Så har midsommarhelgen passerat.

Så har snart midsommarhelgen passerat och jag har både jobbat och firat midsommar. Känns nästan som om jag skaffat mig lite av Induz livsstil; är man bara snabb, så hinner man med mycket, på väldigt kort tid! Men idag känner jag mig allt liiiite sliten måste jag erkänna. Det gör även Diezel, som annars åter börjar bli den lilla ”hyss-hunden” som man är van vid.

Nu försvinner åter en massa saker här hemma och allt som oftast så hittar med dem i närheten av Diezels säng av någon konstig anledning. Mina tofflor är som alltid favoriterna att "trolla bort", och nu har han lyckats riktigt ordentligt, för den ena toffeln har varit borta i flera veckor. Jag vet i sjutton vart han har gömt den! Men det är väl hämnden kanske, för att han fortfarande får lov att gå med benskyddet på sig. Här visar han också hur den stackars hunden får ligga, på den egenhändigt ihop krafsade lilla mattan och sova, bara för att jag jagat ut honom ur sovrummet när jag ska städa där!

På Midsommaraftonen var det först jobbet som gällde för min del, men inte riktigt hela dagen. Så på vägen hem, var det bara att sätta igång och ringa runt till dem vi skulle ut till Djurgården och Gröna Lund tillsammans med. Maten stod färdig här hemma i kylen och det var bara att kasta ner allt i korgen och kylväskan. Hundarna fick sin promenad och sedan blev det till att trampa gasen i botten på bilen och bege sig in mot sta´n. Och jag måste nog säga att jag är lite förvånad! För i min värld, så firar alla svenskar midsommar vid något trevligt lantställe, där långbordet står dukat med sill och akvavit. Alla har blomkransar på huvudet och sjunger och är glada! Men ack vad jag bedrog mig! För när vi började närma oss Djurgården, så såg det faktiskt ut som om halva Sverige också befann sig just där! Det var köer överallt och vi ska inte tala om kön in till Skansen!

Hittade en parkeringsplats, som man väl inte trodde var möjligt i denna röra, men jag förstod faktiskt varför när jag kom fram till P-automaten. 48 kr i timmen kostade det! Inte klokt egentligen! Men, men, det var bara att se hur kronorna i en rasande fart försvann i automaten, utan att det hände så speciellt mycket i ”tid rutan”. På den stora gräsmattan bakom Nordiska museet slog vi sedan ”läger” och dukade upp picknicken. Och eftersom det bara var Gabriel, min systerson, som ville vara med på bild, så får han visa hur gott det var att äta grillad kyckling mm.

Efter maten var det utlovat en tur in på Grönan och det var också en kostsam historia må jag säga. Jag kan lova att det verkligen kändes som om pengarna hade fått vingar. Jag (som inte åker karusell) och Gabriel, började med en åktur i berg och dalbanan för barn, passade mig perfekt! Och fy så hemskt det var tyckte Gabbe och jag är benägen att hålla med. För den for fram i en faslig fart där uppe i luften, tyckte jag då, som inte är någon vän av dylika saker. Sedan så sköts det med kanoner, kastades basketbollar, togs lotter, spelades på chokladhjul, kastades pil, hoppades med grodor, och åktes radiobilar. Och radiobilarna var nog dagens höjdpunkt!

Efter några timmar i denna röra, så började det bli dags att bege sig hemåt igen. Och givetvis måste ett tivolibesök avslutas med en stor glass!

Tack för en jätte trevlig midsommarafton! Men det var ganska skönt att komma hem till hundarna och ta en lugn och skön promenad sedan kan jag väl säga. För tänk så härligt det kan vara med bara tystnad ibland! Somnade nog helt ovaggad denna kväll.

Midsommardagens morgon startade med en lång promenad med Induz. Solen sken och det var redan riktigt varmt ute. Man börjar märka att han är gammal nu, han tycker nog att det är lite jobbigt i denna värme. Det blev bara några hysteriska spring turer och sedan la han sig i gräset och rullade runt i stället.

Och så här ser en rottweiler ut som försöker ruska av sig allt torrt gräs!

Diezel får ju fortfarande ta det lugnt, så där blir det ännu inga långa promenader. Och jag försöker verkligen se till så att han inte gör några konstiga hopp, som han annars är väldigt bra på. För jag vill inte att han ställer till något, nu när vi kommit så här pass långt. För jag hoppas ju att det lilla benet kommer bli så bra som möjligt igen. Väderprognoserna under gårdagen hade hotat med åska och regn här, men av det såg jag då inget av. När det var dags för lunchpromenaden, så hörde jag åskan på långt håll, men det var också allt.

Idag är det varmt som bara den här, det kändes redan på morgonpromenaden hur varmt det skulle bli. Och så kommer det bli ett tag framöver som det låter, usch säger jag, som inte gillar när det är allt för varmt. Nu är vi just hemkomna efter ett besök hos vår vän Ulla. Både Induz och Diezel har varit med och nu noga undersökt Ullas hem och trädgård. Det är tur att du Ulla också är en riktig "rottweilermänniska" som vet hur dessa hundar fungerar, för den som var mest orolig idag, var nog jag! Vet ju att Induz kan vara lite vild om vi säger så, men han skötte sig och tog det riktigt lugnt. Och skönt var det i skuggan på altanen tyckte vi nog alla. TACK så jätte mycket för en trevlig pratstund Ulla, trots att du har det jobbigt just nu. Och även ett stort TACK för vargarna! De är sååå fina!

Nu väntar två lediga dagar för mig och det ska bli riktigt härligt! Hoppas att ni alla får en trevlig vecka.

Snart är det midsommar!

Dagarna går i en rasande fart och snart är det midsommar, förstår inte vart tiden tar vägen. För efter en hektisk fredag, följde en nästan lika hektisk lördag. De hundhår jag försökt städa bort på fredagen, fanns åter på golvet redan dagen efter. Så fram med dammsugaren igen! Risken börjar kännas överhängande, att jag snart är lycklig ägare till två kinesiska nakenhundar eller något, för det kan omöjligt finnas så mycket päls kvar på dem snart! Jag hann även med att baka matbröd och en kanelkaka, brottas med löjtnantshjärtat som snart har vuxit ur sin kruka, plantera lite mer blommor som skall stå på balkongen, gick på en lång tur med Induz och några kortare med Diezel, såg prinsessan Victoria få sin prins och sedan fixa lite med medlemshanteringen åt Svenska Rottweilerklubben. Sedan hade lördagen passerat.

Söndagen var en sådan dag när jag mest såg andra hundar och lite mindre av mina egna. Det var dags för Svensk Segrarutställning för rottweiler i Södertälje. Innan utställningen, hann jag och min syster med att ta en tur ”hem” till Strängnäs. Men sedan var det hundar som gällde för hela slanten. Vi bjöds på en hel del sol och även en riktig regnskur. Ja, några bekanta lyckades jag väl träffa på också, men det är inte många jag känner igen längre inom denna ”rottweilervärld”. En trevlig dag hade jag i alla fall, med mycket skratt! Kul att se er Eva, Robban, Lee, Berit m.fl.

Insåg igår morse att solen nog bränt en del mer än vad jag märkt. Vaknade med en knallröd näsa och två vita ringar runt ögonen. Ja, likheten med en clown var inte långt borta. Fint, det blir att ha solglasögon på sig resten av sommaren alltså!!! Ja, ja, jag hinner väl förhoppningsvis jämna till färgerna igen innan sommaren är slut.

På hundfronten här hemma är det inte så mycket nytt som händer. Induz mår bra och är pigg och glad som vanligt. Jagar, eller försöker i alla fall ta en och en annan katt på våra kvälls promenader, blir helt förstelnad när han hör igelkottarna som smyger runt i skymningen och så är han kroniskt hungrig igen. Han påminner nästan om en liten jordfräs när man är ute på promenad med honom, för han äter precis ALLT han hittar! Rötter, mossa, gräs, jord och en och en annan brödbit, eller vad det nu är som folk kastar ut till fåglarna. Så här gäller det att vara med, har ingen lust att få en hund som är dålig i magen.

Men det är inte lätt att se vad den lilla filuren gör när han ligger och smyger i gräset. För oftast så har han hela munnen full med jord och rötter när man väl kommer fram till honom.

Diezel blir kanske inte bättre för varje dag som går, men med några dagars mellanrum så ser man en förbättring. Jag har faktiskt låtit honom vara utan benskydd en del nu när jag varit hemma. Och tidigare har man fått gå och hämta honom när det är dags att gå ut, men väl ute så har han tyckt att det är ganska kul. Men nu kommer han så fort man tar i hans koppel igen. Och nu när vi är ute, så får man nästan känslan utav att ha med sig en envis liten åsna eller något, för nu ska han definitivt inte gå hem! Han stretar och drar åt alla håll, utom hemåt då! Så piggare är han, och gladare också! Likaså kommer han på kvällarna och tycker att vi ska ha dragkamp igen, bland annat med den blåa Kong Wubban. Så det känns väl ganska bra på Diezel fronten för tillfället!

Och som den ”djurplågare” jag är, så släpade jag idag med mig de två stackars hundarna ut för att ta några fina midsommarbilder på dem. Och gissa om jag blev populär! Inte!!! Själv så har jag väl turen att jobba hela helgen, kul va? Men jag tror att jag lyckas bli ledig på midsommaraftonens eftermiddag, och då skall det minsann firas! Men här kommer i alla fall midsommarhälsningen från oss, för vi passar på redan nu att önska Er alla en;

* * * TREVLIG MIDSOMMAR * * *

Det känns ganska bra idag!

Inte nog med att lilla ”snubbelfot” (Diezel) är ”kvaddad” för tillfället, själv blev jag ”påhoppad” av någon elak bakterie eller virus, som har gjort att jag varit/är lite små hängig måste jag nog säga. Men det var inte värre än att jag kunde jobba mina två dagar denna vecka, för att nu vara ledig i tre dagar. Men ont i halsen har jag, ont i kroppen och lite svårt att andas. Det beror nog mest på att det aldrig är så lysande att vara mitt inne i sin absolut värsta allergi period och samtidigt åka på en riktig förkylning, det är så himla typiskt. Men, men, ännu så står jag på benen i alla fall. Det där lät väl riktigt positivt kan jag tro! Men idag blir det full fart, för jag har verkligen inte alls tid att vara sjuk! Nu till lite piggare saker.

Induz 11 årsdag närmar sig med stormsteg tycker jag, och den som är minst orolig över den gamla hunden, är nog Induz själv! Han flänger runt på våra promenader så att jag blir trött av att bara se på honom ibland. Förstår inte vart den hunden hittar all sin energi! Här kommer några lugna bilder från vår soliga promenad igår eftermiddag.

Men visst tänker jag på hans gamla ben nu. Så i sommar när det bär av till Gotland igen, så ska Induz och jag åka i djurkupén och det kommer troligen bli en upplevelse. Tror nämligen inte att det är så bra för hans ben att sitta stilla i en bil i drygt tre timmar. Vi får väl se om även Diezel får följa med upp på båten, han börjar ju också bli gammal. För jag försöker faktiskt göra vad jag kan för att vara rädd om dessa hundar, men det är väl inte alltid man lyckas.

Och ni skulle bara veta hur GLAD jag är idag och hur bra det känns, trots att det regnar lite här. För nu på morgonen när Diezel och jag var ute, så haltar han nästan inte alls längre! Så på en vecka har det gått ifrån att han inte ens ville stå på sitt framben, till att idag bara visa en liten markering när han går. Ja, när han har rört på sig lite vill säga. Men under denna vecka har jag också varit riktigt noggrann med honom. Först med bandaget, sedan med skenan och skon, och han har inte fått gå på några längre rundor. Visserligen så smög vi oss ner för den långa backen häromdagen när vi var på morgon promenad, detta för att Diezel skulle få göra det ”stora” behovet, vilket han har svårt med om han inte får gå en bit. Och givetvis så lyckades vi träffa på Emma och Grim! Hade ju tänkt att smyg ut på en liten längre runda utan att personalen från Bagis såg det, men det gick inte! Nu var det väl inte så farligt, eftersom vi gick så sakta, så det blev inga bannor.

Nu kan jag ju säga också, att jag är väldigt glad att vi inte drog igång med ultraljud och kanske "öppna" upp benet, för att om möjligt kunna se och göra något som troligen hade varit totalt onödigt. Och som dessutom säkert blivit bra mycket krångligare för oss alla.

Men så här har Diezel sett ut under veckan när vi varit ute. Skon blev jag tvungen att sätta på honom eftersom han inte lyfter tassen med skenan på ordentligt, utan de små klorna började bli ganska slitna. Eller lyfter och lyfter, han kan ju inte böja på benet som han gör i vanliga fall på grund av skenan. Så för att i första hand skydda klorna, så åkte skon på.

Igår började jag nästan tro att jag har med en liten simulant att göra, för under veckan så har han haltat fram ganska ordentligt! Men igår kväll när vi var ute på sista promenaden för dagen, så mötte vi en fin rottweilertik tyckte Diezel, och helt plötsligt var han inte halt alls! Han gick helt som vanligt med både skena och sko! Den där skurken säger jag bara, här går jag annars och tycker synd om honom för att han inte kan gå normalt med dessa på sig. Men givetvis kommer han få ta det riktigt lugnt ett tag till, fast det i mina ögon nu ser klart bättre ut när det gäller att få Diezel helt ok igen. Tack och lov!

Nu stundar en ledig helg och jag tänker INTE lägga mig ner och bli sjuk. Utan på söndag ska jag och min syster åka till Strängnäs och sedan stanna en stund och titta på Svensk Segrarutställning för rottweiler i Södertälje. Kan ju säga att det är tur att man inte behöver ge sig in till stan dessa dagar. För ingen har väl missat att vi har ett kronprinsessbröllop här i helgen och redan nu är det TOTALT kaos i trafiken. Så ta med sig en bil in dit, det gör man inte! Idag tror jag inte ens att det går några bussar i innersta´n, kul va?!

Hoppas att ni alla får en trevlig helg nu!

Här linkar vi på.

Här linkar vi på. Och det blev inte helt enkelt det här med att hålla Diezel lugn och inte gå i trapporna mer än absolut nödvändigt. För efter det första dygnet med ett trött litet huvud, så började Diezel kvickna till på lördagen och även hans mage. För NU behövde han ut en gång i kvarten och göra allt det han inte gjort på ungefär ett dygn. Sista nattpromenaden tog han och jag vid 02.00 tiden ungefär. Då vad det var kolsvart ute, blåste och ösregnade! Det är väl sådana gånger jag verkligen funderar över mitt val av ”intresse”, och känner att en frimärkssamling nog vore hundra gånger enklare att ha och göra med. Ja, Diezel började väl även tycka att det här med bandage, kunde han fixa själv.

Men, men, nu verkar det i alla fall vara bättre med Diezels mage igen och svullnaden vid senfästet ser också ganska bra ut. Ja, det jag nu kan avgöra i alla fall. Själv börjar jag mer eller mindre bli ett proffs på det här med att linda på- och ta bort stödbandage på en envis hund. Nu gör det inte lika ont på Diezel som det gjorde i början och det är väl tur det. Men efter en helg med en hel del regn, så har jag fått byta detta bandage hur många gånger som helst. Jag vet inte om det finns någon bra lösning på detta att skydda ett bandage mot väta, när hela benet är lindat. Har försökt med plastpåsar och hundskor (som givetvis inte räckte runt benet med bandage på) men som väl i alla fall såg till så att det blev lite mindre blött vid tassen. Ska åka förbi djuraffären i morgon och se om jag kan hitta något där.

Idag har Diezel och jag varit på besök vid Bagis igen. Nu var det dags att åter träffa Emma och även hennes kompis Therese, som passande nog jobbar på rehabavdelningen. Och allt för att underlätta för Diezel (och mig) så skulle det ”gjutas” ett benskydd. Ett väldigt smart litet skydd med en hård ”platta” i, som hjälper till att hålla ordning på benet.

Diezel såg faktiskt lite skeptisk ut när vi kom dit, han har inte glömt bort att det gjorde väldigt ont på honom senast han var där tror jag. Nu fick vi gå in på rehabavdelningen och där fanns som tur var en hel del saker att titta på. Bort med mitt noga ditsatta bandage för en första koll av benet och faktiskt så märktes en klar förbättring bara sedan i fredags tyckte de. Inte så mycket svullnad fanns kvar och Diezel tyckte att det var ganska ok att de klämde på hans ben. Skönt känner jag, och speciellt när de sa att det kanske inte är den allvarligare skadan han har, som de först befarade. Men vi måste givetvis fortsätta så här ett antal veckor till för att se vart vi landar. Nu provades i alla fall ett benskydd ut, som sedan blötlades i varmt vatten och formades precis efter Diezels ben. Och här är resultatet, som nu också har stelnat.

Så med både benskydd och bandage är det väl sjutton också om vi inte ska få Diezel ok igen! Ja, det kanske inte kommer bli 100% helt ok som innan, men i alla fall nästan. Så mitt i allt ihop, så börjar det ändå kännas lite ljusare. Om nu inte benet blir värre, vilket jag absolut inte hoppas att det blir, så börjar rehaben den 7 juli. Tack så mycket för hjälpen idag, både Emma och Therese! Vet inte om någon av er tittar in här, men jag skriver här i alla fall.

Vad gör vi annars då? Jo, Induz och jag har just varit ute på en lång promenad och haft lite hjärngympa. Kul tycker Induz! Eller den hunden tycker väl att det mesta är kul, bara det händer NÅGONTING!

Och han är inte riktigt så galen som det ser ut! Bara nästan!!!

Tänkte bara avsluta med en del tankar som har dykt upp nu under de dagar jag har varit på Bagis med Diezel. Och det jag undrar över är hur våra rottisar brukar sköta sig när de är hos veterinären egentligen! Jag tycker ju att Induz ibland har haft alldeles för mycket ”åsikter” om vad doktorn och sköterskorna får göra med honom tex. Men jag känner ändå att jag kan handskas med det på ett, vad jag tror i alla fall, bra sätt. Men nu börjar jag förstå att det jag ser som ett ”problem”, ser de här personerna som jobbar på djursjukhuset som en ”baggis”, mot vad de brukar träffa på. ÄR det så illa alltså?! Här får man höra talas om hundar där ägarna inte ens själva kan TA i sin hund, utan är rädda för dem! Rottweiler som biter sina ägare och som veterinärerna inte ens hinner titta på, innan de börjar morra och lever en hel ”rövare”. Och ändå säger sig dessa ägare ha koll på sin hund! Så när jag, som inte är så ”känd” på Bagis som jag kanske är vid Haninge Djurklinik, kommer och säger samma sak, hur ska de då veta att jag verkligen har koll på min hund. Så nu förstår jag varför de verkade lite skeptiska, om de får vara med om sådana saker som jag skrev här. För att bli ordentligt hundbiten är INTE kul! Nu hoppas jag väl att vi kan visa att både Diezel (när han inte har så ont längre) och jag, ÄR trevliga. För han hade väl inte tyckt att det var så kul när de böjde och klämde på hans onda ben i fredags. Men jag blir helt klart bedrövad över våran ras och dem som äger hundarna kan jag säga! För visst, en hund som har ont kanske inte är så medgörlig, men många gånger handlar det tydligen om hundar som inte ens veterinären hunnit röra, men som ändå beter sig så där.

Jag TROR faktiskt att jag börjar få lite koll på det här med Facebook också. Och jag hoppas inte att jag upplevs som totalt otrevlig, för jag måste erkänna att jag inte hänger med på allt som skall ”kommenteras”, ”gillas” och svaras på, men jag lär mig väl!

Ha en fortsatt trevlig vecka!

Diezel

Gårdagen började inte direkt bra, regnet fullkomligt öste ner ute. Men kl. 08.00 var Diezel och jag inne vid ”Bagis” igen. Vi blev mottagna av den trevliga veterinären som vi hade träffat dagen innan, och sedan lämnades Diezel över till ännu en bekant, djursjukvårdaren Emma med kollega. De skulle ta hand om honom fram tills ortopeden skulle titta och undersöka honom riktigt ordentligt, vilket jag är tacksam över att de gjorde, trots att det egentligen inte fanns någon tid för det. De skulle bland annat ta ”stress” bilder med röntgen för att se om de kunde komma på vad som felar i benet. Jag tyckte att svullnaden i benet var ännu lite mindre, men han hade ju fortfarande riktigt ont.

Och det kändes lika jobbigt att lämna honom denna gång som tidigare, speciellt när det sista man ser, är hunden som vill till sin matte, sin trygghet! Men jag VET ju att han blir väl omhändertagen även här, det tvivlar jag inte på.

Själv åkte jag hem och tog ut Induz en sväng, innan det bar av till jobbet. Men visst är det lite jobbigt sådana dagar, att bara gå och vänta på detta telefonsamtal. Hittade de något riktigt stor fel, så skulle de ringa direkt sa veterinären, annars skulle de ringa när han var klar. Jag hann både jobba och komma hem på eftermiddagen och inget samtal kom. Vid tretiden började jag undra och ringde själv in dit för att höra om någon visste när vi skulle kunna komma och hämta honom, men ingen hade någon riktig koll på det. Jag fick vänta tills veterinären ringde. Vid fyra tiden var det tillslut dags för hemgång och även att få höra vad de hittat under dagen.

Det visade sig att Diezel hade bytt ”attityd” som de sa, när inte jag var med längre. Han hade inte varit riktigt så ”samarbetsvillig” som tidigare, om vi säger så. Men det är inte konstigt tycker jag, när en hund har riktigt ont, och det hoppas jag att även veterinärer förstår. De hade först gett honom lugnande, men han hade fortfarande för ont för att de skulle kunna undersöka honom, så de hade fått ge honom en lättare narkos. Och vad de egentligen sett på alla dessa bilder, som var tagna när de böjt hans ben åt alla håll, var de väl inte helt säkra på egentligen. Men det såg rent och fint ut och det är ju alltid något. Men det troliga är att det är senfästet- och /eller senan på baksidan av frambenet som är skadat. Ok, vad gör man åt det och vad finns det för alternativ? Ena vägen att gå, var att låta ultraljuda benet vid Ulltuna för att om möjligt mer exakt kunna säga vad som är fel. Är senan av, så KAN man sy ihop den, för att påskynda läkningen, men det fanns ingen garanti för att det skulle bli ett bättre resultat än om man tog alternativ två, vila!

Av den anledningen valde vi alternativ två. Inte för att vi av ekonomiska skäl inte skulle kunna köra ”racet” i det första alternativet, utan för att det inte känns helt bra att utsätta Diezel för detta med en eventuell operation med allt vad det innebär, utan att veta att resultatet blir bättre. Det är trots allt bara tre månader kvar tills han blir 8 år. Rätt eller fel, jag vet inte, men nu kör vi så här i alla fall. Ortopeden berättade också att hon just nu hade en till patient, med exakt samma fel som Diezel, och där ägaren också valt det alternativ vi valt. Den hunden var på klar bättringsväg nu och det låter ju positivt.

Så nu blir det vila och stödbandage i 4-6 veckor framåt. Om en månad ungefär, kommer Diezel få börja på sjukgymnastik och under nästa vecka ska vi in på ett första besök till rehabavdelningen och troligen få ett stödbandage/skena till benet. Tills vidare får han gå med detta bandage som stöd.

Skall även prova och ge honom lite Rimadyl idag och se om det fungerar. Det stora problemet vi har, är att han måste gå i trappor här hemma! Det var bland de saker som man absolut skall undvika i sådana här lägen. Men vad ska man göra, vi måste ju ta oss ut och in med honom. I morse satte jag på honom spårselen och försökte lyfta honom fram så mycket det gick i trappan och det kan kanske fungera för att avlasta benet på honom. Vi får jobba vidare så här och hoppas på att det kommer gå bra. Lite längre tid kommer det säkert att ta, eftersom vi inte kan undvika allt man borde med denna skada. Men jag håller tummarna för att det kommer bra i alla fall.

För trots att det just NU känns lite deppigt, så tror jag att vi kommer klara detta också. Och visst hade vi hoppats på att kunna ställa ut Diezel i veteranklass under hösten, just för att han fortfarande är ganska välbehållen. Men det får vi nog lägga på hyllan nu, just för tillfället känns det absolut viktigast att få honom ok igen.

Till sist vill jag säga ett stort TACK till personalen på Bagis och ett extra TACK till dig Emma som tog hand om Diezel och pysslade om honom på bästa sätt. Ja, du fixade och ordnade det mesta! Och vi var faktiskt uppe och åt lite mat i natt ;-) eller jag var i alla fall uppe som ni ser, men det var Diezel som åt. Allt för hans lilla mages skull!

Och här har vi den hunden som inte heller tycker att livet är kul just nu, ingen har ju tid med honom! Men givetvis har jag det! Idag var han med till Nynäshamn och gick en liten promenad i hamnen. Och att åka med i bilen är alltid kul tycker Induz. Ett bad tänkte han ta också, bland båtarna, men det lyckades jag avstyra i sista stund! Nu ska vi ta en långpromenad Induz och jag!

På återseende, när jag har något att skriva här igen!

Nu har man lyckats igen.

Startade veckan med att jobba två dagar, för att sedan vara ledig onsdag och torsdag. Detta eftersom jag har turen att jobba fredag-söndag denna vecka. På tisdagen var det "någon" som fick mig att öppna ett Facebook konto, vilket jag inte haft tidigare. Och att skaffa det, var inga problem. Men sedan…. Vad och hur gör man med allt efter det?! Lyckades skapa två fotoalbum och där också få in lite bilder på hundarna, men det var nog bara en ren flax som det verkar. För redan igår, så kunde jag inte lägga in några bilder alls! Hela dagen var det så och jag som inte har så speciellt mycket tålamod, tänkte väl helt enkelt avsluta detta med Facebook redan innan det startat för min del. Men så helt plötsligt, igår kväll, så fungerade det igen. Det kanske är som Sara skrev åt mig, att det troligen är ett litet FB syndrom. Nu fungerar det i alla fall och jag har kunnat lägga in lite mer bilder i albumen. Men jag är inte helt övertygad om att detta är något som jag behöver, så vi får hur långlivad jag blir på FB.

Sedan så gick faktiskt nästan en hel vecka här, när man fick gå runt och känna sig glad och nöjd över att grannarna tycker att jag har koll på dessa hundar. För det kändes faktiskt riktigt bra efter att ha pratat med den gamla kvinnan jag mötte förra veckan. Men igår var det slut på det!!! Och här under kommer "anledningen" hoppande!

Mitt på dagen bestämde sig nämligen Induz för att försöka äta upp hela hunddagiset som var ute på promenad! Det lät så i alla fall! Vi mötte hela gänget med 25-30 hundar i en kurva på våran smala gångväg. Först i ”raden” gick en tjej med två schäferliknande hundar och en rottweiler och när de började morra och skälla på Induz, DÅ bestämde han sig för att här skulle minsann svaras! Kommer hundarna i ”flockar” om en eller två stycken, då kan han ”ta” sådana saker. Men kommer det så här många hundar, DÅ måste allt den här hunden göra sin ljuva rottweilerstämma hörd och visa vad han går för. Och det lät faktiskt som om jag hade ett mindre monster vid min sida, i så där 5 sekunder, sedan insåg han nog det omöjliga i situationen.

För under de 5 sekunderna, tror jag att han lyckades dra igång samtliga dagishundar och det var ett liv utan dess like i skogen. Induz ställde sig då bredvid mig och undrade om han inte skulle få en godis, nu när han var tyst igen. Och visst ska hunden ha beröm när de gör som man säger, men i det läget så blev det inget. För tjejen som gick först, såg nämligen ut att ha vissa problem att hålla i sina hundar och det förstår jag, det blir ganska ”mycket” hund när man håller i tre stycken. Kan väl säga att min puls gick upp rejält när jag såg detta, för tänk om alla tre hundarna hade kommit farande lösa! Så för våran del kändes det som en bra idé att försvinna därifrån så fort som möjligt, och DÅ fick Induz sin godis. Det tog ju som sagt ca 5 sekunder innan han gjorde som jag sa, nämligen var tyst. Men det bästa hade väl varit att han inte sagt något alls.

Igår skuttade jag annars runt Haninge i en Toyota Starlet. Och då menar jag verkligen skuttade! Bytte framrutan i bilen för ca 1 månad sedan och sist när jag tvättat bilen och var på väg hem, så började det helt plötsligt rinna in en massa vatten någonstans vid backspegeln. Det var inte så lätta att göra något, så efter en liten stund såg det ut som en mindre sjö runt växelspaken. Kul va?! Åkte till glasfirman igen och härjade med dem ett tag, och igår så skulle de fixa det där åt mig. Jag fick då den stora äran att låna denna Toyota Starlet under dagen och det var en upplevelse må jag säga! Jag är ju van att köra en ny Mazda och det var en viss skillnad på komfort. Jag vred på ratten och bilen svängde nästan inte alls. Servostyrning var inget som fanns. Sätet var som en hård sten att sitta på och det rasslade betänkligt både här och där. Men jag kom runt till de ställen jag skulle och inte behövde jag tanka bilen ens heller sedan. Och nu hoppas jag att jag slipper få en mindre sjö i den stackars Mazdan nästa gång jag tvättar den.

Tyckte också att allt kändes ganska bra igår med hundarna, förutom Induz lilla frispel då. Men ingen av hundarna var halta, Diezels mage är stabil och de verkar må bra. MEN, det var igår idet! Diezel har ju haltat på ett bakben, säkert i tre veckor, men de senaste veckorna har det varit helt bra. SÅ skönt känner jag, som började bli lite orolig för ledband mm. Det hör man ju ryker på ganska många hundar idag. Men så i morse när vi var ute och gick så fick Diezel vara lös igen och springa lite i Vendelsömalms gropen när vi var på väg hem. Och helt plötsligt när han springer där så skriker han till och lägger sig ner! Jä..ar tänker jag, VAD hände nu!?

Först ser det ut att vara bakbenet och ni förstår kanske vad för tankar som dök upp i mitt huvud då? Men sedan när jag får honom att stå upp, så visar det sig vara i ett framben det gör ont. Men vart! Han kniper ihop tassen och vill helst inte stå på den alls. Jag har nu klämt och känt så hårt som jag vågar, men han reagerar inte speciellt på något ställe. Men det är denna tass som han för några år sedan gjorde illa när han var ute på en övning. Han lyckades då trampa ner i ett sork hål när han sprang, och bröt till tassen ordentligt. Vi kollade ju upp honom då, men inget var brutet. Men nu OM han gör illa sig fram, så är det i just den tassen! Nu får det bli vila igen ett tag, så får vi se om det blir bättre. Förbaskat också säger jag! Och här gör det ont ja!

Och titta här så eländig han ser ut. Just nu känns det ganska motigt måste jag säga, känner att det är mitt fel som lät honom springa lös. Jag hade hoppats på att kunna köra igång honom ordentligt nu, om vi ska kunna ställa ut honom i veteranklass i höst. Vi får se hur det blir med det nu.

Själv så stod tandläkarbesök på min lista idag. Alltid lika kul! Men jag har världens snällaste tandläkare, och idag var hon extra snäll när hon sa; -Ja, det ser inte bättre ut än att vi får boka en ny tid – om 1 år ungefär!!! Hon vet nämligen att jag bli jublande glad när jag inte behöver se henne så ofta. Och det är inget personligt, det har vi redan pratat om.

Vi får se vad kvällen har att bjuda på. Förutom att ta hand om stackars Diezel, så blir det eventuellt till att väcka den lite sovande hårdrocksgenen igen och åka in till stan. Vi får se. Sedan är det en helg med jobb som gäller! Och jag önskar att det blir en bra helg för oss alla!

Tillägg:
Nu har det gått några timmar sedan jag skrev här i dagboken och de timmarna har jag tillbringat på Bagarmossens djursjukhus med Diezel. För när jag tittade på hans ben på eftermiddagen, så var det ju jätte svullet vid handloven. Jag fick inte ens röra benet där och då är det illa, när Diezel till och med morrar! Jag provade att ringa till vår veterinär, men där fanns inte tid att ta in Diezel. Så det blev Bagis i stället. Efter att ormbett kunde uteslutas och veterinären känt på Diezel, så visade det sig att det är i senfästet precis vid handloven som han är svullen och har ont. Röntgen gjordes och inga frakturer syntes till, men i morgon skall jag lämna Diezel där klockan 08.00 så att de under dagen troligen kommer söva honom och röntga leden ordentligt. Då finns även ortopeden där, som väl kan detta bäst. Jag hoppas ju fortfarande på att det "bara" är en ordentlig stukning han har fått, men som det lät så kanske det inte är det. Eventuellt kan det bli aktuellt med en operation beroende på om något är trasigt. Visst är det väl för jäkligt rent ut sagt, detta bara för att jag släppte honom lös på en slät gräsmatta i morse! Just nu känns det inte kul alls! Lilla Diezel!
Fortsättning följer...

Här är det full fart!

Tänk så glad man får känna sig ibland. Just i dessa dagar när man annars känner att en hel del personer tittar lite snett på de stackars rottweilerna när man är ute och går. Så dyker det upp sådana här personer och ser till så att man blir alldeles varm om hjärtat. För jag börjar inse att man är ganska ”känd” i omgivningarna om man nu är hundägare. Ibland möter jag nämligen personer som jag aldrig tror att jag har sett tidigare, och som säger typ; -Inga hundar med idag? Eller –Vart har du hundarna då? Inte för att jag egentligen tror att dessa personer bryr sig om vart hundarna är, men de frågar i alla fall. Och de känner bevisligen igen mig, genom hundarna!

I torsdags när jag kom hem från jobbet mitt på dagen, kommer en gammal kvinna gående med sin rullator. Hon tittar på mig och frågar; -Har du inte hundarna med dig idag? -Nej, säger jag, de är hemma. Då säger denna kvinna det som gjorde att jag blev alldeles varm inombords; -Jag tycker det är så kul att se dina hundar, för du har sådan ordning på dem! Jag är uppvuxen med schäfrar, men har en väldig respekt för stora hundar, men när jag möter dina hundar, så känner jag mig inte det minsta rädd! –Men så kul att höra säger jag, för jag försöker göra vad jag kan för att hundarna skall uppföra sig väl och då har jag lyckats med någonting i alla fall! -OM du har säger hon, dina hundar ser ut att vara hur lydiga och snälla som helst! De bryr sig ju inte ens om andra hundar! Fast de skäller på dem! –Nu är det väl så här sa jag, att det GÖR dom, båda två! För ingen av dem tycker om andra hanhundar till exempel. Och definitivt inte de som kommit fram till dem lösa några gånger! –Du ser, säger kvinnan då, tänk så mycket det beror på vem som har hand om dem. –Ja, troligen spelar det en stor roll säger jag, vad man som ägare vill att ens hundar skall göra. Det här verkade vara en riktigt klarsynt kvinna. Vi pratade lite mer om hundar och om den ibland, bristande uppfostran de har. Hon hade själv några minnen från sin barndoms schäfrar, som höll på att äta upp grannens ettriga lilla papillon, men som istället bestämde sig för att trycka ner den i marken med tassarna.

Men tänk så glad man blir sådana gånger. För det är så här jag i alla fall önskar att omgivningen skall uppfatta oss som rottweilerägare. Och givetvis inte bara mig personligen, utan ALLA rottweilerägare! Jag hoppas verkligen att de som bor häromkring inte upplever Induz och Diezel som farliga. Men det vet man ju aldrig! Det finns säkert några som tycker att de här två hundarna är riktigt otrevliga, speciellt de som låtit sina hundar bara rusa fram utan någon som helst koll på dem.

Här skulle det i alla fall bli sovmorgon i fredags morse hade jag tänkt. Men när klockan var 04.15 ungefär, så vaknar jag av att jag har två vilt stirrande rottweilerögon på mig! Jag tror även att det morrade och lät lite konstigt bredvid sängen också eftersom jag vaknade. Det var mitt för tillfället ”favorit” husdjur, som stod där och var ABSOLUT tvungen att gå ut! Orkar inte, tänkte jag! Men det andra alternativet som dök upp i mitt huvud, verkade inte lika lockande att vakna upp till sedan. Så det var väl bara att klä på sig och pallra sig ut. Tyckte jag vallade Diezel runt halva Vendelsö kvällen innan för att han skulle göra ifrån sig, men då blev det minsann inget resultat. Då skulle det tittas på andra hundar, spanas på katter, nosas och grävas varannan meter ungefär. Något annat hade han inte tid med. Men NU kl. 04.15 på morgonen, DÅ passade det minsann!

Efter den tidiga morgonpromenaden kunde jag inte somna om, så det var bara att fortsätta dagen som vanligt. Efter promenader och frukost, stod städning och handla på schemat. Och de som vanligt smått förnärmade hundarna, visar sitt missnöje med att flyttas runt medan jag torkar golv, genom att lägga i ordning allt på det sätt dom tycker är bäst sedan. Som mattan i köket!

Och sedan hade jag lyckats bädda HELT fel i Diezels säng! Jag hade ju lagt filten i sängen, men det fixade han omgående, och la den precis så som han vill ha det.

Lördag morgon och det var dags att åka till Täby för att se Diezels son Grytbäcks Bi Turbo Diezelsson med husse, ge sig ut på korningsbanan. Och jag tror att denna Diezelsson kanske är lite mer lik sin pappa än vad vi trodde, för efter att han suttit i en bil ca 12 timmar under fredagens resa hit från Norge, så var han inte riktigt sig lik när han kom ut i skogen! Men nu höll det på att gå vägen i alla fall, 6 ynka poäng var det som fattades för ett godkänt resultat. Och här visar Turbo socialt samspel, på sitt eget vis!

Och jag förstår faktiskt att Turbo ville hålla en riktigt "låg profil". För vem kan ana att det är en fullt normal människa man träffar på en helt vanlig lördag i skogen, som med en lång slängkappa och en rosa hatt på sig, hoppar runt bland träden! Turbo trodde nog inte sina ögon i alla fall!

Men ”OK” tänkte han väl sedan, är det socialt samspel ni vill se, så var så goda! För här, när den lite mer skräckinjagande släden kom åkande, med en blommig hatt på sig och alla ”huggtänderna” utanför munnen. DÅ tycket Turbo att det var läge för lite socialt samspel. Visst är han väl för söt den här hunden!

Och att han är totalt skottfast råder väl ingen tvekan om direkt. För här skulle det skjutas, och det hörde han nog inte ens.

Men vi hoppas att vi kanske hinner ordna en korning innan den 9 april nästa åt, så att Turbo kan få göra ett nytt försök. Då är det förhoppningsvis inte lika varmt och sedan kanske det är bra för Turbo att få en vilodag efter bilfärden, innan det är dags att ge sig ut på en korning.

Idag på nationaldagen, startade jag med att nysa mig igenom morgonen. Men efter lite medicin och frukost så blev det bättre. Ute sken solen och himlen var klarblå. Vi passade på att packa en väska med lite mat och begav oss ut mot havet. För vad kan passa bättre än att fira nationaldagen med en lunch på en klippa och ha det blå havet som bakgrund.

För Induz del så är hav = bada, så han var tvungen att plaska runt lite inne vid kanten. Men det är banne mig inte varmt i vattnet, så han fick inte gå ut så speciellt långt.

Diezel såg väl allt annat än övertygad ut när jag frågade om inte han också skulle bada. Undrar om detta är en "gen" som gått i arv, i sådana fall har ni som har Diezel valpar riktiga "badkrukor" till hundar!

Och den här hunden är då utrustad med sugfötter eller något tror jag. För han lyckas på något konstigt sätt balansera runt på det hala klipporna, utan att bli blöt om sina små rottweilerfötter.

Men efter en stund så råkade han i alla fall bli lite blöt om tassarna, men sedan fick det vara nog!

Vi har i alla fall haft en skön och trevlig dag! Och nu är det snart dags att hugga tag i en ny vecka igen och den ser ganska fullbokad ut! Ha det så bra alla!

Nu har vi "landat" hemma igen.

Efter helgen på resande ”tass”, så var vi allt lite trötta här. Fick tjata på Diezel under måndagen när det var dags att gå ut, DÅ är det illa vill jag lova! Han borrade in nosen i sin filt och snarkade högt i sovrummet. Han sov och sov och sov!

SÅ jobbigt var det alltså att åka till Norge och träffa sina små (stora) avkommor. Men han hälsade väl mest på deras ägare, men det var jobbigt nog tydligen.

Men jag vet ju att Diezel inte tycker att livet leker direkt när han måste åka bil. Jag tror ju att det beror på att han mår lite illa, han brukar inte kräkas, men visst har det hänt någon gång. Men han vill inte äta annat än gräs och brukar bli ganska låg. Och likadan blev han denna gång, ville inte äta och var ganska hängig under hemresan. Han lyckades väl nu även kräkas någon gång också, och jag började ställa in mig på att hans mage skulle haka upp sig igen. Men allt lugnade ner sig när han fick komma hem i lugn och ro. Så nu mår han helt ok.

Och det här har vi ju sett förr på den lilla ”skurken”, som när vi for till Örebro för att gå upp på korning med honom. Det var ingen bra idé skulle det visa sig! Den dagen var han verkligen LÅG och gjorde absolut ingenting! Givetvis så klarade han inte korningen heller och givetvis så skulle vi ha brutit testen när man såg hur han betedde sig. En timme efter att vi gått av banan så började han kräkas, i mängder! Kul va? Men, men, vi gjorde ju ett nytt försök, så nära hem som möjligt. Och då gick det lite bättre! Och Korad blev han. Nog om detta! Men man ser hur mycket som kan spela in sådana dagar egentligen och då är det tur att man kan få chansen göra om det, om man hinner.

Induz var ju som sagt väldigt halt på ett framben i söndags morse när vi kom ut ur husvagnen. Jag hade tänkt att vi skulle ta en lång och härlig promenad utmed den fina stranden vid Karlstad där vi befann oss. Men av det blev det inget! För han ville inte ens sätta ner benet i marken! Det blev till att linka runt husvagnen bara och sedan försöka lyfta in honom igen. Och så fortsatte det under hela söndagen. Inte kul, med tanke på att han skulle in och ut ur bilen ett antal gånger under hemfärden. Men så i måndags morse, var hältan som bortblåst igen! Och nu är han precis som vanligt, som ni kanske ser!

Men även han tyckte nog att det var skönt att komma hem igen. Till sitt ”eget” gräs och till sina leksaker. För nu ligger han mest på rygg och rullar fram under promenaderna.

Jag däremot, gör vad jag kan för att hålla mig borta från gräs mm. just nu, för oj vad jobbig min allergi är! Såg igår när vi var i skogen, att det helt plötsligt blev liksom dimmigt i luften. Tittar upp och får se värsta pollen molnen välla fram ur tallarna när det blåste lite. Ja, det ligger liksom ett gul/grönt täcke över det mesta just nu. Gjorde ett försök att tvätta bilen också, men det gul/gröna låg som en hinna över den redan när jag kom hem till parkeringen igen. Så det är nog inte bara gräset som är på gång med pollen, det finns mera. Det är väl det som gör att jag inte tycker om denna period på året, just för att jag inte mår bra. Äter en del medicin, som också gör att jag inte känner mig helt ok heller. Och sedan får jag lite svårt att andas mellan varven. Men, men, om två-tre månader så är eländet över igen.

Just nu hoppas jag bara på att jag blir lite bättre till helgen, vill så gärna följa med och titta på Diezels son som kommer hit och skall ut på korningsbanan. Men just nu känns det lite tveksamt faktiskt.

Satt igår också och gick igenom bilderna från lördagens FA. De flesta är mailade till Bereth och jag hoppas att de har kommit fram, så att alla ni valpägare kan få bilder, jag har inte allas aktuella mailadresser tror jag. Men om någon läser här och inte har fått några bilder, hör av er och ge mig er maildaress, så skickar jag bilderna. Tänker åter igen på hur duktiga hundarna var, och givetvis ägarna. Och som "pappa" ägare kan man inte annat än vara stolt över avkommorna.

Nej, nu är det dags att ge sig ut i värmen, idag är det jobbet som hägrar. Sedan väntar en ledig helg igen. Ha det så bra!