Livet med en valp

Detta inlägg kommer mest att handla om den lilla illbattingen till valp, som faktiskt är den som ser till att det händer mest runt omkring sig just nu. För här har man nu under några dagar kastat sig ut med ”valphuliganen” i högsta hugg och med spänd förväntan tittat efter den vita och bruna åsnesvansen, med en liten tofs på, som då förhoppningsvis ska leta sig ut ”bakvägen”, dock utan resultat! Förstår fullt och fast att grannarna kastar en hel del konstiga blickar på mig, där jag noga studerar det som valpen lämnat efter sig i gräset. Men ingen svans har synts till! Det enda som har hänt, är att magen verkade ha hamnat i en ”viss” obalans. Vilket kanske inte är så konstigt, risken är nämligen stor att det kan finnas mer än bara en åsnesvans där inne!

Ja, jag blev faktiskt lite orolig här, så i måndags eftermiddag tog jag med mig Nemuz och åkte till Haninge Djurklinik. Som vanligt är de snälla och gör vad de kan för att hjälpa en smått hysterisk rottweilerägare. Nu fick jag mig en pratstund och en hel del råd och dåd om hur jag skall behandla denna mage, så att den nog rättar till sig själv igen. Tack så jätte mycket för hjälpen Anette, nu känner jag mig lite lugnare! Och magen också, som redan igår var bättre. Men fortfarande har ingen svans synts till!

Den lilla träningen med att försöka få valpen att stå stilla lite längre än 3 sekunder går vidare. Inser efter helgens försök att kyckling inte alls är en bra belöning. För kära nå´n när denna hund kände lukten av minsta lilla kyckling bit! Oj, oj, oj, säger jag bara, han blev till och med värre än min lillasyster när hon var liten, (om du nu läser här, så vet du nog vad jag tänker på, hi, hi, hi). Resultatet blev nu i alla fall en husse med ett sår på handen och mina fingrar kändes som om de reducerades en hel del i antal, innan vi var klara. För inte visste jag att denna lilla valpmun var så stor, att en hel hand fick plats i den, men det VET jag nu! Hur det gick? Ja, eftersom Nemuz givetvis inte kunde vara still i mer än en hundradels sekund, så var det inte lätt. Här ser ni kanske själva hur det såg ut :-) Det bådar väl gott inför utställningsdebuten det här, vi har en hel del övning kvar, som det verkar!

Sedan så borde jag ha uppskattat tiden mera då Diezel inte ens ville titta på Nemuz, det inser jag nu. För tänk så lugnt det var!!! Men se det lugnet, är det slut på! För nu har Diezel kommit på, att det faktiskt är ganska kul att brottas med den lille figuren. Men oftast är det väl Nemuz som startar upp det hela och här har han kommit på två olika metoder. Den lugna varianten (den jag uppskattar mest då) går ut på att han går fram och nästan ställer sig PÅ Diezel. Viftar på svansen, samtidigt som han liksom knuffar lite på honom, oftast med en leksak i munnen. Får han då ett avgrundsmorr till svar från Diezel, då går han därifrån igen och har tråkigt!

Men är det så att Diezel bara morrar lite, så är ”kusten klar” DÅ är det bara att börja bita på honom.

Den andra varianten, är av det lite vildare slaget och inte lika uppskattad från min sida. Då börjar Nemuz med att få ett sådant där ”frispel” här inne, vilket innebär att springa runt som en galning, för att sedan göra ett jätte hopp genom luften och landa på Diezels rygg. I samma ögonblick som han gör det, biter han Diezel i nacken och DÅ är det kört! JA, ni kan kanske tänka er vad Diezel tycker om det! En sak är i alla fall säker, inte en enda möbel står kvar där den ska sedan. Oftast så slutar det hela med att jag får stänga av här hemma, för att få hundarna lugna igen. Och här kommer några bilder på hur det kan se ut under deras brottningsmatcher. Det finns många vita och fina tänder att titta på och jag vet inte vem av dem som ser mest farlig ut.

Diezel var bara tvungen att göra ett litet avbrott för att titta på en intressant katt på tv:n, och Nemuz förstår absolut ingenting!

För egen del, börjar det kännas som en bra idé att snart boka en tid hos min chiropraktor igen, men jag tänkte vänta tills ”bära valpen” tiden är förbi. Men jag förstår ju nu varför det känns som om ryggen håller på att gå av ibland när man kånkar på den lilla rottweilern uppför och ned för trapporna, han vägde 15,5 kg när jag ställde honom på vågen hos veterinären. Så här går det undan! Vart tog den runda och goa LILLA valpen vägen, undrar jag. Nu börjar han liksom ”dras ut” åt alla håll. Ännu längre ben, längre nos, lösa tassar, lång svans, ännu större öron, ja det mesta börjar se lite gängligt ut. Men det ska bli intressant att se hur han kommer se ut som vuxen.  Tack för tipsen om tuggvänliga sakerna man kan ge valpar. Vi får se hur vi kommer överleva denna period, eller snarare hur vår inredning kommer göra det!

Inser också att Nemuz har sett till att jag fått en hel del nya bekantskaper i omgivningen. För är man ute med en valp morgon, middag, kväll och nästan på nätterna också, så kommer det fram människor och pratar. Ja, jag vet bra mycket mera om ett antal grannar nu, än vad jag gjorde innan, både på gott och ont kanske ;-) Men det är ju trevligt att de flesta vet vem Nemuz är i alla fall, vad jag heter är det nog inte lika många som har koll på :-) En trevlig pratstund hade jag en kväll med vår närmaste granne också, vi har varit grannar i 20 år nu och han har ”upplevt” alla våra hundar. Vi började prata om Nemuz och hans ”ensam hemma” träning, som faktiskt fungerar bra. Men jag har varnat grannarna att det kanske kan pipa och gnissla en del innanför våran dörr, men att de måste säga till om de blir störda. -Ja, jag har då inte hört något säger grannen då. Och du, säger han sedan, tänkte just på det häromdagen, att jag har ALDRIG hört ett skall från era hundar! Inte för att det skulle störa mig OM de skällde, men jag har aldrig hört dem, skäller de inte???. Ja säger jag, jag vet ju att Induz kunde gruffa ibland när det gick förbi någon obekant människa som han inte kände igen stegen på, men då var det bara ett voff som kom. Men sedan stämmer det nog säger jag, Bill skällde inte, Icaroz skällde aldrig, Diezel tror jag inte ens kan skälla och jag hoppas att han kommer överföra detta på Nemuz. För så är det nog, har man en hund som skäller och skaffar en till, så kommer den också att hålla på med det otyget. Men det känns ju bra att veta, våra hundar stör ingen på det viset i alla fall! Tack och lov!

Nyss när vi var ute, gjorde vi ännu en ny bekantskap, en mamma och hennes två barn som var från Gnarp, vilka var vana att hälsa på rottweiler. Bra känner jag, så det inte är barn som börjar flaxa och skrika så fort valpen luktar på dem. Det brukar nämligen trissa honom att både börja hoppa och bita. Ja, Nemuz kommer nog aldrig att få några problem med att inte vara tillgänglig, för han blir helt överlycklig så fort någon bara tittar på honom. Lilla plutten!

Varmt är det också, FÖÖÖR varmt tycker jag då och Diezel håller med! Drog runt honom i Vendelsömalmsgropen vid femtiden och solen var så stark så det brände i skinnet. Jag blev klart avundsjuk när jag kom ut från mitt jobb idag och såg några stora och fina segelbåtar sakta glida fram genom Hammarbykanalen. Fullt med solbrända och glada människor ombord som säkert hade det hur mysigt som helst. Tänk så härligt det såg ut! Men för min del, var det bara att krypa in och sätta sig i en bil, som väl hade en innertemperatur på minst 60 grader, fyyyy sjutton! Ja, nu ska man väl försöka göra lite nytta här hemma också, diska, tvätta och motionera dammsugaren lite, för tänk vad dessa hundar fäller päls nu! Snart borde det inte finnas så mycket kvar tycker jag. Det blir väl lagom till utställningen, då risken är stor att båda ser ut som nakenhundar om detta fortsätter.

På återseende!

Midsommar!

Midsommar med allt vad det innebär. Myggor, regn, gräspollen, jordgubbar, blommor, sill, hav, sol och en Mackmyra whisky. Ja, där befinner vi oss nu!

Min förkylning, som denna gång satt sig i luftrören och på stämbanden, känns faktiskt något bättre för varje dag som går, men det verkar onekligen vara en ganska långdragen historia. I torsdags morse var jag så trött, att både jag och hundarna sov riktigt gott och vaknade inte förrän husse kom in genom dörren efter en natt på jobbet. För nu verkar det faktiskt som om lille Nemuz också kan sova längre och det är onekligen skönt att slippa kasta sig ut med en liten hund redan vid fyratiden på mornarna. Men i torsdags var det bara att sätta fart, ut med valpen en liten sväng först och sedan ge sig iväg på en längre tur med Diezel. Vi hade nästan precis hunnit komma in, när jag tyckte mig höra några små regndroppar slå mot fönstret, hörde en åskknall och sedan brakade det lös. För som det regnade!!! När jag skulle åka till jobbet, såg det ut som om det gick små vågor på asfalten nedför backen till parkeringen. Och trots att jag hade både regnjacka och paraply, så var jag ganska blöt när jag väl kom in i bilen. Och hur det var att köra Nynäsvägen in mot stan, ska vi inte tala om! Det gick inte att köra fortare än 70 km/h, för bildäcken kunde inte trycka undan allt vatten som låg på vägen. Men, men, in till jobbet kom jag och hem också!

På eftermiddagen började Stockholm avbefolkas, bilköerna ringlade långa på vägarna ut från stan och det började bli ganska lugnt och skönt. Jag och Nemuz tog en lite promenad runt i omgivningen och jag kan nu berätta att det så kallade ”hund-tricket” fungerar VÄLDIGT bra!!! För helt plötsligt hade jag ett antal brandmän krypande runt mig på gatan, för inte ens dom kunde motstå en liten rottweilervalp. Ja, den ena har Nemuz hälsat på tidigare, eftersom han bor i närheten av oss. Så nu när de kom åkande i sin bil, så fick han väl med sig sina kollegor ut också. Det var fasiken vad han har vuxit, fick jag höra. Och det har han nog gjort, om jag nu ska tro på alla runtomkring. Och han är duktig lille Nemuz, för nu trots att han höll på att ”larva” runt med brandkillarna på gräsmattan, så lyssnar han när man tar fram ”R1:an” och ropar hans namn. För vips så satt han nedanför och tittade upp mot mig, fick sin lilla godisbit och kunde sedan fortsätta att bli klappad.

Just nu befinner vi oss som sagt mitt i midsommarhelgen och igår firade vi en lugn midsommarafton ute vid havsbandet. För med en valp i huset och med mig som inte är riktigt bra, så valde vi att bara åka ut och sätta oss på en klippa och äta en god midsommarlunch, med en liten whisky till efterrätt. Ja, för den som inte körde bil alltså! Och här fick vi lov att ställa whiskyn på lite avkylning, eftersom det blev ganska varmt i solen.

Whiskyflaskan i tryggt förvar hos vakthunden :-) Husses favoriter!

Den lilla illbattingen till valp, startade midsommaraftonen med att ”kupera” sin leksaksåsna och då även äta upp svansen på den! Så nu är det väl bara att hoppas att svansen letar sig ut den normala vägen igen, så att vi slipper ge oss iväg till någon veterinär. För nu ska det tuggas på allt och jag kan tänka mig att det snart börjar bli dags att byta tänder. Gav Nemuz en vanlig tuggpinne en dag och den lyckades han svälja en stor bit av, inte bra. SÅ är det någon som har ett bra tips på vad man kan ge en valp att tugga på, utan att de blir dåliga i magen, så mottages det tipset tacksamt! För tuggbehovet verkar vara hur stort som helst nu! Och igår hade jag ett fasligt jobb med att gräva fram hur mycket saker som helst ur munnen på denna hund; det var stenar, musslor, tång, sjögräs, ja i princip ALLT han lyckades komma i närheten av! Så nu är vi inne i DEN perioden! Vi kunde inte ens ha honom lös, det gick bara inte.

Jag gjorde mig också till och tänkte att Diezel skulle få bada i havet. Så jag kastade väl helt käckt ut en boll åt honom och trodde i min enfald att han skulle hämta den. Men nej, sa Diezel, det är alldeles för kallt i vattnet för den här hunden! Jag har glömt bort att jag inte har en Induz med mig längre, som utan några betänkligheter kastade sig ut i vattnet, hur kallt det än var. Gårdagens övning slutade med att husse fick ge sig ut i det något ”svala” havsvattnet och apportera in bollen! Jag ÄR ju faktiskt förkyld och hade ingen lust att bli värre ;-) Men efter det, tyckte Diezel att det var helt ok att hjälpa till! Nu hade han ju med sig någon annan som frös om benen! Så då plötsligt apporterades det boll för allt vad det gick!

Diezel kollar in husse om han verkligen tar sig upp ur det kalla vattnet.

På vägen hem stannade vi och köpte en nyrökt sik vid rökeriet, en liter jordgubbar och lite grädde, det blev middagen det! Ja, en trevlig och lugn midsommarafton hade vi, med sol och fint väder hela dagen.

Idag startade vi också med solsken, Diezel och jag tog en promenad runt hela Vendelsömalm i den tysta morgonen. Vi såg bara till en bil på hela turen. Men det tog inte lång stund efter det att vi kommit in, innan det började regna. Ja, det kom väl en liten skur!

Nu doftar det gott av nybakat matbröd här och en kyckling paj, som är tänkt att ätas till lunch ihop med en fräsch sallad sedan. Men jag tror att jag skall börja med att äta en ljummen smörgås och lyxa till det med lite smör på, som sakta får smälta ned i brödet, för tänk så gott det är! Har nu också anmält både Nemuz och Diezel till en utställning. Ska bli spännande att se om någonting "håller ihop" på denna valp när det är så dags och om Diezel har någon lust att visa upp sig över huvudtaget :-) För man märker nu att han faktiskt blir 9 år om några månader, har han inte lust att göra något, så gör han det helt enkelt inte! Hundar blir "egna" när de är gamla, men det är en del av charmen hos dem, tycker jag!

Ha nu en fortsatt trevlig helg, ni som tittar in till oss! 

Sjukt var det här!

Givetvis så blev jag väl sjukare än vanligt här, halsen bestämde sig för att ta en ordentlig ”time out” och sänkte mig totalt. Ett tag kunde jag inte prata över huvudtaget. För med pollenallergin i sin värsta period, så blir det liksom dubbelt upp när även en förkylning (eller vad det nu är) sätter sina ”klor” i mig. Ja, jag missade både sommaravslutningen på jobbet och middagen ute i skärgården, men det var väl helt enkelt inte så mycket att göra åt. Tyvärr så kan man ju inte bestämma när man ska blir sjuk eller inte. Lite lägligt var det väl dock att Robban faktiskt var ledig för att ta hand om Nemuz, så jag kunde få ta det lugnt ordentligt.

Och det mesta verkar lösa sig på ett väldigt bra sätt för tillfället, jag har ju varit helt inställd på att lilleman och Diezel från och med idag skulle få vara ensamma hemma under de 4,5-5 timmar jag är borta när jag jobbar. Men nu slipper de det! Husse har turligt nog lyckats få nattkörning på jobbet fram till semestern, så han kommer finnas hemma större delen av dagarna. Så nu har vi lite längre tid på oss att utöka tiden hundarna blir ensamma, vilket känns jätte bra. Hittills har de varit ensamma längst 3 timmar och det har fungerat utan några problem, Nemuz reagerar inte ens när man kommer hem. Han ligger och sover och fortsätter med det säkert någon halvtimme till, innan han kommer smygande. Så jag tror inte att det kommer vara några problem att de är ensamma längre heller, men i alla fall… :-)

Denna vecka har Nemuz gjort några nya bekantskaper i omgivningen också, han har träffat på Bosse bichon och rottweiler Grim. Bosse bichon, var inte så stor och Nemuz tyckte att han fick ett övertag direkt på denna lilla hund tror jag. Han tog tassen och slog på Bosse, som då blev lite rädd för honom. Men med rottweilern Grim var han inte lika modig. Först när han fick syn på Grim, tror jag att Nemuz trodde att det var Diezel som kom gående, för han blev jätte glad! Men när han bara hade någon meter kvar fram till Grim, så åkte svansen ned och något som i alla fall skulle likna ragg i den mjuka valppälsen på ryggen, åkte upp. För som sagt, detta var en helt NY stor hund som han inte träffat tidigare och han är inte helt dum lille Nemuz. Så här gällde det att ta det lite lugnt och visa att man bara är en snäll och glad liten valp som vill hälsa. För att sedan efter någon minut försöka sig på att få Grim att vilja leka med honom. Det lyckades han ganska bra med, fast Grim såg en aning fundersam ut först och undrade vad den lilla hunden höll på med. För Nemuz har kommit på hur man på ett effektivt sätt kan retas med en stor hund (Diezel), utan att den kommer åt den lilla hunden så lätt. Han springer in under magen och ställer sig, eller så hänger han som en liten märla över ryggen på Diezel om han ligger ned. Eller, så kastar han sig på rygg och sprattlar med de små valpbenen allt vad han kan och det gjorde han nu! Grim visste nog inte vad han skulle tro om den här hunden!

I fredags var det en tråkig dag för hundarna. Matte var sjuk och låg i sängen flera timmar, ute regnade det och var hur ruggigt som helst. Givetvis var hundarna tvungna att gå ut ett antal gånger, men sedan roade de sig inne. Och det är väl tur för Nemuz att Diezel faktiskt vill leka lite med honom nu. Men enbart på hans villkor då!

Och Nemuz som är mer lik sin morfar Induz, än vad jag först trodde, älskar allt som tar emot lite. Så givetvis är en brottningsmatch med den största pipleksaken vi har, katten, en given succé!

Diezel har hittat kamptrasan.

Här är det Diezel som bäddat ned sig i hundsängen för att få vara ifred en stund.

Och då kom tuggpinnen väl till pass. Och ja, han är blöt om någon funderar över hans något "taggiga" frisyr. 

För tänk SÅ blöt en valp blir när den är ute i regnet! Diezels päls har väl en något bättre struktur för att vattnet skall rinna av en del i alla fall. Men inte Nemuz! När jag lyfte upp honom för att bära honom i trappan, så rann vattnet om honom. Han kändes som en blöt trasa hela hunden, för den ulliga valppälsen hade väl på ett effektivt sätt sugit upp varenda vattendroppe.

I lördags var vi in till stan en sväng, eller stan och stan, vi var till Värtahamnen där husse ska jobba och tittade lite. Jag mådde inte bra då heller, men gick väl med på att åka med i bilen i alla fall. Men himmel så jag hostade! På väg därifrån stannade vi vid Sjöhistoriska och gick en liten, liten promenad med hundarna, eftersom Nemuz behövde ut. Och ALLT är nyttigt för en liten valp! Nu hade vi sådan tur att det var någon typ av cirkus där också, med en man som jag inte ens vågade titta på. Han jonglerade med 3 st motorsågar som var igång! Och eftersom jag inte ville riskera att få se diverse kroppsdelar flyga åt alla håll, så valde jag att fota några vackra rosor istället.

Här sitter hundarna vid ett ankare utanför museet.

En del av Skansen och Djurgårdsbrunnsviken.

Och Nemuz, som jag redan insett är en hund som jag verkligen gillar, är så himla rolig att ha med sig. Nu hade han väl fullt upp till att börja med, att försöka äta så mycket som möjligt av det som dessa små ”rara” djur hade lämnat efter sig precis överallt.

Men sedan så traskar han bara med. Klättrade på kanoner och ankare som låg bakom Sjöhistoriska, gick utmed vägen precis bredvid bilar, bussar mm. reagerade inte ens på motorsågarna och börjar faktiskt blir riktigt duktig på det där att titta på mig, i stället för på alla andra som rör sig runtomkring. Och jag är ju helt övertygad om, att ju mer man visar för en valp, desto bättre! Tog fram metallapporten igår också, för att bara se om han hade något intresse av att bita i den över huvudtaget och det hade han. Nu sitter han nedanför mig och tittar mig i ögonen så fort jag rör den! Han är för söt den lilla figuren!

Dock så är jag väl helt inställd på att det kan ändra sig igen. Men fortsätter han som Icaroz gjorde, så apporterar han när han är 4 månader. Men kommer morfar Induz gener att slå igenom här, så tar han apporten, springer åt andra hållet och pinkar på den, när han blir runt 9 månader. Ja, vi får se, det är väl det här som är så intressant med en ny liten hund, man vet aldrig hur de utvecklas. Och nog har lille Nemuz lite att växa i allt.

Igår hade jag lovat att hjälpa till på den Svenska Segrarutställningen för rottweiler i Södertälje, vilket nog inte var ett smart drag. Visserligen var jag feberfri på morgonen och trodde mig givetvis (som vanligt) vara bättre än vad jag nog egentligen var. Så jag gav mig iväg för att hämta upp min syster Magdalena i Huddinge, vi skulle ju bara sitta i vaccinationskontrollen. Sedan blev det full fart mot Södertälje i hällande regn. För som det regnade! Ja, i två timmar var vi där, sedan var det bara att åka hem igen. Jag mådde INTE bra kan jag säga och när jag kom hem var det bara att gå och lägga sig, febern var tillbaka och rösten var borta, IGEN! Fasen också! Så det blev till att stanna hemma ifrån jobbet även idag, för det är nog bara att inse, att jag måste ta det lugnt! Hundarna får ta det lugnt idag också, vi får väl se om husse kan hitta på något kul med dem innan han åker till jobbet ikväll igen. Själv tänker jag tillbringa dagen under täcket så mycket som möjligt, MÅSTE bli frisk fort!

Idag blir Nemuz 3 månader också och igår fick han en ny leksak av snälla Magdalena som han hade med sig ut idag. Och det här är han verkligen duktig på, springa och hämta saker och komma tillbaka med dem! För han älskar att man kampar och drar med honom och det gillar jag!

Och nu, eftersom jag troligen inte kommer skriva något mer här före helgen, så vill jag passa på att önska er som tittar in till oss, en riktigt 

Trevlig Midsommar!

Valpar växer, och de växer fort!

Oj, vad valpar växer FORT! Nu börjar jag också inse att denna lilla hund växer så det knakar. På bara några dagar tycker jag att han fått ganska långa ben, en väldigt lång svans, en lång nos, stora öron och stora tassar. Något mer styrsel har han väl också, men ibland funderar jag verkligen på om han har någon koll överhuvudtaget på alla ”delar” som skall hänga med när han far fram. Men mitt lilla Induz-barnbarn är så himla kul att hålla på med och så mycket ”rottweiler” som man kan önska, måste jag säga. Han är nyfiken, modig, glad, pigg, social och ganska söt. Ja, jag trivs jätte bra med honom ska ni veta Marie och Patrik, om ni nu läser här! Och det är just det som känns så himla bra!

Vi jobbar i alla fall vidare med detta att Nemuz inte nödvändigtvis MÅSTE fram och hälsa på varenda person som råkar dyka upp inom en radie av 200 meter ifrån oss. Och det är inte helt problemfritt förstår ni, för när man säger åt en del människor att de inte får gå fram och klappa på hunden, så blir de arga och irriterade! Ja, det känns faktiskt som om man får lov att stå och ursäkta sig på något vis, för att man inte vill att de ska fram till valpen. För givetvis får han hälsa på människor, men inte ALLA! Och för mig kändes det riktigt fel när detta med rumsrenhetsträningen gick bakåt, i ställe för framåt, på grund av att han blev så störd av allt när vi var ute. Det blev faktiskt så några gånger, att han skulle sätta sig på golvet och kissa när vi kom in igen, just för att han inte ”haft tid” när vi var ute, och då känns det inte bra tycker jag. Men vi kör så här får vi se, jag får väl en aggressiv hund som en man sa åt mig, eftersom Nemuz inte fick gå fram till honom. Detta på grund av att valpar mår bra av att hälsa på olika människor. Och sedan undrade han om jag visste att det krävs ganska mycket av en ägare till en sådan hund? Ja sa jag, det här är min 5:e rottweilerhane och jag tror att jag är medveten om vad jag har i kopplet. Och sedan är det väl så, att du har ingen aning om hur många personer denna hund redan hälsat på under den senaste halvtimmen bara. Sedan var det slutpratat!

Diezel har mer och mer börjat inse att Nemuz faktiskt är en hund trots allt. För nu ett par mornar när jag suttit på golvet och ”brottats” med Nemuz, för att trötta ut honom lite innan jag går till jobbet, så har Diezel kommit och velat vara med. Sedan har han på något vis tagit över min roll som ”lekledare”. Nemuz blir ju alldeles till sig och vet absolut inte vad han ska göra. För Diezel kan vara lite läskig när han säger åt den lilla valpen på skarpen. Men dessa mornar, ser det ut som om jag blivit lycklig ägare till en liten kanonkula som far runt här hemma. En dag lyckades han till och med hamna hängandes över Diezels rygg! Ja, det är full fart som ni ser!

Igår var vi hem till Strängnäs en sväng igen och hade en hel idrottsplats för oss själva. Kul tyckte hundarna som fick springa runt där en stund och leka lite.

En kväll när Diezel och jag var ute vid Tyresta, hade jag kameran med mig och tänk så lummigt och fint det var inne i skogen nu med alla ormbunkarna.

Och ängarna är också jätte fina med alla blommor.

Min favorit!

Nemuz är ute på nya ”äventyr” så gott som varje dag, vi klättrar runt i skogen, går efter vägen och tittar på bilar, bussar mm. I morse hamnade vi vid några höga koner som stod runt en vägarbetsplats, på dessa satt det breda plastband som rasslade i vinden. Bra tänkte jag, det där kommer han bli fundersam över! Han stannade faktiskt till i 3 sekunder, innan han med viftande svans gick fram och nosade på dem. För han är inte så rädd för saker och ting men inte heller så modig att han är dum, utan precis som en hund ska vara i mina ögon. Sedan kommer det säkerligen hinna ändra sig under vissa perioder, men jag hoppas att han bibehåller den balanserade nyfikenheten. Men vi får väl se hur otrevlig han kommer bli, för han kommer däremot inte få hälsa på alla människor som kommer i närheten av oss.

Själv hoppas jag verkligen att jag inte håller på att bli sjuk. Sitter här och har så ont i halsen att jag snart inte kan svälja, men jag vet inte om det ”bara” är pollenallergin eller om det är en riktig förkylning på gång, har absolut inte tid att bli sjuk!!!

På återseende!