Helg igen!

Så var det slut på ännu en arbetsvecka och den kunde inte ha slutat bättre. Årets första middag ute i skärgården har nu avnjutits i ett strålande solsken. Ja, det var så varmt och skönt att det kändes som om sommaren redan är här, trots att vi fortfarande befinner oss i april. Och tänk så härligt lugnt det kan vara att bara sitta på en klippa och se himmel och hav mötas i horisonten. Höra vågorna slå lite sakta mot stranden, känna den idag i alla fall, ljumma havsbrisen och få doften av hav i näsan. Ja, en riktigt härlig kväll har det varit!

Diezel tyckte däremot inte att det var så kul att sitta där och ta det lugnt. Han gav sig ut på en egen expedition, som till och med sträckte sig en bit ut i havet. Och detta frivilligt!

Men jag tror nog att det blev lite kallt om benen, för han insåg ganska snart att det var bättre att hålla till uppe på klipporna.

Annars så börjar Diezel skaffa sig en hel del nya ”rutiner” kan jag säga. Nu duger det inte att gå på promenader här hemma längre, han vill ut till Tyresta helst varje gång vi går ute genom ytterdörren! Han har också kommit på att om han ligger nedanför soffan och sparkar på sin matte när hon vill titta på TV:n på kvällarna, så tar han förr eller senare över all uppmärksamhet. Ibland har han även med sig någon ytterst irriterande pipande leksak, för att liksom påkalla sin närvaro ännu lite mer. Och det brukar han väl lyckas ganska bra med! För vem kan koncentrera sig på vad som händer på TV:n, när det är en himla liv nedanför, inte jag i alla fall!

Så nu har vi infört en ”aktivera rottweilern” stund, INNAN det man vill se på TV:n börjar! Och har man lyckats bra, så ser det ut så här borta på hundfilten sedan.

Nu börjar dagens övningar ta ut sin rätt känner jag, börjar bli riktigt trött faktiskt. På förmiddagen var jag på ”utflykt” med mitt jobb i Luma Parken som ligger i Hammarby Sjöstad. Och jag hade äran att vara "grillmästare" och se till så att alla fick lunch! Nu har jag turen att ha ett antal hjälpsamma kollegor runt mig, så allt gick som en dans. Och tänk så fint det är i denna park nu när körsbärsträden blommar, det ser ut som ett blomhav i vitt och rosa.

Nej, nu är det dags att ta en promenad med Diezel och sedan gå och sova, har en massa tankar snurrandes i mitt huvud inför morgondagen!

Vill passa på att önska Er som tittar in här, en riktigt trevlig Valborgshelg!

Påsk

Här traskar vi på och befinner oss nu mitt i påskhelgen. På dagarna är det rena sommarvärmen ute, vilket säkert har bidragit till att jag sitter här och är ganska så förkyld just nu. Men vid den här tiden på året är det lite svårt för min del att avgöra om det är en ”vanlig” förkylning, eller om det är pollenallergin som ställer till det. Det lär väl visa sig inom en snar framtid, om förkylningen försvinner eller tänker stanna kvar.

Diezel och jag har fortsatt att knata runt ute vid Tyresta på eftermiddagarna och det är riktigt skönt. Hade med kameran en dag och tog lite kort på den porlande bäcken, vars ljud är väldigt rogivande måste jag säga. Där brukar vi slå läger en stund och bara sitta i tystnaden och lyssna.

I fredags var vi hem till Strängnäs och Oknö igen. Diezel passade på att ta årets första bad i Mälaren.

Eller bad och bad, han insåg ganska snart att det var VÄLDIGT kallt i vattnet och liksom flög upp därifrån igen. Då var det bra mycket roligare att skutta runt med leksaken.

Varmt och skönt var det och vi satt där ute på Oknö i solen en bra stund. Åt lite lunch och fikade, innan det var dags att tänka på hemresan igen. Och ska man tro på vissa personer som vi mötte inne i Strängnäs, så var det sommar! Där var det shorts och linne som gällde, men riktigt SÅ varmt tycker jag nog inte att det var, men sommaren är på ”g” nu!

Igår bjöds det på påsklunch här och det är alltid trevligt med lite besök. Ja, vi hann väl även med att aktivera de två små hundarna lite. För efter att maten landat i magen, gick vi ut på en promenad. Med i en påse fanns det påskägg och hundgodis, för här skulle det letas godis hade vi tänkt. Så med väl ”minerade” påskägg, så släpptes hundarna lösa nere i Vendelsömalmsgropen och det blev uppskattat. Lilla Daisy hade väl liiiite svårt att ta sig in i sitt påskägg, för att få tag i det åtråvärda godiset.

Men man får inte vara dum, lägger man sig på ägget och liksom trycker på det…

… så kommer även en liten amris åt innehållet!

Diezel såg väl först lite fundersam ut...

…innan han kom på att han faktiskt har ett ganska stort rottweilergap.

Sedan var det inga problem att öppna ägget och ta det goda innehållet.

Och det ville Diezel allt behålla för sig själv…

… och minsann ta tillvara på varje smula.

Tack för en trevlig dag! Men det känns nästan som om jag fortfarande är mätt efter gårdagen. Ska nu ta mig ner till biltvättplatsen och försöka göra bilen lite röd och fin igen. Sedan blir det en lugn fortsättning på påskhelgen. Kan behövas efter de senaste veckorna. För ännu känns saknaden efter Induz som ett stort hål i mitt hjärta.

På återseende!

Våren är här!

Dagarna går och våren är verkligen här nu. Har känt några dagar under Diezels och mina skogspromenader, att jag haft alldeles för tjocka kläder på mig. Ja, Diezel flåsar en hel del han också i den varma solen och det brukar ju ta ett tag innan hundarna vänjer sig vid värmen.

Som det ser ut, så har han börjat finna sin plats igen och verkar tycka att det är ganska ok att få all uppmärksamhet själv. Vältrimmad kommer han väl också att bli på kuppen, för vi är ute och går ett antal långa promenader om dagen. Varje eftermiddag har vi tagit en längre promenad ute vid Tyresta han och jag. Diezel tycker att det är kul att få gå i skogen och jag behöver få gå ifred i tystnaden med mina tankar. Eller tyst och tyst, det är ett himla kvittrande på alla fåglarna nu, vattnet brusar för fullt i diken och i bäcken som vi passerar, det kommer någon ridande på en häst lite då och då och ibland möter vi någon annan människa som bara promenerar. Men det är så himla härligt att vara där i alla fall, för mellan varven, så ÄR det verkligen helt tyst.

Många av mina tankar rör givetvis Induz och saknaden efter denna hund. För tänk vad en hund kan sätta sig hårt i hjärtat hos en. Att det skulle bli jobbigt den dag han inte fanns kvar hos mig längre, det har jag förstått ett bra tag, för Induz var ju MIN hund! En enmanshund ut i klospetsarna, ingen annan fick ens hålla i hans koppel om jag var i närheten, för då blev det ett himla ”rabalder”. Och jag vet nog innerst inne, att det är som en del säger, att jag ska vara glad över att jag fick dessa 11,5 år tillsammans med Induz, men så många år gör det ju knappast lättare den dagen det är dags att skiljas åt. För den tomhet som uppstår, är enorm!

Idag är det riktigt varmt här. Tog med mig Diezel och åkte till Huddinge för att ta en promenad med min syster och hennes hund Daisy. Piggast i värmen får jag nog lov att säga att Daisy var.

Diezel som inte alls gillar värmen, gjorde väl ett litet försök att busa med ”någon”.

Hjälp matte, hon tänker fånga rottweilern!

Han lyckades även ta bollen från Daisy och skrämma henne lite.

Efter skuttandet runt på ängen, så gick vi en tur upp i skogen och vad träffade vi på där, om inte årets första orm! Jag ryser bara jag tänker på den! För är det något jag inte gillar, så är det ormar! Men Tack för en trevlig promenad i vårsolen kära syster! Nästa gång jag kommer och promenerar hos er, blir till vintern när det är snö och kallt igen och ormarna ligger i tryggt förvar och sover! Några små blåsippor stod där bland de torra löven också.

En varm dag som denna, är det nästan läge att äta lite glass, och det är precis vad jag tänker göra nu, ta lite av min egenhändigt tillverkade whiskyglass. Diezel ligger och sover och som sagt; ”som bäddar för man ligga”!

Nu hoppas jag att ni som tittar in till oss, får en bra vecka och en riktigt TREVLIG PÅSK!

Tyst och tomt

Ja ni, nog är det någon som fattas oss riktigt mycket. Det är så himla tyst och tomt här hemma nu och ni skulle bara veta vilket stort tomrum Induz har lämnat efter sig! Nu har det gått en vecka och med lite mer distans till det hela, så hoppas jag att jag gjorde det som var mest rätt att göra för Induz skull, fast det kändes för jäkligt för mig själv. För usch så dåligt jag har mått! Stod och höll hans koppel i handen igår och tänkte lägga undan det, men jag kunde inte, så det får hänga kvar på sin krok vid dörren ett tag till.

Ja, det är inte bara jag som känner av denna tomhet, lilla Diezel har det inte heller så lätt. De första dagarna när han blev ensam, så låg han mest i någon av hundsängarna och sov. Jag började bli riktigt orolig över att han var sjuk. Och det jobbigaste för honom, är nog att inte ha någon som tar initiativet till vad som skall göras längre. Diezel har ju aldrig befunnit sig i denna situation tidigare, utan har alltid haft någon äldre hund som han liksom hängt på när något skulle hända. Idag när jag kom hem från jobbet, så reagerade han inte förrän jag tände lampan i hallen, då sprang han in i vardagsrummet och hämtade sin igelkott. Sedan gick han och ställde sig och tittade in i sovrummet mot hundsängarna och väntade på Induz. Lilla vännen! För tidigare var det ju Induz som kom flygande ut i hallen så fort man bara nuddade dörren.

Under förra veckan försökte jag ta med Diezel överallt för att det skall hända lite i hans liv. Så vi var bland annat ute i Tyrestaskogen och halkade omkring. Där kändes det som om vi hamnat mitt i en trollskog eller något, med dimmorna nästan liggandes på marken och vattnet som kom rinnande ned till bäcken.

En dag åkte vi till Tyresö slott. Jag köpte lite blommor i slottsträdgården och sedan gick Diezel och jag en promenad runt hela parken. Det kan verkligen se ganska öde ut, men i den sinnesstämningen som jag var, så kändes det enbart skönt att få gå där helt själva.

I lördags var vi hem till Strängnäs och trots att det blåste halv storm, så kände jag att Diezel måste få göra något roligt. Hade med oss spårlinan, selen var dock kvar hemma, men vad gör det, spåra kan man göra i alla fall. Så jag vinglade väl iväg ut i skogen för att lägga ett spår, upp på en ganska hög kulle, vilket kanske inte var så smart med tanke på blåsten, och sedan ner mot Mälaren. Eftersom tanken var att Diezel skulle få ha kul, så tog jag med mig hans matskål och ställde den i slutet. Ja, jag stannade också kvar där, eftersom husse fick gå spåret med honom. Satt där i solen och det var riktigt härligt när man väl kommit ned från kullen. Efter en stund tyckte jag mig höra lite brakande ljud i skogen och sedan jubel och applåder, Diezel hade tagit den ena apporten. Efter ytterligare en stund kunde jag även se honom ta den sista apporten före slutet och sedan var det bara spurten kvar. Och där dök han upp, över den sista lilla kanten, med förväntan i blicken, för vart hade jag gömt hans mat!? Den tog slut i ett nafs, även fast skålen inte var av det större slaget.



Sedan smakade Diezel lite på Mälaren.

Vilade lite...

...drack lite mer vatten, men denna gång ur flaskan.

Sedan var det dags att försöka få någon att ha lite dragkamp med favoritrepet...

...och det gick ju ganska bra!

Men det hela går ju ut på att rottweilern ska vinna givetvis, och det gjorde han.

Diezel såg ut att trivas och det kändes kul. Efter denna dag var han både trött och nöjd och somnade i sin hundsäng direkt vi kom hem. Fick gå in och peta lite på honom när det var dags för kvällspromenaden, för han snarkade för fullt.

Igår fick Diezel träffa tre bullmastiffvalpar som är 14 veckor och det var jätte kul! Först så nosade han på dem lite och sedan var det dags att försöka leka med dem.



Induz dotter Reva var också med och henne är det alltid kul att träffa tycker Diezel. Förstod nu i kväll när vi skulle gå ut, att han tyckte att det varit jätte kul att få träffa hundtjejerna. För nu när jag frågade om han skulle följa med ut, så kom han skuttande till dörren, hann nästan inte öppna den innan han flög ut, ned för trapporna och iväg mot Vendelsömalmsgropen. Väl där skulle vi gå till parkeringen där vi igår träffat Evy, Nina och hundarna. Ja, han såg verkligen besviken ut när de inte dök upp, utan jag tvingade honom att gå därifrån igen, lilla Diezel. Jag tror att han känner sig lite ensam och det är inte konstigt alls, han har ju aldrig varit det tidigare.

Ännu en gång vill jag säga TACK till Er alla snälla människor som skrivit till oss under denna vecka. För det värmer, trots att man först inte riktigt kan ta till sig detta mitt i all bedrövelse.

På återseende!