Höst

Tänk vilka härliga höstdagar vi har haft denna vecka! Visserligen har nätterna varit kalla och frosten har ”frasat” under fötterna på hundarna och mig när vi gått i gräset på morgonpromenaderna. Men på dagarna, när solen varit uppe, DÅ har det varit riktigt skönt!

I måndags var det dags att åka till Haninge djurklinik igen, dock inte med de egna hundarna. I och för sig så var Induz med, kan vara bra att han får åka dit någon gång utan att bli stucken tänkte jag. Men han är ju för rolig den hunden, för när vi väl kommer dit, så ska han absolut in till veterinären. Även fast han egentligen inte tycker att det är så kul.

Nu gick vi där och åt lite godis, tittade på hundar och myste lite i solen, medan vi väntade på Magdalena och Daisy. Det var dags att ta bort stygnen på Daisy efter hennes operation. Och givetvis, (eftersom allt går så himla ”bra” detta år) så var det väl inte helt positiva resultat som veterinären gav till Magdalena, så nu blir det en operation till för Daisys del. Men efter det, har man i alla fall gjort vad som går, för att minimerat de risker som finns.

För egen del, så har det blivit en hel del promenerande denna vecka, och det är såååå himla skönt att kunna gå med hundarna nästan som vanligt igen. Induz ÄR piggare, och om det beror på glucosaminet eller något annat, det vet jag inte. Men jag tycker mig se en klar förbättring när vi är ute och går, nu vill han helt plötsligt ha med sig sin leksak igen, vilket han valt bort de senaste månaderna till exempel. Han travar mer och verkar allmänt gladare igen. Nu hoppas jag att detta håller i sig och om det är Seraquinet som gjort underverk, så är jag innerligt tacksam och glad kan jag säga.

Diezel har också fått gå på längre promenader igen. Han markerade ju lite på sitt skadade ben efter att ha hoppat runt som en liten känguru för några veckor sedan. Men efter att han fick ta det lugnt någon vecka, så har det nu gått att sätta lite fart på honom igen. Han är ju som sagt anmäld till en utställning om några veckor och man har ju ingen lust att komma och visa upp en hund som inte är i kondition alls, trots att det är en veteran. Så nu får han allt trava i uppförsbackarna igen och benet verkar hålla, men Diezel blir trött. Det är fasligt så fort de tappar sin kondition egentligen. Men så här ser det oftast ut efter våra små ”tränings pass”.

Men vi jobbar på och igår var vi in till Bagarmossen och rehaben igen. Denna gång blev det en lite mer ingående genomgång av Diezels ben och det låter i alla fall som om vi har skött oss ganska bra. Han reagerade inte alls på böjprov och klämmandet, så det ser jag som ett positivt tecken. Han ska nu belastas lite mer och det fick han även prova på redan igår, genom att gå en hel del fortare i water treadmillen mot vad han gjort innan. Och har Diezel varit trött efter tidigare besök där, så är det inget mot vad han blev nu! Han ”rasade” ihop bland sina filtar där bak i bilen och sov gott redan innan vi kom ut på Nynäsvägen, vilket inte är så långt. Har även fått lite mer träningstips som vi ska sätt igång med på direkten och det känns jätte bra.

Tog en liten tur med honom i skogsparken innan vi gick hem igår och middagen serverades. Efter det, såg jag inte till Diezel förrän det var dags för den sista kvällspromenaden och då fick jag gå in och hämta honom i hans säng. Jo, i och för sig så smög jag in och tittade till honom några gånger, och då såg det ut så här.

Det både kom och gick folk här hemma, men inte så mycket som ett hårstrå rörde sig borta i Diezels säng, för han sov sååå himla hårt. Nu på morgonen, kom han väl utvinglande i hallen när jag ropade på honom. Men väl ute, insåg han att det regnade och tyckte att vi allt kunde gå in igen. Men en liten tur runt i omgivningarna blev det i alla fall. Får ta en längre promenad med honom senare.

Som sagt, idag regnade det här morse och jag såg fram emot en ”inne” pyssel dag. Men av det blev det inget! För det verkade bara vara en tillfällig ”svacka” i det fina höstvädret och redan efter några timmar så sken solen igen. Aha tänkte jag, perfekt att släpa med sig den något sega Diezel ut på en runda i skogen, nu när det är ok igen. Nu ska han nämligen gå över stock och sten med sitt ben för att träna det. Så först gick jag en lite längre runda med Induz, som glatt knatade på i så gott som vanlig takt igen. Nu håller han för det mesta till framför mig som han brukar göra och det är sååå kul att se.

Hem med Induz och så iväg med Diezel, som faktiskt har blivit lite av en ”snubbelfot” med sitt skadade ben. Över Tyrestavägen gick färden och in i skogen. Förutom Diezel och mig, så kryllade väl denna skog av så där 500 dagisbarn i alla åldrar med reflexvästar på sig. Lite orolig blev jag, eftersom Diezel stundtals tappade fokusen helt på vad han satte sina tassar, när han var tvungen att kolla vad dessa barn gjorde. Men vi klättrade på där över stenar och bergshällar, men det börjar bli lite lurigt att ta sig fram på grund av alla blöta löv som ligger marken, det var riktigt halt på vissa ställen. Turen gick i alla fall bra och hem kom vi igen utan några stukade tassar och fötter. Skönt!

Nu måste jag hugga tag i min egen något till trasslade situation också och se om jag kan komma på någon vettig lösning. Ja, vi får se, förhoppningsvis så kanske allt löser sig så småningom, men just nu känns det som om alla lösningar ligger en bra bit bort. Men visst brukar man säga; ”Det som inte dödar, det härdar” och det stämmer för hoppningsvis!

Ha det!