Nu är vi tillbaka i ”normala” tider igen, eller om det numera kallas vintertid, jag vet inte. Drog tillbaka klockan gjorde vi i helgen som var i alla fall och det har nog de flesta redan uppmärksammat, utom Nemuz då! Har hittills vaknat varje morgon mellan kl. 03.48 och 03.52 av att jag har en liten hund hängandes på sängkanten, med framtassar och nos i sängen. I och för sig så får jag väl vara glad så länge det bara är två tassar och inte en hel rottweilervalp, han är ju inte så liten längre, vägde 33,1 kg för en vecka sedan. Men vaknar tidigt gör han och jag vet inte hur jag ska kunna vrida tillbaka honom också en timme. För i ”vanliga” fall, ringer husses väckarklocka 04.45 och ca fem minuter senare går han ut med den ”lilla” valpen. Det har Nemuz tagit fasta på, så till den milda grad, att det inte längre behövs en väckarklocka ens, utan han vaknar pigg och glad vid samma tid fortfarande och utan några som helst besvär. Värre är det väl för mig, som tyckte att jag var trött redan innan, men är ännu tröttare nu. Speciellt eftersom mina dagar startar redan vid fyratiden på morgonen.
En annan person som inte var van vid att det är folk ute och rör på sig vid den tiden, är vårt stackars tidningsbud. Härom morgonen när jag varit ute med Nemuz, så tog jag ut Diezel direkt efteråt. Precis när vi är på väg nedför trappan så kommer detta stackars tidningsbud in genom dörren, lägger ned en hög med tidningar en bit upp i trappan och tittar sedan upp. Där, 1 meter ovanför honom, står då Diezel som låg först i spåret på väg ned. Och vet ni, jag trodde att karlen skulle få en hjärtattack, för han blev SÅÅÅ rädd! Har inte sett honom sedan dess, så jag hoppas väl att det inte har hänt något med honom.
Men tillbaka till Nemuz, min lilla ”gulligan”, eller huligan och vandal enligt andra, som inte verkar ha förstått tjusningen med en vild rottweilervalp :-) Ja, numera flyr grannarna mer eller mindre när Nemuz kommer, från att tidigare nästan legat på marken så fort de sett oss. Men jag förstår nästan varför de tar det säkra före det osäkra, det kan bero på att han försökt ha omkull grannens barn ett antal gånger, och som nu snabbt tar sig förbi oss med orden ”vi tycker om dig Nemuz, men vi vill inte hälsa på dig”! Igår kväll när vi var ute vid tiotiden, dök killen som bor ovanpå oss upp och gick först bara förbi oss, inga problem. Vi har pratat om det där tidigare, att jag försöker få Nemuz att titta på mig när det kommer någon människa inom ”kasta sig på” avstånd. Det fungerade nu också, Nemuz satt framför mig, dock var det lite svårt att få direkt ögonkontakt med honom, vilket han annars är duktig på. När han suttit där en stund, så frågar denna kille om han får hälsa nu när han varit duktig. Ok säger jag, och vipps så flög det papper och böcker åt alla håll här. Ja, det var den bunten med saker som grannen hade under armen när han först gick förbi. Borde kanske sätta en skylt runt halsen på Nemuz om att man får hälsa på honom på egen risk :-)
För jag måste nog erkänna, att det mer och mer syns att Nemuz är Induz barnbarn. Häromkvällen när han stod i köket och ”diskade” matskålen (Diezels då), var det nästan som att se Induz stå där. Det som skiljer dem mest åt, är att Nemuz har en mycket högre koncentrationsförmåga och balans, även om han är vild. Han är ju faktiskt bara 7 månader. Men man märker ändå när man tränar med honom, att han kan fokusera på det vi håller på med en bra stund, innan det måste hända något annat. Men han är så rolig att hålla på med denna hund och därför så känner jag mig lite deprimerad nu med tanke på det besked jag fått av veterinären när det gäller Nemuz hälta. Han blev röntgad i så gott som varenda led för en vecka sedan och nu har jag fått svaret, det var väl inte det värsta tänkbara kanske, men det kommer med största sannolikhet krävas en operation för att få denna skada att bli bra igen. Inte kul känner jag, som inte tycker att det känns bra att operera en så pass ung hund, men vad har jag att välja på. Jag vill ju komma igång och träna lite mer med honom nu, eftersom jag i alla fall har planer på att försöka tävla lydnad under nästa år. Men ibland är man färdig att ge upp känner jag och skaffa sig vandrande pinnar eller något i stället, för det börjar kännas väldigt DYRT att ha hundar!
Diezel jobbar vi vidare med och där går allt bra. Såren är läkta och vi tränar på med promenader både i uppförsbackar och i skogen över stock och sten. Diezel ser ut att älska att få gå på längre promenader igen och kommer glatt springande ut i hallen när vi ska iväg. Jag hade ju lite jobbigt med honom vid möten med andra hanhundar här efter det som hände, men faktiskt så verkar det ha gett med sig igen. Vi har med ganska mycket tålamod bara satt ned Diezel när det kommit någon hanhund, klappat honom fram på bröstet och gett honom godis. Helt enkelt bara tagit det lugnt och jag tror att det gett resultat. I förrgår när vi var ute vid Tyresta höll vi på att få en mindre glad labradorhane på oss, ja ägaren orkade nästan inte hålla i honom. Men Diezel brydde sig inte så mycket, trots att vi bara var några meter ifrån den till slut. Igår likaså, då träffade vi på en kille med en terrierhane som blev smått tokig precis när vi gick förbi dem, men Diezel fortsatte bara att gå framåt med mig, skönt känner jag.
Igår var jag också med om mitt livs första polisförhör. Det var en väldigt trevlig polis jag fick prata med och givetvis så gällde det händelsen när Diezel blev påhoppad och biten. Men där är det nog bara att ge upp och vara glad över att Diezel är så pass bra som han är. Att det har kostat oss runt 7 000 kr får vi väl bara svälja, men det känns för jäkligt egentligen. Skulle nästan behöva vara gjord av pengar, som det känns just nu.
En annan sak jag funderat på den senaste tiden, är hur illa det är med vår ras egentligen. Nu när man haft kontakt med både veterinärvård och polis så börjar jag verkligen fundera. Hos veterinären får man höra att DET är en vanlig åkomma hos rottweiler, och DET och DET och DET...
Finns det någon åkomma/sjukdom som INTE är vanlig inom rasen idag tro? Det verkar inte så. Inte verkar hundarna uppföra sig så bra när de är hos ”doktorn” heller, i alla fall inte om man ska tro den personal jag träffat på nu. Det är flera som har sagt; TÄNK vilken trevlig och glad rottweiler du har! Är inte de flesta så här har jag frågat och då fått en ganska konstig blick tillbaka, för tydligen finns det en hel del hanteringsproblem och ägare som inte är "med på noterna" direkt.
Likaså när jag pratade med polisen igår och sa att jag tycker att det är tråkigt att det var just en rottweiler, eller rottweilerliknande hund, som attackerade Diezel. Då fick jag också höra att den polisen själv blivit förvånad över hur många anmälningar det finns hos polisen, med just rottweiler inblandade. Detta känns ju fruktansvärt tråkigt känner jag! Vart är våran ras på väg egentligen???
I tisdagseftermiddag ilade jag hem från jobbet, tog ut hundarna, gav dem mat, bytte om och sedan for vi iväg till Tyresta. Hade bestämt att träffa min kompis Mia där för en fika på det mysiga kaféet. Vi hann med att både fika och prata en del och det var trevligt som vanligt. In till hästarna kom vi också, efter att ha snubblat förbi en massa tv-kameror och mikrofoner mm, de höll på att spela in en film vid stallet denna dag. Ja, det var ett herrans liv på de två tomtarna som stod där utanför och blev regisserade av Fredde Granberg, som jag minns som den ena halvan av duon ”Ronny och Ragge”. Ja, vi får väl se vad det blir av det hela. Jag var i alla fall så modig att jag vågade leda in Mias Zorro från hagen till stallet, förbi både tv-team och skynken som hängde i stalldörren. Tack för en trevlig pratstund Mia och jag hoppas att vi kan göra om det snart så att jag får se din nya hund! Efter det tog hundarna och jag en promenad runt i skogen, den sista biten blev till att snubbla fram över rötter och annat som stack upp, det blev väldigt mörkt, VÄLDIGT fort.
Snart är det helg igen och jag hoppas att jag kan få sova lite då. Men i morgonkväll är det Strängnäs som gäller, på lördag Vallentuna, men på söndag, DÅ ska jag (nästan) bara ta det lugnt.
På återseende!
