Diezel får fortfarande ta det lugnt med sitt ben. Det var nog inte så bra för det stackars benet att sprattla runt i husvagnen i fredags. Men att ta det lugnt är ingenting som den lilla hunden är så jätte förtjust över, att bara få gå på korta promenader ger inte mycket! Jag tycker däremot att det ser ut att göra nytta, för det verkar vara lite bättre idag. Men visst ser han nästan lite uttråkad ut?
Jag gör annars vad som går för att han ska få lite omväxling på promenaderna. Och tur har vi haft flera gånger nu. Det måste ligga ett hunddagis här i närheten och de har börjat gå promenader i skogsparken med alla sina hundar. Och första gången de kom gående med sina 25 hundar av olika raser, blev Diezel alldeles överraskad. Han satte sig ner på stigen och bara tittade! Och han brydde sig inte om någon hund, förrän det kom två polarhundar i slutet av gruppen, då åkte raggen upp på Diezels rygg. Han sa inget, men dem gillade han inte!
Men OJ så mycket det fanns att nosa på sedan när alla dessa hundar hade passerat!
Och han brukar faktiskt få gå och krafsa och nosa precis som han vill. Och det utnyttjar han till fullo. Här är en bild på hur det såg ut häromdagen där Diezel tyckte att det luktade väldigt intressant. Resultatet såg ut som en mindre krater och han jobbade väl i 5 minuter, innan han bestämde sig för att inte ”spilla” några droppar där inte! Så där stod man alltså helt i onödan och väntade.
Induz är piggelin och som vanligt igen. Ja, så pigg som man nu är när man passerat 10,5 år och är rottweiler. Men jag tycker nog allt att han är piggare än vad både Bill och Icaroz var vid samma ålder. Han har i alla fall passat på att flyga runt som en liten tornado på promenaderna nu när han får vara lös igen.
Och den lila bollen har ju varit rolig att leka med, ända fram tills för någon dag sedan, när han först rullade den i sanden och sedan lyckades kissa på den.
För då tog den elaka ”tanten” bollen och kastade den, så nu ligger bollen i ”magen” på den gröna burken i skogsparken. Och Induz måste ta sig en titt varje gång vi passerar där.
Men snäll som jag är, så köpte jag någonting som mest ser ut som en ”ko-spindel” eller något åt det hållet, i stället. Den verkar i alla fall vara mycket lättare att tvätta, OM det nu skulle behövas.
Och igår var Induz ute och provlekte med den nya leksaken.
Och det är faktiskt en hund där bakom någonstans!
Här tänkte jag ta en bild på alla fina vitsippor som finns i skogen nu. Men här kan man inte göra mycket utan att det dyker upp en rottweiler.
Annars så är det inte kul att vara rottweilerägare i dessa dagar. Och nu tänker jag på de tre tråkiga händelserna som skett den senaste månaden med rottweiler inblandade. Två barn som har blivit ordentligt bitna, samt en vuxen person vid en utställning. De här tre händelserna har skapat rubriker i våra tidningar, vilket också resulterat i att många människor nästan går omvägar när man möter dem idag. Det känns riktigt, riktigt tråkigt, men inte helt oväntat om man tänker på hur många rottweiler det föds upp. För det kan aldrig finnas så många lämpliga rottweilerägare som det finns hundar! Och detta är inget nytt, det har pratats om det i åratal, men ingenting händer.Och som det verkar, så är det mest rottweilerhanar det handlar om när det händer sådana här saker. Och det är heller inte konstigt med tanke på att det är ganska mycket ”hund” man får i sina händer. Det som ofta brister har jag en känsla ut av, är att man både måste vara på ett visst sätt och även ha det rätta "tänket" för att klara av en normal rottweilerhane. Och jag tror faktiskt att det finns alldeles för många uppfödare idag som inte klarar av att lära ut detta till sina valpköpare, eftersom deras egna erfarenheter av rasen ofta grundar sig på den/de tikar de har. Fruktansvärt tråkigt är det i alla fall när det händer sådana här saker, och vi alla som har en rottweiler blir tyvärr drabbade.
Men annars så håller vi på med ”ajja, bajja” träning här igen. För helt plötsligt på kvällarna när vi är ute och går, blir hundarna helt stela och bara ställer sig och stirrar in i någon buske i närheten. Och gissa vad som gömmer sig där? Jo, igelkottar!!! Och jag förstår inte varför de här djuren är så spännande, men det är dom. SÅ nu håller jag åter på att försöka få hundarna att tycka att det är mycket roliga att få en godisbit av matte, än ett gäng med taggar i sin mun. För hinner man med att se igelkotten själv och kan säga nej, då är det inga problem. Men ofta så ser man dem ju inte. Då kan det vara bra att hundarna kopplar att igelkotte = godis! Vi får väl se hur det går. Brukar lyckas med detta lagom till det är dags för de små ”kottarna” att krypa ner i sina små lövhögar för vintervila igen.
Igår kväll var det andra djur vi träffade på. Var ute vid Tyresta och gick på kvällspromenaden och där finns en hel del raggiga rådjur. Tror att de håller på att byta päls nu. Men det är också ganska så intressanta saker tycker hundarna.
Men lugnt och skönt var det i alla fall att gå där. Man hörde absolut inget annat än trädens sus i vinden och fåglarnas kvittrande.Idag blev det en tur till utställningen där Daisy skulle visas upp i veteranklass. Och nog tyckte jag att hon borde fått ett HP, men det tyckte in domaren. En jätte fin kritik blev det i alla fall! Här har vi den pälsbeprydda skönheten i ringen!
Nu ska jag ta Induz och Diezel och gå ut på en promenad. Sedan blir det lugnt resten av dagen, det är dags att ladda upp batteriet inför en helg på jobbet.