Hela veckan som gått har varit en kamp att bara ta sig till jobbet. Det är ALLDELES för många personer i bilar som ska åt samma håll, vid samma tid, som mig varje morgon. Dessutom kör de alldeles för sakta! Det tar en evighet att komma till jobbet och det är inte kul! I torsdags var jag in till ”Sjösta´n” igen på eftermiddagen för ett möte. På väg ifrån detta möte, började huvudvärken göra sig påmind. Ja, ja, tänker jag, det går nog över av en lugn skogspromenad i solnedgången med hundarna och lite god sömn.
Men icke då! Däremot började jag frysa något kopiöst, trots att jag hade både en tröja och långa byxor på mig när jag gick och la mig. Just denna natt, bestämde sig också Nemuz för att han var tvungen att gå ut ett antal gånger, eftersom han blivit lite dålig i magen. Så i mitt suddiga tillstånd, fick jag helt enkelt hasa mig ut på ett antal promenader. Till saken hör väl att Robban redan låg däckad här av en riktig förkylning, så det var ingen idé att ens försöka väcka honom.
I fredags morse vaknar jag med en bultande huvudvärk och 39,2 graders feber. Jippi, så lägligt och kul! Svar = Nej! Det var inte kul alls! Fick lov att ringa och sjukanmäla mig, för jag kände mig riktigt, riktigt hängig. Nemuz mage verkade dock stabiliserat sig igen, efter att det kommit ut en hel hög med halvruttna löv och sand som det såg ut. Den magen får nog uppleva att både det ena och det andra passerar där. Och med en matte som inte alls var bra, så höll hundarna på att tråka ihjäl och gjorde väl vad de kunde för att äta upp varandra under dagen.
Till slut fick jag dela på dem för att få någon lugn och ro över huvudtaget. Natten mot lördagen sov jag som en stock och det gjorde Nemuz också. Igår var Nemuz anmäld till en utställning vid Nynäshamns BK och Robban bestämde sig för att åka dit med honom. Vi har ju inte så långt och nu med en ny väg tar det ca 25 min. SÅ iväg bar det och bra gick det för dem. Nemuz fick HP, blev Bäst i rasen och sedan så vann han även grupp 2! Jag blir sååå stolt över mitt lilla Induz barnbarn och jag tror nog att hans morfar ler lite där uppe i sin hundhimmel. Induz vann sin klass genom hela valptiden och plockade hem ett antal BIR och även någon BIS final. Och de är lika dessa hundar, men ändå så olika, både exteriört och mentalt. Här sitter Nemuz med sin fina BIG-1 rosett.
Nu är han inte anmäld till någon mer utställning, utan vi ska ta det lugnt med det ett tag. Det känns som om han behöver "växa ihop" lite, och ni förstår säkert vad jag menar. Kanske provar vi någon inomhus senare under hösten för träningens skull, men vi får se. För träna på att vara still i mer än tre sekunder, behöver han verkligen göra Mr Nemuz :-) Men det var ju kul att gårdagens "handler" sa efter utställningen, att det var en jädrans hund och ha fin kontakt med en när man springer. Ni ser, jag har lyckats med något i alla fall!
Just nu sitter jag här med ett bultande finger också, det räckte visst inte med huvudvärk och ont i kroppen bara. Ja, ni ska få se vad jag lyckats med. Mina systrar och jag har ju alltid skojat om att vi måste tillhöra släkten ”Snubbelfot” eller något, eftersom vi alla tre brukar lyckas med att stå på öronen på de mest konstiga ställen. I och för sig med lite hjälp ibland från vissa husdjur. Men jag börjar bli mer och mer övertygad om att jag begåvats med en klantighetsgen som inte är av denna värld!
Idag är Robban iväg och beskriver en MH, så jag är själv hemma med hundarna. Lite feber har jag fortfarande och jag känner mig inte alls bra. Trots det, så var jag tvungen att åka till affären för att få hem lite mjölk. Detta var nog ingen bra idé skulle det visa sig när man är sjuk och ganska suddig huvudet. Jag far i alla fall iväg och hinner parkera bilen utanför affären. Öppnar bakdörren för att ta kassen och plånboken som ligger där och dammar sedan igen dörren, trots att jag inte hunnit få ut handen!
AJ AJ AJ, säger jag! Vid första anblicken såg det nästan ut som om pekfingret var av. Men det visade sig ”bara” vara ett veck, som det sedan började forsa blod ur. Hej och hå, tur att man har hundarnas förbandslåda i bilen. Fram med en ren kompress, lite tejp och dra ihop detta finger, efter att ha sköljt av det med lite koksaltlösning. Och jädrans så ont det gjorde! Va fasen skulle jag ut och göra?! Så om det är lite stavfel här idag, så kan det bero på att jag har ett dubbelt så tjockt pekfinger mot normalt på min högra hand :-)
Och det här är just sådana saker som jag brukar lyckas med, alldeles på egen hand. Det var väl förra våren jag fick åka till akuten för att tejpa ihop näsan, efter att det ihopfällbara bordet i husvagnen hade attackerat mig. Kommer inte håg hur länge sedan det var jag trampade in skruven i foten en kväll när vi var ute och gick. Men då satt foten och skon liksom ihopskruvade och den gången trodde jag nästan att jag skulle lyckas förblöda :-) Riktigt så allvarligt var det väl inte, men känslan av att se sitt blod liksom rinna ut på asfalten, framkallade några sådana tankar, innan jag kom till sans och insåg att jag nog måste försöka trycka ihop det hål jag då hade i foten. Man tänker inte alltid klart de första sekunderna vid sådana tillfällen har jag märkt. Men det gick bra det också, foten sitter kvar :-) Nej, nu ska jag fortsätta att vara sjuk och krypa ned under täcket en stund. Ska även försöka se om jag kanske kan börja röra på fingret snart igen.
Avslutar med att visa en liten gäst som bor i vårt fönster, en vacker påminnelse om sommaren!
På återseende, när jag KAN skriva igen! Just nu känns det väl inte riktigt som om fingret är "med" mig.
