Vart tog värmen vägen?! Det kan man väl verkligen fundera på efter denna vecka. Förra fredagen satt man vid havet och åt middag i solsken och värme. Visserligen ganska långt ned i den södra skärgården, men det kändes faktiskt som om sommaren var här.
Lördagen var inte heller så dum, inte lika varm som fredagen, men helt ok. Vi var vid Rosersberg och passade på att ta en promenad i den vackra slottsparken, som nu täcks av vitsippor och andra vårblommor.
Men sedan hände något! Det blev kallt som bara sjutton igen! I tisdags fick vi gå en morgonpromenad i snö. Ja, det snöade inte dåligt här!
Det var väl bara att plocka fram både vantar och halsdukar som jag veckan innan tvättat och noga stoppat undan för den här säsongen, trodde jag! Men de satt inte i vägen i kylan.
Diezel och jag har i alla fall fått gå på väldigt tysta och sköna promenader vid Tyresta, det är tydligen inte många som ger sig ut i regnet och promenerar på eftermiddagarna. En dag stod vi där bland de höga träden och bara lyssnade på tystnaden. Eller det är ju aldrig helt tyst, även om man befinner sig mitt i en skog. Vinden susade bland trädtopparna, tunga vattendroppar föll mot marken och fåglarna hade någon typ av konsert som det lät. Flödet i bäcken har minskat en hel del den senaste veckan och nu är det mer ett skvalande ljud man hör när vattnet i lugnare takt letar sig fram mellan stenarna.
Här kommer några bilder på Diezel som tycker att någon borde leka lite med honom och hans favorit råtta. Ja, det var väl en kväll när jag försökte titta på TV:n igen.
Och troligen är jag nog totalt korkad, eller också väldigt, väldigt dum! För hur kan man frivilligt vilja utsätta sig för något dylikt igen? Nu har det snart gått 5 veckor sedan min kära Induz fick somna in och under dessa veckor har det runnit en mindre flod av tårar här, och gör det fortfarande ibland. Mest av saknad över denna hund, MIN hund, men även en del av självömkan. För det här var riktigt, riktigt jobbigt måste jag säga. Under den första veckan, var jag också helt bestämd över att ALDRIG mer skaffa en hund och utsätta mig för detta igen!
Andra veckan började tomheten att göra sig påmind ordentligt. Givetvis har jag ju Diezel att pyssla med, men på något vis så känns det väldigt tomt ändå. Ja, man känner sig ”halv” på något sätt. Vid några tillfällen dök väl tanken ändå upp om att eventuellt kanske skaffa en till hund, om ett tag. Men vad? OM jag ska ha någon mera hund, så har jag mer eller mindre bestämt att min nästa hund INTE kommer bli en rottweiler. Detta efter att under en tid känt mig riktigt, riktigt trött på allt som har med rasen att göra. Alla händelser de senaste åren, folk som inte klarar av sina hundar, eventuella restriktioner och kanske förbud, många sjukdomar och fel som dyker upp. Ja, även en del människor runt rasen kan göra en trött för mindre. Men vad ska man välja istället? Har faktiskt tittat i minst 1 år på andra raser och uppfödare, men jag vet inte vart jag landat i allt detta.
Det vet jag nu! För efter allt tittande hit och dit, så gav jag liksom upp, jag hittar ingen annan ras just nu, som jag innerst inne känner lika starkt för som rottweilern! Det är min ras på något vis! Men den tanken som dök upp, var att kanske köpa en tik och prova på det. Men, men, efter en del turer hit och dit, funderingar åt alla de håll, en hel del överväganden och sedan ett tillfälle som i hjärtat känns alldeles rätt. Så ser det trots allt ut att bli som jag kanske innerst inne befarat hela tiden, det kommer flytta in en liten rottweilerpojke här igen om några veckor! För jag måste nog erkänna, att jag är en ”hanhundsmänniska” ut i fingerspetsarna. Men man kan ju verkligen fundera på hur man är funtad, som frivilligt ger sig på det här igen!
Troligen är det väl den livsstil ett hundägande ger en som drar, allt det roliga man hittar på tillsammans med sin hund under de åren man har förmånen att få umgås med dem, alla nya människor man lär känna genom hundarna, all frisk luft man får andas in i lungorna under de otaliga promenaderna man avverkar tillsamman. Ja, all den glädje en hund ger en egentligen. Det är väl det som avgör! För här är han, vår nya lilla kompis Nemuz! Som jag hoppas att jag kommer få tillbringa många givande år tillsammans med.
5 veckor
6 veckor och i ett visst underläge!
7 veckor
7 veckor
Ja, jag blir varm i hela hjärtat när jag ser honom och ni kommer säkert förstå varför senare. En närmare presentation kommer när han väl flyttar hit om ett par veckor! Men just nu börjar jag nästan känna mig smått panikslagen, kommer jag klara av en valp igen!? Det är ju några år sedan det senast flyttade in en så pass liten hund här. Men det kanske är bra för mitt huvud att få något annat att tänka på som rumsrenhet, miljöträning, inkallning, vara ensam hemma, kurser, utställningar, skott träning mm. Det är ju en uppsjö av saker som skall hinnas med, bara under det första året! Och ändå kommer jag säkert att glömma bort massor! Har redan en känsla ut av att jag glömt eller kanske rent av förträngt, hur det kan vara under valpperioden. Men jag skall ta det lugnt och försöka göra Nemuz till den stabila och trygga rottweiler jag hoppas att han kommer bli.
Trevlig helg till Er alla nu!
