Men, men, nu verkar det i alla fall vara bättre med Diezels mage igen och svullnaden vid senfästet ser också ganska bra ut. Ja, det jag nu kan avgöra i alla fall. Själv börjar jag mer eller mindre bli ett proffs på det här med att linda på- och ta bort stödbandage på en envis hund. Nu gör det inte lika ont på Diezel som det gjorde i början och det är väl tur det. Men efter en helg med en hel del regn, så har jag fått byta detta bandage hur många gånger som helst. Jag vet inte om det finns någon bra lösning på detta att skydda ett bandage mot väta, när hela benet är lindat. Har försökt med plastpåsar och hundskor (som givetvis inte räckte runt benet med bandage på) men som väl i alla fall såg till så att det blev lite mindre blött vid tassen. Ska åka förbi djuraffären i morgon och se om jag kan hitta något där.
Idag har Diezel och jag varit på besök vid Bagis igen. Nu var det dags att åter träffa Emma och även hennes kompis Therese, som passande nog jobbar på rehabavdelningen. Och allt för att underlätta för Diezel (och mig) så skulle det ”gjutas” ett benskydd. Ett väldigt smart litet skydd med en hård ”platta” i, som hjälper till att hålla ordning på benet.Diezel såg faktiskt lite skeptisk ut när vi kom dit, han har inte glömt bort att det gjorde väldigt ont på honom senast han var där tror jag. Nu fick vi gå in på rehabavdelningen och där fanns som tur var en hel del saker att titta på. Bort med mitt noga ditsatta bandage för en första koll av benet och faktiskt så märktes en klar förbättring bara sedan i fredags tyckte de. Inte så mycket svullnad fanns kvar och Diezel tyckte att det var ganska ok att de klämde på hans ben. Skönt känner jag, och speciellt när de sa att det kanske inte är den allvarligare skadan han har, som de först befarade. Men vi måste givetvis fortsätta så här ett antal veckor till för att se vart vi landar. Nu provades i alla fall ett benskydd ut, som sedan blötlades i varmt vatten och formades precis efter Diezels ben. Och här är resultatet, som nu också har stelnat.
Så med både benskydd och bandage är det väl sjutton också om vi inte ska få Diezel ok igen! Ja, det kanske inte kommer bli 100% helt ok som innan, men i alla fall nästan. Så mitt i allt ihop, så börjar det ändå kännas lite ljusare. Om nu inte benet blir värre, vilket jag absolut inte hoppas att det blir, så börjar rehaben den 7 juli. Tack så mycket för hjälpen idag, både Emma och Therese! Vet inte om någon av er tittar in här, men jag skriver här i alla fall.Vad gör vi annars då? Jo, Induz och jag har just varit ute på en lång promenad och haft lite hjärngympa. Kul tycker Induz! Eller den hunden tycker väl att det mesta är kul, bara det händer NÅGONTING!
Och han är inte riktigt så galen som det ser ut! Bara nästan!!!
Tänkte bara avsluta med en del tankar som har dykt upp nu under de dagar jag har varit på Bagis med Diezel. Och det jag undrar över är hur våra rottisar brukar sköta sig när de är hos veterinären egentligen! Jag tycker ju att Induz ibland har haft alldeles för mycket ”åsikter” om vad doktorn och sköterskorna får göra med honom tex. Men jag känner ändå att jag kan handskas med det på ett, vad jag tror i alla fall, bra sätt. Men nu börjar jag förstå att det jag ser som ett ”problem”, ser de här personerna som jobbar på djursjukhuset som en ”baggis”, mot vad de brukar träffa på. ÄR det så illa alltså?! Här får man höra talas om hundar där ägarna inte ens själva kan TA i sin hund, utan är rädda för dem! Rottweiler som biter sina ägare och som veterinärerna inte ens hinner titta på, innan de börjar morra och lever en hel ”rövare”. Och ändå säger sig dessa ägare ha koll på sin hund! Så när jag, som inte är så ”känd” på Bagis som jag kanske är vid Haninge Djurklinik, kommer och säger samma sak, hur ska de då veta att jag verkligen har koll på min hund. Så nu förstår jag varför de verkade lite skeptiska, om de får vara med om sådana saker som jag skrev här. För att bli ordentligt hundbiten är INTE kul! Nu hoppas jag väl att vi kan visa att både Diezel (när han inte har så ont längre) och jag, ÄR trevliga. För han hade väl inte tyckt att det var så kul när de böjde och klämde på hans onda ben i fredags. Men jag blir helt klart bedrövad över våran ras och dem som äger hundarna kan jag säga! För visst, en hund som har ont kanske inte är så medgörlig, men många gånger handlar det tydligen om hundar som inte ens veterinären hunnit röra, men som ändå beter sig så där.
Jag TROR faktiskt att jag börjar få lite koll på det här med Facebook också. Och jag hoppas inte att jag upplevs som totalt otrevlig, för jag måste erkänna att jag inte hänger med på allt som skall ”kommenteras”, ”gillas” och svaras på, men jag lär mig väl!Ha en fortsatt trevlig vecka!
