Dagarna går i ett rasande tempo

Lördagen som gick, bjöd på en riktig långtur i bilen för Nemuz, som inte åkt så jätte mycket innan. Vi åkte hem till Strängnäs och det blev ett antal timmar i bilen under dagen. Men med stöd från den stora och lite ”läskiga” Diezel, som sitter i den andra delen av hundburen, så gick det jätte bra. Diezel la sig och sov ganska snabbt och Nemuz gjorde likadant. När jag öppnade bagageluckan vid Aspö, så möttes jag av en liten gäspande valp som just vaknat såg det ut som, jätte skönt! Han verkar inte må illa alls. Det tror jag att Diezel gör lite när vi åker bil, och det är nog en av orsakerna till att han inte är så överförtjust i det.

Denna dag hängde verkligen regnet i luften och ibland kom det några droppar också. Vi tog hundarna och gick en sväng ute på Oknö, där de även fick sin mat. Nemuz provade på att gå ut på den gungande och gnisslande bryggan, men det var inget att bry sig om tycket han.

Han kommer säkert att komma in i dessa perioder när han tror att det mesta man träffar på ute, tänker fånga en liten rottweiler. Men än så länge är jag jätte glad över att han är så pass modig, stabil och framåt som han är, det är just det jag gillar hos rottisar. Dock så försvinner väl lite av detta när Diezel börjar hoppa emot Nemuz för att han ska leka med honom. Nu har Diezel lyckats trampa honom två gånger och det gjorde nog lite ont, men ändå. Nemuz blir helt förstelnad och står alldeles stilla och studerar Diezel…

…för att i nästa stund, när Diezel lugnat ned sig lite. Gå fram till honom och försöka ta kontakt.

Ja, han gör så gott han kan, här försöker han pussa lite på Diezel.

Som helst INTE vill se honom ens!

Och ni förstår ju själva hur jobbigt det är med så påträngande små ”saker”! Gääääsp…

Visst är de väl för roliga!? Själva så valde vi att äta lunch inne i Strängnäs, vid Visholmen, eftersom vädret inte var det bästa. Och man kan inte klaga på utsikten direkt, vi satt så att vi såg både kyrkan och ut över hamnen och väderkvarnen, som liksom är Strängnäs landmärken.

Innan vi åkte hemåt igen, så fick hundarna komma ut och gå lite. Det var både stora lastbilar som väsnades och lät, samt en massa trafik, men det var inte heller så mycket att bry sig om tyckte Nemuz. Det känns bra som sagt, att olika ljud inte verkar bekomma honom speciellt mycket. Men på kvällen utmanade han ödet riktigt ordentligt här! Diezel låg i hallen och hade sin leksak framför sig. Nemuz gick fram till Diezel för att ta den, men som morrade och visade alla sina små fina tänder för honom. Bryr inte jag mig om tyckte valpen, som sedan fick sig en riktig markering från Diezel. Hjälp, hjälp, hjälp, ut till ytterdörren for han och det gjorde nog lite ont på nosen, trots att jag inte sett något märke nu efteråt. Men jag ser också att jag faktiskt måste börja sätta vissa gränser för den här lille figurens framfart. Trodde nog att det skulle dröja ett litet tag till, men jag inser att han faktiskt testar en hel del vart gränserna går och då får han allt lugna ned sig, vare sig han vill eller inte.

Igår hade vi en helt underbar dag (om vi sätter ett X över vissa saker då), solen strålade från en så gott som klarblå himmel, jag var ledig och fri att göra vad jag ville och hundarna gillar att vara ute. Så givetvis begav vi oss iväg med bilen ut mot havet. Diezel älskar att bara få lufsa runt och nosa på det han känner för och till Nemuz hade jag med några leksaker som han fick hålla på med i gräset.

Men jag måste få skriva av mig lite om något annat än valpar nu, fast han var väl med i detta också på sätt och vis. För när vi åkt ut till det ställe jag tänkte att vi skulle hålla till på, så ser jag två kvinnor som går en liten bit därifrån med tre lösa hundar. Ok tänker jag, och tar bara ut Nemuz ur bilen till att börja med, eftersom jag tror att han är kissnödig. Jag väntar en stund för att se vart dessa människor och hundar tar vägen, innan jag tar ut Diezel också tänker jag. Hinner inte gå många meter med Nemuz på gräsmattan, innan det blir ett hysteriskt skällande och alla tre hundarna kommer farande som blixtar mot oss. Nemuz, som nu inte är van vid detta, blir rädd ser jag och inte verkar hundarna stanna upp heller, utan kommer med målmedvetna blickar rusande rakt på oss. Eftersom jag inte vill att Nemuz ska behöva få några negativa möten med hundar redan nu, så lyfter jag upp honom. Jag har ju inte allt för goda erfarenheter av detta.

Bakom en kulle kommer då de två kvinnorna fram, skrikandes på sina hundar, det ena är en softie tik och de andra två hundarna ser ut som två gigantiska papillon, som nästan når upp till mina knän med ryggen. Men vad ägarna (förmodar jag) säger, struntar hundarna totalt i! Den ena står då skällandes och hoppar på mig för att den skall upp till Nemuz. Jag, som börjar bli en ”aningens” irriterad och inte är en vän av dylika beteenden hos andra hundägare, känner hur det så smått börjar koka inom mig. Det minsta man kan begära, är väl att folk har en inkallning på sina hundar, om de skall vara lösa!

Till slut kommer så dessa kvinnor fram till mig och den ena förfasar sig över att jag lyft upp min hund, när hennes snälla hundar bara vill fram och hälsa på honom! Om vi säger så här, så började vårat möte inte på bästa sätt, och fortsättningen blev inte bättre. Jag frågar väl kvinnan med en aning ”vass” röst, HUR i helsike jag ska veta att hennes hundar är så himla snälla när de låter som de gör och kommer farande på det där sättet? Hon menar då på att hon skulle väl aldrig ha sina hundar lösa om de INTE var snälla. Nej, säger jag, men HUR ska jag kunna veta det?! DÅ är det färdigt igen, hundarna bär skällandes iväg över gräsmattan på nytt och då ser jag en man med en schäfer som går ca 150 meter bort. Ägarna börjar åter skrika på sina hundar, som inte bryr sig ett dugg om det, utan springer nästan ända fram till schäfern.

Ja, säger kvinnan med ”pappisarna”, de tycker inte om schäfrar efter sin traumatiska upplevelse när deras syster eller mamma (kommer inte ihåg vem det var), blev ihjälbiten av en schäfer här, det är därför de beter sig så där! Jaha tänker jag, men Nemuz ser väl knappast ut som en schäfer hoppas jag! Men just DÅ börjar jag förstå vem det är som står framför mig, det är den ”stackars” kvinnan som det stod om i tidningen för något år sedan, vars hundar ”bara” skällandes ville hälsa på ett gäng med schäfrar, och det var inte första gången de gjorde likadant, när den ena schäfern slet sig lös och bet den lilla hunden. Och vet ni, jag förstår nu när jag ser detta, precis VARFÖR schäfern gjorde det, för dessa små hundar låter definitivt inte snälla när de kommer rusande! Och har de gjort så några gånger, så förstår jag att det är väldigt provocerande för andra hundar. Men det mest skrämmande, är väl att människan som står framför mig, inte verkar ha tagit någon som helst lärdom av det som hände. Vad är det för fel folk egentligen?!

Jag kan i det läget inte vara tyst längre, utan säger att jag tycker absolut inte att man ska ha sina hundar lösa om de beter så där. Och bara ta för givet, att de hundar som hennes hundar skällandes rusar emot, ska tycka att det är ok! Hur de andra hundarna reagerar, beror HELT på hur ägaren har fostrat dem, får jag då reda på. I det läget, blev jag så jädrans förbannad, så jag kände att jag måste gå därifrån. Frågar henne bara om jag missförstod något på skylten som satt vid parkeringen också, om att hundar som vistas inom detta område, skall vara kopplade?! Det struntar vi i, säger hon! Ok tänker jag, NU MÅSTE jag nog gå härifrån, om jag inte ska bli HELT galen på människan! För där, inom ett sådant område, borde man väl ha så pass mycket ansvar, så att man har full koll på sin hund, om den är lös, eller? Tänk vilka hundägare det finns egentligen! Och vilken attityd! De bryr sig inte ett dugg om varken sina egna hundar, eller andra hundar med ägare bevisligen. BEDRÖVLIGT känner jag! Och sedan får de andra hundarna skulden för det som händer. Usch...!

Nog om detta. Nemuz hade jag för länge sedan släppt ned på marken igen, när jag kände att han slappnade av. Men de andra hundarna fortsatte ju att skälla konstant hela tiden. Just nu känner jag att Nemuz verkligen skulle behöva träffa några stabila och trevlig hundar, som inte bara är sura på honom som Mr Diezel tex. Han måste få lite positiva bilder av hur hundar är. Men, men, jag tog ut Diezel ur bilen och gav Nemuz leksakerna och satte mig och studerade honom. Givetvis en del genom kameran! Och här är lite av resultatet!

Men att människor är roliga och trevliga, det är Nemuz i alla fall helt övertygad om, för han anser nu att samtliga som kommer i närheten av oss, enbart är där för att hälsa på den lilla rottweilern. Igår eftermiddag låg han på rygg i en halvtimme här utanför, med ett gäng småtjejer runt sig. Som ett antal gånger bedyrade att Nemuz var nog den absolut sötaste hund de sett!!! Likaså de killar i 18 årsåldern som inte heller lyckades ta sig förbi oss, utan att krypa runt på marken med Nemuz en stund. Ja, tänkte jag, ni skulle se honom på kvällarna :-)

På kvällen blev det en härlig kvällspromenad ute vid havet.

Och Nemuz gjorde en ny upptäckt; man blir blöt om tassarna av att gå ut i vattnet!

Sedan höll han till på stenarna vid stranden. Men det ska vi nog ändra på i sommar!

Det var i alla fall ganska mysigt att sitta hos sin matte.

Och Diezel ställer som vanligt gärna upp som fotomodell, eller?!



På återseende!

En vecka har redan gått

Fy så fort dagarna går, nu har jag redan varit ledig i en vecka. Har försökt att fylla dagarna med så många nyttiga och trevliga saker som möjligt. De nyttiga sakerna är mest för Nemuz del, men vi har ganska roligt också! Jag är fortfarande lika imponerad av honom, trots att det blev en halv liten skvätt på golvet igår kväll. Nu såg jag precis vad som skulle hända, så jag rusade så snabbt jag kunde fram och tog honom. Och sedan var det bara att kasta sig nedför trappan på ett minst sagt halsbrytande sätt, med den lille ”rumsrenhetskandidaten” i famnen. Efter den chockfärden, så tog det väl en stund innan han kunde slutföra det han påbörjat inne på köksmattan, inte konstigt kanske, men till slut kunde vi gå in igen. Duktig ponke! Han sover om nätterna och det fungerar bra att lämna honom hemma helt ensam eller tillsammans med Diezel. Vilket jag också gör en tre gånger om dagen. Han har fått klorna klippta, åkt bil bak i hundburen och det gick bra när Diezel satt bredvid. Igår lämnade jag honom även en stund där för att testa vad han gjorde om Diezel och jag försvann. Jag hörde inte ett ljud från bilen och när vi kom tillbaka så låg han och tuggade på hundfilten, den lilla rackarungen.

Men efter 4 dagar, så hade han väl ”bott in” sig här kan man nog säga och satt inte hela tiden och tindrade med sina mörka små ögon och viftade på svansen som han gjort innan. För nu skulle det busas! Och ni vet kanske hur dessa ”valp-race” brukar kunna se ut. Det började väl med att han fick värsta frispelet här utanför huset, för där på gräsmattan skall det nu springas, rullas, hängas i koppel och vara allmänt helt odräglig på kvällarna. Ja, för det är på kvällarna, det sista rycket för dagen, som är värst. Så mellan ca kl. 21.00-22.30, är enda stunden på dagen jag skulle kunna tänka mig att låna ut honom :-) Försökte med grannen som vi träffade igår kväll, men han bara gapskrattde åt Nemuz och tyckte att han var SÅ gullig! Sedan gick han in!

Ja, jag börjar även se en viss likhet med hans morfar när dessa små ”springstunder” infinner sig. Häromdagen sprang han rakt in i stentrappan utanför huset och mer eller mindre rullade upp på den. In i porten for han och kastade sig iväg upp för de höga trappstegen, vilket slutade med att han rullade ned två steg baklänges, innan jag ens hunnit komma in där. Ja, och ändå har jag nu gått ned 1,5 kg sedan han kom hit för en vecka sedan! Avslutningen på dagen blev att han välte kompostgallret över sig, som jag ställt för ingången till vardagsrummet, är lite rädd om skinnsofforna. Efter det for valpen in under sängen och somnade som en stock! Det blev liksom punkten på den dagen. Lilla vännen!  Han aktade sig till och med kompostgaller i hela en och en halv dag, sedan var de inte läskiga längre. Nu blir det att gå med hjärtat i halsgropen under nästan 1 år igen, vet hur det var med Induz. Jag var HELT säker på att den hunden skulle ha fel i varenda led vid röntgen som han kastat sig fram under sitt första år. Och nu verkar vi vara där igen! Ni förstår kanske vad jag menar…

Och tänk SÅ många saker som lyckas hamna precis framför nosen på en liten valp när vi är ute! Förstår inte hur mycket folk kastar omkring sig egentligen! Det värsta är väl när man får stå och liksom gräva fram äckliga fimpar, begagnade tuggummin och portionssnuspåsar ur munnen på honom. Annars så har jag väl hittills lyckats rädda han lilla mage från ett antal stenar, plastbitar, godispapper, ett batteri och mycket annat. För han verkar hitta precis ALLT! Så jag kommer inte speciellt långt när jag har med mig båda hundarna ut, en äter gräs och det hararna lämnat efter sig, och den andra äter allt!

I onsdags var vi ut till Östnora camping och gick en sväng på dagen. Tanken var att Nemuz skulle få åka lite bil. Bilder från den dagen finns under en annan länk här på hemsidan. Men igår kväll bestämde vi oss för att åka ut dit igen och gå på en kvällspromenad. Jätte skönt var det att gå där i kvällssolen, men man kan väl inte koppla av många sekunder eftersom man har med sig en liten "sakletare".

Hade även bestämt mig för att försöka ta något kort på lilleman när han står upp och är stilla för en gång skull, men det var ju inte helt lätt! Alla hans ben var som gelé just då och speciellt när godiset kom fram. Det här bådar ju gott för eventuellt kommande utställningar :-) Ha mig som "handler"?! Nja, jag tror inte det!!!

Stranden var roligare tyckte Nemuz, som for fram i vanlig ordning. Oj, oj, oj tänker jag, och han är inte 10 veckor ännu!!!

Diezel tyckte också att det var jätte kul att komma ut till sandstranden igen. Och nu verkar han ha tagit efter Nemuz beteende när det gäller att bita i allt. Här la han beslag på den filt jag hade med för Nemuz skulle stå på när vi fotade. Den skulle nu ”dödas” ordentligt tyckte Diezel.

Annars så går Diezel och jag på ganska många promenader om dagarna nu. Ibland utan att han behöver egentligen, men för att Nemuz ska tränas på att vara helt själv hemma. Vi var ute i Tyresta skogen häromdagen och gick igen. Jätte skönt var det! Och där blommar både midsommarblomster, smörblommor och det som jag kallar för hundloka. Redan säger jag, det kommer inte finnas en blomma kvar här till midsommar, då är väl allt utblommat. Diezel har ju tagit som vana att gå ned i bäcken och drick lite när vi är där också, men snart är det slut med det, det finns nästan inget vatten kvar alls nu. Så något porlande kan jag inte lyssna på längre.

Ja, nu stundar en helg igen och i morgon ska vi packa in oss i bilen och åka en lite längre bit. Det blir första längre åkturen för Nemuz, så jag hoppas att det går bra. Tror inte att det skulle bli så jätte soligt och varmt, bra för våran del. Och jag kommer lägga in en hel del med bilder här på hemsidan nu som ni kanske förstår, kan det bli annat när man är ledig, har en valp som snabbt växer upp och en massa tid att bara softa runt med kameran på. Jag hoppa att ni inte tröttnar på bilderna, för jag tvingar ingen att titta på dem :-)

Ha en trevlig helg nu!

Valpledig!

Här sitter man nu och är ”valpledig” i två veckor, nästan i alla fall och det är skönt! Är tvungen att jobba nästa fredag när det är ”kläm fredag” eftersom alla andra också vill vara lediga den dagen tydligen. Men då ska Diezel och Nemuz på ”hunddagis” i Visättra, så det löser sig.

Måste bara skriva lite om hur mäkta imponerad jag är av lille Nemuz, eller det skulle jag väl tro att vi alla är som får hem en liten valp. För VILKEN förmåga de har att anpassa sig till- och lära sig nya saker! Han har inte bott här många dagar ännu, men han är så himla duktig den lilla krabaten. Han har fortfarande inte gjort något på golvet inne, trots att det var nära igår. För han visar ganska tydligt när det är dags att rusa ut. Och då är det bäst att springa fort! Risken är väl snart att det kommer vara ett spår nedför trappan efter oss, för ibland hinner man inte mer än in, förrän det är dags att springa ut igen.

Och efter första nattens gnissel under sängen, så har han nu lugnt sovit hela nätterna. Redan under hans första dag här, blev jag tvungen att lämna honom två korta stunder också för att gå ut med Diezel, Robban var iväg och beskrev en MH. Första gången tror jag inte ens att han märkte att jag och Diezel försvann ut en liten stund. Andra gången var han precis innanför dörren när vi gick, men när vi kom in efter ca 10 min, så låg han under sängen och sov.

Men att gå ut med Nemuz, tar en himla tid får jag lov att säga. Så gott som alla som passerar oss, måste stanna och hälsa på honom. Vet inte vad det är hos valpar som gör att ingen motstår dem. Men här ligger det folk på marken runt mig så fort jag visar mig ute med den lilla hunden. Och är det någon som inte stannar, så ser Nemuz himla besviken ut. Så välklappad är han nu! Det värsta är väl bara att jag går ju ut för jag tror att han ska kissa kanske, men vi blir liksom ”störda” hela tiden. Men snart kommer han nog in i ”bita åldern” och då brukar de inte vara lika gosiga att hälsa på längre.

Igår var jag och Diezel ute på tre promenader själva och det har gått bra. Nemuz har sovit när vi gått iväg och legat likadant när vi kommit in, så han verkar inte ha reagerat alls. Eller om han kanske inte har märkt att vi varit borta ens, jag vet inte. Men jag upplever honom som en ganska stabil och trygg liten hund, som är både nyfiken och ganska modig och sådant gillar ju jag! Han har inget behov av att var precis ”på” mig hela tiden heller, utan han går gärna in och lägger sig i ett annat rum och sover och det känns också bra. Nu har jag just haft dem ensamma i ca 40 minuter när jag har varit och handlat. Och det var helt lugnt när jag kom hem igen.

Diezel strategi är annars; ”ser jag honom inte, så finns han inte!”. Han tycker inte om Nemuz ännu. Han gjorde ett litet försök att leka med Nemuz första kvällen han var här, men då blev Nemuz rädd och pep, efter det tycker Diezel att han är obehaglig. Ja, han vet nog inte riktigt hur han ska bete sig mot honom. Men samtidigt så gillar han att Nemuz har en himla respekt för honom, och det är nog bra det. Igår kväll, var han annars nära att låta Nemuz ha lite dragkamp med honom. Så det kommer nog...

I söndags var Magdalena och Daisy här. Och där kom nästa äldre hund som krävde att valpen skulle veta sin plats. Vi var nere i Vendelsömalmsgropen bland alla fina maskrosor och tog lite kort. Och om Diezel och Daisy vet vart de springer...

...så vet Nemuz definitivt inte vart han är på väg, det ser så himla kul ut.

Han råkade väl mer eller mindre bara springa rakt på Daisy och det var inte helt populärt.

Efter det så passade han sig noga, som här. Han vände på en hundradels sekund ungefär när Daisy kom springande.

Sedan höll han sig på så där lite lagom avstånd från "tanten".

Liten, det är inte lätt bland alla tråkiga stora hundar! Men det var kul att skutta runt bland alla blommorna och fånga den lilla grodan som han fått av Magdalena. Ja, det har ni kanske sett på hans bildsida redan.

Här är en av hans landningar på grodan.

Diezel tyckte också att det var jätte kul att fånga grodor.

Ja, man vet i alla fall vad man gör på dagarna nu. Just nu är vi inne i en period när det gäller att byta skåpshörn, trösklar, dörrar, kontakter mm. mot leksaker. Det gäller att vara snabb, för det skulle ju vara kul om lite av inredningen finns kvar när Nemuz är 1 år. Här har vi just haft en diskussion om att rep är bättre än kontakter för valpar.

Inte blir det något ”Vår Rusande” för mig i kväll heller, Robban måste jobba, så där sprack min plan om att kunna ta mig ut till universitetet. Men jag hoppas att det kanske dyker upp flera tillfällen. Nu ligger den lille valpen och sover och jag ska passa på att ta Diezel och gå ut på en promenad i regnet. Där försvann chansen att ta några kort på dem idag. Vill ju så gärna ha en massa kort, för denna valptid kommer ju aldrig mer igen. Men jag håller tummarna för att det blir bättre väder snart.

På återseende!

Nemuz

Ja, nu har han flyttat hit! Och det med besked! Inser att jag knappast kommer ha tid att sitta och skriva i dagboken framöver, men han måste väl sova någon gång!?! Men för tillfället känns det som om jag går (rusar) upp och ned för trappan i sömnen nästan. Är just nu ”valpledig” i två veckor, innan husse får ta över i några veckor till. Nemuz har fått en egen ”vrå” här på hemsidan och om ni tittat in där, så har ni kanske också sett vem som är Nemuz morfar. Ja, just det, min älskade Induz, det är väl därför det känns alldeles extra varmt i hjärtat nu!

Nu var det väl inte enbart det som var avgörande när jag bestämde mig för att utsätta mig för detta att skaffa en hund igen, men en klart bidragande orsak. För givetvis var det en del annat som spelade in också. Dels så känns det bra att båda Nemuz föräldrar är några år gamla och är väldigt friska, sunda och trevliga hundar, de är också friröntgade i sina leder, ögonlysta utan anmärkning, har gjort bra MH beskrivningar och båda är korade. Det känns bra att båda föräldrarna har detta med sig. Sedan kommer båda två ur väldigt bra kullar när det gäller leder, i pappa Taranttinos kull är samtliga friröntgade och i mamma Abzurdas kull är 8 av 9 st röntgade och det enda som ”felar”, är en höftled som fick graderingen C.

Men, men, nog känns det lite som ett lotteri i alla fall när man köper en valp, för alla dessa gener och anlag som skall sammanfogas i en hund, kan nog bjuda på både det ena och det andra. Jag hoppas givetvis att allt skall bli så bra om möjligt och att Nemuz ska få ett långt och bra liv tillsammans med oss. Vill passa på att TACKA Nemuz uppfödare, Marie och Patrik för att ni lugnt och vänligt låtit mig hålla på att vela hit och dit, innan jag kunde bestämma mig. För trots allt, så kändes det lite ”nära” att skaffa en hund igen, men med tiden så växte ett beslut fram, att jag i alla fall ville ha en hund. Men vem? Det var nästa fråga, som också tog en del tid innan jag kunde bestämma mig. Tack ska ni ha och jag ser fram emot ”valpträffen” i augusti!

Just nu känns det som ett enda virrvarr här, hur ska man på bästa sätt få ihop alla rutinerna. Men det löser sig säkert på något vis. Hemresan igår gick i alla fall bra, det blev en hel del miljöträning redan från starten. Diezel är dock inte alls övertygad om att det här är en ”sak” som vi behöver ha, han gör vad han kan för att nonchalera Nemuz. Ja, något enstaka morr ur mungipan dyker också upp, när Nemuz gör sina försök att närma sig den stora hunden. Här är några bilder från deras första möte.

Nemuz är också lite lurig på vem Diezel är egentligen, och VAD håller den stora hunden på med??? Det här var nästan lite spännande samtidigt som det är läskigt!

VAD gjorde han egentligen?!

Eftersom vi stannade och rastade hundarna precis vid en fårhage, så fick Nemuz kolla in sådana också. Först satte han sig bara ned med en lite fundersam min, det är MYCKET nu, men sedan tog nyfikenheten över.

Ja, för nyfiken verkar han vara och ganska så orädd måste jag säga. Den enda han inte har rusat rakt på ännu, är Diezel. Grannens lilla spaniel skrämde han slag på igår kväll. Han är en väldigt glad liten valp också, som har en ständigt viftande svans, ja så fort man tittar på honom. Och han har varit jätte duktig under natten måste jag säga, han valde själv att sova under min säng och där har han legat hela natten och faktiskt sovit. Några små gnisslande ljud hördes ett par gången, men annars har det gått bra. Vaknade i morse vid halv fem, av att jag hade två små rottweilertassar på sängkanten, det var dags att gå ut! Efter det så la han sig och sov igen. Nu har han ätit mat, lekt någon timme med trasor och rep, som nu är ordentligt ”dödade”, hunnit varit ute ett antal gånger till och nu sover han på rygg här nedanför mina fötter. Liten!

I morgon kommer min syster och Daisy hit och det ska bli kul att se vad Nemuz tycker om det. Att Diezel kommer blir glad, det vet jag! Han känner sig nog lite utanför just nu, för det blir ju tyvärr så att valpen tar en del tid. Men ikväll när husse kommer hem, DÅ ska Diezel och jag åka ut till Tyresta och gå på en promenad.

Måste bara avsluta med några blommor som vi såg där vi stannade igår på hemvägen. Där blommade både gullvivor och midsommarblomster, är det inte lite tidigt för de sist nämnda i alla fall?



Ha en fortsatt trevlig helg!