Tyst och tomt

Ja ni, nog är det någon som fattas oss riktigt mycket. Det är så himla tyst och tomt här hemma nu och ni skulle bara veta vilket stort tomrum Induz har lämnat efter sig! Nu har det gått en vecka och med lite mer distans till det hela, så hoppas jag att jag gjorde det som var mest rätt att göra för Induz skull, fast det kändes för jäkligt för mig själv. För usch så dåligt jag har mått! Stod och höll hans koppel i handen igår och tänkte lägga undan det, men jag kunde inte, så det får hänga kvar på sin krok vid dörren ett tag till.

Ja, det är inte bara jag som känner av denna tomhet, lilla Diezel har det inte heller så lätt. De första dagarna när han blev ensam, så låg han mest i någon av hundsängarna och sov. Jag började bli riktigt orolig över att han var sjuk. Och det jobbigaste för honom, är nog att inte ha någon som tar initiativet till vad som skall göras längre. Diezel har ju aldrig befunnit sig i denna situation tidigare, utan har alltid haft någon äldre hund som han liksom hängt på när något skulle hända. Idag när jag kom hem från jobbet, så reagerade han inte förrän jag tände lampan i hallen, då sprang han in i vardagsrummet och hämtade sin igelkott. Sedan gick han och ställde sig och tittade in i sovrummet mot hundsängarna och väntade på Induz. Lilla vännen! För tidigare var det ju Induz som kom flygande ut i hallen så fort man bara nuddade dörren.

Under förra veckan försökte jag ta med Diezel överallt för att det skall hända lite i hans liv. Så vi var bland annat ute i Tyrestaskogen och halkade omkring. Där kändes det som om vi hamnat mitt i en trollskog eller något, med dimmorna nästan liggandes på marken och vattnet som kom rinnande ned till bäcken.

En dag åkte vi till Tyresö slott. Jag köpte lite blommor i slottsträdgården och sedan gick Diezel och jag en promenad runt hela parken. Det kan verkligen se ganska öde ut, men i den sinnesstämningen som jag var, så kändes det enbart skönt att få gå där helt själva.

I lördags var vi hem till Strängnäs och trots att det blåste halv storm, så kände jag att Diezel måste få göra något roligt. Hade med oss spårlinan, selen var dock kvar hemma, men vad gör det, spåra kan man göra i alla fall. Så jag vinglade väl iväg ut i skogen för att lägga ett spår, upp på en ganska hög kulle, vilket kanske inte var så smart med tanke på blåsten, och sedan ner mot Mälaren. Eftersom tanken var att Diezel skulle få ha kul, så tog jag med mig hans matskål och ställde den i slutet. Ja, jag stannade också kvar där, eftersom husse fick gå spåret med honom. Satt där i solen och det var riktigt härligt när man väl kommit ned från kullen. Efter en stund tyckte jag mig höra lite brakande ljud i skogen och sedan jubel och applåder, Diezel hade tagit den ena apporten. Efter ytterligare en stund kunde jag även se honom ta den sista apporten före slutet och sedan var det bara spurten kvar. Och där dök han upp, över den sista lilla kanten, med förväntan i blicken, för vart hade jag gömt hans mat!? Den tog slut i ett nafs, även fast skålen inte var av det större slaget.



Sedan smakade Diezel lite på Mälaren.

Vilade lite...

...drack lite mer vatten, men denna gång ur flaskan.

Sedan var det dags att försöka få någon att ha lite dragkamp med favoritrepet...

...och det gick ju ganska bra!

Men det hela går ju ut på att rottweilern ska vinna givetvis, och det gjorde han.

Diezel såg ut att trivas och det kändes kul. Efter denna dag var han både trött och nöjd och somnade i sin hundsäng direkt vi kom hem. Fick gå in och peta lite på honom när det var dags för kvällspromenaden, för han snarkade för fullt.

Igår fick Diezel träffa tre bullmastiffvalpar som är 14 veckor och det var jätte kul! Först så nosade han på dem lite och sedan var det dags att försöka leka med dem.



Induz dotter Reva var också med och henne är det alltid kul att träffa tycker Diezel. Förstod nu i kväll när vi skulle gå ut, att han tyckte att det varit jätte kul att få träffa hundtjejerna. För nu när jag frågade om han skulle följa med ut, så kom han skuttande till dörren, hann nästan inte öppna den innan han flög ut, ned för trapporna och iväg mot Vendelsömalmsgropen. Väl där skulle vi gå till parkeringen där vi igår träffat Evy, Nina och hundarna. Ja, han såg verkligen besviken ut när de inte dök upp, utan jag tvingade honom att gå därifrån igen, lilla Diezel. Jag tror att han känner sig lite ensam och det är inte konstigt alls, han har ju aldrig varit det tidigare.

Ännu en gång vill jag säga TACK till Er alla snälla människor som skrivit till oss under denna vecka. För det värmer, trots att man först inte riktigt kan ta till sig detta mitt i all bedrövelse.

På återseende!