Snö och kallt

Jaha, det är alltså så här det känns att vara arbetslös och befinna sig mitt emellan två jobb! Personligen känner jag mig fri som en fågel och njuter i fulla drag av att vara ledig, men det kanske beror på att jag vet att jag börjar på ett nytt arbete redan på måndag. Och denna fria vecka har jag ju valt helt själv, eftersom jag ville ta ett litet ”brake” innan jag hugger tag i nästa arbetsuppgift.

En ordentlig vinter är det redan och jag tror att det var ganska länge sedan vi hade så mycket snö och så kallt redan i november. Förra veckan bjöd ju på några riktigt hemska dagar med snöstorm mer eller mindre. Det var inte trevligt att gå ut alls. Men sedan försvann blåsten och då blev det bra mycket mysigare.

I lördags bar det av hem till Strängnäs och det är alltid kul att komma dit. Snön dalade ned lite sakta från himlen och det var alldeles vindstilla. Tog en liten promenad med hundarna ute på Aspö i snön och tjyvstartade även med lite adventsfika, en dag för tidigt!

Fick också den lysande idén att försöka ta några kort på hundarna för att kanske göra egna julkort och skicka till våra vänner innan jul. Jag hade till och med ansträngt mig så pass, att jag hade med mig lite rekvisita, en tomte, som väl efter detta ”fotojobb” aldrig mer kommer bli sig lik igen!

För visst är han gammal och det knarrar lite i de små rottweilerbenen, men farten och hyssen är det dock inget fel på! Ni ska få se vad jag menar. Här sätter man ned en hund här och en hund där. ”Tomte nedsättaren” står redo och jag sitter beredd med kameran, låter väl hur enkelt som helst, bara att knäppa! Tror att jag visar med bilder i stället för att skriva hur resultatet blev.

En snäll och lydig hund sitter kvar och försöker i alla fall se helt oberörd ut. För givetvis så blev väl frestelsen alldeles för stor för Induz! Och sedan var både tomte och hund borta!



Den hunden säger jag bara, tänk vad jag tycker om honom! Han har passerat sin 11:e födelsedag och jag var så gott som helt övertygad att vi var tvungna att ta farväl av varandra för ett par månader sedan när han blev dålig. Men jag är SÅ himla glad att han är sig lik igen! Och att se den vanliga glimten i ögat på honom, det värmer ordentligt i hjärtat.

Efter en stund fick vi väl tag på tomten i alla fall och satte ned den bredvid Diezel. Helt perfekt tycker jag och hinner till och med knäppa en ganska gullig bild på honom.

Men, men, DÅ dök han upp igen; hålla på så där och nosa på tomtar! Så här skall man göra med dem förstår du lilla Diezel!


Så var tomten ”dödad” igen! Och det är inte lätt att dela flock med en "turborottis" mellan varven, för man hänger absolut inte med på vad som händer. Men det är väl tur att Diezel är så pass stabil som han är, annars hade han nog varit ett riktigt "skak" vid det här laget. Och jag anar nästan att en viss hund garanterat inte kommer få några julklappar av tomten i år, för vi har ingen tomte kvar! Får väl även se om det blir något julkort från familjen Axelsson med hundar och tomtar på över huvudtaget, just nu känner jag mig inte så säker på det.

Efter lördagens farande runt i snön, så var nog allt Induz lite stel i benen igår morse. Och inte blev det lättare att gå för honom i de 15-20 cm snö som kommit under natten. För på en söndagsmorgon, då är det inte plogat här så tidigt. Det blev en ganska lugn dag.

Diezel knallade också på och det såg faktiskt lite bättre ut i benet igen. Har haft stenhård koll på honom nu så att han inte skall göra några hopp och skutt. Men han är så GO denna hund alltså. Här håller man på och fixar och trixar med ben och annat på honom, men han är alltid lika glad för det. Han är helt underbar att ha och göra med! SÅ himla snäll och vänlig!!! För tänk vad jag tycker om dessa två hundar, som har två så helt olika personligheter, men som ändå är så lika!

Igår när glöggdoften spred sig här inne, kändes det verkligen som advent! Och detta är en mysig tid på året. Här är granen som står och lyser så fint utanför föstret.

Nu ska jag gå ut och andas in lite frisk luft, för det har vi här idag, -13 grader nu på morgonen. Sedan skall jag bara ha en lugn och skön vecka och kommer nog att ta ett ”brake” från dagboken också.

På återseende när jag har något att skriva om här igen!
Passar nu på att önska er som tittar in här, en fortsatt trevlig adventstid!

Det börjar gå mot advent

Det börjar gå mot advent och här kändes det som en bra idé att göra en insats i köket denna vecka. Behövde baka saffransbröd, några mjuka kakor och en del småkakor. Det kan ju vara bra att ha i frysen för att sedan bara plocka fram när det behövs. Tisdagen var som gjord för att vara inne och pyssla i värmen. Det insåg jag redan efter den tidiga morgonpromenaden med hundarna, det regnade och blåste ute som bara den! Ja, någon timme senare så började väl snön att vräka ned och blåsten tilltog, då strök jag även promenaden bort till affären.

Bara att hugga in i saffransdegen alltså! Efter att ha granskat resultatet, är det bara att inse att vi i år får äta lussekatter som ser ut som Barba-figurer! Vet inte vad som gick fel, men degen flöt liksom ut på något konstigt vis, trots både Kesella och en skvätt Smirnoff i den (eller kanske just därför!).

Snön föll som sagt över oss, på både gott och ont för hundarna. Induz blev överlycklig när vi kom ut mitt på dagen, hoppade runt, skällde och var allmänt glad. Han var även tvungen att göra noggranna undersökningar av allt som doftade där under sön. Och man ser inte på bilden hur mycket det blåste, men det var fruktansvärt kallt i nordvindarna.

För Diezels ben var det INTE bra med snö! Han blir ju som en liten känguru när det är vitt på marken. Under alla promenaderna försökte jag verkligen hålla honom i kort koppel så att han inte skulle kunna hoppa runt. Men vad hjälpte det?! Hade just böjt mig ner för att ta upp ”något” som Diezel lämnat efter sig, när jag ser i ögonvrån att det bakom mig, är en svart och brun ”sak” som studsar runt i snön som en liten galning. Neeeej, skriker jag, vilket resulterar i att Diezel tycker att det är dags att göra några lektecken mot människan i stället, så att hon blir lite gladare. Aj, aj, aj säger jag, inte bra för benet! Stackars Diezel, han ville ju bara leka!

Men, men, han är inte så långsint den hunden, efter någon minut så var han glad igen.

Onsdagmorgon och ett ännu värre uppvaknande, det var rena snöstormen ute! Men jag blev riktigt överraskad kan jag säga, för gångvägar och trottoarer var redan plogande tio i sex på morgonen! Det är man inte van vid! Så det var absolut inga problem att ta sig fram, jag hade i och för sig tagit på dubbarna på skorna och det var ganska skönt att kunna trava på utan att ens behöva tänka på någon halka. En perfekt dag för kakbak! Så efter ett par timmar var det fullt av knäckflarn och kolasnitt i hela köket, som så fort de svalnat åkte in i frysen.

Riktigt väl påpälsad blev det sedan en promenad med hundarna igen, Induz och jag gick en längre tur i snön när vi ändå var ute. Lilla Diezel fick gå en kortare runda. Och efter gårdagens ”rodeo” med Diezel i skogen, så insåg jag ju att jag måste hitta på några nya inomhus övningar med hundarna. Diezel är ganska uttråkad nu, det ser man på honom. Så när vi kom in, tog jag fram den utrustning jag hade tänkt och använda.

Hundarna är i vanliga fall helt suveräna på att plocka ur varenda leksak som ligger i denna korg, så varför inte lära dem att lägga tillbaka saker i den också!? Ni andra kanske alltid håller på så med era hundar, men för de här två var det en helt ny upplevelse. Och ni kan kanske tänka er att det inte var lätt att ”förklara” för de två hundarna, att de bara skulle släppa den sak de har i munnen, ner i korgen. I vanliga fall, har de ju under alla år, fått massor av beröm för att de lämnat saker i händerna på människor! Efter en stund var jag nära att ge upp, jag måste vara TOTALT inkompetent när det gäller att få hundarna att förstå vad jag vill att de ska göra tänkte jag.

Började med Induz. Han tyckte att allt var jätte konstigt!

Och när inte Induz förstår vad han skall göra, så blir han irriterad! Eller lite stressad och gör en massa saker på en gång. Och nu ville jag ju att han skulle släppa leksaken i korgen! Oj så skumt det var! Men efter lite lock och pock med godis och en massa uppmuntran, så hamnade leksakerna där det var tänkt att de skulle vara. Nu gäller det väl "bara" att försöka få honom att förstå kommandot ”korgen” också!

Sedan var det Diezels tur. Han startade med att ta sig en ordentlig titt i leksakskorgen.

Och här kan man ju verkligen säga att ”hålla fast” övningarna har gett ett riktigt gott resultat, för här hade vi hunden som definitivt INTE tänkte släppa några leksaker. Och absolut inte i korgen!
Så Diezel höll i…

…och höll i…

…och höll i!

Jag lockade med burkmat och allt vad jag kom på. Men tror ni att han släppte!? Nej!!! Jo, när jag höll fram handen, men inte annars! Lilla Diezel! Men efter en stund, när jag hade lyckats övertala honom ordentligt, att det var BRA att han bara släppte saken. DÅ började det gå upp ett ljus för Diezel.

Men vi kommer få jobba en del med denna övning, det förstår jag ju! Jag vill få dem att lägga sakerna i korgen på ett kommando och vi har nog en bit kvar där. Men efter detta så försvann två hundar in till sovrummet och jag såg inte skymten av dem förrän det var dags för nästa promenad.

I onsdags kväll gjorde Induz ett riktigt ”fynd” under kvällspromenaden. Helt plötsligt står han där, nosar i snön och viftar med svansen! Jag ser ju på honom att han har hittat något och inser att det är en nyckelknippa med dörr nycklar och låsbricka mm. Jaha ja, tänker jag, nu blir det lite pyssel här. Så igår morse, satte jag upp en lapp i skogen om upphittade nycklar! Men jag trodde väl kanske inte att det skulle ge så mycket. Satt precis och pratade med polisen i telefonen, när min mobil ringer! En kvinna hade sett min lapp i skogsparken och blev överlycklig, eftersom det visade sig vara hennes nycklar som hon tappat kvällen innan. Så nu står det en flaska rosévin här på bordet, men egentligen är det ju Induz som skall ha allt beröm. För tänk vilken nytta man kan ha av en hund som lärt sig att det är bra att hitta saker! Nycklarna syntes absolut inte under all snö och hade kunnat försvinna ordentligt om plogbilen hunnit förbi där före Induz. Ibland får man bli riktigt stolt över sin hund! Och det var ju kul att kunna ge någon en hjälpande ”tass”!

Diezels senfäste gillade definitivt inte att han hoppade runt som ”Tigger” i sagan om Nalle Puh. Så nu kan vi nog stryka utställningen i Älvsjö i december. Funderar på hur/om jag ska kunna få ett veterinärintyg för benet, det är ju ganska länge sedan han gjorde illa sig, så det går kanske inte. Men visst skulle det vara bra att kunna få tillbaka lite av de 320 kr som det kostade i anmälningsavgift. För vi får nog summera året för Diezels del och inse att det bara blev en utställning i veteranklass, men då slog han ju till ordentligt, med CK, BIR-veteran och Best In Show veteran!!! Vi får se längre fram om det blir någon mer utställning över huvudtaget, kanske - kanske inte.

Måste bara avsluta med att skriva att jag aldrig upphör att förvåna mig över dessa hundars inlärningskapacitet! Vi har nu kört ”lägga leksaken i korgen” övningen tre gånger och jag tror banne, mig att hundarna börjar förstå vad de skall göra! Diezel släpper gladeligen leksaken nu, dock missar han väl korgen ibland :-) Likaså Induz, där behöver jag bara påminna honom genom att peka lite mot korgen. Hundar ÄR otroliga när det gäller att ta in vad det är man vill att de ska göra!!!

Har just kommit hem efter att ha träffat min numera, före detta kollega ute vid Tyresta och tagit en fika vid kaféet. Alltid lika trevligt! Idag är det 4:e dagen det snöar här, -8 grader visade termometern i morse. Dock känns det inte alls lika kallt som det gjorde häromdagen när det var -1 och halv storm. Men vitt och fint är det nu och bra mycket ljusare blir det med all snö. Och faktiskt så visade sig solen en liten stund här.

Det blev ett långt inlägg det här, och OM det är någon som orkat läsa ända ned hit, så vill vi nu passa på att önska Er som tittar in här;

~ En riktigt trevlig och mysig 1:a advent! ~

Inne i gråaste november

Om ni har läst det lilla tillägget jag gjorde längst ned i mitt förra inlägg, så vet ni att jag i fredags var och skrev på mitt nya anställningsavtal. Och det känns jätte bra! Men givetvis så är det lite pirrigt över att byta arbete och hur allt kommer fungera. Efter att det var klart, kunde jag ta ett djupt andetag och andas ut ordentligt.

På vägen hem, stannade jag i Farsta centrum och tog en fika med min lillasyster Jennie och det är alltid kul att se dig! Vi hann även springa runt och köpa några fler julklappar, så nu är jag nästan klar med det för i år. Efter ett par timmar blev det full fart hem mot Haninge igen. Åkte till djuraffären för att se om det hade ett sådant där benskydd till Diezel som fysioterapeuten rekommenderade, Back on Track. Vet att dessa saker tidigare har klassats som doping, men jag tror inte att det gör det längre. Nu har Diezel i alla fall fått ett lite mjukare benskydd än det han fick direkt efter att han skadat sitt senfäste. Och det här kommer han få ha på sig under alla promenader ett långt tag framöver. Inte beroende på skadan i sig, utan mest för att han skall ”tänka” mer på sitt ben och förhoppningsvis inte snubbla runt med det hur som helst.

SÅ himla nöjd han ser ut va? Inte!

Annars kan jag väl säga att det är vissa problem att hålla den här hunden så lugn som han borde vara nu. Härom kvällen fick han nästan hjärtat att stanna på mig. Jag sitter och tittar på TV:n och tror att Diezel ligger nedanför på sin filt och sover. MEN det blev jag varse om att han definitivt INTE gjorde, när det dök upp en hund i reklamen på TV:n. Upp från golvet flyger Diezel, med benen åt alla håll, och kastar sig rakt på TV:n, precis vad man vill ska hända just nu! Det är väl en himla tur att det finns en vägg där bakom! Men benet då? Det är definitivt inte bra att han gör sådana saker! Nu verkar det dock inte som att det blev värre efter denna manöver, för de senaste dagarna har jag inte sett att han markerat så speciellt mycket när han går. Men vi går sakta och nu har han benskyddet på sig.

I helgen har vi haft ett fruktansvärt tråkigt väder. I lördags morse var det i och för sig vitt ute när jag tittade ut på morgonen, men det varade inte så speciellt länge. Regnet såg till att få bort det vita ganska fort. Blött och slaskigt, men ändå läge att gå på en längre morgon promenad igen. Jag har verkligen börjat sakna att vara ute och gå en timme varje morgon. Men som det har varit här, så har jag ju inte haft så många hundar att ta med mig nu på senare tid, och det är inte så kul att traska runt själv i mörkret. Men i lördags morse tog jag med mig Induz och gick en ganska lång sväng med honom, för givetvis så måste han hålla igång sina muskler. Tror nämligen att det är någon/några tikar som löper i närområdet, så jag har allt avslöjat honom varför vi helst bara skall hålla till i skogsparken på våra promenader. För annars så verkar Induz må ganska så bra och är precis som vanligt. Det känns jätte skönt!

Även Diezel fick gå på en lite längre promenad och jag tror att han uppskattade det riktigt mycket. Han brukar inte gilla att vara ute när det är så här blött som det var, men det tog en hel evighet att gå den lite längre rundan med honom. Visserligen får han inte gå så fort, men han var nu tvungen att undersöka precis allt som fanns efter vägen. Och efter frukosten, så försvann två nöjda hundar in till sina sängar och somnade om igen.

Själv hade jag en hel del att göra denna helg, och det passade mig alldeles utmärkt att det inte var något fint väder ute. För hur många julmarknader jag än hade farit på, så hade jag definitivt inte kommit i någon julstämning i alla fall. Så jag hoppade helt enkelt över att åka till Taxinge slott och tog i stället tag i det jag hade att göra här hemma. Jag bakade matbröd, skrev lite på sagan som jag håller på med, fixade klart hemsidan som jag gjort åt en kollega och städade faktiskt klart på balkongen, utan hundar. Ja, det var full fart hela helgen och givetvis så släpade jag ut de två hundarna på ett antal promenader i regn, snö och ruskväder.

Idag på morgonen såg jag inte att Diezel markerade alls med sitt ben när han kom upp. Det känns verkligen bra! Så det är bara att jobba vidare. Nu ska jag starta veckan med att åka och handla på Ica Maxi, är ju ledig i två veckor nu innan jag börjar på mitt nya jobb, så här skall bakas och fixas inför advent och jul! Tänk att det är 1:a advent på söndag! Inte klokt hur fort tiden går.

På återseende!

Vi knallar på

Man kan ju knappast säga att denna vecka startade med ett väder som gjorde att man kände sig piggare direkt, snarare ännu mer deprimerad. Regn, regn och åter regn! Grått, trist och inte ljust på hela dagen. Bilen skulle lämnas in på service så jag var tvungen att ge mig iväg ganska tidigt på morgonen. Och nu ska jag inte klaga, men visst vore det kul om den lånebil man alltid lyckas få istället för sin egen, någon gång kunde vara bättre än den bil man har! Denna dag blev det till att fräsa runt i en liten Fiat, som det både skramlade och lät mycket konstigt om. Med bara några deciliter bensin i tanken var det nätt och jämnt att jag tog mig till första bästa bensinstation för att tanka den på morgonen. Det kunde annars också vara ganska trevligt, att det i alla fall finns ett par liter bensin i bilen när man får den. Men jag slapp som sagt GÅ hem i detta regn!

Diezel han linkade på här med sitt ben. Men efter att ha sovit hela söndagen i sin säng, så var han i alla fall lite piggare i måndags. Här har han just bäddat (eller rättare sagt kanske, bäddat ur) sin säng på morgonen och jag hoppas att ni ser alla hans välborstade och rara små tänder!

På sätt och vis var det ju skönt att han var piggare igen, men det var mindre bra för benet. Där har vi nästan fått gå tillbaka till ruta 1 igen när det gäller rehabiliteringen. Hade sådan tur att jag fick tag på ”vår” stackars fysioterapeut Therese igen och som gav mig ungefär samma råd som jag själv reda hade startat med. Men ibland är det himla skönt att få höra hur man skall göra av någon annan, få en bekräftelse liksom, på att man tänker och gör rätt. Stort TACK till dig Therese för alla råd och tips! Nu har vi lite att jobba på med.

På tisdagen tyckte jag mig i alla fall se en viss förbättring. Tyckte inte heller att Diezels senfäste kändes riktigt lika svullet. Själv tyckte Diezel att han mådde alldeles utmärkt! Och uttråkad blir han givetvis när han inte får göra så mycket annat än att gå på väldigt korta och långsamma promenader igen. Vid lunchen hade han nog försökt att ”döda” varenda pipande leksak vi har här hemma. Det var ett fasligt liv! Här ska han precis hugga in i Induz tiger.

Och om måndagen bjudigt på ett riktigt ruskväder, så var det bra mycket bättre på tisdagen. Några minusgrader och sol. Passade på att röja bort en del saker från balkongen som jag faktiskt skulle ha gjort för länge sedan. Och eftersom hundarna nu inte tycks tro att jag klarar av detta själv, så dök de upp med sina små ”hjälpande” tassar. Sedan om resultatet blev så bra, vet jag väl inte. Det låg jord och leksaker över hela balkongen när de efter en stund försvann in i värmen igen. Ja, man kan nästan tro att det är två valpar man har att göra med.

Själv tog jag en lång, härlig och lite snabbare promenad i solen mitt på dagen. Ja, Diezel får ju absolut inte gå med på några längre sträckor nu och jag har även fått lov att inse att Induz inte heller är så road av att gå på dessa långa promenader längre. Han tycker, säkert med ålderns rätt, att det är mysigast att gå på lite lagom långa promenader, där han får gå i sin egen takt och snosa som han vill på alla spännande dofter. Och för all del då, även försöka äta upp den "goda" leran som finns ute nu. Men det blir väl sammanlagt ett antal kilometer han går om dagen, men inte allt på en gång.

På eftermiddagen var han dock med och klättrade runt på bergen här hemma, jag tänkte försöka fånga den vackra solnedgången på bild. Och det var väldigt intressant tyckte Induz, han markerade varenda människa som kom gående i mörkret. För oj så fort det blir mörkt nu. Här kommer en bild på den vackra solnedgången.

Igår hade vi ett lika strålande väder här. Hade även turen att springa på Emma, som jobbade på Bagarmossen den dagen Diezel kom in med sin skada första gången. Nu var Emma så snäll att hon tog sig tid att titta på honom igen och jag som tycker att detta börjar kännas ganska jobbigt med allt som har varit under året med hundarna, fick ”prata av mig” en stund. Och idag känns det faktiskt mycket bättre igen. NU ska vi kämpa på och givetvis försöka få Diezels ben så bra som möjligt och sedan får vi anpassa oss efter det. Ett tag var jag nästan på vippen att ge upp här, ärligt talat. TACK till dig också Emma, som alltid ställer upp och hjälper till!

På eftermiddagen tittade Nina in och tog en fika på väg från ett ställe till ett annat. Alltid kul att ses och prata lite.

Själv fick jag ge mig ut på ett arbetspass under kvällen och att bara hitta dit var ett äventyr i sig. Ut i en kolsvart skog, på en liten smal grusväg, som aldrig verkade ta slut. Men det gick bra det också. Nu börjar jag i alla fall se ett slut på detta arbete och det känns ganska skönt.

Idag snöar det här på morgonen och genast blev det lite ljusare ute igen. I helgen är det julmässa vid Taxinge slott och eventuellt blir det en tur dit för att få lite julstämning.

En liten reflektion. Var just in och tittade på Svenska Rottweilerklubbens hemsida. Idag finns där 16 hundar för omplacering! I mina ögon så säger det en hel del om hur situationen ser ut idag; det föds upp ALLDELES för många hundar, som hamnar hos människor som definitivt inte tänkt igenom detta med att skaffa sig en brukshund som rottweilern faktiskt är! Och på ett alldeles för lättvindigt sätt också gör det! Eller också har man kanske inte ens fått en rättvisande information om hur det är att äga en rottweiler. Det ser riktigt tråkigt ut i alla fall!

Måste bara göra ett litet tillägg idag fredag den 19 november och skriva att detta känns som en riktigt BRA dag! Jag har nu varit och skrivit på anställningsavtalet till mitt nya arbete, som jag börjar på den 6 december. Ser verkligen fram emot att få helt nya arbetsuppgifter mot vad jag haft de senaste 8 åren och just nu känns det både kul, spännande och en aning pirrigt!

Trevlig helg på Er!

Turen håller i sig!

Jaha ja, då sitter man hemma i Vendelsömalm igen och här skulle jag definitivt inte befinna mig nu. Jag skulle vara i körhallen i Rättvik, på utställning med Diezel. Men här ligger den lilla utställningskandidaten ihoprullad hemma i sin säng i stället. Och jag tycker mig till och med kunna se på bilden, att hans senfäste är svullet. Förbaskat också!

För säg vad som går som planerat detta år!? Inget, kan jag väl svara. Senast jag skrev här, så såg jag fram emot en helg med en hel del trevliga saker, whiskyprovning, hundutställning och en titt på valpen (som i alla fall enligt uppfödaren) vill flytta hem till oss här i Vendelsömalm :-) Och det känns verkligen smickrande, att någon tror att vi kan ge en hundvalp ett bra hem här.

Dock ska vi inte göra det! Jag har svurit på att aldrig mer ha tre så pass stora hundar samtidigt igen. Lärde mig en del när vi under två år hade Icaroz, Induz och Diezel ihop. Jag tyckte inte att jag räckte till någonstans när det gällde att tillgodose varje hunds behov. För är det något jag vill, så är det att alla hundar ska få vara med och bli ompysslande lika mycket, hur gamla eller unga de än är. Det värsta jag vet, är när någon säger att ”men han/hon är så gammal, så de behöver inte vara med så mycket längre”. Jo, säger jag, det behöver de visst, fast lite mer utifrån deras egna förutsättningar! Och för mig är det riktigt viktigt att mina hundar har det så. Nog om det!

Nu blev det väl en trevlig tur upp till Dalarna i alla fall, om än något snabb, där det både hanns med att promenera lite i det vackra Tällberg, ätas en riktigt god middag, för min del då eftersom jag var chaufför, dofta lite på whiskyn, gå ytterligare några väldigt tysta, lugna och mörka promenader, och sedan bege sig hem igen.

Det började väl egentligen redan i torsdagskväll, när Diezel stukade till sitt ben med det skadade senfästet i, vilket jag nu trodde blivit ganska så bra. Bevisligen så blev det inte så bra efter detta i alla fall, för på fredagens första promenad så haltade Diezel ganska så ordentligt. Där rök den utställningen också, var min första tanke. Vi hade annars kommit så pass långt så att han inte markerade alls på sitt andra framben, vilket han gjort lite till och från den senaste veckan. Så av den anledningen såg det ut som om han skulle kunna vara med på utställningen. Men när det blev så här, orkade jag nästan inte ens bli besviken, för så här har ju året sett ut till stor del för oss.

Nu var ju allt bokat, betalat och klart, så i ösregnet startades resan mot Dalarna i alla fall. Desto närmare Rättvik och ”våran” stuga vi kom, ju mer snöade det. Ja, ju mer haltade Diezel också, även fast han bara fick gå väldigt sakta när han var ute. Jippi, så bra det går!

Och tänk så grått det kan vara vid Siljans strand i november!
Kallt var det också!

En trött liten Induz efter ett antal timmar i bilen.

Nu blev det en riktigt god middag och det är jätte härligt att vara där uppe på berget i den mysiga stugan och kunna se ned över hela samhället och ut över Siljan med de blånande bergen på andra sidan. Men denna dag såg jag inte så mycket av bergen på andra sidan, det snöade en del och var riktigt disigt. Så här såg det ut på kvällspromenaden.

Några värmande attribut. Personligen föredrar jag nog värmen från ljusen, eftersom det som finns i flaskorna smakar likadant som hostmedicin, tycker jag då!

Under kvällen bestämde vi oss för att fara hem efter besöket vid Bodåsgruvan på lördagen. Det kändes lite onödigt att sitta och åka upp till Rättvik igen, nu när inte Diezel kunde ställas ut i alla fall. Så vid sextiden på lördagsmorgonen gick jag upp, tog med mig Induz ut för att gå på en sådan där härlig promenad. Precis tyst var det när vi knallade ut i snön. För säkerhetsskull hade jag satt på broddarna på skorna för att inte halka, vilket sedan skulle visa sig se till så att vi fick gå promenaden två gånger. Vi strosade i alla fall fram mot hotell Lerdalshöjden och jag njöt i fulla drag av att gå i tystnaden och titta ned över samhället och långbryggan med alla sina tända lampor. Induz hade mycket att undersöka i snön och mer blev det när vi nästan var hemma vid stugan igen. Det var då jag upptäckte att jag inte hade dubbarna kvar under den ena skon.

Jaha ja, bara att sätta sin brukshund i lite arbete, eftersom det var helt mörkt fortfarande. Och Induz han spårade och fladdrade runt i snön som en liten blixt. När vi hade så där två meter kvar till det stället där vi vände på promenaden innan, för att gå hem igen, DÅ hittade Induz broddarna! Visst är det typiskt! Men det gjorde absolut ingenting att vi fick gå promenaden två gånger, det var ganska skönt. Däremot så började Induz att kraxa och hosta när vi kom in. Och så höll han på från och till hela förmiddagen. Ingen bra idé att åka och hälsa på valpar om Induz nu lyckats få kennelhosta. Jag ringer uppfödaren, som givetvis inte vill ha dit oss ifall det är något sådant på gång. Så där rök nästa "trevlighet" denna helg!

En stund före kl. 11.00 anlände vi till Bodåsgruvan där whiskyfatet ligger i tryggt förvar en bit under jord. Nu skulle innehållet provas och analyseras in i minsta detalj, det har ju i alla fall gått två år sedan fatet fylldes på.

De som nu fick smaka, var ganska nöjda och helt överens om att det blivit en bra mycket mer mogen smak mot förra året. Men än är det några år kvar innan det är dags att tappa upp det på flaska. Som vanligt blev vi väl omhändertagna av personalen på Mackmyra och det var en del andra trevliga fatägare också där för att smaka sina whiskyvarianter. Så ni kan väl nästa ana att det lät som ett helt gäng med ”snillen spekulerar”, i alla fall för mig som inte fick smaka något ens.

Efter några timmar bar det av hem mot Stockholm igen och det var faktiskt ganska skönt att vakan upp i sin egen säng på söndagen. Men annars så känns det väl inte så bra att jag anmälde Diezel till stora Stockholms utställningen häromdagen, för nu vet i sjutton om vi hinner få ordning på detta ben tills dess. Han måste hinna bli lite "trimmad" också. Ja, jag vet inte, vi får se hur det går. Lite (eller ganska mycket) deppigt känns det allt igen!

Men, men, nu börjar det nästan blir dags för en kopp te i höstrusket. Hundarna sover igen efter sin promenad och allt är lugnt här hemma. På återseende!

Dagarna som gått

Idag blir det inget långt och tråkigt inlägg, risken är väl ganska stor har jag en känsla ut av, att jag tråkar ut er som läser här totalt med mina långa inlägg och en massa "jidder". I lördags var jag ute och försökte ta kort på min systers hund, ”pälsbollen”, som faktiskt inte ser ut som en sådan längre i sin nedklippta frisyr. Kul var det tyckte Daisy i alla fall och ilade fram över gräset som den lilla apportör hon faktiskt är.

Min syster och jag var iväg och fick en del julklappar inhandlade också, skönt! Tiden fram till jul brukar ju alltid gå för fort, och jag lär mig aldrig! Men nu så, nu är jag på gång redan! Tack för en trevlig dag Magdalena och Daisy!

Efter att gästerna åkt hem igen var Induz och Diezel helt slut! Induz rasade ihop under köksbordet…

…och Diezel bäddade ned sig i sin hundsäng. Och han bäddar ordentligt den hunden!

Vi har haft några riktigt härliga höstdagar nu, sol från en klarblå himmel. En hel del promenader har det blivit, det känns som en bra idé att få lite solljus på sig. Men kallt är det på nätterna och frosten släpper inte sitt tag om marken under dagarna heller riktigt.

Här har ni Induz under en av våra promenader.

Diezel ja, honom och hans ben blir jag inte riktigt klok på för tillfället. Tycker att han markerar från och till med sitt högra framben, alltså inte det där han gjorde illa sig, utan det andra. Ena dagen är det bra och nästa inte. Av den anledningen så kan jag inte träna med honom som jag vill, utan vi måste ta det lite lugnt igen, j..la skrutt säger jag. Vi får väl se hur det verkar den dag det är dags för utställning igen, om han kan vara med eller inte, det får vi avgöra då.

Nu ska jag snart börja ladda för att ge mig iväg på ännu ett ”arbetsäventyr” under kvällen. För äventyr, är precis vad det känns som nu för tiden, ingen dag/kväll är den andra lik och ibland undrar jag verkligen över vem eller vad jag kommer möta. Men det har hittills gått ganska bra i alla fall, trots att ovissheten kan kännas lite jobbig. Snart är jag ledig igen och under den ledigheten är det tänkt att hinnas med både whiskyprovning, hundutställning och ett litet besök i en valplåda. Ska bli spännande!

Ha det så bra!