt skön höstdag här. Efter en del farande runt och fixande på förmiddagen, blev det en snabb lunch. Därefter packade jag in hundarna i bilen och drog iväg ut till havet, kände att jag behövde ha lite lugn och ro en stund. Och tänk så härligt det var att komma ut dit, där kan man verkligen samla ihop sina tankar! Inte en människa någonstans, solen sken från en klarblå himmel och det var hur mysigt som helst att gå där.

Hundarna tyckte nog också att det var kul att komma dit. Men att vara fotomodeller är väl mindre roligt som det ser ut. Men några fina bilder fick jag i alla fall på dem, tycker att det är så fina färger vid havet på hösten.

Höstfärger på tången som låg på stranden.

Det var faktiskt lite kallt insåg jag efter ett tag, speciellt när man kom in i skuggan där inte solens strålar kommit åt, där låg frosten kvar på marken.

Efter någon timme vände vi hemåt igen och det kändes ganska bra att komma in i värmen här hemma. Hundarna la sig i sina sängar och sov gott efter vår lilla utflykt.

Just nu sitter jag här och funderar på vad jag ska ha för kläder på mig ikväll när jag är bjuden på fotboll inne på Söderstadion. I mina ögon känns det lite kallt att gå på sådana saker den här årstiden, men jag har nu sagt ja till att följa med, och måste då bevisligen uthärda detta. Börjar nästan känna en viss oro över att de kommer få använda en ishacka eller något, för att få bort mig från läktaren sedan. Ja, vi får se hur det slutar, kallt är det och regn ska det bli till kvällen har de hotat med!

Full fart blir det resten av veckan också. I morgon är det dags för Diezel att åka in till rehaben för sista gången, sedan är han färdigbehandlad där och vi får ta över träningen helt själva. Det hoppas jag att vi klarar av och just nu känns det bara så skönt att skadan i hans ben faktiskt har läkt ihop så bra. Sedan, om inget oförutsätt inträffar, så bär det av norr över på fredag natt och det skall bli himla kul att ställa ut Diezel för första gången i veteranklass. Sedan hur resultatet bli, är ju en annan sak!

Önskar er som tittar in här, en fortsatt trevlig vecka!

Stolt rottweilerägare och snö mm.

Efter den lilla ”diskussionen” med Diezel, om olämpligheten i att morra åt små otrevliga pudlar, trots att det nu bara råkade vara i så där 3 sekunder. Så fick jag i söndags kväll känna mig RIKTIGT stolt över den andra hunden i familjen. Induz och jag är ute och går i skogsparken när det blir ett himla skällande några meter ifrån oss inne i skogen. Där står en kvinna och en man med sammanlagt fyra små hundar, som samtliga tyckte att det måste göra sig hörda genom att skälla hysteriskt på rottweilern som gick förbi. Samtidigt kommer två personer springande på gångvägen med varsin pudel i koppel. Jag håller Induz på min vänstra sida som vanligt och när den stora pudeln är ca 1,5 meter ifrån oss, så gör den värsta utfallet och slänger sig skällandes emot oss och den mindre hänger givetvis på! Ägarna står bara och ler och ser visst något komiskt i detta, vilket jag då har fruktansvärt svårt att göra.

Och ni skulle bara veta hur stolt och varm i hjärtat jag blir, när jag tittar ned mot min vänstra sida och min blick möts av två små mörka rottweilerögon som tittar upp mot mig. Ja, Induz ser inte ens åt de andra hundarna, han vill ha sin godisbit! Sååå skönt det känns sådana gånger, när man ser att man verkligen har lyckats vända sådana här hundmöten till något positivt! Induz väljer sin matte och den förväntade godisbiten, framför att svara de andra hundarna! Ordenligt omklappad blev min lilla ”prins” och massor av beröm fick han. Givetvis med hög röst, så att de andra hundägarna hörde vad jag sa om den duktiga hunden, som inte uppförde sig lika illa som de andra. Här är en bild på mig och Induz som min syster Magdalena har tagit.

Men jag håller helt med om det du Gudrun skrev i gästboken, att våra rottisar idag inte ens kan få agera som en normal hund, för att de då anses ”aggressiva”. Vi måste som sagt gå runt och kräva 10 gånger mer av våra hundar än vad andra gör av sina, just för att det är en rottweiler. Det börjar kännas riktigt fel och är också en anledning till att jag faktiskt inte tror att jag kommer skaffa mig någon mer rottweiler, det gör nästan ont att skriva det. Jag älskar rasen, för det är hundar som passar mig, men jag känner att som situationen är idag, så krävs det så himla mycket av mig som ägare och jag tror inte att jag varken orkar eller vill hålla på så längre. Tyvärr…

Efter de fina höstdagarna vi haft nu ett tag, så drog väl det riktigt tråkiga höstvädret in över oss med regn, blåst och mörker. Det var väl så där lagom kul att ge sig ut i tisdags morse för att gå på långpromenader med hundarna. Och hundarna ja, det är inte lätt att få liv i Diezel dessa dagar kan jag säga, han sover (eller?) såååå himla hårt när han hör att regnet smattrar mot föntret!



Men ska man ändå ut och bli blöt, så kan man ju bli det ordentligt och hundarna verkade faktiskt hålla med. För är de väl blöta, så spelar det inte så stor roll hur långt vi går sedan. Skönt var det att komma in igen efter någon timme ute i regnet. Men trots regn och blåst, så måste träningen med ”utställningskandidaten” gå vidare över stock och sten i skogen, upp för de brantaste backarna och sedan lite lugnare nedför igen. Ja, lite nytta ser man allt att vår träning har gjort, Diezel börjar bli fastare i kroppen och musklerna trimmas väl sakta men säkert.

Induz går också på längre promenader igen och det känns verkligen bra att det fungerar. Han tycker även att det är dags att hugga tag i de leksaker som Diezel springer runt med här om kvällarna. Nu tycker Induz att det är lite kul med dragkamper igen och det låter mellan varven som om man bor i en lejonflock eller något.

Här har han dock tagit en paus, mitt i leksakshögen.

Under onsdagen skulle det bli ”SNÖ KAOS” här i Stockholmsområdet. Ja, det kunde komma lite snö dalande ner över oss och hysterin började sätta klorna i folk. Köerna till däckfirmorna för att byta däck ringlade långa och många började väl ställa in sig på detta kaos som brukar uppstå när det kommer snö här. Dock syntes ingen snö till!

Igår sken solen och det fina vädret var tillbaka. Själv var jag in till Hammarbysjöstad på ett möte. Men på eftermiddagen när jag kom hem, så gick vi ut i solen hundarna och jag. Tränade lite igen med Diezel som började se totalt uttråkad ut efter fjärde svängen upp för den branta backen.

I morse när man slog upp ögonen och tittade ut, såg det däremot ut så här!

En riktigt blöt snö vräkte ned över oss här på södra sidan om Stockholm. Jippi tänkte jag, Diezel och jag som ska in till rehaben redan nu på morgonen. Det var väl en himla tur att ”mekanikern” satt på vinterdäcken på bilen igår kväll, för annars hade vi nog kunnat få lite problem.

Så efter de vanliga morgonpromenaderna och frukosten, så var det dags att ge sig iväg. Dock hade jag glömt att det faktiskt tar lite tid att skotta fram en bil, så nu kom vi iväg liiite senare än vad jag hade planerat. Trafiken på Nynäsvägen gick i ca 70-80 km/h och det förstod jag däremot inte, för där var det ju blött på vägen. Så det var bara att gasa på och inne vid Bagis var vi också en stund innan det var dags för Diezel. Här sitter han utanför rehaben i snöstormen och väntar.

Det kändes väl inte så jätte kul kanske att bli instängd ihop med massa vatten i en behållare och Diezel verkar som vanligt lite fundersam över vart det kommer ifrån.

Sedan var det bara att trampa på. Och det är Diezel riktigt duktig på nu.

Efter träningspasset var det dags för en dusch och sedan ut i kylan igen. På med värmen i bilen och så iväg hemåt. Lite hade snöandet minskat och det var faktiskt mer blött än moddigt och halt nu.

Tog en liten runda i skogen när vi kom hem och titta så fint det är.

Nu börjar jag se en blå himmel igen och solen är på väg att komma fram, så man kan ju verkligen fundera över varför denna snö var tvungen att komma ned. Nu är det dags för lite fredagspyssel och sedan ser jag fram emot en god middag (oxfilé och hasselbackspotatis) och en riktigt lugn och skön fredags kväll.

Önskar er som tittar förbi här, en riktigt trevlig helg!

Hundar

Hela torsdagen, efter det att jag släpat runt Diezel på långpromenaden i skogen med massa klättring, så såg det ut så här. Det kanske var liiite taskigt, för jag såg allt på honom redan innan vi gick, att det ”knarrade” lite i benen efter onsdagens rehabträning. Men vad sjutton, vi måste ju komma igång igen!

Fredagsmorgonen bjöd på ett kyligt uppvaknande när man satte näsan utanför dörren. Fy, så kallt det var! Ja, vaken blev man i alla fall när man knallade runt med hundarna. Och tänk så skönt det var att komma in i värmen sedan, göra i ordning frukost till både hundar och sig själv, ta filten och sätta sig i soffan framför TV:n och se på morgonens nyheter. Det känns bra att få en lugn start på dagen!

Mitt på dagen, när det var dags för nästa runda med hundarna, så tog jag med mig kameran. Tänkte försöka få någon fin höstbild. Att ta kort på Diezel när jag är själv, det har jag redan gett upp, han ser ut som om han håller på att dö. Induz är lite mer lättlurad, men även han har ett fasligt bestyr med att undersöka allt som finns UNDER löven. Samt att ÄTA det som går!

Men till slut så, blev det några bilder i alla fall.

Diezel och jag lyckades träffa på hunddagiset när vi var ute och dem har jag faktiskt inte sett till här sedan Induz lyckades dra igång hela gänget och det blev ett fasligt liv i skogsparken. En hund skällde ju på Induz och han svarade lite, det resulterade i att det blev en väldig röra bland dagisgänget. Diezel däremot tacklar sådana saker på ett helt annat sätt. När han ser att det kommer så där 30 hundar i olika storlekar gående mot honom, DÅ sätter han sig ned med fundersam min. Och den hunden kan verkligen se fundersam ut! När sedan alla hundar har passerat, DÅ måste han noga undersöka vilka dofter de har lämnat efter sig. På ett ställe hade någon av hundarna krafsat lite i marken, jag såg väl så där 4 repor i jorden efter klorna. Och just där, var Diezel tvungen att göra en mindre utgrävning. För det vi lämnade efter oss ca 2 minuter senare, såg ut som en krater. Han är för rolig den hunden!

På kvällen var han mindre rolig kan jag väl säga. Han fick helt plötsligt för sig att han nog var trött på den lilla ”spänniga” pudelhanen som alltid brukar skälla och morra åt honom. Så denna kväll, när det började fräsa om pudeln, svarade Diezel i så där 3 sekunder! Han brukar inte bry sig, men ibland får han bara nog som det verkar, och jag förstår honom nästan (fast jag inte gillar det) men man kan väl inte ta hur mycket "skit" som helst i längden. Pudelns husse såg ut ungefär som om han mött ett spöke i mörkret och tittade på mig som om jag var en fullständig idiot, som lät min stora, "farliga" hund bete sig på dylika sätt. Men att hans egen hund låter så där varje gång vi möter dem, det är tydligen inte riktigt lika illa. Nu gick han och blängde en bra stund på oss och jag tänkte för mig själv att; titta du ”gubbe” lilla, så här blir det när de stora hundarna till slut får nog av era småhundars dumheter! Tyvärr, så tror jag inte att folk förstår det! Ni vet väl att de stora hundarna ska ”tåla” att de små beter sig illa, just bara för att de är mindre, det fick jag ju lära mig i våras. Dessvärre så har inte Diezel anammat detta, av någon konstig anledning! Men det ska bli intressant att se vad pudelhussen gör nästa gång vi möts igen.

Lördagen startade med en normal promenad med Induz och sedan en lång med Diezel, ca 1 timme var vi ute i mörkret och gick. Och tänk så tyst och lugnt det är vid den tiden (kl. 06.00) en lördagsmorgon! Inte så konstigt kanske, eftersom de flesta normala personer sover vid den tiden. Men är man morgonpigg som jag och tillika hundägare, så är det jätte skönt att ut och gå i detta lugn.

Senare på dagen skulle jag iväg till Tyresö BK och träffa Nina och Evy och ett helt bullmastiff gäng. Det stod agility på schemat för deras bulleträff denna gång och det är roligt ska ni vet. Jag skulle nu försöka föreviga detta med min kamera och det kan jag ju inte säga nej till. Men innan jag åkte, så var ju Induz och Diezel tvungna att få göra något också, det blev att leta upp gömda saker i alla löven.

Och efter att dels ha fått letat saker, promenerat och ätit lunch, så gick de och la sig i sina sängar och såg ganska nöjda ut. Då känns det helt ok att åka iväg hemifrån en stund.

Som vanligt så var det ett gäng med bullmastiffer som var med på träffen, och dessa hundar fick prova på både det ena och det andra. Här kommer en bild på Lotta, som faktiskt fått upp snitsen riktigt bra när det gäller att gå slalom mellan pinnarna. Det gäller att hålla koll på alla benen bara!

Indy, ser väl inte helt övertygad ut om att det finns någon som helst nytta, med att gå upp på denna vipp-bräda. Men han gjorde det, efter att ha funderat en stund.

Sedan har vi Svea, som nog är en ganska livlig ”bulle”, påminner lite om Induz i sitt sätt att vara faktiskt. Det händer många saker, under väldigt kort tid, men man vet inte riktigt varför! Men hon är för söt den hunden, här har hon hamnat högst upp på A-hindret.

Det blev några trevliga timmar ihop med en massa ännu trevligare människor och hundar, Tack ska ni ha! Och det var faktiskt riktigt skönt att vara ute, så länge solen värmde i alla fall.

Nu, efter ännu en väldligt lugn morgonpromenad med hundarna, är det dags att hugga tag i att tvätta fönster här hemma. Kul va? Men det känns ganska bra när allt är klart sedan och de nya gardinerna är på plats. Ska ta en sväng ut till Tyresta också sedan har jag planerat, Diezel och jag ska ut och klättra i skogen. Tyvärr, så får Induz ta det lite lugnt ännu, såg lite hälta hos honom i morse och det kan nog bero på att han letade saker lite väl häftigt igår. För som sagt, det är svårt att hålla ett lagom tempo för den hunden.

Hoppas att ni alla får en trevlig vecka!

Höst

Tänk vilka härliga höstdagar vi har haft denna vecka! Visserligen har nätterna varit kalla och frosten har ”frasat” under fötterna på hundarna och mig när vi gått i gräset på morgonpromenaderna. Men på dagarna, när solen varit uppe, DÅ har det varit riktigt skönt!

I måndags var det dags att åka till Haninge djurklinik igen, dock inte med de egna hundarna. I och för sig så var Induz med, kan vara bra att han får åka dit någon gång utan att bli stucken tänkte jag. Men han är ju för rolig den hunden, för när vi väl kommer dit, så ska han absolut in till veterinären. Även fast han egentligen inte tycker att det är så kul.

Nu gick vi där och åt lite godis, tittade på hundar och myste lite i solen, medan vi väntade på Magdalena och Daisy. Det var dags att ta bort stygnen på Daisy efter hennes operation. Och givetvis, (eftersom allt går så himla ”bra” detta år) så var det väl inte helt positiva resultat som veterinären gav till Magdalena, så nu blir det en operation till för Daisys del. Men efter det, har man i alla fall gjort vad som går, för att minimerat de risker som finns.

För egen del, så har det blivit en hel del promenerande denna vecka, och det är såååå himla skönt att kunna gå med hundarna nästan som vanligt igen. Induz ÄR piggare, och om det beror på glucosaminet eller något annat, det vet jag inte. Men jag tycker mig se en klar förbättring när vi är ute och går, nu vill han helt plötsligt ha med sig sin leksak igen, vilket han valt bort de senaste månaderna till exempel. Han travar mer och verkar allmänt gladare igen. Nu hoppas jag att detta håller i sig och om det är Seraquinet som gjort underverk, så är jag innerligt tacksam och glad kan jag säga.

Diezel har också fått gå på längre promenader igen. Han markerade ju lite på sitt skadade ben efter att ha hoppat runt som en liten känguru för några veckor sedan. Men efter att han fick ta det lugnt någon vecka, så har det nu gått att sätta lite fart på honom igen. Han är ju som sagt anmäld till en utställning om några veckor och man har ju ingen lust att komma och visa upp en hund som inte är i kondition alls, trots att det är en veteran. Så nu får han allt trava i uppförsbackarna igen och benet verkar hålla, men Diezel blir trött. Det är fasligt så fort de tappar sin kondition egentligen. Men så här ser det oftast ut efter våra små ”tränings pass”.

Men vi jobbar på och igår var vi in till Bagarmossen och rehaben igen. Denna gång blev det en lite mer ingående genomgång av Diezels ben och det låter i alla fall som om vi har skött oss ganska bra. Han reagerade inte alls på böjprov och klämmandet, så det ser jag som ett positivt tecken. Han ska nu belastas lite mer och det fick han även prova på redan igår, genom att gå en hel del fortare i water treadmillen mot vad han gjort innan. Och har Diezel varit trött efter tidigare besök där, så är det inget mot vad han blev nu! Han ”rasade” ihop bland sina filtar där bak i bilen och sov gott redan innan vi kom ut på Nynäsvägen, vilket inte är så långt. Har även fått lite mer träningstips som vi ska sätt igång med på direkten och det känns jätte bra.

Tog en liten tur med honom i skogsparken innan vi gick hem igår och middagen serverades. Efter det, såg jag inte till Diezel förrän det var dags för den sista kvällspromenaden och då fick jag gå in och hämta honom i hans säng. Jo, i och för sig så smög jag in och tittade till honom några gånger, och då såg det ut så här.

Det både kom och gick folk här hemma, men inte så mycket som ett hårstrå rörde sig borta i Diezels säng, för han sov sååå himla hårt. Nu på morgonen, kom han väl utvinglande i hallen när jag ropade på honom. Men väl ute, insåg han att det regnade och tyckte att vi allt kunde gå in igen. Men en liten tur runt i omgivningarna blev det i alla fall. Får ta en längre promenad med honom senare.

Som sagt, idag regnade det här morse och jag såg fram emot en ”inne” pyssel dag. Men av det blev det inget! För det verkade bara vara en tillfällig ”svacka” i det fina höstvädret och redan efter några timmar så sken solen igen. Aha tänkte jag, perfekt att släpa med sig den något sega Diezel ut på en runda i skogen, nu när det är ok igen. Nu ska han nämligen gå över stock och sten med sitt ben för att träna det. Så först gick jag en lite längre runda med Induz, som glatt knatade på i så gott som vanlig takt igen. Nu håller han för det mesta till framför mig som han brukar göra och det är sååå kul att se.

Hem med Induz och så iväg med Diezel, som faktiskt har blivit lite av en ”snubbelfot” med sitt skadade ben. Över Tyrestavägen gick färden och in i skogen. Förutom Diezel och mig, så kryllade väl denna skog av så där 500 dagisbarn i alla åldrar med reflexvästar på sig. Lite orolig blev jag, eftersom Diezel stundtals tappade fokusen helt på vad han satte sina tassar, när han var tvungen att kolla vad dessa barn gjorde. Men vi klättrade på där över stenar och bergshällar, men det börjar bli lite lurigt att ta sig fram på grund av alla blöta löv som ligger marken, det var riktigt halt på vissa ställen. Turen gick i alla fall bra och hem kom vi igen utan några stukade tassar och fötter. Skönt!

Nu måste jag hugga tag i min egen något till trasslade situation också och se om jag kan komma på någon vettig lösning. Ja, vi får se, förhoppningsvis så kanske allt löser sig så småningom, men just nu känns det som om alla lösningar ligger en bra bit bort. Men visst brukar man säga; ”Det som inte dödar, det härdar” och det stämmer för hoppningsvis!

Ha det!