Oj oj oj, säger jag bara! Ännu 1 år i mitt liv har passerat och tänk så mycket som hinner hända under den tiden. Förra året när jag fyllde år, satt jag här med både Induz och Diezel vid min sida. Två äldre hundar som i en ganska lugn takt knallade fram och som jag visste nästan till 100% vart jag hade. Tänkte inte ens tanken på att jag om 1 år skulle sitta här med en ny rottweiler, ett barnbarn till Induz, och att varken han eller Diezel skulle finnas kvar längre. Det gör riktigt ont när jag tänker på dem och jag kan säga att jag saknar dem båda två något enormt vissa dagar. Det har varit ett tufft år detta må jag säga!
Då var jag också så gott som helt säker på att min nästa hund INTE skulle bli en rottweiler. Men så blev det alltså inte, för nu sitter jag här med en riktig illbatting igen, som har en hel del ”drag under galoscherna” om vi säger så. Både på gott och ont, för ibland blir det lite jobbigt, speciellt när man ska ta sig igenom dessa perioder med könsmognad och psykisk mognad mm. Men för det mesta så är det ju jätte kul! Just nu så finns det inte så speciellt många saker som kan te sig farliga för unga herr rottweiler igen, det varierar från vecka till vecka det där och just nu är modet på topp! Jag tycker mig ha sett det hela tiden, men igår var det till och med så att husse sa; att dådkraft, det verkar det ju finnas en del av där! Det var när Nemuz hoppade upp i min nya och väldigt ”lättrullande” kontorsstol som jag fick i födelsedagspresent. Det bekom honom inte ett dugg att stolen rullade iväg och höll på att hamna inne i en garderob, den skulle bara få sig en ordentlig genomgång av den nyfikna rottweilern som hängde/satt i den. Han är för rolig denna hund!
Under veckan som gått har vi hunnit med att träna en del också. En dag skulle jag sitta i ett möte under eftermiddagen, så jag började inte jobba förrän klockan var 12. Givetvis gäller det att utnyttja tiden på bästa sätt, så Nemuz och jag hann med att både träna lydnad och ta en längre promenad ute vid Tyresta innan jag åkte till jobbet. Denna dag bjöds vi också på en riktigt fin soluppgång där ute i skogen.
När vi kom hem, gick Nemuz raka vägen in till sin säng och somnade och då känns det helt ok att lämna honom ensam några timmar. För när man sedan kommer hem igen, brukar det komma en liten rottweiler utvinglandes i hallen och se ganska så nyvaken ut. Därefter blir det full fart igen!
Under en av våra promenader i veckan, lyckades vi träffa på stackars Emma också. Hoppas att du kanske tittar in här ibland, för jag ber så väldigt mycket om ursäkt för min lågt flygande rottweiler! Jag har hört att det finns kurser hos brukshundsklubben för dylika saker, men där kom vi ju inte med. Först skulle vi få vara med, men sedan när de frågade vad jag hade för hund, så var de på kursen redan ett så "sammansvetsat gäng", så att de inte ville ha in en ny hund. Ja, jag hoppas verkligen INTE att det berodde på att jag hade en rottweiler, trots att tanken nästan slog mig när jag fick detta svar av dem. För nu sa inte jag att jag hade en viss erfarenhet av att träna med rottisar sedan tidigare. Denna klubb gick i alla fall miste om en ny medlem, men det spelar nog ingen roll. Det var en parantes. För det jag skulle skriva, är att denna hund har ju tagit detta med att hälsa på människor, till en helt annan nivå än vad jag tidigare varit van vid, eftersom han i sin glädje, gör vad han kan för golva alla! Jag kommer att nappa på det erbjudande jag fick av Emma, att följa med till SSBK där hon och Grim håller till och träna Nemuz på att hälsa på människor (eller snarare kanske tvärt om, att INTE hälsa på människor). Men jag tror att jag väntar ett tag, i alla fall tills min kära lilla hund börjar närma sig en landning på marken igen. För jag hoppas ju, att han kommer lugna ned sig lite med tiden.
Snö har vi så det räcker och blir över och jag hade ju önskat mig ett fint väder igår på min födelsedag. Tänk så härligt att kunna gå på en lång promenad i solen. På morgonen när jag slog upp ögonen, hade vi i alla fall -6 grader här och det var jätte vackert ute med all frost. Dock gömde sig solen lååångt bakom de tjocka molnen.
Men det gjorde inte så mycket, för här fick man trevligt besök och en god lunch med efterföljande fika. Nemuz gjorde vad han kunde för att visa sig från sin allra bästa sida, eller vad man nu ska säga. Kommer man som gäst hit, bli man ordentligt ”omhändertagen” i alla fall, med blåmärken både här och där är jag rädd för. Men stort TACK för en trevlig dag och för de fina presenterna, sitter här som en kung vid datorn nu!
På kvällen blev det en riktigt god middag. Ute snöade det för fullt igen och blåste som bara den. Det var ganska skönt att hålla sig inne med massor av tända ljus. Idag på morgonen, hade snöandet förbytts till regn och det var med livet som insats man gav sig ut på dagens första promenad. Tack och lov för dubbarna på skorna säger jag ännu en gång! De fick verkligen visa vad de gick för när man halkade fram över is, slask, snö och rinnande vatten. Usch säger jag!
Denna dag var tänkt att bli en riktigt lugn dag, men SÅ blev det inte riktigt! Har just kommit hem från Åkersberga, där vi varit och fikat ihop med vår vän Susann från Umeå, som är där på en kurs. Vi träffas inte allt för ofta och det var verkligen kul att se dig Susann och prata hundar (givetvis :-). Vi gjorde även ett försök att ta en bild på den lilla vilden som blir 11 månader i morgon. Men att stå stilla nu, är inte helt enkelt! Men med lite fantasi så kan ni kanske se hur han ser ut.
Vill nu avsluta detta inlägg med att åter igen TACKA så jätte mycket för gratulationer, presenter, en riktigt trevlig födelsedag och helg! Nu tror jag att jag skall göra precis som Nemuz!
I morgon ska Nemuz och jag träffa Maarit och hans bror Kansas och det ska bli jätte kul. Har inte sett dem sedan i augusti när vi var på utställning. Nu ska vi försöka oss på att träna lite med våra små hundar och det kommer bli spännande att se hur det går. Ha en bra vecka nu!



















































