Det känns nästan lite eländigt

Ja, faktiskt så gör de det! För det var väldigt länge sedan jag lyckats dra på mig så många förkylningar och infektioner under ett och samma år som detta. Och nu är det kört igen! Redan i lördagskväll fick jag en bultande huvudvärk, men det är inget att bry sig om tänkte jag, det brukar ju kunna bli så när man inte kan sova ordentligt. Men min ”vän” huvudvärken var efterhängsen och hängde med hela dagen igår också. Ont ska med ont fördrivas tänkte jag och släpade med mig Diezel (i och för sig så behövde jag väl inte släpa så speciellt mycket, eftersom han gladeligen går med själv) ut till Tyrestaskogen. Uppför den högsta och brantaste backen jag hittade gick färden. Diezel tittade lite fundersamt på mig och undrade nog om vi verkligen skulle gå just DÄR!

När vi klättrat runt där bland berg och backar en bra stund, så kändes inte huvudvärken längre, skönt tyckte jag. Blåste gjorde det och jag hörde en del betänkliga knakanden i träden vi gick förbi. Men så speciellt kallt kan man väl inte säga att det var trots blåsten, vi hade +12 ute. Tyvärr då, så fungerade inte ”bry dig inte om” taktiken på denna huvudvärk, eftersom jag senare även började få ont i halsen och frysa något kopiöst. Och nu sitter jag här med feber och känner mig allmänt hängig, så något längre inlägg här blir det inte.

Igår var det 1:a advent också och glöggdoften börjar lägga sig som ett moln över Sverige. Jag provade med glögg jag också, för att om möjligt i alla fall försöka få lite adventsstämning, men inte hjälpte det. Förstår inte vad som är fel på mig detta år, men jag tycker inte att det känns som advent alls! På eftermiddagen lyckades jag väl till slut leta fram några ljusstakar och en stjärna till fönstret, men inte kändes det mer som advent för det. Men det kanske blir så när man inte mår bra och det mesta bara känns jobbigt och ganska rörigt för tillfället. Lite adventsfika blev jag bjuden på i alla fall, men tyvärr så smakade det nästan ingenting heller (kan kanske bero på förkylningen). Känner själv hur himla ”opositiv” jag låter nu, men det blir nog snart bättre igen :-) Förkylningen verkar ha slagit till ordentligt i alla fall.

Mina vänner hundarna då, vad hittar dom på när matte inte är bra? Diezel han finner sig ganska väl i situationen och sympatisover med mig så mycket det bara går. Ibland på sin fina och gulliga lamaullsfäll…

…och ibland bara i sin säng, efter att omsorgsfullt bäddat ur allt varmt ur sängen.

Lille Nemuz tycker att livet är ganska pestigt för tillfället, men jag försöker faktiskt leka lite med honom mellan varven. Dock får man se upp om man vill ha några fingrar kvar, han biter både hårt och snabbt den lilla rackarungen.

Nej, nu börjar det kännas som att det är läge att krypa ned i sängen en stund igen. Förstår inte att man kan känna sig så himla sliten. Önskar er som råkar titta in här i dagboken, en fortsatt trevlig advent! På återseende, när jag känner mig lite piggare.

Vår helg i Dalarna

Jaha, så har vi landat hemma igen efter en trevlig, skön och rolig helg i Dalarna. Funderade faktiskt allvarligt på att bara ”hoppa av” där och stanna tillsvidare, men sedan tog pliktkänslorna över och det vara bara att åka hem igen. Målet för resan var Rättvik, där vi hade en varm och välkomnande stuga som väntade på oss när vi anlände ganska sent i fredagskväll. Diezel såg riktigt glad ut att komma dit igen.

Men för Nemuz del, var det hans första ”semesterresa” om vi säger så. Han startade med att gå igenom varenda millimeter av stugan för att inte missa någonting.

Kvällspromenaden vinglade vi ut på i mörkret, det var bara stjärnorna och vi som var vakna kändes det som. Jag gjorde ett försök att ta några bilder ner över Rättvik, men det var lättare sagt än gjort när inte kamerastativet var med. Eller vad säger ni om denna bild, ”Rättvik by night” :-)

Och här är en bild på Siljan och Långbryggan. Ja, ja, med lite fantasi kan man väl i alla fall se att det är bryggan på bilden, eller?!

Efter en god natts sömn vaknade jag utvilad upp till en strålande lördagsmorgon och det var dags att bege sig ner till den officiella utställningen som Nedansiljans brukshundklubb anordnade. Denna dag blev det Diezel som ni kanske sett, som fick vara med, Nemuz markerade lite på sitt framben, så jag fick stryka honom. Men Diezel gjorde vad han kunde för att hålla ”flockens” fana i topp och det lyckades han ju väldigt bra med. På morgonen åkte jag och Diezel ner till körhallen, där utställningen skulle vara och visade vaccinationsintyget och köpte en katalog, sedan for vi hem till stugan igen. Det tar 10 minuter att åka och eftersom Diezel hade ett sent startnummer, så kunde vi vara hemma och ta det lugnt fram till lunchen ungefär.

Vid halv tolv kändes det som ett bra läge att ge sig iväg. Stannade vid Fricks konditori och köpte lite nybakat matbröd på vägen och sedan bar det av mot utställningen. Väl där träffade vi en hel del trevliga bekanta, bland annat Lena och Diezels barnbarn Ranchen´s Modesty Blaise. Här sitter de, morfar och barnbarnet.

Vi hade ett strålande väder denna dag och Diezel strålade ikapp med solen. Ja, han var så glad och pigg att det var riktigt roligt att se. När det var dags för Diezel att ta ringen i besittning, så kom han flygande in där med sin husse i släptåg. Fram till domaren som gärna fick titta på tänder och klappa på honom så mycket hon ville. Sedan var det dags att springa! Och som han sprang, han klev på nästan som han gjorde i sina unga dagar. Dock så tyckte jag mig se en viss ”markering” i det ena frambenet redan vid den individuella bedömningen. Här var det säkert hans skada i senfästet som gjorde sig påmind igen. Vet att sjukgymnasten sagt att han kommer bli mindre elastisk i senan för varje gång han drar upp skadan, vilket han gjort ett antal gånger. Och det kommer kunna visa sig som en markering just på grund av detta och inte av att han har ont i benet. Och nu när han sprang så här pass fort, så syntes det lite, i alla fall för mig som vet om det.

Nu vet jag inte om domaren inte såg det, eller helt enkelt inte brydde sig, med tanke på att det är en gammal hund, men bra gick det! Excellent och CK i veteranklass, vilket betydde att Diezel skulle in i bästa hanhundsklassen direkt efter. Ja, med sina 9 år och 2 månader, så var han minst 6 år äldre än de andra hanarna. Någon av hundarna fick tacka för sig innan placeringen, men Diezel stod kvar. Det blev en del springande igen och Diezel hängde faktiskt med de övriga. Han slutade som 4:e bästa hane och BIR veteran. Bara att stanna till BIS finalen alltså. Efter en del väntan var det så dags att värma upp de något stela lederna igen och det lyckades vi ganska bra med som det verkade, för domaren Anne-Chatrine Edoff ville se Diezel som dagens bästa veteran.

En massa fina priser fick han och den som är hans egen absoluta favorit, är en lamaullsfilt. Tänk så passande till en gammal hund, som nu är noga med att vakta sin filt så att ingen liten valp kommer för nära. Nemuz gick nämligen fram och smakade på den det första han gjorde, och det var INTE bra!

Ja, jag hoppas att ni ser hur mysig och uppskattad denna filt är!

Men SÅ glad jag blev att det gick bra denna dag, det känns faktiskt som ett riktigt bra avslut på Diezels utställningskarriär. För jag tror att detta med största sannolikhet blev han sista utställning, dels med tanke på att han är gammal och sedan på benet som det troligen blir lite för mycket för när han känner för att springa på ordentligt. Men det känns väl helt ok med denna sammanfattning; han är utställd 21 gånger officiellt och har fått CK på 18 av dessa utställningar, om man nu räknar att excellent vid världsutställningen var lika med ett CK. Han tog sina 3 cert vid 3 utställningar på raken och blev SE UCh när han var 2 år och 6 dagar. Nu är han utställd 3 gånger i veteranklass med BIS-1, BIS-2 och nu en BIS-1 placering igen. Ja, vi var mer än glada efter allt tråkigt han varit med om denna höst. Så efter en riktigt god middag och en promenad i skymningen, somnade jag nog helt ovaggad, men med en varm känsla i hjärtat.

Dagen efter, hade jag lyckats hitta en annons om att det skulle vara gammaldags julmarknad i byn Nusnäs, det är där alla riktiga Dalahästar görs och dit var man ju bara tvungen att ta sig. Så i dis, småregn och dimma gav vi oss iväg, men man blev ganska varm av stämningen bara vi kom fram. Den varma glöggen hjälpte väl till en del också :-)

Vi såg inte så mycket av Gesundaberget denna dag.

Och lyckas man nu hamna på en julmarknad i Dalarna, så är det väl ett måste ha med sig en tomte hem tänkte jag, som genast började mitt sökande. Det var inte så lätt visade det sig, men till sist hittade jag det jag sökte, en riktig ”hantverks tomte”. Eller det blev två, på en liten tovad ulltavla.

Och alltid lär man sig något nytt, så nu vet jag vad Lefsor är för något också och dessa nybakade skapelser var goda kan jag säga :-) Med den varma glöggdoften i näsan var det efter ett tag dags att bege sig mot Rättvik igen. Stannade i skogen och tog en promenad med hundarna, tänk vilka härliga skogar det finns där.

Måndag blev det alldeles för fort och det var dags att vända nosen mot Stockholm igen. Tänkte att jag skulle tagit några fler bilder på hundarna, men i det dåliga ljuset som var, blev det inte många tagna. Men här sitter i alla fall en något lurig valp vid staketet :-)

Och jag lyckades faktiskt fånga några domherrar på bild. Jag hörde dem i mörkret, för de har ett ganska speciellt ljud, och mycket riktigt när det ljusnade, så såg jag dem. Det var en hel flock med så där 15-20 stycken och tänk så fina de är.

Idag har vi haft en riktig novemberdag här i Stockholm, det har inte varit riktigt ljust på hela dagen. När jag gick utmed Hammarbykanalen på väg hem från jobbet, började det verkligen skymma och då var klockan halv två bara. Nu är det dags att hugga tag i verkligheten igen och bege sig ner i tvättstugan, har ju som sagt ingen egen tvättmaskin ännu, eftersom den andra sagt upp sig. I morgon har man en lite nervös dag framför sig, men allt ordnar sig hoppas jag.

Avslutar med ett stort TACK för alla gratulationer! Och lägger in några bilder på "rottweilerhögen" som jag just nu har på golvet.

På återseende!

Jag har ett litet monster vid min sida :-)

Var inte beredd på att det skulle dyka upp SÅ plötsligt som det faktiskt gjorde och jag blev ganska häpen måste jag säga. Jag tycker inte att det var länge sedan min lille valp såg ut så här och var på väg hem med oss för allra första gången.

Då hade han precis lämnat all sin trygghet hos mamma, syskon och familj som han bott hos under sina första 8,5 veckor. Han gjorde vad han kunde för att försöka förstå sig på oss och vi honom. Han provade att vifta på sin lilla svans och insåg att människorna blev glada när han gjorde så. Och han försökte blidka ”farbror” Diezel, som mest såg honom som en riktigt jobbig liten typ. Ja, det är ungefär 6 månader sedan.

Nu, har lilleman blivit så pass stor, att han faktiskt vågar ta sig ton när det dyker upp ”läskiga” saker ute på kvällarna! Den läskiga ”saken” som framkallade ett fullt pådrag, var en stackars granne i svart kappa som satt och smög på trappan i mörkret. Jag förstår ju att Nemuz inte ens såg vad det var för något och det fick jag också höra, undrar fortfarande vart han hittade alla de röstresurserna! Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, denna hund har så mycket av de sakerna som jag gillar hos en rottweiler, så givetvis löste vi detta också. För han ÄR en jätte social och nyfiken hund, som så fort han insåg att det faktiskt var en människa som satt där, då var allt frid och fröjd igen. Men rottispojkar i denna ålder, tänk vad de kan hålla på :-) Hör VÄLDIGT dåligt gör han också just för tillfället, ja det är väl just nu tålamodet hos ägaren verkligen sätts på prov, har jag en känsla ut av :-)

Men jag är innerligt tacksam över att också ha en rottweilerherre som ”varit med förr” om vi säger så. För tänk så stabil och balanserad denna Diezel är! Häromdagen när vi var ute och gick i skogsparken han och jag, så ser jag en man som kommer gående snett emot oss genom skogen. Ja, han ser ut att ha siktet inställt rakt på oss och jag känner då inte igen honom. Med några meter kvar, ropar han och frågar om det inte var vi som hittade hans plånbok för några år sedan i skogen. En ”normal” rottweilerhane, som står först i spåret när det dyker upp en tjoande man, som dessutom sprider en doft av alkohol omkring sig, brukar kunna reagera på sådana saker. Ja, om man som ägare inte är med och kanske säger ”hit”, ”fot”, ”sitt”, eller dylikt, när man ser att hunden stelnar till lite i kroppen, just för att visa att man faktiskt har koll på situationen. Jag ser ju nu också att Diezel faktiskt stelnar till lite i kroppen, men så fort han hör att jag svarar mannen med en helt normal ton, så är allt genast ok. Mannen står då redan och klappar Diezel på huvudet och berömmer honom över att han är så fin och duktig, har för mig att det var just Diezel som hittade plånboken nämligen. Ja, det är ganska skönt med sådana hundar, Diezel svarar med att vifta två gånger på svansstumpen och går sedan och sätter sig med nosen åt ett annat håll. En del kan nog uppleva honom som lite smått tråkig i dessa lägen, men jag tycker att det är jätte skönt!

Just det, fick ett brev från polisen häromdagen också. Det var en underrättelse om att ”Förundersökningen nedlägges – Ej spaningsresultat” när det gäller att hitta hundägaren till hunden som bet Diezel. Och det var jag väl ganska så beredd på och inser att jag just har sett till att få in ännu en rottweiler i den negativa statistiken. Nu var jag i och för sig noga med att säga att det var en ”rottweilerliknande” hund som attackerade Diezel, just för att jag inte med säkerhet kan säga att det var en renrasig rottweiler. Men så blev det i alla fall!

Tittar på nästa papper också, PM:et till utställningen i Rättvik på lördag, det är 36 rottweiler anmälda. Ja, vi får se hur det går. För trots att jag inte tänkte anmäla Diezel, så gjorde jag det! Och jag hoppas verkligen att han kan vara med, det skulle vara så himla kul efter allt som hänt denna höst. För ett, tu, tre så är kanske hältan tillbaka igen och då är det kört sedan, men nu håller vi tummarna här! För det är väl det enda bra som hände när han blev påhoppad, att hältan faktiskt försvann! Och nog för att han är pigg, till och med på mornarna nu, men i morse efter vår promenad vid halv sex tiden, så krafsade han ihop sin filt och somnade om igen.



Nej, nu är det snart dags att sova för mig också, en dag kvar att jobba innan det är helg igen och den ser jag verkligen fram emot!

På återseende!



Lördag

Tänk så lugnt det blev denna lördagskväll då. Skönt! Men i morse funderade jag faktiskt på vad som var på gång här. Jag är ju visserligen van att bli väckt innan kl. 05.00 på mornarna, men då utav Nemuz, i morse var det Diezel som absolut var tvungen att gå ut vid den tiden. Bara att släpa sig upp alltså! Anade väl nästan lite oråd, eftersom Diezel annars brukar sova i alla fall en timme till. Men idag tyckte han att det var läge att se till så att inte människorna fick sova allt för länge. Inte verkade behovet av att få komma ut vara så speciellt stort heller, men vi traskade väl på där och gick sedan in och åt en god frukost efter att även Nemuz varit ute.

Sedan var det liksom bara att fortsätta, syster Magdalena skulle komma hit och äta lunch idag, så jag hade en del att fixa med innan. Blanda annat köra en maskin med tvätt. Laddar maskinen, trycker på startknappen och får ett stort ”POFF” till svar. Jaha ja, där sa den maskinen upp verksamheten! Fasen också säger jag, varför just NU!!!

Styr sedan kosan mot affären för att inhandla en mängd med grejor, det började bli lite tomt i skåpen här hemma. Lite smått stressad, (tänk att det kan vara så stressande att trängas i en mataffär), anländer jag till kassan med en nästan full kundvagn. Slänger upp sakerna på bandet och sätter i betalkortet i kortläsaren, FEL, FEL, FEL skriker den. Det går inte att läsa kortet! Men far ända in i blåbärsskogen säger jag, hur ska jag nu ta mig härifrån?! Som tur är, kommer jag på att jag för några dagar sedan tog ut en del pengar och dessa har jag kvar i plånboken. Så med några kronors marginal, tar jag mig till slut ut ur denna affär. Full fart hemåt!

Har i alla fall nästan hunnit klart med det som skall göras innan lunchgästerna anländer, för givetvis är Daisy med också. I Nemuz värld, går hon numera under namnet ”mördar spanieln” eftersom den sockersöta lilla Ladyn mest såg ut som en häftapparat så fort Nemuz kom i närheten, det är löp på gång tydligen.

Efter en ”något” stressig lunch, hundarna gjorde vad de kunde för att hålla igång, så åkte vi ut till Tyresta med dem. Tog först ut Nemuz för att försöka ta en fin ståbild på honom och efter ett tag lyckades Magdalena få lite koll på vilddjuret, som definitivt måste ha myror krypande på sig överallt. Men så här ser han ut och jag tycker faktiskt att han ser ganska bra ut för sin ålder, han blir 8 månader om en vecka.

Sedan tog Magdalena kameran och jag tog hunden, medan vi gick på en promenad upp mot gården. Och här passade Nemuz på att visa vad vi sysslat med den senaste veckan. Han är så rolig denna hund, för det verkar som om han kopplat detta nu, att får han beröm för att göra någonting två gånger, så har han lärt sig det! Ibland är han snabb! Hoppar valpen upp och balanserar på en sten, så får den godis!

Tillbaka till bilen för att byta hundar och ta med de två ”D:na” på en längre tur upp i urskogen. Så här ser det ut nästan överallt i denna nationalpark.

Diezel, som kan sina slingor vid Tyresta, tyckte som vanligt att vi måste gå till bäcken för att dricka lite vatten.

Daisy, som i alla fall har ”vattengenen” kvar under all päls, passade väl på att ta sig ett litet bad i det kalla vattnet.

Efter vår tur i skogen var det ganska gott att komma hem och fika. TACK för trevligt sällskap kära syster och Daisy, jag hoppas att du inte blev allt för besviken över att det inte var kyckling som serverades :-) Och nu när våra gäster har åkt hem, ligger det två helt utslagna rottweiler här och sover. Ja, jag hinner till och med sitta vid datorn en stund! Tror till och med att jag ska sätta mig och titta på TV:n en stund, bäst att passa på!

Eftersom jag inte vet när jag hinner skriva här igen, så gör jag ett litet tillägg idag söndag. Håller nu på att koka äppelmos, så som min morfar gjorde. Skala äpplena, dela dem och kärna ur dem, sedan ner i grytan ihop med lite socker. Där får det sedan "puttra" tills det är ett mos.

Jätte gott blir det när det är klart, för tänk vilken skillnad det är på hemgjort och köpt mos. Måste bara lägga in några bilder på mina små vänner med fyra ben också, som just nu håller på att tråka ihjäl. Det är inte kul när matte har sina pyssla dagar utan att det gäller hundar. Nemuz tycker att livet är pest, det händer ju absolut ingenting kul för hunden :-)

Diezel, han finner sig lättare i att ta det lugnt och rullade ihop sig i sin säng så länge. Det ser nästan lite mysigt ut.

Men NU så, nu ska vi ta och åka ut till Tyresta och knalla runt i skogen en stund.

På återseende, när jag har tid att skriva något igen!

November, november...

Nu är det grått, man får nästan känslan av att molnen hänger vid marken hela dagarna. Hinner inte med att sitta vid datorn speciellt mycket och än mindre skriva här i dagboken. Tror faktiskt att jag glömt bort hur mycket tid det tar att ha en valp som håller på att bli en STOR pojke. För kära nå´n så det skall skvättas och sprättas överallt nu när vi är ute. Nemuz har ett fasligt bestyr att hinna gå igenom alla intressanta dofter som dyker upp utmed vår väg, vilket gör att promenaderna ibland tar dubbelt så lång tid mot vad de gjort innan.

Lite nyttigheter hinner vi med också, som att gå och trampa vid Vallentuna BK en hel dag, för att Nemuz ska få höra på sådana skott som kommer dyka upp vid MH:n i maj i nästa år. Här står Diezel och studerar skylten där det just informerades om att det förkommer skott.

Vi startade annars dagen där med ett spår för Nemuz del, mest för att visa den i familjen som inte är helt övertygad om att Nemuz har en bra nos. Det HAR han, det vet jag redan! Men för att visa husse att Nemuz både kan spåra och fokusera på det han gör, så la jag ut ett spår åt honom. Det kanske inte var så smart att ta med sig bästa bitstocken som slutapport, vilket han givetvis observerade, och sedan såg till att avverka detta spår i en hysterisk galopp, med husse som ett ankare där bakom. Men i spåret höll han sig, trots att det gick undan! Ja, ja, tänker jag, när spåren får ligga lite längre, så kommer han nog lugna ned sig. Förstår faktiskt inte annars hur jag ska kunna hänga med honom.

Diezel, som väl kommit på att han faktiskt får mat här hemma, utan att lägga ned en massa onödig energi på att spåra upp den, fick leta efter den lilla bitstocken som jag gömde bland alla löv istället. DET var bra mycket roligare tyckte Diezel!

Hur gick det med skott träningen då? Jo, vid de första två skotten, tittade faktiskt Nemuz upp åt det håll de kom ifrån, sedan hade han fullt upp med annat resten av dagen. Sitta på bänkar, bita i agilityhinder, släpa runt på sin matte åt alla håll, följa med in i klubstugan och där sno kamptrasorna som sedan med stor omsorg "dödades" på verandan. Men skönt känner jag, att han inte brydde sig om skotten! Och att det varit en jobbig dag, syntes på kvällen när båda hundarna slocknade som två ljus här hemma. På den översta bilden ser ni även hur fint Diezels sår är nu, man ser det knappt :-)

Annars så går dagarna i ungefär samma bana. Hålla på med hundarna, jobba, äta och sova, ja lufta dammsugaren får jag också lov att göra mellan varven, tänk vad de fäller päls fortfarande. Men det blir väl så när vi har en ute temperatur på runt + 10 grader fortfarande. Nu börjar det väl blir något kyligare, så hoppas att pälsen får sitta kvar snart! Igår eftermiddag hade jag med mig kameran ut till skogen när vi var ute och gick våran dagliga tur där och tänk vilken solnedgång vi bjöds på.

Ja, månen var också uppe. Och eftersom jag inte orkar gå runt och släpa på min system kamera, så är dessa bilder tagna med den lilla kompaktkameran jag har. Inte så bra skärpa med andra ord.

Soluppgången i morse, var nästan ännu finare.

Sedan försvann dock solen igen och det var lika grått ute som man börjat vänja sig vid. I kväll när vi var ute vid Tyresta fick Diezel hälsa på en liten valp som kom gående från stallet. Lite ”äcklig” var den tyckte Diezel, speciellt när man råkade trampa på den så att den pep, med det gick att trolla bort igen med några lekinviter. Han är för rolig den hunden, för trots att han börjar bli en ”farbror” så är det allt lite kul att busa med valpar :-)

Nej, nu är det snart dags att traska ut med hundarna igen och sedan krypa ned i sängen, för snart har ännu en ganska grå novemberdag passerat.

På återseende, när jag har tid och lust att skriva något här igen!

Diezel och Nemuz

Nu är vi tillbaka i ”normala” tider igen, eller om det numera kallas vintertid, jag vet inte. Drog tillbaka klockan gjorde vi i helgen som var i alla fall och det har nog de flesta redan uppmärksammat, utom Nemuz då! Har hittills vaknat varje morgon mellan kl. 03.48 och 03.52 av att jag har en liten hund hängandes på sängkanten, med framtassar och nos i sängen. I och för sig så får jag väl vara glad så länge det bara är två tassar och inte en hel rottweilervalp, han är ju inte så liten längre, vägde 33,1 kg för en vecka sedan. Men vaknar tidigt gör han och jag vet inte hur jag ska kunna vrida tillbaka honom också en timme. För i ”vanliga” fall, ringer husses väckarklocka 04.45 och ca fem minuter senare går han ut med den ”lilla” valpen. Det har Nemuz tagit fasta på, så till den milda grad, att det inte längre behövs en väckarklocka ens, utan han vaknar pigg och glad vid samma tid fortfarande och utan några som helst besvär. Värre är det väl för mig, som tyckte att jag var trött redan innan, men är ännu tröttare nu. Speciellt eftersom mina dagar startar redan vid fyratiden på morgonen.

En annan person som inte var van vid att det är folk ute och rör på sig vid den tiden, är vårt stackars tidningsbud. Härom morgonen när jag varit ute med Nemuz, så tog jag ut Diezel direkt efteråt. Precis när vi är på väg nedför trappan så kommer detta stackars tidningsbud in genom dörren, lägger ned en hög med tidningar en bit upp i trappan och tittar sedan upp. Där, 1 meter ovanför honom, står då Diezel som låg först i spåret på väg ned. Och vet ni, jag trodde att karlen skulle få en hjärtattack, för han blev SÅÅÅ rädd! Har inte sett honom sedan dess, så jag hoppas väl att det inte har hänt något med honom.

Men tillbaka till Nemuz, min lilla ”gulligan”, eller huligan och vandal enligt andra, som inte verkar ha förstått tjusningen med en vild rottweilervalp :-) Ja, numera flyr grannarna mer eller mindre när Nemuz kommer, från att tidigare nästan legat på marken så fort de sett oss. Men jag förstår nästan varför de tar det säkra före det osäkra, det kan bero på att han försökt ha omkull grannens barn ett antal gånger, och som nu snabbt tar sig förbi oss med orden ”vi tycker om dig Nemuz, men vi vill inte hälsa på dig”! Igår kväll när vi var ute vid tiotiden, dök killen som bor ovanpå oss upp och gick först bara förbi oss, inga problem. Vi har pratat om det där tidigare, att jag försöker få Nemuz att titta på mig när det kommer någon människa inom ”kasta sig på” avstånd. Det fungerade nu också, Nemuz satt framför mig, dock var det lite svårt att få direkt ögonkontakt med honom, vilket han annars är duktig på. När han suttit där en stund, så frågar denna kille om han får hälsa nu när han varit duktig. Ok säger jag, och vipps så flög det papper och böcker åt alla håll här. Ja, det var den bunten med saker som grannen hade under armen när han först gick förbi. Borde kanske sätta en skylt runt halsen på Nemuz om att man får hälsa på honom på egen risk :-)

För jag måste nog erkänna, att det mer och mer syns att Nemuz är Induz barnbarn. Häromkvällen när han stod i köket och ”diskade” matskålen (Diezels då), var det nästan som att se Induz stå där. Det som skiljer dem mest åt, är att Nemuz har en mycket högre koncentrationsförmåga och balans, även om han är vild. Han är ju faktiskt bara 7 månader. Men man märker ändå när man tränar med honom, att han kan fokusera på det vi håller på med en bra stund, innan det måste hända något annat. Men han är så rolig att hålla på med denna hund och därför så känner jag mig lite deprimerad nu med tanke på det besked jag fått av veterinären när det gäller Nemuz hälta. Han blev röntgad i så gott som varenda led för en vecka sedan och nu har jag fått svaret, det var väl inte det värsta tänkbara kanske, men det kommer med största sannolikhet krävas en operation för att få denna skada att bli bra igen. Inte kul känner jag, som inte tycker att det känns bra att operera en så pass ung hund, men vad har jag att välja på. Jag vill ju komma igång och träna lite mer med honom nu, eftersom jag i alla fall har planer på att försöka tävla lydnad under nästa år. Men ibland är man färdig att ge upp känner jag och skaffa sig vandrande pinnar eller något i stället, för det börjar kännas väldigt DYRT att ha hundar!

Diezel jobbar vi vidare med och där går allt bra. Såren är läkta och vi tränar på med promenader både i uppförsbackar och i skogen över stock och sten. Diezel ser ut att älska att få gå på längre promenader igen och kommer glatt springande ut i hallen när vi ska iväg. Jag hade ju lite jobbigt med honom vid möten med andra hanhundar här efter det som hände, men faktiskt så verkar det ha gett med sig igen. Vi har med ganska mycket tålamod bara satt ned Diezel när det kommit någon hanhund, klappat honom fram på bröstet och gett honom godis. Helt enkelt bara tagit det lugnt och jag tror att det gett resultat. I förrgår när vi var ute vid Tyresta höll vi på att få en mindre glad labradorhane på oss, ja ägaren orkade nästan inte hålla i honom. Men Diezel brydde sig inte så mycket, trots att vi bara var några meter ifrån den till slut. Igår likaså, då träffade vi på en kille med en terrierhane som blev smått tokig precis när vi gick förbi dem, men Diezel fortsatte bara att gå framåt med mig, skönt känner jag.

Igår var jag också med om mitt livs första polisförhör. Det var en väldigt trevlig polis jag fick prata med och givetvis så gällde det händelsen när Diezel blev påhoppad och biten. Men där är det nog bara att ge upp och vara glad över att Diezel är så pass bra som han är. Att det har kostat oss runt 7 000 kr får vi väl bara svälja, men det känns för jäkligt egentligen. Skulle nästan behöva vara gjord av pengar, som det känns just nu.

En annan sak jag funderat på den senaste tiden, är hur illa det är med vår ras egentligen. Nu när man haft kontakt med både veterinärvård och polis så börjar jag verkligen fundera. Hos veterinären får man höra att DET är en vanlig åkomma hos rottweiler, och DET och DET och DET...

Finns det någon åkomma/sjukdom som INTE är vanlig inom rasen idag tro? Det verkar inte så. Inte verkar hundarna uppföra sig så bra när de är hos ”doktorn” heller, i alla fall inte om man ska tro den personal jag träffat på nu. Det är flera som har sagt; TÄNK vilken trevlig och glad rottweiler du har! Är inte de flesta så här har jag frågat och då fått en ganska konstig blick tillbaka, för tydligen finns det en hel del hanteringsproblem och ägare som inte är "med på noterna" direkt.

Likaså när jag pratade med polisen igår och sa att jag tycker att det är tråkigt att det var just en rottweiler, eller rottweilerliknande hund, som attackerade Diezel. Då fick jag också höra att den polisen själv blivit förvånad över hur många anmälningar det finns hos polisen, med just rottweiler inblandade. Detta känns ju fruktansvärt tråkigt känner jag! Vart är våran ras på väg egentligen???

I tisdagseftermiddag ilade jag hem från jobbet, tog ut hundarna, gav dem mat, bytte om och sedan for vi iväg till Tyresta. Hade bestämt att träffa min kompis Mia där för en fika på det mysiga kaféet. Vi hann med att både fika och prata en del och det var trevligt som vanligt. In till hästarna kom vi också, efter att ha snubblat förbi en massa tv-kameror och mikrofoner mm, de höll på att spela in en film vid stallet denna dag. Ja, det var ett herrans liv på de två tomtarna som stod där utanför och blev regisserade av Fredde Granberg, som jag minns som den ena halvan av duon ”Ronny och Ragge”. Ja, vi får väl se vad det blir av det hela. Jag var i alla fall så modig att jag vågade leda in Mias Zorro från hagen till stallet, förbi både tv-team och skynken som hängde i stalldörren. Tack för en trevlig pratstund Mia och jag hoppas att vi kan göra om det snart så att jag får se din nya hund! Efter det tog hundarna och jag en promenad runt i skogen, den sista biten blev till att snubbla fram över rötter och annat som stack upp, det blev väldigt mörkt, VÄLDIGT fort.

Snart är det helg igen och jag hoppas att jag kan få sova lite då. Men i morgonkväll är det Strängnäs som gäller, på lördag Vallentuna, men på söndag, DÅ ska jag (nästan) bara ta det lugnt.

På återseende!