Uttråkade hundar

Jag hoppas att denna vecka kommer bli lite bättre än den förra. Faktiskt så känns det nästan som om den redan är bättre, trots att jag för tillfället känner mig riktigt, RIKTIGT elak! Men elakheten verkar ge resultat, så jag får nog lov att fortsätta så här ett tag till. Dock känns det inte alls bra och jag önskar att jag snart kan bli den snälla och roliga matten hundarna är värda att ha igen. För jag har sedan slutet av förra veckan verkligen varit stenhård när det gäller att dels hålla hundarna ifrån varandra och sedan hålla dem så lugna som möjligt. Med Diezel är det inga problem, trots att han börjar bli galen på att bara få går på dessa korta promenader.

Men han finner sig i att ta det lugnt också. Satt just här och tänkte på att han blir ju faktiskt 9 år nästa vecka, det är fasligt vad tiden går fort med våra hundar! För nu är det han som är sämst i sitt ben, vilket oroar mig en hel del, för jag har ingen aning om vad han gjort. Så idag blir det till att försöka ändra den tid jag fick åt Nemuz i morgon hos veterinären, och åka dit med Diezel isället. Här är han, lille gammelman.

Nemuz däremot är bra mycket bättre när det gäller hältan, idag ser jag bara en liten, liten markering när han travar. Och det trots att han levde runt en hel del i söndags, för hur man bär sig åt när man är lugn, det vet inte Nemuz! En hel del tid går annars åt till att försöka aktivera denna hund, på ett lugnt sätt. I fredags fick jag ett hål i armen! Det är tacken det! Här kryper man runt på golvet med kamprep, Kong Wubber mm. för att underhålla den ”lilla” valpen, som älskar att bita och dra i saker. Tyvärr för den som leker med honom då, så har han ingen större koll på VART han biter, utan hugger tag i det mesta som kommer inom räckhåll. Får vara glad så länge alla fingrar, händer, armar och ben sitter kvar. Men trots dessa ansträngningar, så hjälper det inte mycket för en uttråkad rottweilervalp. Här är ett av hans ”dåd” som tog ca 10 minuter att både komma på, och fixa, medan jag var ute med Diezel.

I söndags skulle Nemuz varit med på en utställning, men det blev inte mycket med det. Han markerade lite på sitt framben och för att inte göra detta värre, så stod vi över. Så viktigt är det inte med miljöträning känns det som. Men båda Nemuz systrar, Alaska och Arizona var med, så vi åkte dit för att titta på dem i alla fall. Det var kul att se dem, vilket även Nemuz tyckte. Här har vi Arizona.

Och här är Alaska som fick ett HP. GRATTIS till det Marie och Patrik!

Sedan kom vi på den lysande idén att ta kort på syskonen tillsammans och det var inte helt lätt med en totalt uttråkad Nemuz. Som dessutom helst skulle ta det LUGNT! Han var väl ”något” uppskruvad kan man säga, efter att inte fått göra så speciellt mycket den senaste tiden och sedan suttit på utställningen och bara tittat på alla som gick förbi. Så när han väl kom ut, skulle han ju helst vara överallt på en gång och hälsa på så många som möjligt, på så kort tid det bara gick. Ok tänkte jag, NU lär han väl bli mer halt igen. Men så blev det alltså inte. Och till slut blev det lite ordning i ledet också och det kunde tas några bilder på syskonen.

Kul att träffa er allihop och jag hoppas att vi ses snart igen! Ja, det var även trevligt att träffa en del övriga bekanta som dels jobbade vid utställningen och andra som ställde ut sina hundar. När vi kom hem, så SOV faktiskt Nemuz en lååång stund! Och visst är de ganska söta när de sover?

Nej, nu är det dags att i alla fall försöka trötta ut ”vilddjuret” innan jag ska åka till jobbet. Sedan blir det full fart hela dagen, först jobb, sedan hem någon timme igen, för att därefter ta sig in till "Medis" på ett möte.

På återseende!

Här linkar vi på!

Just nu gör jag också hundarna sällskap i linkandet, efter att ha varit hos min chiropraktor igår och fått en genomgång av ryggen. Tror att jag hade 8 låsningar eller kotförskjutningar i min nacke och rygg, som han nu rättade till. Ett tag tyckte jag att det knakade och brakade precis överallt och tanken om alla kroppsdelar verkligen skulle sitta kvar efter denna behandling, dök väl upp i mitt huvud. Men det gör de, än så länge i alla fall!

Sist jag skrev här, i söndags, var Diezel riktigt halt. Jag var helt inställd på att få starta veckan med att försöka få en tid hos veterinären åt honom. Så lite trögt kändes det allt när det var dags för måndagens första promenad. Hur illa skulle det se ut nu? Men snacka om att jag blev förvånad när han kom gående ut i hallen och det syntes nästan ingenting av någon hälta! När vi väl kom ut, traskade han på så gott som vanligt och ville absolut gå på en längre runda än de jag lyckades släpa runt honom på under söndagen. Ja, han gjorde till och med lektecken åt mig där i skogen! Nu blev det väl lite FÖR mycket knallande runt, så i tisdags var han mer halt igen. Och nu ser man väl mest denna hälta när han har legat stilla en stund och börjar gå. När han rört sig ett tag, så blir det bättre och det hoppas jag att det fortsätter att gå åt rätt håll nu, vi SKA ta det lugnt. Här är benet som gör ont ja.

Mitt stora problem är väl Nemuz! Ena dagen verkar hältan bättre och nästa är det precis lika illa igen. På onsdag har han en tid hos veterinären, för jag känner att detta måste kollas upp om han inte är bättre tills dess. Och det är minsann INTE lätt att hålla denna hund något så när lugn. Jag gör vad jag kan för att hitta på olika lugna aktiviteter med honom. I måndags var vi med husse ute och jobbade lite. Föreställer mig i alla fall att det borde vara lite uttröttande för en valp att vara med på olika ställen och se många olika saker. ”Grävisen” har han ju i och för sig sett en gång tidigare, men då hade han med sig Diezel och nu var han ensam med mig bara. Lite fundersam blev han allt när marken började vibrera då maskinen kom åkande.

Men han är så rolig denna hund! För när Robban började gräva i diket, stod han först still i ca fem sekunder, innan han bestämde sig för att han absolut var tvungen att ta sig ned i diket för att hälsa på denna skopa. Det hade jag väl inte riktigt räknat med kanske.

Men det är just det här jag gillar hos denna lilla hund, han är ganska orädd och nyfiken! Inte så att han är dum, utan han gör som en hund ska göra, tycker jag då, som gillar att rottweilern har lite stabilitet. Han stannar upp och kollar vad det är som händer, för att sedan ta sig fram och titta lite närmare på det som dykt upp. Nu var det väl inte så jätte bra att han också försökte gräva sig ned i diket, för när vi kom hem sedan så haltade han mer igen. Men han fick i alla fall hälsa på grävmaskinen och där fanns det lite att undersöka.

Vi passade även på att träna lite på kontakten, han är ganska duktig på det också.

Och vi får väl fortsätta att traggla på här för oss själva, för vi kom inte med på någon kurs nu. Men det var kanske lika bra det eftersom han är halt. Han blev ju 5 månader häromdagen och ser nu ut så här. Ja, jag vet att det mesta är långa ben på honom för tillfället :-)

I tisdags hade jag en sådan där dag när det mesta strulade, både här hemma och på jobbet. Till slut kände jag mig som en fullt uppvriden duracellkanin, som bara flög fram överallt och fick egentligen inte så mycket mer gjort för det. Kände att det var läge att försöka lugna ned sig lite när jag kom hem och hade väl egentligen två alternativ, antingen gå ned och tvätta bilen, eller åka ut till havet och bara var där. Det blev det sista alternativet! Och det ångrar jag inte! För tänk så skönt det är att bara få sitta där ute på en klippa i tystnaden och riktigt känna hur lugnet återvänder till kroppen. Denna kväll var Diezel med ner till klipporna medan Nemuz fick vara kvar i bilen.

I onsdags var det dags att hitta på något med Nemuz igen, för tänk så mycket hyss en liten uttråkad valp kan hitta på! Jaha ja tänkte jag, nu får vi allt komma på något lugnt att göra som kanske kan trötta ut honom lite igen. Så här packades hund mm. in i bilen och sedan for vi ut till Jaktskyttebanan. Har hört att det skjuter där på onsdagar och det är ju ett alldeles utmärkt tillfälle att vänja en liten hund vid skott. Vi började med att sitta i bilen.

Efter en stund fick han komma ut och vi vandrade lugnt runt och lyssnade på alla smällarna. Först så undrade han nog lite över vad som lät, men han vande sig ganska fort. Så dit ska vi åka fler gånger, för så här såg det ut här hemma efter denna nyttiga upplevelse.

Jag ska försöka att inte göra om samma misstag med Nemuz som jag gjorde med Induz, gå precis nedanför banan där de skjuter med älgstudsare, som låter en HEL del. Lyckades ju skrämma Induz så att han sprang i luften en hel evighet innan han landade marken kändes det som. Det var väl först gången vi var där och gick också, så han hade inte hört några skott innan. Och jag var ganska säker på att jag fått en skottberörd hund efter detta, men som tur var överlevde han det där med. Fy vad jag saknar min lilla hysshund ibland!

Nu är det snart helg igen och det ska bli skönt. Vi får se om vi kommer iväg på någon utställning på söndag med Nemuz, men jag tror inte det. Idag på morgonen ser han faktiskt bättre ut i sitt ben och jag tror inte att jag vill riskera att göra det värre igen, för att miljöträna honom på en utställning. Har ju anmält honom till ännu en utställning om två veckor och det är nog bättra att sikta in sig på den. Vi får hitta på något annat denna helg som det känns just nu. Men ha en trevlig helg, ni som tittar in till oss!

Lite trögt känns det allt!

Hoppas att det är ok att tycka att det känns lite kämpigt ibland, utan att för den skull tycka synd om sig själv, men just nu börjar jag känna att det ÄR för mycket! Båda hundarna haltar fortfarande och det är INTE lätt att försöka hålla en valp som bara är 5 månader, något så när lugn. För kära nå´n så mycket energi det bor i denna lilla hund! Jag försöker verkligen att ”trötta ut” Nemuz med lugna aktiviteter, han får leta godis i en liten mini ruta när vi är ute, han har nu förstått vad orden sitt och stå betyder, han har lärt sig hur man demolerar juiceflaskor från Brämhults på ett effektivt sätt och han kan titta på mig i stället för på ALLA andra vi möte när vi är ute, gäller både människor och hundar. Det känns som en riktig framgång! Vi sitter på golvet och har dragkamp med repet, ja jag sitter på golvet och Nemuz ligger i sin hundsäng. Jag har delat av här hemma så fort jag ska iväg någonstans, allt för att undvika att hundarna leker medan jag är borta. Men inte hjälper detta inte!

För råkar man vända ryggen till dem i så där 5 sekunder, hinner det hända mycket. Tyckte att Nemuz faktiskt såg lite bättre ut i sitt ben, eller om det är tassen, en dag här. Ja, ända fram tills jag i ögonvrån ser något litet svart och brunt hoppa jämfota genom vardagsrummet och landa PÅ Diezel, som ligger i sin hundsäng. Efter detta, så var han precis lika halt som innan igen! Här är han, den lille rackarungen som blev 5 månader igår.

Likaså i fredags, tycker att hältan ser ut att vara lite mindre igen, ända tills vi ska ut på sista turen för dagen. Det var helt kolsvart ute, det regnade och blåste och kändes verkligen som en riktig höstkväll. Helt perfekt tyckte Nemuz, som nu är inne i en period när han tydligen inte kan gå längre, och då menar jag gå som normala hundar gör. För nu mera så hoppar han fram överallt och det är nog precis just det hans lilla ben INTE behöver! Så i fredagskväll när vi kom ut, insåg jag ganska snabbt att det inte var ett bra väder för en halt hundvalp, för det skulle jagas löv, nattfjärilar och skuggor. När han inte fick det, så kastade han sig på rygg och rullade i det våta gräset, flög upp igen likt en kanonkula eller något. Ögonen bara snurrade i huvudet på honom och öronen stod rakt ut, ja ni kanske kan föreställa er hur det såg ut, och sedan skulle det springas! Jag gjorde nog allt jag kunde för att hålla honom lugn, för givetvis hade han koppel på sig. Men jag inser efter detta, att jag nog skulle behöva hålla den hunden i en tung ankarkätting eller något, så att han inte orkar härja runt. Här försöker jag torka av det genomblöta lilla trollet lite efter promenaden.

Efter denna kvällstur, så haltade han givetvis mer igen. Jäklar tänker jag, som har anmält honom till en utställning på söndag. Och nu börjar jag faktiskt ana att vi inte hinner få ordning på benet tills dess. Men, men, efter att fått tagit det lugnt en hel dag i bilen igår, så ser det ut som om hältan blivit något mindre igen. Det är väl bara att hålla tummarna!

Så Diezel då, som var bättre i sitt ben, men inte helt bra. Vi knallade runt på lite längre promenader och Diezel blev genast mycket gladare igen. Visst såg man en liten markering på benet när han försökte trava, men gå i lugn takt verkade helt ok. För lugnt har han ju tagit det sedan några veckor tillbaka. Diezel var också med och åkte bil så gott som hela dagen igår och i går kväll såg han allt lite stel ut när han skulle gå ut, men mer än så var det inte. Ok tänkte jag, det har blivit lite för mycket ”ligga still” idag, men det är nog bättre i morgon igen. MEN, idag när jag vaknar och ska gå ut med Diezel på dagens första promenad, vill han nästan inte stå upp ens. Han haltar riktigt ordentligt fram och det tar en stund innan jag inser att det INTE är det benet han haft sin skada i som är problemet nu, utan det andra! Jippi!!! Vad är nu detta tänker jag, som här har försökt att känna och klämma på tår, tassar, ben, leder mm. men inget har givit mig någon mer ledtråd. Han är inte varm någonstans, han verkar inte vara svullen, han ömmar ingenstans där jag har klämt på honom, MEN han vill nästan inte lägga någon tyngd på benet alls. Nu vågar inte jag klämma så hårt på honom som en veterinär säkert gör, men något borde han visa tycker jag. Hade värsta problemet här när det var dags att ta ut honom, för jag fick nästan inte ned honom för trappan. Men till slut kom vi ut bredvid huset och han kissade några gånger och sedan ville han in igen. Så jag lär få starta veckan med att försöka få en tid hos veterinären i morgon så fort det går, för Diezel måste nog kollas upp. Här ligger han den lilla stackaren.

Och att vi tillbringade ett stort antal timmar i bilen igår, berodde på att Robban fyllde år och vi planerade att ha en trevlig dag i Gävle med omnejd. Så i hällande regn packade vi på morgonen in oss i bilen och for iväg norr ut. Det första och viktigaste stoppet var ju en guidad visning av Mackmyras nya whiskydestilleri som håller på att byggas. Så i fortsatt hällande regn anlände vi till whiskybyn.

Ut med hundarna en sväng, ta en snabb fika och sedan var det bara att börja rusa mellan de olika ”stationerna”, för regnet vräkte ned. Sträckan från bilen till handelsboden gick på rekord fart, anmäla att vi var där och sedan rusa vidare med guiden till själva destilleriet. Åka upp till den översta våningen, en bra bit ovanför trädtopparna.

Tråkigt att det var så dåligt väder, för man såg nästan inte in till Gävle ens.

En del av en kopparpanna som snart skall monteras ihop.

Själva gravitationsdestilleriet från utsidan.

Efter detta skulle det ”springas” vidare till Skogslagret ett antal hundra meter bort, där alla whiskyfaten ligger i väntans tider. Men efter en bit gav jag upp, då rann det vatten utmed min rygg, trots det dyra och absolut täta regnstället. Och jag kände mig verkligen inte sugen på att gå ned under jorden och bli ännu kallare. Så jag gick tillbaka till handelsboden och kom dels in i lite värme och fick sedan en helt egen genomgång av alla de planer som finns för denna whiskyby. Det var jätte trevligt att sitt där och prata också och bra mycket varmare, har jag en känsla ut av. Och som vanligt så träffar man alltid på massor av trevliga människor där. Nu är även ”whiskyresan” bokad, som jag vann för min midsommarbild jag skickade in till Mackmyra, så det kommer bli ännu mera whisky i höst :-)

Vi avslutade detta besök med en god lunch vid Mackmyra Bruk. Hundarna fick också lite att äta. Och hade det inte regnat så herrans mycket, så hade vi fortsatt vår resa in till Gävle och Älvkarleby, men det kändes inte så lockande. Så vi åkte hemåt i stället. Och det var ganska skönt att komma hem, sätta sig i soffan med ett tjockt täcke över sig, dricka en mugg med varmt te och bara koppla av. Hundarna var också ganska trötta efter denna dag.

Och efterräkning kom ju idag. Jag håller verkligen tummarna för att det inte är något allvarligare med lilla Diezels ben. Själv så har jag lite ont i halsen, men det hoppas jag släpper igen. Denna helg avslutades med ett besök av Nina och Berta och det är alltid kul att träffa er! Här har vi den ”lilla” Berta som nu är 8 månader.

Nu har jag just avnjutigt söndagsmiddagen som bestod av hängmörad entrecote och Hasselbackspotatis, inte illa alls! Och nu hoppas jag att orken bara kastar sig över mig igen, för det är inte kul när det känns så här ”trögt”.

Ha en trevlig vecka, alla som tittar in till oss här!

Är det inte den ena, så är det den andra!

Nu har vi glömt helgens utställning, för jag VET givetvis hur det är med dessa utställningar. Men det grämer mig lite att jag lägger pengar på dylika saker, när jag vet hur det kan vara. Borde lära mig att anmäla hunden till utställningar där den som bedömer i alla fall är en domare som man känner igen namnet på! Och minnet är bra, men alldeles för kort, Nemuz är nu anmäld till två nya utställningar! För jag kan väl säga att jag egentligen struntar TOTALT i vad andra tycker om min hund! Så för min del, spelar det absolut ingen som helst roll om Nemuz inte blir en exteriör stjärna, en ”arbetsmaskin” utan dess like, eller en hund som gör hur höga poäng på MT:n som helst, bara JAG trivs med honom och vi har kul ihop. Det är det absolut viktigaste för mig och det var av just den anledningen jag köpte honom! Och än så länge trivs vi faktiskt riktigt bra ihop.

Nu får vi dock se hur det blir med de kommande utställningarna för Nemuz del, för jag undrar verkligen VAD jag gör med mina hundar ibland. Först så fick vi ju lov att genomleva dessa problem med den lilla valpmagen och som kostade hundägaren (mig) ett antal tusen kronor. För det undersöktes ju på både bredden och tvären och det är ju bra i och för sig. Det värsta var väl att man inte blev så mycket klokare av det.

Sedan blev Diezel halt, troligen är det skadan i senfästet han dragit upp en del av igen. Dock börjar det se något bättre ut nu, vi går på längre promenader och det verkar fungera. Och med en så pass gammal hund, är det inte så stora problem att försöka hålla dem lugna. Diezel är nöjd bara han får strosa runt och undersöka omgivningarna. Sedan så trivs han med att slappa i sin hundsäng en hel del nu för tiden.

Men NU är Nemuz halt! Tyckte mig se tendenser till att han markerade på sitt ena framben i slutet av förra veckan, då när han hade legat stilla en stund. Men så fort han började röra sig, så försvann det. Det gör det inte nu! För nu linkar han ganska så ordentligt här sedan igår kväll och hur kul är det?! Inte alls säger jag! För HUR ska jag kunna hålla en valp något så när lugn för att han inte ska göra det hela värre? Och vad han har gjort, har jag ingen aning om. För här har vi en hund som hinner med mycket på ganska kort tid. Som att ibland, när man inte hinner fånga honom innan han ska upp för trappan här hemma, ta sig upp för alla trappstegen, och missa så gott som samtliga! Förstår inte hur han bär sig åt. Men i dessa lägen ser det inte ut som han har någon koll på vad benen gör alls. Ibland får han också sådana där ”valprace”, när han bara flyger fram mellan golv och tak här hemma. Och lyckas då ofta springa in i allt som råkar stå i vägen.

Han slänger sig på Diezel mellan varven också och det i en fart som mest kan liknas vid en blixt som kommer flygande. Och när man ger sig på ett "muskelberg", så går det inte alltid så bra, utan den lilla hunden bjuds oftast på en mindre flygtur bakåt igen. Och nu har även de flesta grannarna kommit hem efter sina semestrar och då var Nemuz givetvis tvungen att hälsa dem välkomna hem igen. Det gjorde han med öppen mun igår och det blev kanske inte riktigt det återseende som grannens barn hade hoppats på. När de åkte iväg på semester, så var han ännu bara en liten mjuk och gullig valp. Men NU är siktet inställt på att försöka plöja ned så mycket som möjligt av det som kommer i hans väg, inklusive barn på cyklar! Ja, det lilla benet blev nog inte bättre av detta har jag en känsla ut av.

Först tänkte jag på att han kanske har växtvärk, för man ser nästan hur denna hund växer från dag till dag. Men det var det någon som sa att inte hundar kan ha, utan då ligger det något annat i botten. Jaha ja, där kunde jag stryka den teorin alltså. SÅ om det inte släpper om några dagar, är det alltså dags att börja oroa sig över armbågsfel, OCD mm. och gå till veterinären. Låter ju spännande!

Så för att minimera risken att hundarna håller på och röjer här hemma medan jag är på jobbet, delade jag på dem idag. Diezel fick vara i köket och vardagsrummet och Nemuz huserade i sovrummet och hallen. Så efter att ha försökt trötta ut en valp, utan att den rör på sig så mycket (inte helt enkelt), ställde jag noga upp kompostgaller vi dörröppningarna. Kan ju vara bra att de i alla fall kan se varandra.

Skyndade hem från jobbet och förberedde mig väl på att det kunde se ut som en tornade hade tagit sig fram här hemma, man vet ju aldrig vad en valp kan hitta på!

När jag kliver ur bilen på parkeringen, hör jag en hund som skäller och nästan ylar. Jäklar tänker jag, det är Nemuz!!! Tänk om han har hållit på så där hela tiden jag varit borta! Ju närmare dörren jag kommer, ju mer lättad blir jag däremot, för jag börjar då inse att det är Bosse Bichon, som inte är så nöjd över tillvaron. Rusar upp för trapporna och möts av två små rottistassar som kommer hasandes över golvet innanför dörren, Nemuz har precis vaknat. Inne i vardagsrummet, står Diezel och viftar med hela kroppen ser det ut som, SÅ kul är det att se sin matte alltså. Skönt kände jag, då får vi köra så här ett tag så att det inte blir värre i något ben när jag inte är hemma.

Avslutar med en liten fundering bara när det gäller det här med hanhundar och valpar. Och då inte de som tillhör samma familj, utan hundar man möter ute. Att tikar inte brukar gilla andras valpar, det är väl ganska vanligt tror jag. Men hanhundar brukar tycka att de är rätt så ok, jag utgår bara från mina egna hundar. Det verkar dock inte stämma på en del hanhundar som bor här i området, som gör rena utfallen mot en valp som bara är 3- 4 månader gammal, brukar det vara så? I och för sig så vet jag ju att en del hundar ett väldigt konstigt beteende när man möter dem. Och jag kan väl till viss del förstå det när man kommer gående med en stor dominant rottweilerhane. Men nu ser man att de gör ju precis likadant när de möter en glad liten valp, som bara nyfiket tittar på dem och viftar på svansen! De agerar utan att ens ha kollat vad det är för hund som kommer! Jag tycker att det är ett lite konstigt sätt hos hundarna, men det kanske är så det är. Är ju van vid rottisar som brukar kolla in saker, innan de agerar :-)

På återseende!



Utställning mm.

Dags att skriva några rader här igen och jag känner nästan på mig att det kommer låta lite gnälligt. Så vill ni inte läsa gnälliga inlägg, så är det bäst att ni slutar redan här :-)

Som vanligt hinner man inte med så mycket annat än att jobba och hålla på med hundar om dagarna. Och jag gör vad jag kan för att allt ska fungera. Som ni såg i senaste inlägget här så var Nemuz och jag iväg en kväll och ringtränade lite med Magdalena, som idag har visat honom på utställningen vid Hölö-Mörkö BK, mer om den längre ned.

Vi har också varit ute och tittat på en del ”konstiga” saker, som husses grävmaskin tex. Det var ganska länge sedan Diezel var med där insåg jag, så han undrade också vart husse tog vägen när han hoppade upp på detta gigantiska monster.

Men han blev lugnad, när husse helt plötsligt dök upp igen.

Diezel hittade även en plats som passade honom perfekt att vara på, i själva skopan.

Och som ni ser, så är det en ganska stor maskin detta. Vet bara vilket jobb det var när den skulle flyttas från norra sidan av stan, ned hit till Haninge. De blev tvungna att traila den via Västerås/Örebro eller vad det var, för att den är för tung att åka med över broarna som finns här i Stockholm. Nemuz tyckte inte att den var speciellt skrämmande, trots att den är stor. Men skopan som kom flygande genom luften blev han lite fundersam över. Men gick fram och undersökte den så fort den var på marken igen. Och denna hund är som han är (om det nu är en han), han roade sig med att apportera armeringsjärn som han hittade vid bygget.

Igår hade jag en sådan där ”hemmapyssel dag” och det var ganska skönt. Fick en hel del gjort som det känns. Bestämde mig för att göra kväll relativt tidigt med tanke på dagens begivenheter. Så redan vid halvtio tiden, kryssade Nemuz och jag ut mellan diverse högljudda individer med kräftor på huvudena. Inte ett dugg konstigt tyckte Nemuz, som blir överlycklig bara någon levande varelse råkar visa sig under promenaderna. Dock hade inte jag lust att umgås så där jätte mycket med de överförfriskade personerna.

Diezel och jag kom också helskinnade förbi allihop, trots att vi sprang på ett helt gäng med killar i skogen som såg ut att tömt stora delar av systombolagets ölhyllor. Och det är lite intressant att se, när dessa människor blir så gott som spiknyktra, då det inser att det står en stor rottweilerhane en meter ifrån dem. Efter att vi kommit ifrån det något tjatiga gänget, hade vi bara sällskap av augusti månen under resten av promenaden.

Sov gott gjorde jag och imorse när jag vaknade såg jag fram emot en trevlig dag. Efter att allt var packat; hundar, vaccinationsintyg, mat, en termos med te, bullar (som jag glömde att bjuda på), den stora hundburen och allt annat som måste med till en utställning, så bar det av mot Huddinge. Hämtade upp Magdalena och Daisy för vidare färd mot Hölö. Väl där slog vi läger hos Evy, Nina, Sandra och Fredrik som var där med sina bullmastiffer. Inser efter en snabb titt i katalogen att Nemuz är ensam rottweilervalp och började väl så smått inse att det idag kanske blir ett BIR i alla fall då. Nu är jag väl ganska färgad här, men nog tycker jag att han är värd ett HP i alla fall!

Det visade sig att domaren inte alls var av samma åsikt! För här blev det inget HP inte, utan snarare en ganska tillplattad matte, som nu sitter här och funderar på om min hund verkligen ser ut som TIK! För det var bland annat det domaren tyckte, att han inte har någon könsprägel! Ja, han hade en för tunn nos, ett sluttande kors och hade hon inte vetat att det var en hane, så hade hon trott att det var en tik! Och även fast jag nu varit med ett tag när det gäller hundar, och vet att man kan träffa på den ena konstigare domaren än den andra på sådana här inofficiella utställningar, så blir man lite konfunderad. Och här står han min lilla ”tjej”, denna bild är tagen i torsdags.

Bilderna nedan på Nemuz är tagna idag av Fredrik Bejerland.

För vet ni något mer som inte var bra, det var att Nemuz tittar på den som springer med honom. Det störde domaren! Själv så är jag jätte glad att han faktiskt travade bredvid den som höll i honom och inte galopperade runt i ringen som en galning, han är ju trots allt bara 4,5 månad! Tack så mycket för hjälpen och för idag Magdalena och Daisy! Och för min del, som i alla fall har tänkt att försöka tävla med honom framöver, gör det absolut inget att han tittar på den som går med honom. Men, men, så här är det, jag vet och vi fick ju trots allt lite miljöträning :-) 

Jag vill nu säga stort GRATTIS till Fredrik och Sandra och deras bullmstiffvalp Gamekeepers With All My Heart ”Bozze” som idag blev BIR…

… och till Nina och Evy och deras fodertik, Oxdjupets A Peaceful Mind som blev BIM! Här visad av Fredrik i den enskilda bedömningen.

Det var jätte kul att träffa er och jag hoppas att det även gick bra för Bozze i finalen!

Nu ligger det två ganska trötta rottweiler här och sover. Själv ska jag ta och trösta mig med en stor kopp te och en kanelbulle!

På återseende när jag har något att skriva om igen!