Igår morse tog jag det tunga beslutet. Har de senaste veckorna levt i den absolut värsta perioden i en hundägares liv, ni som varit där själva, vet vad jag menar. NÄR är det dags att låta sin kära vän få somna in? Hjärtat säger en sak, man vill givetvis ha dem kvar så länge det bara går. Men förnuftet och samtidigt kärleken till denna hund, säger att det inte får ske till priset av att hunden inte mår bra. Så är det för mig i alla fall. Och när det gällde detta beslut hos de tidigare hundarna, så har det känts enklare på något vis, för de har varit sjuka. Alla hundar jag haft sedan jag var liten, har fått cancer och då är inte beslutet svårt att ta. Fast jag hade det riktigt jobbigt när det var dags för min första rottweiler Bill, att få vandra över regnbågsbron. Han fick nog gå kvar här någon vecka för länge och jag tror att det var efter det, jag bestämde mig för att aldrig göra om detta mot någon hund igen.
Induz har under hela sitt liv varit en hund med en enorm livsglädje, det har varit full fart hela tiden där han farit fram. Därför började det kännas ganska jobbigt att se honom de senaste veckorna, när han i sakta mak knallade fram på våra promenader, för det mesta bakom mig. Han ville inte gå längre. Det var nog inte så alla dagar, för där emellan hade han sina pigga perioder. Som när jag åkte ned till veterinären med honom för snart två veckor sedan. Det första han gjorde när vi kom in i väntrummet, var att hoppa upp bland alla leksakerna som hängde där och ta en kanin. De som satt i väntrummet fick sig ett gott skratt och påstod att de på långt håll syntes vad den hunden var van att få! Sedan medan vi fick vänta, så roade han sig med att försöka fånga dammvippan som städerskan gick runt med och dammade. Ja, ganska pigg var han och jag kände mig glad och tänkte att han kommer få hänga med ett tag till!
Dagen efter var det helt annorlunda, han ville nästan inte gå ut. Han var vinglig i sina bakben och såg allmänt ”låg” ut igen. Jag lät honom ta det lugnt eftersom jag tänkte att det varit lite jobbigt för honom dagen innan. Men så har han sedan varit, varannan dag ganska bra och varannan dag inte alls pigg. Promenaderna har blivit kortare och kortare, han ville helst bara göra sina behov, sedan hem igen. Vingligheten i bakbenen har ökat och i måndags när jag kom hem från jobbet hade han ganska svårt att resa sig upp. Likaså i går morse, såg på honom att det var jobbigt att komma upp på benen och sedan när han väl gjorde det, så svajade det en hel del. Ja, han fick liksom stå och parera för att hålla balansen. Då kände jag att jag inte orkar se min i vanliga fall så levnadsglada och påhittiga hund ha det så där. Att han kanske nästan inte ska kunna resa sig upp. Vet inte om det berodde på att han hade ont i sina ben igen och om det kunnat bli bättre med smärtstillande medicin, jag vet inte. Glukosaminet har ju hjälp honom en hel del sedan i höstas, men nu verkade det inte räcka längre. Eller om det berodde på att muskler försvunnit och cirkulationen mm. blivit sämre.
Om några dagar, kan jag kanske tänka klarare igen och förhoppningsvis inse att jag nog gjorde det som var mest rätt, även fast jag just nu känner en viss tvivel. Och då även inse att jag ändå hade förmånen att få dela 11 år och 7 månader, massor av mil, många hyss och äventyr med min älskade Induz! Men när jag satt där igår i rummet med Induz huvud i mitt knä och han slickade på min hand, när jag försökte tala om för honom hur mycket jag tyckte om honom och hur duktig han var, då kändes det som om någon höll på att slita mig i bitar. Fasen så jobbigt det är!
Nej, nu måste jag nog försöka ta hand om lilla Diezel här, som för tillfället ser ganska så fundersam ut. Han har ju aldrig varit själv tidigare. Ja, ensam hemma helt själv har han väl varit, men aldrig ensam hund i familjen. Usch ja, jobbigt känns det allt. 