På tur till Norge!

I fredags var det så dags att packa bilen, hänga på den stora husvagnen och dra iväg mot Norge. Tid tog det och långt var det! Och det kändes nästan som om det hade varit en bra idé att i alla fall ”prov köra” denna husvagn något närmare hemmet den första gången. Men, men, nu var det bara att ge sig iväg på en 105 mil lång resa och hoppas på att allt skulle fungera. Ja, resan blev väl något längre än vad som var meningen, eftersom jag lyckades lura in hela ekipaget på FEL camping när vi på lördagskvällen började närma oss Karlstad. För att ha mig som kartläsare, det är alltid ett äventyr kan jag säga, för man vet aldrig vart man hamnar! Här sitter i alla fall Induz och Diezel i sitt nya ”hus”.

I fredags slog vi ”läger” vid en camping i Årjäng. Den låg väldigt fint vid en sjö, men sedan liknade resten mest en alptopp eller något, vilket senare skulle visa sig inte vara helt lyckat. För givetvis är det ingen annan som är vaken och redo så tidigt på dagarna som oss hundägare! Inte ens campingen öppnade sina grindar före kl. 07.00 på morgonen och då kände vi att vi redan borde vara på väg mot Norge. -Visst sa tjejen i receptionen, vi löser det, ni får en nyckel till bommen som egentligen inte får användas av campinggästerna, så kan ni åka när ni vill.

Så lördag morgon kl. 06.15 var vi redo att starta färden mot Norge, dock kom vi inte längre än halvvägs upp i den våldsamt branta backen som ledde upp till den hemliga utfarten. Det blev till att backa (eller hasa ner efter husvagnen) hela vägen tillbaka till campingen och sedan snällt sätta sig och vänta vid den vanliga grinden som öppnades kl. 07.00. Passade på att ta en riktig GI frukost, en skiva kanelkaka och lite vatten, medan vi väntade. Helt plötsligt, när kl. var 06.40, så gick bommen upp och vi var fria! Med gasen i botten rivstartade färden mot Norge.

Full fart blev det och den farten höll sedan i sig resten av dagen. Vi skulle under dagen få se åtta stycken av Diezels valpar ute på Funktions Analys banan och det blev en intressant upplevelse. Dels att få se hundarna och sedan att få se hur denna test går till, vilket jag inte gjort tidigare. Mycket påminner om vår korning, men inte allt. ALLA hundarna skötte sig jätte bra bland de ”konstigheter” som dök upp där ute i skogen. Det var lite svårt att ta bra kort bara, eftersom ljuset inte var tillräckligt bra för min kamera. Men här kommer några bilder i alla fall.

Här har vi Mathilde som är på jakt efter det stora "bytet".

Och jag började nästan tro att det alltid finns sådana här röda små gubbar i skogarna i Norge, för ingen hund reagerade på dem ens! Här har vi Akira som är på väg förbi dem i en faslig fart.

Men ett lite annat ljud blev det allt när dessa gubbar hade fått för sig att sakta röra sig emot hundarna. Det var inte lika populärt! Alo var inte helt övertygad om att han gillar denna fuling.

Det var inte Adina heller! Hon tyckte gott den kunde försvunna tillbaka in bakom buskarna där den kom ifrån.

Sedan så hade vi då de stackars spökena! De blev grundligt studerade av hundarna och några tyckte att de kunde dra dit pepparn växer. Andra tog det lite lungare med dem. Här har vi Gaius som gillade dem och som sprang fram och hälsade på dem så fort han fick.

Amy tog sig en ordentlig titt om det verkligen VAR en människa som dök upp under det där vita skynket.

Passop gillade också de här figurerna. Och att bli rädd för dem, var inget för honom.

Tyvärr så missade vi Aron när han var ute på banan och det var jätte tråkigt! Han gjorde en riktigt bra test hörde vi av domarna. Men här har vi snyggingen i alla fall.

Samtliga hundar klarade FA:n och är nu godkända, och vi är SÅ stolta över Diezelbarnen med ägare! Det blev en riktigt trevlig dag i skogen, med både bra och fina hundar att titta på. Och OJ vad dessa hundar har vuxit sedan vi såg dem senast! Tror att alla är större och bredare än sin far. Vi fick även träffa Turbo, Elvis och Bentus, som alla gjorde FA:n med godkänt resultat i höstas. Här kommer några bilder på dessa tre godingar också. Först har vi Turbo som passade på att springa lite.

Och här har vi Bentus, som vi inte träffat tidigare. En rejäl pojke som var hur fin och go som helst!

Tyvärr då, så glömde jag att ta kort på Elvis nu. Men han är lika söt nu som förra året när vi träffade honom och Malin här i Stockholm, så här kommer en blid från den gången.

Ja, vi fick även träffa Induz barnbarn Bölla som kommer från Vebemas B-kull och som bor kvar hos uppfödaren Bereth. Och jag måste nog säga att jag såg en viss likhet med hennes farfar när vi kom till hennes sätt att vara, trots att det nu är Rottfell´s Ambos som är pappa till henne. Men en jätte trevlig hund är det! Och givetvis var uppfödarna där, både Bereth, Anne, Ann Louise och Per-Egil och det var jätte kul att träffa er igen! Det värsta är väl att jag är ganska dålig på att förstå norska ibland inser jag. Och jag kan tänka mig att jag verkar totalt korkad mellan varven, när jag svarar helt galet på vissa saker. Men jag hoppas att ni har överseende med det. Ja, lite svårt hade jag att hänga med på vad domarna frågade om också, så jag tackar dig Malin för att du översatte vissa saker åt mig. För de trevliga domarna pratade en hel del med oss.

Efter denna dag i skogen bar det av hemåt igen och nu skulle vi ta oss till Karlstad. Natten blev ungefär som den första i husvagnen, jag sov ca 4 timmar. För jag är INGEN camping människa alltså, det är bara att erkänna. Hundarna skötte sig ganska bra i husvagnen, jag var ju beredd på att de skulle hålla mig vaken hela nätterna. Men de låg och sov hur snällt som helst. Men allt som låter utanför, det var DÄR problemet fanns! Induz tyckte väl några gånger att de högljudda personerna utanför befann sig lite väl nära vår husvagn och talade då om det för dem med diverse voffande.

Igår var han jätte halt när vi skulle gå ut på morgonen, ville inte sätta ner sitt ena framben ens. J..la skrutt säger jag! Men idag ser jag nästan ingenting igen. Så troligen hade han väl slagit i sitt ben när han kastat sig in eller ut i husvagnen, detta eftersom fotpallen inte går att kliva på. Diezel mådde inte heller bra igår. Han mår lite illa när han åker bil och vill då inte heller äta något. Så hans mage var inte i bästa form när vi kom hem kan jag säga. Men det verkar som om det också är bättre idag. I morgon ska vi ha en sådan där lugn och skön dag hundarna och jag, det känns faktiskt som om det en riktigt god idé.

Hoppas att ni alla få en fortsatt trevlig vecka!

Snart har ännu en vecka gått

Nu sitter man här och är 400 kr fattigare igen. Och de pengarna har jag egentligen betalat för att bli mer eller mindre ”misshandlad”. Men enligt min chiropraktor så kallas det visst, "korrigerad". Idag känns det i alla fall som om jag blivit manglad av en ångvält eller något. Det kanske blir så när man helt plötsligt har fått lika långa ben igen (visste inte ens att de var olika), lika så kan jag idag vrida på huvudet, utan att det smäller i nacken! Ja, jag kan till och med böja mig framåt utan att det känns som om ryggen är på väg att gå av. Så vad gör väl lite ”träningsvärk”?! I och för sig så har jag en ljuvlig huvudvärk också och den hade jag ju gärna varit utan.

Hundarna då. De klarade sig med en hårsmån ifrån att åka i badkaret igår, hade tänkt att göra dem lite fina innan vi ger oss i väg till grannlandet i morgon. Men nu eftersom deras ägare som sagt är lite ”korrigerad”, så klarade jag inte av att stå böjd över badkaret som en märla någon längre stund. Så tyvärr, nu kommer dessa två husdjur inte att vara så skinande rena som jag hoppats på. Men, men, väl urborstade pälsar och nyklippta klor har de i alla fall!

Annars så har vi haft ett ganska skiftande väder här på sista tiden. Ena dagen högsommar värme, sol och MASSOR av blommande maskrosor, och nästa dag vaknar man upp och inser att regnet smattrar mot fönstret. Kallt var det som bara den också. Ett par vantar hade inte varit ivägen på morgonen promenaden. Här under har jag ”kastat ut” stackars Diezel bland alla blommorna och han var väl så där lagom nöjd över att behöva ligga där.

Under de regniga dagarna tror jag till och med hundarna har tyckt att det är lite kallt. Diezel la sig till och med och sov på de tre nytvättade hundfiltarna som jag lagt i en hög på golvet. Och det vill inte säga lite det!

Ja, han bäddade noga och omsorgsfullt i sin säng också, med den filten som ligger där. Men när man bäddar som han gör, så vet i sjutton om det kan vara så skönt att ligga och sova där sedan!

Och så här får den andra stackars hunden ligga och sova! Nu har han väl både sängar och filtar att välja på, men inget går upp mot att göra så här med köksmattan precis när jag städat klart i köket. För vi har ju lite olika smak när det gäller hur mattorna skall placeras här hemma!

Har ni märkt att jag inte skrivit något om lösa hundar som kommer farande fram till oss på ett bra tag nu. För faktiskt så har det varit väldigt lugnt på den fronten. I och för sig så har vi fått några nya grannar här i närheten och som har en pudel som nästan är blind, som de sa. Den var nämligen ute och vinglade lös vid våran dörr en dag när jag kom med Diezel. Vet inte om jag tycker att det är så speciellt snällt mot hunden, det såg faktiskt ut som om den kunde behöva ha lite stöd från sin ägare, genom ett koppel. Ja, vi får väl se hur det kommer gå med dem, för de har en pudelhane också och den lät som ett ilsket bi när den kom störtande i sitt flexikoppel en dag. Hoppas att de inte kommer på den lysande idén att ha den lös bara! För då vill inte jag vara i närheten, i alla fall inte med någon hund.

Idag har vi haft en sådan där fin dag igen. Jag har i och för sig suttit inne på ett möte några timmar på förmiddagen. Men nu har hundarna och jag precis varit ute på en promenad i solen. Nu börjar det bli tedags och jag tänker allt gå ut och sätta mig i solen och känna doften av det nyklippta gräset. För tänk så gott det luktar! Sedan blir det full fart igen.

Här kommer några bilder från en av våra kvällspromenader ute i Tyresta skogen. Det brukar alltid bli ganska fina solnedgångar när det är omslag i vädret och det har det minsann varit i veckan.

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig helg! Och jag hoppas verkligen att dessa väderprognoser med regn, inte kommer stämma!

Induz

Idag kommer det att handla om ”the old boy” här, och vad man fyller sina dagar med när man är rottweiler och har passerat en ålder på 10 år och 8 månader. För är det något jag tycker är viktigt, så är det att de gamla hundarna får en så aktiv och innehållsrik tid som man bara kan ge dem. Minns hur det var när vi hade alla tre rottispojkarna under drygt två år, Icaroz var ju 11 år när lilla Diezel flyttade in här och Induz var då 3 år. För som jag slet under dessa år, för att ge hundarna det var och en behövde ha! För alla tre hade ju olika behov och det skulle aldrig ha fallit mig in att säga som en del sa, MEN Icaroz behöver du väl inte göra så mycket med, han som är så gammal!

Men kära nå´n tänkte jag, är det så det blir med de äldre hundarna! De får sitta hemma för att de kanske inte riktigt orkar hänga med som tidigare. Men jag är ju av en annan uppfattning då, för givetvis så vill jag att den gamla hunden ska ha det så bra den bara kan, under den tiden vi har förmånen att få ha dem kvar. Och för mig innebär det att de får vara med som tidigare, men lite mer på deras villkor.

Och nu tänkte jag berätta hur en dag i Induz liv kan se ut, och vad jag och min ”gamla” hund brukar kunna hitta på. Vi startar dagen med en längre promenad på ca 40 min. Den fysiska träningen har minskat i behov, men man måste ju ändå hålla igång muskler mm. Efter det är det dags för frukost. Morgonens viktigaste händelse i Induz ögon, som han ofta kastar i sig på ca 10 sekunder. Sedan intar han positionen strax under mig när jag äter min frukost. Ja, jag vet!!! Han ÄR bortskämd! Där ligger han nämligen och väntar på att få den sista lilla biten av mattes smörgås. Men gamla hundar får ju göra som de vill, det vet ni väl!

Efter det är det dags att slappa ett tag. Morgonbestyren är liksom över och då kan man ta det lugnt en stund.

Sedan är det dags för ytterligare en promenad innan lunchen. Och då brukar det bli här hemma någonstans. Denna dag höll vi till i skogsparken och det var en alldeles utmärkt dag för lite rottweilerspring tyckte Induz. För nu när han inte är halt längre, så är ju detta en sysselsättning som han gärna ägnar sig åt. Så han sprang….

och sprang…

och sprang…

och så sprang han ännu lite mer...

Ja, lite av de ”behov” vi faktiskt var ute för att han skulle göra, blev väl till slut avklarde de också. Sedan passade han på att ta det lite lugnt i gräset en stund. Och tänk så glad jag blir av att se denna livsglädje, som den lille "vilden" fortfarande sprider omkring sig!

Efter detta blev det lunch. För när jag äter min lunch, så äter hundarna sin. Sedan brukar Induz smyga iväg in i sovrummet och sova middag ett tag. För nu när vi har så varmt som vi har, så ser man att han blir ganska trött.

Och lite beroende på hur varmt det är, så bli det ofta lite tänka- eller göra övningar på eftermiddagen. Idag blev det en tur ut i solen och ett försök att introducera ett nytt moment i Induz liv; sändande till rutan! Och det gick som vanligt i ”Induzfart” om vi säger så. På första försöket så blev det en ”strike”, han lyckades få alla fyra konerna att flyga ett antal meter åt alla håll, och ändå stod vi bara två meter från rutan när han startade! Efter fem försök, upptäckte han att det stod koner där mitt på gräsplanen, men vad de kan ha för funktion, har han inte lyckats utröna ännu. På tionde försöket fick jag honom i alla fall att komma i närheten av dessa orangefärgade saker, men det går i en väldig fart och jag hann precis ta ett kort på honom när han flög förbi dem. Jag kan lova att det blir många skratt när man tränar med denna hund! För jag har väl aldrig träffat på en hund som är så ivrig som Induz är, och som hinner med att göra sååå mycket, på sååå kort tid!

Efter det tog jag fram apportbocken och det är alltid spännande i Induz ögon. Men det blev bara ett skick idag, eftersom jag inte vågade skicka honom mera. Han gjorde nämligen en snygg volt över apporten, innan han kunde ta den. Oj, oj, oj, tänkte jag, nu gjorde han väl illa sig. Men nej då, tillbaka in till mig i full galopp. Men nu får vi nog ta det lugnt med apporterandet ett tag, för några sådana konststycken vill jag inte vara med om igen.

Och sedan var det dags för lite belöning i form av en figur.

Avslutade med ett något lugnare moment, fjärrdirigering! Och det är han jätte duktig på!

Efter detta så sov faktiskt Induz en lång stund, nöjd och belåten. Och det brukar vara lugnt ett tag innan det är dags för ytterligare en promenad. Den goda middagen avnjöts sedan i all hast, som vanligt. Undrar faktiskt om han hinner känna vad det smakar över huvudtaget.

Vid 22.00 är det sedan ”natti natti”, då har han ofta hunnit med att ha lite dragkamp med Diezel, ytterligare en promenad och suttit med huvudet i mattes knä och blivit klappad en bra stund också. Ja, så ser livet ut för min lilla ”gamling” idag och jag hoppas verkligen att han fortfarande har ett bra och innehållsrikt liv.

Eftersom jag har lyxen att vara ledig fem dagar denna vecka och ännu bara befinner mig på dag tre, så hoppas jag på en lugn och skön helg. Men helt övertygad om att det blir det, är jag väl inte…

Önskar er alla en trevlig Pingsthelg med mina favoritblommor som nu blommar på balkongen!

Vill avsluta med att tacka så mycket för de snälla inläggen i gästboken när det gäller det jag skrivit om rottweiler "tänket". Nu tycker jag väl inte själv att jag är så speciellt bra på det här med att skriva. Men det känns jätte bra att det finns några som tänker och känner ungefär som jag. Kände bara att jag på något sätt måste beskriva för den som mailat och frågat vad jag menade med "tänket". Och jag hoppas att den personen nu har läst och funderat på det som står där. Och även förstått vad jag menar!

På återseende!

Rottweiler "tänk"!

Nu har jag passat på att skriva klart det jag påbörjat om det här med rottweiler ”tänket”. Och det blev en halv roman känns det som. Men här kommer det, OM nu någon orkar läsa alltsammans. För det finns så mycket att skriva om detta som händer idag med vår ras och jag tror ingen har någon snabb patentlösning på hur man kommer tillrätta med problemen.

Förstår ju att vi är många som i dessa tider är oroade över vår kära rottweiler, när man ser rubriker i tidningar och även vad en del politiker skriver och tycker. Och visst får många av dessa personer ”vatten på sin kvarn” när det händer det ena efter det andra med rottweiler inblandade, oftast hanar, och det gör mig så himla ledsen. Och teorierna om varför det ser ut som det gör är nog många och här kommer ännu en, skriven ur en hanhundsägares synvinkel. Men visst, mycket av det jag skrivit här gäller säkert till viss del även för tikar.

För att rottweilern är en brukshund och behöver ha en hel del både fysisk träning och mental stimulans för att må bra, det vet vi nog alla. Och visst får man med sig en hel del ledarskap tex. genom att träna med sin hund. Men i mina ögon så är det inte enbart det som behövs för att man ska klara av att ta hand om en rottweiler, och då speciellt en hane, man måste även ha det rätta ”tänket” i många situationer. Och här har vi nog det som brister många gånger! Och tro nu inte att jag vill framstå som någon expert på detta, utan jag skriver enbart utifrån mina egna erfarenheter som jag skaffat mig under 21 år som en (för det mesta) lycklig rottweilerhanhundsägare.

Jag kan ta ett exempel här så kanske ni förstår vad jag menar med detta ”tänk”. Vi säger att man är ute och går en mörk kväll med sin unga rottweilerhane som kanske är runt 1,5 år. Från andra hållet kommer en helt vanlig person gående lite sakta med kappa och hatt på sig, till råga på allt så kanske den rör på sig lite konstigt också. I de flesta fall, så tror jag att dessa hundar kommer stelna till och bli lite på sin vakt när de ser den här personen. Jag kan bara utgå från mina egna fyra hanhundar, som nog samtliga hade reagerat på detta, under en viss period i sina liv. Hade jag som hundägare då inte kunnat se det här, utan låtit hunden gå där först i sitt koppel och då givetvis också tagit kommandot i situationen, så hade det kanske kunnat bli en ganska kraftig reaktion. Och i det läget så spelar det över huvudtaget ingen som helst roll att jag varit ute och tex. spårat med dessa hundar 3 timmar om dagen, de hade reagerat ändå! Det handlar mer om att man som ägare MÅSTE vara ”med” och ”läsa” situationen! Och framför allt kunna se på- och läsa sin hund! Åker öronen eller svansen upp, blir den stel i kroppen, kommer ”den där” blicken fram eller hissar den upp raggen. DÅ är det dags att bryta det den håller på med! Innan den kommer på att göra något mer! För det är här det viktiga kommer; man måste reagera och agera FÖRE sin hund!

Vet att jag har skrivit om det förut när det gäller hundmöten, men det är samma sak som gäller även här. ”Håva in” hunden bredvid dig, lugnt och bestämt, och visa att det är du som har total koll i alla situationer. En flockledare blir aldrig ”stissig” och stirrig, den tar på ett bestämt sätt initiativet till vad som skall göras. Och detta gäller redan från det att valpen är liten, att man som ägare måste vara den som tar initiativet! Och har man inte den egenskapen, utan känner sig obekväm när man måste kliva fram och bestämma, då är nog inte en rottweiler ett bra hundval. Hoppas att ni förstår mitt ”tänk” lite mer nu! Man måste ha lite "attityd" som ägare till en sådan här hund.

Sedan finns det olika sätt att handskas med detta, att få hunden dit man vill, själv kör jag ju en hel del med avledning på mina hundar. För det tycker jag har fungerat bäst. Men visst, rösten och kroppen är väldigt bra att ta till ibland! Ja, någon gång kanske en liten rasslande kedja kan komma väl till pass när man vill bryta hunden. Kasta kedjan i marken i närheten av hunden och så fort den bryter det den håller på med, fram med MASSOR av beröm! För jag tror att man ska passa sig riktigt noga för att gå i fysisk närkamp med en rottweiler, som att brotta ner den på marken, ge tjuvnyp i öron, ljumskar mm. De ”goda råden” fick jag med min första rottweilerhane och det kan jag säga var ingen bra metod! Här fick man en hund som gick i försvar så fort man rörde den. Han blev osäker på det mesta, men hade så pass mycket mod att han tog till sin mun när det behövdes, i hans ögon.

Men en del av problemet vi har idag med rasen, tror jag beror på att det föds upp alldeles för många rottweiler, för det kan aldrig finnas lika många lämpliga rottweilerägare, som det finns hundar. Och jag funderar verkligen på VAD som gör att vissa människor ens kommer på tanken att skaffa sig en rottweiler, och då en hane. Ibland har man träffat på folk som nästan står i ett hörn och ber om ursäkt för att den finns till, men ändå så har denna person valt att köpa en rottweilerhane! Och någon har sålt en hund till den! Men hur i alla världen har då den uppfödaren informerat valpköparen om hur hanhundar troligen kommer att bli, i alla fall periodvis under sin uppväxt. Det förstår inte jag. För jag undrar om det är där det brister?

För vi säger nu att uppfödaren själv bara haft en eller flera tikar och grundar allt sitt kunnande om rasen på det. Då ligger vi nog lite risigt till här. För i mina ögon så är det ofta en väldig skillnad på hanhundar och tikar i denna ras. Och hur ska en uppfödare kunna informera om hur hanhundar är/blir om de inte har någon kunskap om det? För mycket av grunderna hur man skall uppfostra sin hund, är ju saker som uppfödaren måste tuta i sina valpköpare så fort som möjligt, hur man skall sätta gränser och ta initiativet på ett bra sätt som flockledare. För sedan kommer troligen dessa ”hanhundsperioder” att dyka upp! Förr eller senare! Och då kan det vara bra att man är förberedd på det och vet vad man ska göra i dessa lägen. För jag hoppas ju, att det är det gedigna intresset för rasen som gör att man vill börja föda upp valpar. Och att man då också givetvis gjort allt vad man kan innan man tar en valpkull, för att lära sig så mycket som bara är möjligt, om ALLT som gäller rottweilern! För här handlar det ju mycket om så elementära saker, som att hunden ska fungera väl i samhället och det måste man kunna lära ut till sina valpköpare. Sedan att man kanske inte som uppfödaren kan visa sin valpköpare hur man lär in ett snyggt framåtsändade i elitklass eller ett fint kryp, det är en annan sak. Där finns det kanske personer på brukshundklubben som är bättre på det.

Men för många valpköpare kommer hundens ”nya beteende” som en ”glad” överraskning när hunden är runt 2 år som det verkar. Den gillar inte längre andra hanhundar, den tycker kanske inte heller om att vem som helst bara ”stövlar” fram till den och börjar klappa på den och den kan till och med kanske börja muttra när man själv torkar tassarna eller säger till den. Och vad gör man då??? Visst, alla hundar blir säkert inte sådana, men många. Och tittar jag på våra egna fyra hanhundar, så har de alla haft sina perioder, men på olika vis. För tänk OM jag nu hade haft en uppfödare som brytt sig och kunnat tala om allt detta för mig redan när Bill (min första rottweiler) var en liten valp, tänk så MÅNGA problem och tårar jag hade sluppit med honom då!

För givetvis ligger en hel del av ansvaret hos våra uppfödare, det är dom som ser till att alla dessa hundar finns. Och det är även dom som måste kunna delge sina valpköpare BRA råd och dåd om hur man ska handskas med sin hund. Men som valpköpare tar man också på sig ett riktigt stort ansvar när man väljer att skaffa denna hund. För händer det sedan något, så är det rasen som helhet som får ta de negativa konsekvenserna av hur en enskild hund beter sig.

Och jag hoppas också att man som valpköpare är beredd att verkligen ta tillvara den hjälp och de råd man nu kan få, för det är inte heller helt enkelt har jag märkt, att nå fram till folk! Många skyller också på att de inte kan få den hjälp de behöver av sin uppfödare, för den bor så långt bort mm. Men VAD är det för ursäkt!? Har man kunnat åka och tittat på valparna när de var små och sedan åkt och hämtat hunden hos uppfödaren, DÅ kan man allt pallra sig dit för att få hjälp också om man får problem med sin hund. Och det så fort de dyker upp! Ju förr man tar tag i problemet, desto bättre! Har hunden kommit upp i ålder lite, så blir det genast mycket svårare att rätta till det som inte fungerar.

Och som en liten slutrad här, så finns det ju också en "pappa"-ägare till hunden man har och som man också kan fråga. Och som då har mer erfarenhet av hur hanhundar kan vara. Tack och lov säger jag, eftersom det blev min räddning en gång i tiden! Och OM nu någon orkat läsa allt detta, så vill jag bara skriva att allt som står här, är bara mitt "tyck och tänk". Det finns säkert många andra som tycker något helt annorlunda.

//Eva-Lotta

Nu blommar det!

Eftersom jag inte trodde att jag skulle hinna ut idag och ta några bilder i solskenet, så la jag in en del blombilder från igår redan i morse innan jag åkte till jobbet. Men nu har Induz och jag varit ute på en lunchpromenad i solskenet och först kommer två bilder på "fotoassistenten" och vad han roade sig med.


Sedan så kommer här några bilder som visar hur fina de blommande träden är mot den klarblå himlen som vi har idag.

Och här är några bilder som jag tog igår på vår eftermiddagstur. Var tvungen att prova mitt nyaste objektiv till kameran lite. Och eftersom det var grått och mulet, så blir färgerna helt annorlunda här, men jag gillar bilderna ändå.

Efter helgen kommer en liten rapport om vad vi sysslat med, mer än att jobba de här dagarna. Fick även en fråga via mail vad jag menade i mitt förra inlägg om det rätta "tänket" när det gäller rottweilerhanar. Ska försöka skriva lite om det på ett sätt så att de flesta förstår vad jag menar. Så det kommer! Men det blir alltid lite svårare att förklara sig i skrift, tycker jag. Nej, nu är det dags att ge sig av till jobbet igen.

Önskar er en fortsatt trevlig helg!