Usch, så tråkigt det känns!

Igår var det onsdag och dags att bege sig till jobbet igen. Helt pigg kan jag inte säga att jag var, men både förkylning och finger kändes bättre. Ja, jag känner ju i alla fall att jag har ett finger! Timmarna på arbetet rinner iväg som vanligt och alldeles för snabbt var det dags att bege sig hem igen. Har ni tänkt på hur fort det mörknar på kvällarna nu? Märkte det när vi igår var ute och gick en sväng med hundarna vid skjutbanan. Allt kändes ganska bra eftersom man inte behövde gå så jätte långt med Diezel innan han haltade mindre. Men det var DÅ det! Ni som är vän med mig på FB vet hur vår kväll slutade, men inte ni andra. Så därför tänkte jag berätta det nu, jag har ju ett visst behov av att ”skriva av” mig saker och ting när det känns jobbigt, som nu då.

Satt här och slötittade på tv:n lite och kommer ut senare med hundarna än vad jag brukar göra. Men gör som vanligt, tar först med mig Diezel och går svängen runt på Albatrossvägen, som han alltid vill göra på kvällarna. Han nosar och snokar runt precis som vanligt och vill till och med leka lite med mig när vi går där, han tar tag i kopplet och morrar samtidigt som den lilla svansen nästan snurrar runt på honom som det ser ut. Ja, det känns faktiskt ganska bra.

Kommer upp på vår gård igen och hinner inte många meter runt hörnet på huset som ligger bredvid vårat, innan jag hör ett gurglande ljud framför oss i mörkret. I nästa sekund ser jag en stor rottweilerhane komma farandes och fullkomligt vräker sig på Diezel. Ja, utan att ens stanna upp en hundradels sekund, slänger han sig upp på Diezel och börjar hugga. Vet inte vem av oss som blir mest chockad, Diezel eller jag, men det är ju Diezel som får ta smällarna. Han ramlar omkull av tyngden hos den andra hunden, men jag tror att han bet ifrån sig allt vad han kunde, när han väl insåg vad som hände. Han kommer upp på benen igen, men för en hund som har passerat sin 9:e födelsedag, är det inte lätt att stå emot en sådan attack.

Han ramlar omkull igen och jag gör vad jag kan för att få bort den andra hunden, vars ägare då står där och snurrar om sin bror som han tror ligger sjuk i en lägenhet i huset. – Jag struntar totalt i din jäkla bror skriker jag, försök för i h..vete ta din hund!!! Jag gör vad jag kan säger han då och börjar ropa sluta till hunden! Oj så mycket bättre det blev av det! Själv håller jag på att få lite smått panik över min gamla hund, som gör vad han kan för att värja sig mot den andra hunden. Efter en hel evighet som det känns, får karlen i alla fall tag på svansen hos sin hund och kan få bort honom.

Diezel kan då nästan inte stå upp och jag känner hur jag själv är alldeles skakig. Säger åt mannen att jag vill ha hans namn och telefonnummer, vilket han lite motvilligt lämnar ifrån sig. Och som sedan inte existerar, visar det sig. Jag och Diezel vinglar iväg upp för trapporna, vilket inte är så lätt för Diezel. Ser att han blöder på nosen och bredvid ögat och har ganska svårt att röra sig. Med tårarna rinnande nedför kinderna, försöker jag i alla fall se efter så han inte fått några större sår och KAN stå på sina ben och vi bestämmer oss för att avvakta tills på morgonen innan vi åker till veterinären.

I morse var det stelt i Diezels lilla kropp, så gott som överallt. Han piper och visar att det gör ont bakåt på vänster sida och haltar nu precis lika mycket med sitt högra framben som han gjorde tidigare. Ja, han ser även ut att ha ont i det andra frambenet. Som tur är så har vi Annett och Kicka och den övriga personalen på Haninge Djurklinik, som alltid hjälper oss när det strular till sig. Stort TACK till Er! Nu har vi varit där och Diezel har blivit klämd och böjd på överallt. Han ser inte ut att ha fått så många bitsår, men har däremot väldigt ont i mjukdelar båda fram och bak. Ja, han har väl troligen också dragit upp skadan i senfästet på vänster framben. Jippi, not! Tänk så onödligt detta känns. Nu är det Tradolan och vila som gäller fram tills på onsdag, när vi ska tillbaka igen.

Men fasen så bedrövad jag känner mig! Och ledsen!!! Jag tycker inte att en så pass gammal hund (eller ingen hund överhuvudtaget), ska behöva råka ut för sådana här saker, bara för att en hundägare inte kan ha koll på sin hund! Men jag tycker att beteendet hos hunden, att bara kasta sig på en annan hund och börja bita, är minst sagt konstigt. Borde inte en hund stanna upp och titta lite innan den anfaller? Tänker på om jag haft lilla Nemuz med mig, VAD hade hänt då? Nu kom jag ju där med en kastrerad, 9 årig hanhund, som gick och nosade i gräset, Diezel tittade inte ens mot hunden. Själv tror jag inte att någon av våra egna hundar hade reagerat ens, om en sådan hund kom gående.

Har nu hört från alla håll att jag måste polisanmäla detta och jag ska nog göra det. Trots att det känns för jäkligt eftersom det är ”min egen” hundras det handlar om. Men det är väl som grannen sa; det är ju inte hunden du anmäler, det är ju den totalt inkompetenta ägaren!!! Och det är väl så jag får tänka.

Nej, nu ska jag sätta mig på golvet och klappa på min lilla Diezel en stund. Det känns som om han behöver bli lite ompysslad nu. Har just kommit in med Nemuz efter en ”äventyrs promenad” nere i Vendelsömalmsgropen, som nu är förvandlad till en byggarbetsplats. Det var ganska nyttigt för lilleman att gå runt där nere bland alla maskiner, som var riktigt konstiga tyckte han mellan varven :-)

Håller tummarna hårt nu, för att Diezel verkligen blir bra igen. Men det är inte kul att få sin gamla hund sönderslagen på detta sätt. Nu ska jag snart krypa ned under täcket, det blev inte speciellt mycket sömn i natt kan jag väl säga, det var aningen svårt att koppla bort det som hänt.

På återseende!

Här går allt som på räls, fast åt fel håll kanske.

Hela veckan som gått har varit en kamp att bara ta sig till jobbet. Det är ALLDELES för många personer i bilar som ska åt samma håll, vid samma tid, som mig varje morgon. Dessutom kör de alldeles för sakta! Det tar en evighet att komma till jobbet och det är inte kul! I torsdags var jag in till ”Sjösta´n” igen på eftermiddagen för ett möte. På väg ifrån detta möte, började huvudvärken göra sig påmind. Ja, ja, tänker jag, det går nog över av en lugn skogspromenad i solnedgången med hundarna och lite god sömn.

Men icke då! Däremot började jag frysa något kopiöst, trots att jag hade både en tröja och långa byxor på mig när jag gick och la mig. Just denna natt, bestämde sig också Nemuz för att han var tvungen att gå ut ett antal gånger, eftersom han blivit lite dålig i magen. Så i mitt suddiga tillstånd, fick jag helt enkelt hasa mig ut på ett antal promenader. Till saken hör väl att Robban redan låg däckad här av en riktig förkylning, så det var ingen idé att ens försöka väcka honom.

I fredags morse vaknar jag med en bultande huvudvärk och 39,2 graders feber. Jippi, så lägligt och kul! Svar = Nej! Det var inte kul alls! Fick lov att ringa och sjukanmäla mig, för jag kände mig riktigt, riktigt hängig. Nemuz mage verkade dock stabiliserat sig igen, efter att det kommit ut en hel hög med halvruttna löv och sand som det såg ut. Den magen får nog uppleva att både det ena och det andra passerar där. Och med en matte som inte alls var bra, så höll hundarna på att tråka ihjäl och gjorde väl vad de kunde för att äta upp varandra under dagen.

Till slut fick jag dela på dem för att få någon lugn och ro över huvudtaget. Natten mot lördagen sov jag som en stock och det gjorde Nemuz också. Igår var Nemuz anmäld till en utställning vid Nynäshamns BK och Robban bestämde sig för att åka dit med honom. Vi har ju inte så långt och nu med en ny väg tar det ca 25 min. SÅ iväg bar det och bra gick det för dem. Nemuz fick HP, blev Bäst i rasen och sedan så vann han även grupp 2! Jag blir sååå stolt över mitt lilla Induz barnbarn och jag tror nog att hans morfar ler lite där uppe i sin hundhimmel. Induz vann sin klass genom hela valptiden och plockade hem ett antal BIR och även någon BIS final. Och de är lika dessa hundar, men ändå så olika, både exteriört och mentalt. Här sitter Nemuz med sin fina BIG-1 rosett.

Nu är han inte anmäld till någon mer utställning, utan vi ska ta det lugnt med det ett tag. Det känns som om han behöver "växa ihop" lite, och ni förstår säkert vad jag menar. Kanske provar vi någon inomhus senare under hösten för träningens skull, men vi får se. För träna på att vara still i mer än tre sekunder, behöver han verkligen göra Mr Nemuz :-) Men det var ju kul att gårdagens "handler" sa efter utställningen, att det var en jädrans hund och ha fin kontakt med en när man springer. Ni ser, jag har lyckats med något i alla fall!

Just nu sitter jag här med ett bultande finger också, det räckte visst inte med huvudvärk och ont i kroppen bara. Ja, ni ska få se vad jag lyckats med. Mina systrar och jag har ju alltid skojat om att vi måste tillhöra släkten ”Snubbelfot” eller något, eftersom vi alla tre brukar lyckas med att stå på öronen på de mest konstiga ställen. I och för sig med lite hjälp ibland från vissa husdjur. Men jag börjar bli mer och mer övertygad om att jag begåvats med en klantighetsgen som inte är av denna värld!

Idag är Robban iväg och beskriver en MH, så jag är själv hemma med hundarna. Lite feber har jag fortfarande och jag känner mig inte alls bra. Trots det, så var jag tvungen att åka till affären för att få hem lite mjölk. Detta var nog ingen bra idé skulle det visa sig när man är sjuk och ganska suddig huvudet. Jag far i alla fall iväg och hinner parkera bilen utanför affären. Öppnar bakdörren för att ta kassen och plånboken som ligger där och dammar sedan igen dörren, trots att jag inte hunnit få ut handen!

AJ AJ AJ, säger jag! Vid första anblicken såg det nästan ut som om pekfingret var av. Men det visade sig ”bara” vara ett veck, som det sedan började forsa blod ur. Hej och hå, tur att man har hundarnas förbandslåda i bilen. Fram med en ren kompress, lite tejp och dra ihop detta finger, efter att ha sköljt av det med lite koksaltlösning. Och jädrans så ont det gjorde! Va fasen skulle jag ut och göra?! Så om det är lite stavfel här idag, så kan det bero på att jag har ett dubbelt så tjockt pekfinger mot normalt på min högra hand :-)

Och det här är just sådana saker som jag brukar lyckas med, alldeles på egen hand. Det var väl förra våren jag fick åka till akuten för att tejpa ihop näsan, efter att det ihopfällbara bordet i husvagnen hade attackerat mig. Kommer inte håg hur länge sedan det var jag trampade in skruven i foten en kväll när vi var ute och gick. Men då satt foten och skon liksom ihopskruvade och den gången trodde jag nästan att jag skulle lyckas förblöda :-) Riktigt så allvarligt var det väl inte, men känslan av att se sitt blod liksom rinna ut på asfalten, framkallade några sådana tankar, innan jag kom till sans och insåg att jag nog måste försöka trycka ihop det hål jag då hade i foten. Man tänker inte alltid klart de första sekunderna vid sådana tillfällen har jag märkt. Men det gick bra det också, foten sitter kvar :-) Nej, nu ska jag fortsätta att vara sjuk och krypa ned under täcket en stund. Ska även försöka se om jag kanske kan börja röra på fingret snart igen.

Avslutar med att visa en liten gäst som bor i vårt fönster, en vacker påminnelse om sommaren!

På återseende, när jag KAN skriva igen! Just nu känns det väl inte riktigt som om fingret är "med" mig.

Redan 6 månader!

Tänk så fort tiden går, idag blir Nemuz 6 månader!

Och tänk så mycket som hinner hända under dessa månader med en liten valp och jag är full av beundran över deras otroliga förmåga att lära sig saker. Ja, både på gott och ont kanske. En del saker behöver bevisligen bara repeteras ett fåtal gånger, innan den lille hunden har lärt sig hur han ska göra, (när man går runt och gnäller får man tex gå ut). Det lärde han sig när hans mage inte var bra och jag kastade mig ut med honom så fort han började gnissla, det var väl en ren självbevarelsedrift för att slippa skura alla golv. Men detta tog Nemuz fasta på VÄLDIGT fort och "behöver" ibland gå ut en gång i timmen! Men jag har avslöjat honom, så nu bryr jag mig inte om gnället som dyker upp mellan varven, lite koll har jag trots allt. Andra saker kommer vi nog att få traggla ett tag, som det där med att komma när någon ropar på honom. Eller att inte äta upp precis ALLT han hittar ute. Där har vi en del att diskutera framöver, har jag en känsla ut av.

Att han vuxit kroppsligen kan ingen ta miste på, inte ens våra grannar, som häromdagen utbrast; men NU börjar han ju faktiskt se ut som en riktig hund!!! Tack sa jag, det var trevligt att höra! Och han har vuxit och blivit ganska stor och stark, det märkte jag också i söndags, när jag bjöds på ett litet bad i bäcken vid Tyresta. Här är man ute och går på upptäcksfärd med sin lilla hund, som helt plötsligt kommer på att han nog vill titta ännu närmare på skummet som flyter fram i bäcken. Och vipps så stod jag där med vatten en bit upp över fotknölarna. Jag vägde honom för ett par dagar sedan och då låg han på 30 kg, så det är kanske inte konstigt att den ”lilla” valpen börjar bli ganska stark.

Ändå borde jag vara van kan man tycka, efter 4 rottweilerhanar. Men det är jag inte. Kommer inte heller ihåg om det är så att det brukar dyka upp någon typ att ”trots ålder” när de är runt 6 månader, men jag anar nästan det. För nu helt plötsligt så börjar lyhördheten totalt försvinna, beroende på vad som är på "g" och ibland hjälper inte ens kycklingfilén. Ja, han testar ganska mycket vart gränserna går när det gäller många saker nu, men jag är beredd! Och samtidigt är han SÅÅÅ gosig denna hund! Det tar inte många sekunder efter det att man sätter sig på golvet, förrän han ligger i knäet, helst på rygg då. Ja, det gör Diezel också, nästan i alla fall, men han ligger helst bredvid och blir klappad.

Idag tog jag med mig hundarna ut till Tyresta på eftermiddagen. Stundtals sken solen riktigt behagligt och det var väldigt skönt att promenera där. Men visst är det höst, det går inte att komma ifrån.

Tog en sväng förbi bäcken igen, och den ÄR intressant tycker Nemuz.

Och jag håller med, fast jag tycker mest om att bara lyssna på vattnet när det porlar fram mellan stenarna.

Diezel tyckte att det var jätte härligt att vara i skogen. Fick han som han ville så skulle han knalla runt där hela dagarna. Och jag förstår honom, hur kul kan det vara att bara gå runt på nästan samma ställen här hemma, vilket vi har gjort nu när han haft ont i benet. Nu är benet lite bättre, dock inte bra, men jag ska ta med mig honom och gå i skogen i stället, vi behöver ju inte gå så långt där heller, utan lagom långa rundor.

Och trots att det var härligt att vara där, så var vi tvungna att åka hem igen. Här ligger Diezel som inte tänkte gå in i bilen, utan la sig på grusparkeringen bakom bilen i stället. Han kan visa med väldigt stor tydlighet vad han vill (eller inte) den hunden! 

Men med lite godis, lock och pock så gick han väl med på att åka hem igen då. Han är för rolig!

Nu är det snart dags att göra kväller här, börjar känna mig lite sliten. Men ha det så bra, alla som tittar in till oss!

Lördag igen!

Så är det lördag igen då och ännu en vecka har passerat. Ja, den har väl nästan blåst förbi kan man säga, vi har haft några riktigt blåsiga dygn med en del regn också. Och en del sol där emellan! En av de blåsigaste kvällarna var vi ut till havet och gick en promenad, solen sken och det var faktiskt riktigt härligt att gå på stranden som låg i lä.

Friskare var det väl att komma ut på andra sidan sedan och jag är nästan förvånad över att jag lyckades hålla kameran stilla, så att det blev några bilder över huvudtaget.

Till alla surfares stora glädje, var vågorna både stora och många. Här kommer en modig man flygande.

Rampen som jag beställt till bilen har kommit också och givetvis har vi varit ute och provat den. Diezel han gillar den skarpt och knallar både i och ur bilen utan några problem. Jag tror faktiskt att han känner sig säkrare nu när vi inte håller på och lyfter honom.

Lille Nemuz får man hålla lite mer koll på och än så länge locka med godis.

För han får också gå på rampen eftersom han än så länge är för liten att hoppa in i bilen. De långa benen gör inte alltid som Nemuz har tänkt sig och då kan det vara bra att ta det lugnt :-) Såg ett exempel på det här hemma en dag, hur det kan se ut där den lille vilden farit fram. Jag vill väl inte tro att det var meningen att flytta på så gott som samliga möbler på vägen från ytterdörren till köket, men det gjorde han i alla fall. Nemuz hann till och med in en sväng i vardagsrummet, så att min stora palm som står där, var på väg ut genom fönstret. Han hinner med mycket den hunden!

Aktiveringsbehovet ökar hos Nemuz för varje dag som går och jag har nu anmält oss till en grundkurs som jag hoppas att vi kommer med på. Det var länge sedan jag gick en kurs med någon hund och det ska verkligen bli kul, att liksom börja om. Samt att det kommer vara väldigt nyttigt för Nemuz. Jag hoppas ju att jag ska få tillbaka den glädje jag kände tidigare när det gäller det här med hundar och då också komma igång och tävla igen. För om jag bara vill, så tror jag absolut att Nemuz har kapaciteten som det verkar. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, denna hund har många egenskaper som jag tycker om hos en rottweiler, så det mesta hänger nog på mig hur det kommer gå. Men, jag känner ingen press, jag har ju skaffat Nemuz för att vi ska ha kul ihop!

Härom kvällen var Nemuz och jag ut till Tyresta en sväng, måste tänka på att Diezel får ta det lugnt med sitt ben. För när Nemuz får sina små springstunder här, då är det bäst att ta med honom ut någonstans. Nu hade vi sådan tur att Mia var på väg till sina hästar, så vi bestämde att vi skulle mötas vid stallet. Att träffa människor tycker Nemuz alltid är kul och nu fick han även träffa Mias hund Dennis, som är en papillon på 11 år och som genast satte sig i respekt. Men tänk SÅ spännande det var att åter få gå med in till hönsen, som Nemuz hälsade på genom staketet. Kaninerna var också intressanta och denna gång insåg han att det faktiskt levde och gjorde lite lektecken åt dem. In i stallet gick vi också, bland massa nya dofter, saker och människor. Och trots att man ser på Nemuz att han tycker att en del saker är lite skumma, så går han ändå vidare och framåt. Han vill kolla vad det är och det gillar jag.

Vår lilla tur avslutades med att vi hälsade på Mias häst Zorro utanför hagen och det var kul tyckte Nemuz, som efter att ha nosat på Zorro, åter försökte sig på att göra lite lektecken. En häst borde väl förstå dessa??? Ja, när det inte hjälpte med lekinviterna, så försökte Nemuz slå på Zorro med sina små tassar och då kändes det som att det var läge att bryta. Efter att ha sagt hej då till Mia, tog vi en promenad tillbaka till bilen och for hem. Det var väl tur det kanske, för efter en stund började det regna och det blev till att gå kvällspromenaden i kolmörkret ihop med både regn och blåst. Men vi tackar så mycket för "studiebesöket" Mia, och kommer gärna tillbaka igen.

Igår hade jag en ledig dag och det var faktiskt ganska skönt. Hade en läkartid på förmiddagen, men efter det så hann jag med en hel del. Handla, städa och gå en promenad i skogen med hundarna. Och tänk så fort tiden går, på tisdag blir Nemuz 6 månader och är snart lika hög som Diezel.

På kvällen bar det av in till vår vän Ulla som fyller 80 år idag. Och till Ulla måste hundarna också följa med :-) så är det! Och efter att vi i alla fall hunnit gratulera Ulla, fick hundarna komma in och hälsa. Diezel tycker alltid att det är kul att komma dit och för Nemuz skull är all miljöträning bra. Nu blev det ännu mer träna för Nemuz, eftersom Ulla har en inhägnad tomt där man kan släppa hundarna utan att behöva oroa sig över att de försvinner.

Jag känner ju att jag missat lite med Nemuz när det gäller att ha honom lös. Först var det magen som härjade här och som gjorde att han absolut inte fick äta en massa saker när vi var ute. Helt omöjligt att hålla koll på honom, om jag inte hade ett koppel på, så därför fick han inte vara lös. Sedan kom hältan i benet, som åtminstone höll i sig tre veckor, och som också gjorde att han inte kunde vara lös. Men NU passade jag på! Gick ned i trädgården och släppte Nemuz, som genast hittade en massa spännande saker. Jag sprang åt alla andra håll än de han gick åt, så att han blev tvungen att ha koll på mig. Efter en stund när han insett detta, så var han på helspänn, för vad skulle ”tanten” hitta på nu?! Godis och beröm haglade när han faktiskt valde att komma till mig istället för att springa till andra saker. Sedan avslutade vi med att leka med en handboll som han hittade. Lite stel i benet var han väl efteråt, men det hade gått över till idag. Han är ju inte den smidigaste individen när han far fram. Kan väl säga att Nemuz efter denna dag var helt utslagen här. Han sov och snarkade högt i hundsängen. Tack Ulla för att vi fick komma och hälsa på dig och även träna lite!

Idag har vi haft en helt underbar dag här i Stockholm. Såg redan i morse att det var en helt klar himmel ute. Ja, kanske inte på den första promenaden då, eftersom Nemuz ville ut redan kvart i fem och då var det ganska mörkt. Men när Diezel och jag kom ut några timmar senare, då var det ljusare. Vi packade med oss matsäck och hundar och for iväg ut till skogen. Just nu är det inte lätt att hitta så många kvadratmeter i skogen där det inte är folk, för som det letas svamp! Vi tog och åkte ut till Gålö och gick ned till havet i stället.

Diezel han tyckte tydligen att det var ganska varmt i vattnet, för han knallade ut där utan att ens tänka på det tror jag.

Efter några timmar var det dags att återvända hem. Har nu också hunnit med att fixa lite här hemma och busat med hundarna en stund. Som faktiskt verkar vara ganska trötta efter denna dag också :-)

Nu ska jag ta lite te och sätta mig i soffan och titta på tv:n. Det känns som en bra idé att bara ta det lugnt resten av kvällen.

Ha det så bra och på återseende!

Utställning igen.

Börjar inse att jag nog åter blivit lycklig ägare till en smått ”brutal” rottweiler. Hade väl hoppats på att just den genen inte skulle ha gått vidare från morfar Induz :-) Men det verkar den ha gjort och för några dagar sedan satt jag här med ett bitmärke i handen, en svullen läpp, ett rött öga och ett antal blåmärken på både armar och ben. Ja, man kan nästan tro att jag gått en rond mot Mike Tyson. Och allt detta beroende på att jag försökt aktivera min lilla rottweiler. Det började väl med ögat, jag lyckades få Nemuz tass rakt i det. Hur bär man sig åt då, kanske ni undrar, och det kan jag berätta nu. Han fick väl ett riktigt frispel när vi var ute en dag, kastar sig på rygg, nästan i en halvrutten svamp. Jag försöker givetvis få bort honom en bit från den hemska svampen, vilket då resulterar i att han sparkar till mig rakt i ögat. Fick nog in en hel del både jord och sand + att det dök upp en liten blödning på ögonvitan och jädrans så ONT det gjorde! För det här med att kasta sig på rygg och sparka så mycket det går omkring sig, det har han varit väldigt bra på sedan han var pytteliten. Så fort Diezel brottades med honom och Nemuz hamnade i underläge, DÅ satte han fart och sparkade så mycket han kunde. Och givetvis kom inte Diezel åt att bita honom då.

Dagen efter, när jag satt på golvet och lekte med honom, var det färdigt igen. Då sparkade mig rakt på munnen. En präktig svullnad dök genast upp och jag började fundera på om jag verkligen skulle våga gå ut med honom efter detta, grannarna måste ju fundera på vad som hänt. Nu har jag även ett bitmärke i handen, för när man håller i kamprep, bitstockar, trasor mm. och försöker leka med den lilla ”hajen”, så biter han ofta, fort, gärna och hårt, i allt han kommer åt. Och i nio fall av tio, så råkar han träffa rakt i handen på den som håller i leksaken. Ja, han verkar inte ha så speciellt stor koll på vart han biter i dessa lägen. Eller om det kanske är just det han har, och nu insett att den skrikande människan släpper leksaken ganska fort när man biter henne i handen!

Och det är väl en himla tur att man är utrustad med två armar just nu, för här sitter man på golvet och har en rottweiler hängandes i var ände kan man säga. För Diezel vill givetvis också vara med och leka när man sitter på golvet. Ja, några nya leksaker fick han på 9-årsdagen och dem har han på ett bestämt sätt vaktat från den lilla ”vandalen” som tycker att det mesta som kommer i hans väg, skall bitas sönder! Men inte ens Nemuz missar dessa ”signaler”.

Äntligen ser jag en viss förbättring i Diezels ben också. Nu när vi varit ute och knallat runt en stund, så haltar han faktiskt inte riktigt lika mycket. Så jag hoppas att det är på väg åt rätt håll nu. Funderade just på om man inte kan ge hundar kortisonsprutor som man gör med människor som har en inflammtion i en axel tex. Men det kanske inte går.

I lördags var Nemuz och jag på bullmastiff träff vid Tyresö BK. Ett strålande solsken bjöds vi på och många glada och trevliga både hundar och ägare. Min insats för dagen, var att föröka ta en del kort från de olika aktiviteterna. Här är det Nina och hennes hund Svea.

Lille Nemuz, som jag är en aning rädd om benet på fortfarande, fick inte vara ute och snurra så mycket bland alla mastiffer. Några hälsade han dock på och det var jätte kul. Men sedan satt han i bilen och tittade på allt som rörde sig och det hade varit ganska jobbigt som det såg ut. Här ligger en liten trötter och sover.

Gårdagen startades sedan alldeles FÖR tidigt! Det var åter dags att besöka en utställning med Nemuz, denna gång vid Vallentuna BK. Så här packades saker och hundar in i bilen och sedan for vi iväg mot Huddinge för att hämta upp våra vapendragare, Magdalena och Daisy. Och nog för att jag var trött så där på morgonkvisten, men jag började verkligen tro att jag såg i syne när jag kom ut på Huddingevägen. För helt plötsligt ser jag något stort, svart och oidentifierbart stå nästan mitt på vägen. Gnuggar ögonen en gång till och inser att det är en sådan där gigantisk "urtidsko" som jag brukar kalla dem, med lång päls och jätte stora horn som står där. Som tur är, så stannar en annan person med sin bil också och börjar ringa till både den ena och den andra, så jag fortsätter färden mot Huddinge.

Anländer i god tid till utställningen och träffar genast på våra vänner med bullmastiffer, Evy, Nina, Sandra och Fredrik som har slagit läger med sitt tält bredvid ringen. Bullmastifferna skulle in i ringen en stund före oss, så dem han jag allt ta kort på. Här har vi Fredrik som visar Oxdjupets All the Way ”Berta” som fick ett HP och blev BIR-valp.

Sedan var det Fredrik och Sandras Game Keeper´s With all my Heart ”Bozze” som skulle in i ringen. Även Bozze fick HP och blev BIR-vuxen, eftersom den ”lille” grabben numera är junior. GRATTIS till er allihop!

Sedan var det då Nemuz och jag som skulle ge oss in i ringen. Denna gång var han ensam hane i 4-6 månader och fick där en väldigt fin kritik och ett HP, det har ni kanske redan läst på nyhetssidan. Ut ur ringen igen och vänta in den tik som blev bästa tikvalp och sedan var det dags för BIR och BIM. Där drog vi det längsta strået Nemuz och jag, domaren sa att det var rörelserna som avgjorde idag, Nemuz hade lite mer ”drive” i steget och det kan jag nog allt hålla med om. Några hundar var kvar i grupp 2 efter oss och sedan kördes gruppfinalen på direkten. 10 valpar av olika storlek fick sedan springa in i ringen igen och jag vet inte om det var på grund av rörelserna Nemuz även vann gruppen, för det gjorde han i alla fall. Oj, så stolt jag blev över min lilla plutt! Han skötte sig faktiskt ganska bra, fram tills domaren ville ha en bild på honom, mig och Nemuz. DÅ hade Nemuz tröttnat på att stå stilla! Så jag vet inte om den som tog kort på oss, fick ett enda kort där Nemuz står ok, tror inte det. Här står han nästan bra i alla fall :-)

Och efteråt så undrar man ju verkligen varför man går och fryser på ett flygfält en hel dag och väntar på denna BIS-final som skulle äga rum klockan 15.00. Men det gjorde vi! Tog med oss både Diezel, Daisy och Nemuz och gick ut på det stora flygfältets härliga gräsmatta och travade runt där bra så länge. Hur härligt som helst tyckte hundarna och visst hade vi en riktigt lugn dag, men det tog tid. Vid kvart över fyra, kom finalerna igång och nu var det 7 valpar som vunnit sina grupper, som samlades vid ringen och jag tror faktiskt att samtliga började bli trötta. Nemuz hade stått stilla tillräckligt mycket i alla fall och hade ingen större lust att stå fint längre.

Men det gick i alla fall så bra, att vi blev placerade som nr 4. Jubel och applåder! Här försöker han äta upp sin rosett.

Sedan in i bilen med alla saker och hundar igen och iväg hemåt. Hade väl åkt så där 100 m när det började regna, tack och lov att det inte började tidigare. Och tänk så skönt det var att komma hem igen. TACK så jätte mycket för sällskapet Magdalena och Daisy! TACK också för de fina presenterna, dem har jag redan använt :-)

SÅ var även denna helg till ända och det var dags att gå och jobba idag igen. Trodde nästan att jag lyckats bli sjuk där i blåsten igår, för oj så ont i halsen jag hade i morse. Men med lite olika ”häxpreparat” (whisky hjälper ju mot allt, enligt vissa här) så känner jag mig nu bättre igen.

Vill avsluta med att säga ett stort TACK för alla gratulationer vi fått i gästboken. Tack ska ni ha och på återseende!

Diezel 9 år!

Börjar med en bild på den lilla vännen som fyller 9 år idag. Det känns lite smått otroligt att tiden gått så fort, jag tycker inte att det var länge sedan han var en liten valp! Denna goa hund som verkligen är som ett stort gosedjur.

Och idag skall här firas med en massa godis till lilla Diezel, som fortfarande haltar, så det kan inte bli någon lång och härlig promenad, som jag hade hoppats på att vi skulle kunna ta. Men som det låter just nu, med regnet piskande mot våra fönster, så VILL inte Diezel gå ut ens :-)

Helgen passerade i en faslig fart, det blir väl så när man har massor att göra. I lördags tog jag med mig Nemuz till Gubbängsfältet, där pudelklubben hade en inofficiell utställning. På vägen dit, hämtade vi upp Magdalena och Daisy i Farsta, dom skulle också med och promenera.

Varmt och ett härligt väder var det och jag anlände väl till området med ett visst självförtroende i alla fall. För nu skulle vi minsann visa att vi har fått en riktigt bra kontakt, Nemuz och jag. Ja, jag hade ju hoppades på det i alla fall, även på ett sådant ställe med massor av människor och hundar. Men INTE då!!!

Jag försökte med glada, uppmuntrande ord, godis, lock och pock, men vad hjälpte det!!! Nemuz var totalt ointresserad av mig och mina godisbitar. Ja, det hade nog inte ens hjälpt om jag rullat mig i kycklingfilé innan vi åkte dit kändes det som.

Ok, vi gick iväg en bit och försökte ta en bild på Nemuz där han står upp och det började också bra. Jag kan verkligen det här med att ställa upp hundar :-)

Det känns nästan som om Nemuz klarar av detta att stå fint bättre på egen hand. Här har han siktet inställt på en gullig dobermanntik.

När Nemuz började bli lite tröttare, gick det väl en aning bättre med kontakten. Jag förstår ju, att vi har låååångt kvar innan jag kan säga att vi har en bra sådan! Satte oss sedan och tog en fika i skuggan, det var ett tag sedan man självmant uppsökte den. För det blev ganska varmt där ute på fältet. Vi tog turen till Huddinge för att lämna av vårat promenad sällskap innan vi fortsatte hemåt. Väl hemma åt Nemuz lite lunch och sedan rasade han ihop i sin säng och sov faktiskt i flera timmar.

Stackars Diezel är som sagt fortfarande halt och jag börjar bli allvarligt orolig över vad detta är. För trots veterinärens teori om muskelfäste/muskel som kunde vara inflammerat/sträckt, så borde man väl ändå se någon förbättring nu. Men det kanske tar en himla tid sådana saker, jag vet inte. Han fick i alla fall hålla sig hemma hela helgen och ta det lugnt. 

I söndags startade jag dagen riktigt tidigt, hade varit ute med hundarna, ätit frukost, tvättat bilen, kastat en massa grovsopor och kört igång tvättmaskinen, innan klockan var nio! Skulle sedan träffa min kompis Mia ute vid Tyresta by och ta en fika på förmiddagen. Men dessförinnan kändes det som en bra idé att försöka trötta ut valpen, så att det skulle finnas några trösklar, socklar, garderobshörn kvar när jag kom hem. Han var med och tvättade bilen visserligen, men det är inget uttröttande på en valp längre, att bara titta på människor och hundar som går förbi.

Så här blev det till att ha lite dragkamp med trasor och rep, och till min stora förtjusning så såg jag att det bara kryllade av barn och föräldrar utanför vårt hus när det var dags att ta sig ut med Nemuz. Ok tänkte jag, och kastade mig in i kylen och tog en bit av det bästa köttet som fanns där, här skall vi minsann försöka ta oss förbi alla dessa människor på ett fint sätt.

Så väl vid dörren, visade jag Nemuz vad jag hade i fickan, riktigt gott tycket Nemuz, som satt nedanför mig som ett tänt ljus och tittade upp mot mitt ansikte. Lite problem hade vi att komma förbi allihop utan att han brydde sig, men det är inte så konstigt kanske, eftersom alla börjar skrika om att de vill hälsa på Nemuz så fort han visar nosen utanför dörren. Nu fick de bara ett morrande ”NEJ” i mungipan från mig, så att vi skulle kunna fortsätta vår färd. Det gick väl ganska bra  får jag lov att säga. Sedan på hemvägen igen, blev till och med jag imponerad av lilleman. Då hade han fått smaka på kycklingen som var med och tänkte minsann inte vika med blicken från mattes ansikte mer än en sekund åt gången, han var ju tvungen att hålla lite koll på vad alla gjorde runtomkring. Och nu fanns det väl en pappa där som tyckte att han var jätte skojig när han ropade och visslade på Nemuz för fullt då vi gick förbi. Allt han fick i gensvar, var några gnisslande ljud (Nemuz hade nämligen SÅÅÅ gärna velat hälsa) men han valde att fortsätta att titta på mig. Oj, så mycket beröm han fick sedan lille Nemuz! Jag blev så glad att han faktiskt valde MIG (och förvisso kycklingen) före alla andra! Och det är inte långt ifrån att jag får riktiga Icaroz ”vibbar” när jag håller på med denna hund. Till och med karlen som ropat på honom, kom och sa att han var imponerad.

Sedan bar det av ut till Tyresta för min del. Det är alltid så lugnt och skönt att komma dit måste jag säga. Det känns som att komma ut på landet!

Nu blev det ett par trevliga timmar med solsken, fika och en massa trevliga människor som har sina hästar vid gården. TACK för trevligt sällskap Mia! Hoppas att vi kan ta den där promenaden någon dag och att det gick bra för dig att köra Zigge. Och givetvis var jag tvungen att titta på hästarna också. Här mumsar de i sig lite hö.     



Sedan var helgen nästan till ända. Det var bara söndagsmiddagen kvar och faktiskt kom Robban hem så att vi kunde äta tillsammans. Han hade offrat hela helgen på andras hundar, genom att vara ute och mentalbeskriva både lördag och söndag. Det är väl kanske tur att några har det intresset också, själv ägnar jag mig helst åt mina egna hundar :-) Nu har jag också beställt en hundramp till bilen, det kommer spara både Diezel, Nemuz och min rygg har jag en känsla ut av.

På återseende!