Detta inlägg kommer mest att handla om den lilla illbattingen till valp, som faktiskt är den som ser till att det händer mest runt omkring sig just nu. För här har man nu under några dagar kastat sig ut med ”valphuliganen” i högsta hugg och med spänd förväntan tittat efter den vita och bruna åsnesvansen, med en liten tofs på, som då förhoppningsvis ska leta sig ut ”bakvägen”, dock utan resultat! Förstår fullt och fast att grannarna kastar en hel del konstiga blickar på mig, där jag noga studerar det som valpen lämnat efter sig i gräset. Men ingen svans har synts till! Det enda som har hänt, är att magen verkade ha hamnat i en ”viss” obalans. Vilket kanske inte är så konstigt, risken är nämligen stor att det kan finnas mer än bara en åsnesvans där inne!
Ja, jag blev faktiskt lite orolig här, så i måndags eftermiddag tog jag med mig Nemuz och åkte till Haninge Djurklinik. Som vanligt är de snälla och gör vad de kan för att hjälpa en smått hysterisk rottweilerägare. Nu fick jag mig en pratstund och en hel del råd och dåd om hur jag skall behandla denna mage, så att den nog rättar till sig själv igen. Tack så jätte mycket för hjälpen Anette, nu känner jag mig lite lugnare! Och magen också, som redan igår var bättre. Men fortfarande har ingen svans synts till!
Den lilla träningen med att försöka få valpen att stå stilla lite längre än 3 sekunder går vidare. Inser efter helgens försök att kyckling inte alls är en bra belöning. För kära nå´n när denna hund kände lukten av minsta lilla kyckling bit! Oj, oj, oj, säger jag bara, han blev till och med värre än min lillasyster när hon var liten, (om du nu läser här, så vet du nog vad jag tänker på, hi, hi, hi). Resultatet blev nu i alla fall en husse med ett sår på handen och mina fingrar kändes som om de reducerades en hel del i antal, innan vi var klara. För inte visste jag att denna lilla valpmun var så stor, att en hel hand fick plats i den, men det VET jag nu! Hur det gick? Ja, eftersom Nemuz givetvis inte kunde vara still i mer än en hundradels sekund, så var det inte lätt. Här ser ni kanske själva hur det såg ut :-) Det bådar väl gott inför utställningsdebuten det här, vi har en hel del övning kvar, som det verkar!
Sedan så borde jag ha uppskattat tiden mera då Diezel inte ens ville titta på Nemuz, det inser jag nu. För tänk så lugnt det var!!! Men se det lugnet, är det slut på! För nu har Diezel kommit på, att det faktiskt är ganska kul att brottas med den lille figuren. Men oftast är det väl Nemuz som startar upp det hela och här har han kommit på två olika metoder. Den lugna varianten (den jag uppskattar mest då) går ut på att han går fram och nästan ställer sig PÅ Diezel. Viftar på svansen, samtidigt som han liksom knuffar lite på honom, oftast med en leksak i munnen. Får han då ett avgrundsmorr till svar från Diezel, då går han därifrån igen och har tråkigt!
Men är det så att Diezel bara morrar lite, så är ”kusten klar” DÅ är det bara att börja bita på honom.
Den andra varianten, är av det lite vildare slaget och inte lika uppskattad från min sida. Då börjar Nemuz med att få ett sådant där ”frispel” här inne, vilket innebär att springa runt som en galning, för att sedan göra ett jätte hopp genom luften och landa på Diezels rygg. I samma ögonblick som han gör det, biter han Diezel i nacken och DÅ är det kört! JA, ni kan kanske tänka er vad Diezel tycker om det! En sak är i alla fall säker, inte en enda möbel står kvar där den ska sedan. Oftast så slutar det hela med att jag får stänga av här hemma, för att få hundarna lugna igen. Och här kommer några bilder på hur det kan se ut under deras brottningsmatcher. Det finns många vita och fina tänder att titta på och jag vet inte vem av dem som ser mest farlig ut.
Diezel var bara tvungen att göra ett litet avbrott för att titta på en intressant katt på tv:n, och Nemuz förstår absolut ingenting!
För egen del, börjar det kännas som en bra idé att snart boka en tid hos min chiropraktor igen, men jag tänkte vänta tills ”bära valpen” tiden är förbi. Men jag förstår ju nu varför det känns som om ryggen håller på att gå av ibland när man kånkar på den lilla rottweilern uppför och ned för trapporna, han vägde 15,5 kg när jag ställde honom på vågen hos veterinären. Så här går det undan! Vart tog den runda och goa LILLA valpen vägen, undrar jag. Nu börjar han liksom ”dras ut” åt alla håll. Ännu längre ben, längre nos, lösa tassar, lång svans, ännu större öron, ja det mesta börjar se lite gängligt ut. Men det ska bli intressant att se hur han kommer se ut som vuxen. Tack för tipsen om tuggvänliga sakerna man kan ge valpar. Vi får se hur vi kommer överleva denna period, eller snarare hur vår inredning kommer göra det!
Inser också att Nemuz har sett till att jag fått en hel del nya bekantskaper i omgivningen. För är man ute med en valp morgon, middag, kväll och nästan på nätterna också, så kommer det fram människor och pratar. Ja, jag vet bra mycket mera om ett antal grannar nu, än vad jag gjorde innan, både på gott och ont kanske ;-) Men det är ju trevligt att de flesta vet vem Nemuz är i alla fall, vad jag heter är det nog inte lika många som har koll på :-) En trevlig pratstund hade jag en kväll med vår närmaste granne också, vi har varit grannar i 20 år nu och han har ”upplevt” alla våra hundar. Vi började prata om Nemuz och hans ”ensam hemma” träning, som faktiskt fungerar bra. Men jag har varnat grannarna att det kanske kan pipa och gnissla en del innanför våran dörr, men att de måste säga till om de blir störda. -Ja, jag har då inte hört något säger grannen då. Och du, säger han sedan, tänkte just på det häromdagen, att jag har ALDRIG hört ett skall från era hundar! Inte för att det skulle störa mig OM de skällde, men jag har aldrig hört dem, skäller de inte???. Ja säger jag, jag vet ju att Induz kunde gruffa ibland när det gick förbi någon obekant människa som han inte kände igen stegen på, men då var det bara ett voff som kom. Men sedan stämmer det nog säger jag, Bill skällde inte, Icaroz skällde aldrig, Diezel tror jag inte ens kan skälla och jag hoppas att han kommer överföra detta på Nemuz. För så är det nog, har man en hund som skäller och skaffar en till, så kommer den också att hålla på med det otyget. Men det känns ju bra att veta, våra hundar stör ingen på det viset i alla fall! Tack och lov!
Nyss när vi var ute, gjorde vi ännu en ny bekantskap, en mamma och hennes två barn som var från Gnarp, vilka var vana att hälsa på rottweiler. Bra känner jag, så det inte är barn som börjar flaxa och skrika så fort valpen luktar på dem. Det brukar nämligen trissa honom att både börja hoppa och bita. Ja, Nemuz kommer nog aldrig att få några problem med att inte vara tillgänglig, för han blir helt överlycklig så fort någon bara tittar på honom. Lilla plutten!
Varmt är det också, FÖÖÖR varmt tycker jag då och Diezel håller med! Drog runt honom i Vendelsömalmsgropen vid femtiden och solen var så stark så det brände i skinnet. Jag blev klart avundsjuk när jag kom ut från mitt jobb idag och såg några stora och fina segelbåtar sakta glida fram genom Hammarbykanalen. Fullt med solbrända och glada människor ombord som säkert hade det hur mysigt som helst. Tänk så härligt det såg ut! Men för min del, var det bara att krypa in och sätta sig i en bil, som väl hade en innertemperatur på minst 60 grader, fyyyy sjutton! Ja, nu ska man väl försöka göra lite nytta här hemma också, diska, tvätta och motionera dammsugaren lite, för tänk vad dessa hundar fäller päls nu! Snart borde det inte finnas så mycket kvar tycker jag. Det blir väl lagom till utställningen, då risken är stor att båda ser ut som nakenhundar om detta fortsätter.
På återseende!
