Gott Nytt År!

Igår trodde jag att jag skrev det sista inlägget i denna dagbok, men nyårsbilderna kommer idag. Vi har haft ett strålande väder här i Stockholm och äntligen ett lite mer "foto vänligt" väder. Så här kommer några nyårsbilder från idag, men inlägget som jag skrev igår, finns här under om någon vill läsa.

Och som vanligt är det svårt att var stilla för den gamla hunden. Visst är han väl för härlig denna figur?!

Nu vill vi önska er som tittar in här, ett riktigt

~ Gott Nytt År ~

Nu är det inte långt kvar på år 2010.

Snart är år 2010 till ända och det är dags att se vad år 2011 har att bjuda på. Inte riktigt lika mycket strul med hundarna, hoppas jag! Men givetvis är jag medveten om att båda börjar bli gamla och det är väl då det blir ”knarrigt” lite här och där. Just nu känns det i alla fall BRA, vi knallar på i de vanliga banorna igen med lite längre promenader. Fick faktiskt ge upp det där med Seraquin och Diezel, det fungerade inte att ge honom det. För trots att jag krossade tabletterna i morteln och blandade pulvret i hans mat, så vägrade han att äta. Ja, han kräktes till och med någon gång. Nu får han Aktiv Hund, ett annat glukosaminpreparat, som skall fungera lika bra. De tabletterna är också mindre och kan med lätthet stoppas i halsen på Diezel. Tack för tipset Sara! Var till Haninge Hundhälsa och köpte dem, där de även har ett hundsim som jag fick titta lite närmare på. Så nu efter nyår så skall nog Diezel få prova på att simma lite, han som ÄLSKAR att bada, not! Men det brukar inte vara några problem att övertala honom, bara man tar det lugnt. Jag tror ju att det kan vara en ganska bra träning för hans ben. Vi får se hur det går!

Den lilla ”ängeln” har också för tillfället tröttnat på att bli utskälld av andra hundar! Och det förstår jag att han blir ibland. Det är väl bara det att jag inte riktigt hinner med i svängarna, när han bestämmer för att ändra på sitt i vanliga fall, väldigt toleranta beteende. För långa perioder så bryr han sig absolut inte om andra hundar, fast de står några meter ifrån honom och skäller eller morrar. Men så helt plötsligt, tänder han på alla fyra cylindrarna när någon hund säger något åt honom. Det fick den halvskumma mannen med westin erfara häromdagen. Vi möttes på gångvägen och när vi var precis bredvid varandra, så börjar westin morra! Och Diezel, han svarade på en hundradels sekund ungefär. Så det är väl en himla tur att jag ALLTID är beredd på att sådana saker KAN hända, trots att hundarna inte har brytt sig på ett tag. Det är väl där ”tänket” kommer in åter igen, att man aldrig ska vara helt säker på vad en hund gör, eller inte gör. Nu var det bara att hiva in Diezel och ta fram godiset ur fickan, sedan var situationen löst för denna gång.

Har försökt att ta några nyårsbilder på hundarna också. Och jag är väääl medveten om att bilderna inte alls är bra, men det är så himla dåligt ljus ute nu när jag kommer hem på dagarna, så bättre än så här blev det inte. Men visst ser Diezel nöjd ut över att behöva vara fotomodell med rosett om halsen :-)

Men som sagt, han är inte så svår att lura den hunden och här ser han lite gladare ut igen.

Induz mår också bra nu när han får lite mer glukosamin igen. Om inte annat har jag märkt det när vi är ute och går. För lite av intresset att gå och nosa helt hysteriskt på allt har väl minskat en del hos honom, säkert på grund av hormonchipet. Och när Induz tycker att vi har gått en bra bit, utan att det händer något, så kommer han smygande upp bredvid mig, vilket jag i ögonvrån brukar se, men inte låtsas om. När han är på lagom ”bit avstånd” så nafsar han till i min vante och sedan blir det fullt pådrag! Han är för rolig den hunden. Det hela avslutas med att han skall ha en godisbit ur min ficka, för helt plötsligt, när han ”bitit” och skällt på sin ägare tillräckligt mycket, står han framför mig med tindrande ögon. Och vem kan motstå det från sin 11-åriga lilla rottweiler, inte jag i alla fall! Så givetvis får han en godisbit och det är väl just det han har kommit på!

Men han har ju en förmåga den hunden, att vara vildare än vad som är nyttigt för honom. Som när vi var ute och skulle ta nyårsbilderna. Då skulle han fånga Diezel, kasta sig efter leksaken, hoppa upp i snödrivorna och bita mig! Har en känsla ut av att det kan vara lite stelt i benen hos min lilla ängel i morgon. Här sitter han i alla fall och det ska föreställa en rosett han har om halsen, men den har han också lyckats fixa till själv.

Själv höll jag faktiskt på att bli hundbiten på riktigt häromdagen. Men så stor skada hade det väl knappast blivit av denna hund, det var nämligen en i typen i alla fall, chihuahua liknande liten sak. Och här har vi nog en ras som verkligen har fått problem med sina mentala bitar. Om det beror på hundarna i sig, eller på dem som äger dem, ska jag låta vara osagt. Har en känsla ut av att en del ägare till dessa hundar, inte ens tror att det är en hund de äger. Och som faktiskt måste uppfostras som en sådan också. Men, men, nu klarade jag mig ifrån denna lilla ettriga ”sak” utan att blodvite uppstod, men jag såg att det tog en bra stund innan matten fick tag på sin hund, för så blockerad var den. JA, på grund av att jag kom gående förbi bara, hade inte ens någon hund med mig!

Jag börjar väl så smått även komma överens med min nya mobiltelefon, men det finns hur många olika funktioner som helst i denna apparat inser jag. Vi får väl se om jag till och med kommer lyckas titta på hemsidan och skicka mail via mobilen till slut! Det SKA gå, i alla fall enligt instruktionsboken. Men som sagt, min starka sida är inte att läsa dessa instruktionsböcker.

Inser också att jag nu har skrivit i denna dagbok ett helt år, och jag har en känsla utav att inte så speciellt många läser här längre. Det förstår jag, eftersom det måste bli ganska ”långrandigt” att läsa om vad vi sysslar med. Därför funderar jag allvarligt på att avsluta denna dagbok, tillsammans med år 2010. Vi får se vad jag bestämmer mig för.

Nu är en ganska slitig vecka på jobbet till ända och i morgon är det dags att fira in det nya året. Skall nu ta mig ut i köket och koka en värmande kycklinggryta till middag. Vill även passa på att önska Er som kanske tittar in här; ett riktigt

~ Gott Nytt År ~

Så var julen snart över för i år

Så var julen så gott som över för i år och snabbt har det gått, som vanligt. Men i år känns julhelgen verkligen kort, i morgon är det dags att jobba igen. Hela veckan innan jul sattes man riktigt på prov, för snacka om att man får träna på ”stresshantering” varje morgon på väg till jobbet! Dessa bilköer har inte varit att leka med under veckan som varit. Ja, det har varit ganska mycket annat att syssla med också för den delen, så i torsdags när jag gick hem ifrån jobbet, drog jag en lättnandes suck, nu var det äntligen dags att varva ned och fira jul! Och den började vi fira redan i torsdagskväll, i Sköndal hos min syster och systerson. Systersonen skulle fira julaftonen hos sin pappa, så vi firade en ”liten julafton” redan dagen innan. Och här blev det full sysselsättning med att försöka bygga ihop det Star Wars lego som ett av paketen innehöll och koncentrationen är stor!

Det söta lilla husdjuret, Simson, som gör att jag inte kan vara hos min syster så speciellt länge, (är allergisk mot katter) men gullig är han den lilla lurviga figuren.

Tack Jennie och Gabriel för en trevlig "liten" julafton och för julklapparna!

Efter besöket i Sköndal så bar det av in mot stan. För är det någon kväll det är riktigt härligt att promenera runt inne i Stockholm, så är det just kvällen före julafton. Lugnet har sänkt sig över staden och det är så fint dekorerat överallt. Först en bild på Stockholms jämnaste och finaste julgran som står vid Skeppsbron.

De fina skärgårdsbåtarna som ligger vid Nybroviken.

Och lite av dekoren som pryder fontänen vid Sergelstorg.

Efter rundan inne i stan så blev det full fart hemåt igen, mot smörgåsen med en skiva av den nykokta och griljerade skinkan på. DÅ, när jag får äta den, DÅ börjar det kännas att det är jul ordentligt! Det är då som först lugnet lägrar sig här hemma. Men julaftonen har en tendens att bli en smått hysterisk dag, speciellt för den som skall hålla till i köket. Men i år hade jag turen att ha med mig två hjälpkockar, (eller vad man nu ska kalla dem) Induz och Daisy. De höll noga koll så att inget av det jag råkade tappa lyckades hitta ända ned till golvet. Denna dag är väl som sagt rena julaftonen för hundarna också, för med en stressad människa i köket, snubblandes över hundar, så flyger det saker runt över allt, och det vore ju synd om ingen tog reda på det som råkar hamna på golvet!

Ja, ja, det var ju som sagt julafton, så de fick väl smaka någon liten bit också.

Sedan var det dags att äta julmiddag och det är alltid en historia för sig själv. Jag, som då har tillbringat ett antal timmar i köket bland köttbullar, prinskorv, sill, Jansons frestelse, rökt viltsvinskött, rödbetssallad och en massa andra saker, är oftast redan mätt när det är dags att sätta sig till bords. Nu var det väl tur att de övriga var lite mer hungriga än vad jag var, så en del av maten gick i alla fall åt. Men som det känns just nu, så blir det julmat till lunch ett bra tag framöver.

Julklappar blev det också en del även detta år, ja till och med hundarna fick varsin. Jag fick en ny mobiltelefon och nu ska jag inte vara gnällig, men det är bland det värsta jag vet! Inte att få själva telefonen givetvis, men att försöka läsa denna instruktionsbok och försöka förstå hur apparaten fungerar. Så om ni försöker nå mig via mobilen ett tag framöver, så är det inte säkert att ni får tag på mig, jag har nämligen inte lyckats komma ur "offline" läget ännu :-/

Och här håller Diezel på att bryta sig in i sin julis.



Liksom Induz!

Sedan blir det till att ligga och passa på den leksak man fått, men samtidigt också snegla lite på vad den andra gör med sin leksak. För så fort ”rätt” tillfälle dyker upp, så måste man försöka ta den saken som den andra har fått. För av någon konstig anledning, så är alltid den saken bättre. Visst är de roliga?

Vill även Tacka er Magdalena och Daisy för en trevlig julafton!

Lite senare på kvällen hade jag lovat att skjutsa hem Magdalena till Huddinge. Och jag lovar att jag på hemvägen fick se den mest ”radiostyrda” tomte jag någonsin sett! Han kom gående utmed Tyrestavägen och den vägen har väl aldrig varit så lång. För varje steg tomten tog framåt, så blev det två bakåt och tre åt sidan. Ja, trottoaren var väldigt mycket för smal! Bredvid tomten gick en man med en blindkäpp i handen, och jag funderar faktiskt allvarligt på om dessa personer verkligen kom dit de skulle!

Igår på juldagen, hade vi en riktigt lugn dag här. Efter morgonpromenaden med hundarna och frukosten, så gick jag och la mig i sängen igen. Det tog inte lång stund innan hundarna snarkade de också. Sedan blev det en dag där vi mest bara "suddade" runt här hemma och det var ganska skönt. Tog till och med en liten snaps till lunchen ur morfars ljusblå snapsglas, för tänk vad vissa saker kan väcka minnen till liv. Dessa glas tog alltid min morfar sin lilla fredagssnaps i när jag var liten, det tänker jag med värme på, så fort jag tar fram de blå glasen.

Givetvis blev det ett antal promenader ute i snön under dagen med de två hundarna också, som inte är halta alls längre! Ni skulle bara veta hur skönt det känns! Till Diezels stora glädje hade jag också lagat hans absoluta favoritleksak, igelkotten, och den släppte han inte på hela dagen.

Nu är det dags att ta sig ut i snön med hundarna en stund igen, sedan är det bara att börja ladda upp inför en ny vecka på jobbet. Men först ska jag försöka äta lite julmat, IGEN!

Ha en bra vecka, alla som tittar in till oss!

Julveckan

Tack och lov att jag mår bättre igen kan jag väl säga, för vem sjutton har tid att vara sjuk så här precis innan jul! Ja, allt känns väl klart mycket bättre just nu. Men vi tog det väldigt lugnt några dagar här.

Körde en liten ”rövare” i torsdagskväll och skickade upp Robban till postombudet i Brandbergen, för att försöka hämta ut försändelsen med rottweilertidningarna. Och tror ni inte att de stod här hemma efter en liten stund! Nu var det en annan tjej i kassan och då var det minsann inga problem med mitt namn och körkort! Jag måste väl ha haft en jäkla otur och träffat på ett riktigt charmtroll när jag var där. Så i fredagsmorse, gick tidningarna iväg till de nya medlemmarna i Sv. Rottweilerklubben och det känns jätte bra att de får den innan jul. Någon ny avisering har då inte dykt upp ännu.

I torsdags var Induz som vanligt igen också, tack och lov! Men jag pratade ändå med vår veterinär om att höja dosen med glukosamin åt honom igen. Det var helt ok, eftersom jag tycker att han är stelare i sina ben nu efter att jag har provat att sänka dosen en del. Det blir steg nr 1, sedan fanns det ytterligare ett antal saker vi kan göra för att Induz ska må så bra som det bara är möjligt, trots de lite ”knarriga” gamla rottweilerbenen. Så det var bara att traska på! Och det känns verkligen bra när veterinären säger; - Det är bara att ringa om det är något. Vi finns ett telefonsamtal bort bara, det vet du! Så nu kör vi på med lite längre promenader igen, dock får inte Induz vingla runt i den numera väldigt djupa snön i skogen. Vi håller oss på de plogade gångvägarna eller upptrampade stigarna, så gott det nu går. Och som ni ser, så finns det en hel del att nosa på där.

Och snö har vi fått igen, i mängder! Under natten till fredagen kom det väl ca 15 cm snö, nu av det lite tyngre slaget. Det hade även snöat under större delen av torsdagen också. Och så denna blåst, tror aldrig att jag varit med om att det blåst så mycket som det gjort nu. Det blir snödrivor överallt och det gör ju inte att det blir lättare för en gammal rottweiler att vara ute och gå. Nu har ju inte jag heller varit så pigg, men som hundägare måste man ju ut med hundarna i alla fall, så det har blivit små svängar i all denna snö. Men under fredagen släppte febern och jag började faktiskt känna mig lite bättre igen.

På kvällen blev det till att släpa sig iväg till mässan i Älvsjö för att lämna två kartonger med tidningar som skulle säljas i rasmontern nu under helgens stora hundutställning. Ja, på den kom man ju inte, men det gjorde faktiskt ingenting! Jag fick i alla fall känna på lite av utställningens stämningen under fredagen, eftersom de höll på att repetera finalprogrammet i stora ringen när jag var där.

Och Diezel då, hunden som skulle ha varit med på utställningen, han verkar faktiskt också vara ganska bra i sina ben nu. Har malt sönder glukosamintabletterna i morteln och mosat in det i hans uppblötta torrfoder, ihop med lite burkmat, och faktiskt har jag lyckats lura i honom det! Och det måste ha gjort nytta, för nu ser jag inte att han haltar alls när han reser sig upp. En liten markering de första stegen, men sedan går han som vanligt. Frambenet ser man mellan varven att han markerar en liten aning på, men inte alls så farligt. Förhoppningsvis så slipper vi fler stukningar av benet nu när han får ha det mjuka Back on Track benskyddet på sig. Men han får allt ta det lite lugnt, fast vi har ökat längden på hans promenader en del. Och Diezel hittar också en hel del intressanta saker i snön som måste undersökas väldigt noga!



Igår vaknade man illa kvickt när man satte näsan utanför dörren. Hade i vanlig ordning inte tittat på termometern innan jag gick ut med hundarna, men såg genom fönstret att snön vräkte ned ute. Efter halva promenaden insåg jag också hur himla kallt det var, blåste gjorde det för fullt och vid en närmare titt på kvicksilvret när vi kom in, så visade den på -9 grader! Inte undra på att de två vita hundarna jag hade med mig hem, tyckte att vi skulle ta genvägen genom skogsparken så fort vi kunde. Men med lite varmt te och en god smörgås åt mig, och lite frukost till hundarna, så tinade vi väl upp igen.

Som sagt, snön vräkte ned och det var absolut inte en trevlig dag att vara ute på. Plogningen var så gott som obefintlig och det var väldigt svårt att ta sig fram. Induz halkade när vi var ute mitt på dagen och jag hoppas att han inte gjorde illa sig. Här är vi ute och går i snön.

Här har ni den andra hunden som absolut skulle gå utanför gångvägen på promenaden.

Men efter en stund så gav han upp!

Själv passade på att baka en kanelkaka till fikat, det var ju ändå 4:e advent. Slog in lite julisar och skrev färdigt den lilla sagan som systersonen ska få i julklapp. Gosade med hundarna, drack en del varm glögg och tände ljus överallt, så det blev en väldigt mysig och pysslig dag.

I morse snöade det fortfarande när jag tittade ut genom fönstret, ska detta aldrig ta slut? Vet inte hur länge sedan det är som vi hade så här mycket snö redan innan jul. Här kommer en bild från ett igensnöat Stockholm. Hoppas att ni ser att det är cyklar som står där under snön.

Hunden som också börjar bli trött på all snö.

Har nu kommit hem efter att ha skjutsat Magdalena och Daisy till Haninge Djurklinik igen, det var dags att ta bort stygnen från det långa operationssåret på Daisys mage. Men det var så fint sytt, så att det syns nästan inte längre. Nu är förhoppningsvis alla familjens hundar på ”G” igen! Annars så har denna dag inte varit kul, det går nästan inte att köra bil i Stockholm nu när vi fått så mycket snö. Fick sitta och köra 40 km/h hela Nynäsvägen in till jobbet i morse och väl där, så insåg jag att det nog inte var plogat i Hammarby Sjöstad på hela helgen som det såg ut. Fy säger jag!

Inser också att detta är det sista inlägget jag kommer hinna göra i dagboken innan jul, denna vecka är fullproppad med saker. Men det här är nästan den mysigaste tiden, veckan innan jul, man pysslar, lagar mat, fixar med julklappar och lite annat. Sedan när väl julafton kommer, så ska jag förhoppningsvis kunna sätta mig ned och ta det lugnt, äta god mat, gå ut på lite härliga promenader med hundarna och umgås med familjen en del. Så jag avslutar detta inlägg med det julkort jag lyckats knåpa ihop.

Vill nu önska er som tittar in till oss här, en riktigt

***God Jul***

Jag är inte jag längre, och till råga på allt så är jag sjuk också!

Det låter väl som en lovande rubrik, så jag förstår om ni väljer att inte läsa mer av detta inlägg, men en förklaring kommer längre ned.

Måndagen gick i en rasande fart, mer att lära sig på jobbet och en ganska så stel Induz att ta hand om hemma. Det blev lite för mycket för de gamla benen att trampa fram i den ojämna och hårda snön vid havet i söndags, det borde jag ha tänkt på. Det är jobbigare än vad man tror för gamla rottweilerben att halka runt hit och dit i snön. Inte bra, och under måndagen fick han gå på 6 stycken lugna, korta promenader. Tyckte att det verkade bättre i benen på tisdagen och hade det inte varit det, så hade jag nog åkt till veterinären med honom. Här är han ute på en av de korta rundorna och nu har vi haft snö så länge, att till och med barnen har tröttnat på att åka pulka i den stora backen nere i gropen. Den enda som stod där denna dag, var Induz! Som även passade på att äta lite snö.

Men vi tog det lugnt och gick på riktiga ”nosa promenader” runt i omgivningen. Och igår tyckte jag att benen var ännu lite bättre.

Riktigt fint väder hade vi också, klarblå himmel och så all denna snö.

Till min stora glädje så fick jag två avier med posten, om att tidningen Rottweilern hade kommit så att jag kunde hämta den vid postens utlämningsställe vid ICA Kvantum i Brandbergen. Trodde jag alltså!!!

Lite mer muskelkraft anlitades, för att hjälpa mig att bära dessa kartonger som tillsammans vägde 25 kg. En lång kö ringlade sig fram mot disken och det kändes som det tog en hel evighet att komma fram. Väl framme, så fick jag då reda på att jag inte är jag! Och jag fick definitivt inte hämta ut dessa paket eftersom jag kunde vara fel person! Först såg jag nog ut som ett jätte stort frågetecken, innan jag blev ganska så irriterad kan jag väl säga. Jag heter ju Eva-Lotta, det är mitt tilltalsnamn (står till och med inskrivet i kyrkboken), men jag är döpt till Eva Charlotta, vilket står på mitt körkort. Detta har under hela mitt liv, aldrig varit några problem tidigare, de flesta har nog sett sambandet mellan Lotta och Charlotta. Ja, körkortet är till och med underskrivet med Eva-Lotta. Men det är det slut med nu! Så kan man inte ha det, för NU måste varenda bokstav på postens avier, stämma med det som står på legitimationen, annars får man inte hämta ut något. Mannen före mig, hade också oturen såg jag, han fick gå därifrån tomhänt. Han skulle hämta något åt sin son, som enligt denna kassörska, måste vara med trots att pappan hade med sig hans leg.

Det var bara att vända hemåt och försöka komma på en lösning på problemet. Vet inte vem/vad jag var mest irriterad på, posten, mina föräldrar som krånglat till detta eller på mig själv, som aldrig ens tänkt tanken att det kunde bli så här!

Under tisdagskvällen fick jag också en dånande huvudvärk. Kopplade samman den med postbesöket, men orkade inte riktigt göra någonting här hemma. Skulle skriva så där ca 20 julkort, men gav upp efter bara tre stycken. Under natten började jag känna mig lite kärv i halsen, men upp med tuppen i vanlig ordning igår morse för att kunna åka till jobbet. Först var jag tvungen att försöka få tag på dem som trycker rottweilertidningen för att se om de kunde avisera om försändelsen till mig. Och här blev det ett stort skratt i andra änden, de trodde inte att detta var sant! De har ju alltid skickat tidningarna till Eva-Lotta utan några problem. Efter några timmar ringer de upp igen och har då försökt att lösa detta på ett smidigt sätt, men det gick inte direkt problemfritt om vi tänker på den serviceinriktade posten. Tryckeriet hade ringt till både posten och utlämningsstället och förklarat, men det spelade ingen roll. Dom hade även föreslagit att de skulle kunna faxa en ny avisering till posten, så att de kunde ringa till mig när det var ok att hämta paketen. Men postens utlämningsställe, ringer INTE upp kunder hade de fått till svar! Visst blir man överväldigad över postombudens servicekänsla???

Nu måste tryckeriet fylla i en blankett för att ändra mitt namn, vilket kommer ta några dagar. Sedan kommer jag kunna hämta tidningarna! Ja, vad säger man!? Nu är det väl tveksamt om jag får iväg tidningarna innan jul till de nya medlemmarna.

Ja, helt ok kände jag mig som sagt inte igår, men tog bilen in till Hammarby Sjöstad och jobbet i alla fall. Kom till och med så långt att jag parkerade bilen och betalade parkeringsavgiften, när det började snurra i huvudet ordentligt. Ont i kroppen hade jag och ännu mer ont i halsen fick jag hela tiden. Jag fick lov att ge mig och ringa och sjukanmäla mig. Så himla typiskt, har inte haft en sjukskrivningsdag på drygt 2 år, men efter en vecka på det nya jobbet, är det kört. For hem igen och tog ut hundarna på en liten runda bara, sedan kröp jag ned under två täcken i min säng och som jag frös!!! Låg där och slumrade hela dagen och det är väl tur att man har så snälla hundar som sympatiserar med sin ägare. Här ligger Diezel också nedbäddad i sin säng. Usch, säger jag, gillar inte att vara sjuk och har definitivt inte tid med det. Men så är det.


Diezels veterinärintyg är inskickat till SKK, angående utställningen på lördag som han inte kommer kunna vara med på. Hoppas att vi kanske kan få tillbaka lite av de 320 kr det kostade att anmäla honom i veteranklass. För min del blir det ingen mässa över huvudtaget i år, men det överlever jag nog riktigt bra utan. Idag är det rena snöstormen utanför fönstret här och jag ska nu krypa ned under täcket igen och försöka bli lite piggare. Först tror jag nog att jag ska försöka kurera min kärvande hals med detta, som enligt en del är väldigt bra på att lindra förkylningar. Vet inte om det är själva sjukdomen eller själen som blir mest lindrad, men jag ska i alla fall göra ett försök!

Nu hoppas jag att ni som tittar in här och orkar läsa, får en kommande trevlig helg och 4:e advent!

3:e advent

Här går dagarna alldeles för fort just nu, hinner inte med någonting känns det som. På kvällarna har jag rasat ihop som ett korthus, efter dagarna på jobbet. Och ändå är det bara ett halvtidsjobb! Men som ni säkert vet, så är det ganska jobbigt att börja ett nytt arbete, vad det än är. Man ska lära sig ALLT så fort som möjligt, komma ihåg vad alla medarbetarna heter och förhoppningsvis komma in i rutinerna. Nu har jag väl en himla tur, eftersom jag kommer få arbeta parallellt året ut, med den tålmodiga och snälla tjejen som arbetar där nu. Men sedan ska jag stå på egna ben! Tror faktiskt att det var ett bra tag sedan det kändes så himla skönt att det var fredag, som det gjorde i fredags. Två lediga dagar att se fram emot!

Hundarna är inte nöjda över att behöva vara ensamma mellan 4,5 och 5 timmar om dagen, de har ju aldrig varit själva så länge tidigare. Men jag hoppas att det kommer gå bra, jag börjar inte mitt jobb förrän kl. 09.30 på dagarna, och då hinner vi ta två promenader innan jag åker, en lång och en kortare. Så förhoppningsvis är de lite trötta och lägger sig och sover igen när jag flytt fältet.

I onsdags var det dags för min systers hund Daisy att opereras igen, och under tiden var Magdalena här hos oss. Och som vanligt är det hur mysigt som helst att få besök av så hundvänliga gäster. Jag äger ju två knähundar och de gör verkligen skäl för namnet, även om besökaren får lov att sitta på golvet.

Ja, de måste även följa med ut och röka, givetvis!

Nu hoppas vi att lilla Pälsis snart är pigg och alert igen, ja hon verkade väl inte direkt trött när vi hämtade henne ens.

Induz är bättre i sina ben igen efter den olyckliga ”landningen” i hundburen. Men den hunden säger jag bara, tänk om han någon gång kunde ta sig tiden att lyssna på vad jag säger åt honom! Nu har han tagit det lugnt igen och i fredagskväll fick han följa med och mata de vilda djuren i skogen. Förra året var han med några gånger när vi la ut morötter och det var ju ett riktigt slöseri med resurser i Induz ögon, men ok då, SÅ himla goda var de väl inte! Fick honom till och med att följa med mig därifrån utan tvång, men han var tvungen att titta riktigt länge och noga på de stackars morötterna innan han gick. Men NU hade jag med mig en hel påse med brödbitar åt fåglarna som jag hällde ut på marken och det var lite väl givmilt, tyckte den ständigt hungriga rottweilern. Jag fick mer eller mindre bära honom därifrån! För det här var VERKLIGEN ett slöseri utan dess like, när det sitter en ”utsvulten” hund alldeles bredvid!!! Jag fick släpa med mig honom, för han låg som en liten padda på marken, och då är det inte lätt att flytta på dem. Men till slut, hade jag lyckats övertala honom om att han skulle få sin egen goda mat när vi kom hem och då gick han väl motvilligt med.

Så har vi lilla Diezel då, som nu också ska äta Seraqin för att se om bakbenet blir bättre av det. Första dagen tuggade han i sig sina tabletter i ren förvirring tror jag, han råkade sitta bredvid Induz när han fick sina och säg vad den hunden inte kastar i sig! Diezel tänkte väl att det var bäst att haka på om man ska få något, så alla fyra tabletterna försvann i ett kick. Men dagen efter, DÅ var det kört! Han satt här på golvet och skrynklade ihop sin lilla rottweilernos så mycket det gick, och tänkte då absolut inte äta någon tablett. Nehej, tänkte jag, så gick det med det! Efter ytterligare några försök att bland annat stoppa tabletten i halsen på honom, så gav jag upp. Vi provar i kväll igen tänkte jag. Och faktiskt så gick det att få i honom dem, med lite hjälp av Induz! SÅ nu kör vi på så här och jag hoppas att det kommer fungera. Han vill inte äta dem, men hittills har jag lyckats lura i honom dem. Och jag vet inte om jag bara inbillar mig, men jag tycker inte att Diezel haltar riktigt lika mycket när han reser sig efter att ha legat ned och vilat en stund. Men riktigt så snabbt kan man ju inte se något resultat! Det beror nog mest på att jag HOPPAS så mycket på att det ska hjälpa Diezel.

Igår hade jag en liten hemmapyssel dag med städning, lite fixande till jul, bakade matbröd, och tvättade. Efteråt var det ganska skönt att ha allt gjort. Var ute med hundarna i en timme på morgonen i snön som sakta föll mot marken. Vi gick riktigt lugnt och inte så lång sträcka egentligen, men det var härligt att vara ute. Och det finns mycket att analysera och nosa på i snön, vissa fläckar verkar vara väldigt intressanta för tillfället. Efter att hundarna ”läst tidningen” noga och sedan ätit frukost, så la de sig i sina sängar och somnade om igen. Och det ser nästan lite mysigt ut när rottisar sover.

Idag har vi haft en riktigt härlig 3:e advent. Trots det tråkiga sprängattentatet som skedde här i Stockholm igår. Helt oväntat var det väl inte, men det känns absolut inte bra. Här har vi i alla fall haft en solig dag med en klarblå himmel och två hundar som är ganska uttråkade över att bara promenera runt här hemma. Av den anledningen så var det bara att dra på sig så mycket varma kläder som möjligt, koka lite varmt te och packa ner några lussebullar i en väska och sedan dra iväg ut till havet. Det var så härligt att komma dit igen, trots att var kallt som bara sjutton i blåsten. Hundarna var överlyckliga, men de fick ju absolut inte fara runt i den ganska djupa snön. Så det blev till att promenera lite lugnt i koppel. Ja, så gott det nu gick, det spritter i benen på de två rottisarna så fort vi kommer ut till detta ställe, så risken finns väl att det är lite stelt i benen i morgon.

Några bilder från vår friska men kalla promenad.

Det var ganska skönt att dricka lite varmt te innan hemfärden igen. Jag var så kall, så det kändes som att mitt ansikte inte kunde röra sig när jag skulle äta denna lussebulle. Jag var en ganska stelfrusen uppenbarelse bevisligen. Men det var härligt att få lite frisk havsluft i lungorna.

Nu sprider sig en doft av varm glögg här hemma och det blev premiär för Blossas Apelsinglögg, som faktiskt smakade riktigt bra! Hoppas att ni alla har haft en riktigt trevlig 3:e advent! Snart är det dags att hugga in i en ny vecka igen och vi får väl se vad denna vecka har att erbjuda.

Vill också tacka för de fina julhälningarna som vi fått! Har lagt in dem på en egen sida på hemsidan och jag hoppas att det är ok.

Må så gott alla! Passar på att önska er en trevlig Lucia!