En härlig lördag

Härliga lördag säger jag bara och jag har inte slutat skriva i dagboken, fast det kanske verkar så :-) Däremot tror jag att jag fått ”skrivkramp”, det blir så ibland när det är alldeles för många saker som rör sig i mitt huvud samtidigt. Har inte haft någon ro att sätta mig vid datorn ens denna vecka, så min datatid har varit minimal, men nu så…

Börjar med förra helgens bravader, då det var dags att åka på denna whiskyresa som jag vann i somras. Nu fick vi väl inte resa så långt direkt, bara till Gävle, men det var trevligt det också. Hundarna hade den snälla Magdalena erbjudigt sig att ta hand om, stort TACK för hjälpen! Och jag hade nog gjort vad jag kunde för att sätta skräck i min stackars syster med alla mina uppmålade bilder om hur dessa hundar KAN vara ibland, när de är på ”det” humöret! Nemuz som man för tillfället tror har stoppat i något väldigt isolerande i sina små öron och absolut inte hör ett dugg vad man säger. Ja, rottweilerhanar i denna ålder har en viss förmåga att göra det! Helt plötsligt kommer han inte ihåg nästan någonting av det vi har tragglat med sedan han var pytteliten och får ”den där” blicken i ögonen; ”tänker INTE jag göra”!!! Ja, ibland tror jag inte ens att han kommer ihåg att han heter Nemuz som det verkar. Rådet löd i alla fall: säg till på skarpen om du behöver och avled sedan med godis! Rådet för Diezels del, var väl att försöka undvika så många hanhundar som möjligt, eftersom sådana inte ligger speciellt högt upp på ”tycka om” listan för tillfället.

Och efter en väldigt tidig start på dagen, anlände vi till Gävle och hann även med att snurra runt en del inne på något som hette Stortorget (tror jag). Här kommer sedan några bilder från dagen. Börjar med det fina destilleriet ute vid Mackmyra bruk.

Nya Gravitationsdestilleriet.

Medresenärer på väg med ”det utvalda” fatet för att fylla det med råsprit.

Ån vid destilleriet.

Efter ett antal timmar med en massa whiskyprat och en hel del skratt, bar det av in till Gävle igen och en behövlig sen lunch. Sa hej då till medresenärerna och vår trevliga guide och lyckades sedan på något vis hamna vid Läkerol Arena, där Gävles stoltheter när det gäller ishockey huserar. Nu vet jag inte hur det gick till riktigt, men jag lyckades bli bjuden på en hockeymatch där om några veckor och måste alltså åka dit, igen. Försökte faktiskt komma ifrån det hela, genom att skylla på att det nog inte finns någon som vill/kan ta hand om hundarna den kvällen, men se, det gjorde det! Ringer till syster Magdalena med en "något" desperat röst och frågar "INTE vill väl du vara hundvakt åt de bråkiga rottweilerpojkarna en dag till nu i höst"??? Men den människan svarar glatt och utan några som helst betänkligheter, att det vill hon SÅ jätte gärna vara, hundarna sköter sig exemplariskt!!! Så där försvann den chansen att komma undan alltså. Det värsta är väl att det lag från Stockholm som jag håller på, spelar inte alls då, så frågan är väl hur intressant det blir. Här är en av Gävlelagets pigga supportrar som stod och hängde utanför arenan :-)

När vi återvände till Huddinge för att hämta upp de två ganska glada rottisarna, stod middagen på bordet och det smakade SÅ himla bra! Tack igen kära syster!

Efter detta har dagarna bara rasat iväg, har känt mig något stressad kan man väl säga. Det har varit planeringsdag på jobbet, veterinärbesök, bilen ska servas, tandläkaren, frissan och tänk så stressande det är att sitta i dessa j..la bilköer! Vilket jag har gjort alldeles för mycket som det känns. Sedan har det varit full fart med det ”vanliga” hundaktiviteterna, som tar en hel del tid. Det som känns jätte skönt är att Diezel inte haltar alls längre och kan gå på ännu lite längre promenader. Har försökt att åka ut till Tyresta med honom varje kväll, ja även Nemuz har givetvis varit med. Men eftersom han är den som haltar mest just nu, så har han fått gå på kortare rundor. Men tänk så fort det mörknar! En kväll kom jag inte iväg förrän klockan passerat fem och innan jag och Diezel tagit oss runt vår promenad, var det nästan kolsvart! Och värre blir det väl redan i morgon, eftersom vi drar tillbaka klockan en timme i natt.

Igår eftermiddag, efter att alla ”måsten” var avklarade, åkte vi iväg till skogen. Tog med mig Diezel och gick till bäcken, satt där en lång stund på en sten och försökte varva ned ordentligt och börja andas normalt igen, det var ju fredagkväll. Som vanligt lyckas det bra, förstår inte vad vatten har för inverkan på mig egentligen, men lugnare blir jag av att höra bäcken porla fram. Efter det kändes det helt ok att åka hem och fixa till middagen. Tänkte ta en liten Vit Hund till efterrätt, men jag behövde bara lukta på korken så somnade jag.



Efter en god natts sömn, vaknade jag så upp i morse till en dag med en härlig soluppgång. På förmiddagen packade vi ned lite mat i en väska och åkte ut till havet.

Oj, så skönt det var att komma dit! Nemuz (som verkar ha ett ganska kort minne) upptäckte (igen) att havet är blött!

Och det gick inte att fånga det heller!

Diezel, den modiga lilla hunden, knallade rakt ut i det kalla vattnet.

Men efter det något "uppiggande" badet, blev det en himla fart på honom. Kanske inte det bästa med tanke på ben och hältor, men jag fick stopp på honom ganska fort.

Det var jätte härligt att promenera runt i sanden ett tag.

Försökte ta några bilder på hundarna när de var stilla också. Här sitter min lilla Nemuz.

Och här är Diezel, som trots att han passerat sin 9:e födelsedag, inte är mer grå på nosen än så här. Och tänk vad jag gillar hans huvud och uttryck, lilla vännen.

Nu har här avnjutigts en god middag och en ganska tidig solnedgång, sedan blir det en lugn fortsättning på lördagkvällen. De fyrbenta ser också ganska så nöjda ut efter dagen.

Ha nu en fortsatt trevlig helg, ni som tittar in här!

Höst

Höstrusket (som egentligen är ganska härligt, bara det inte ösregnar) har verkligen dragit in över oss (dock inte idag då, när jag blev totalt bländad av solen på väg hem från jobbet och höll på att hamna inne på Söderstadion). Men nu i kväll var allt återställt igen, just som jag skulle ta med hundarna och åka ut till Tyresta, så började det regna. Ja, ja, tänkte jag, vi väntar väl en stund, eftersom det idag bara skulle kunna dyka upp någon enstaka liten regnskur. Efter fyra timmar regnade det fortfarande och vi hade då även hunnit med en ganska blöt promenad i mörkret (insåg att det mörknar väldigt snabbt nu). För annars denna vecka, är det just blåst och regntemat vi har hållit oss till. Men vad gör väl det när man är hundägare, det är bara att ge sig ut i alla fall! För givetvis är man ägare av ett ordentligt regnställ! Dock insåg jag en av kvällarna, när det kändes som om det regnade från alla håll, att jag missat en hel del när jag impregnerade regnstället efter senaste tvätten. Jag var liksom lika blöt under, som utanpå jackan, när jag kom in igen, härligt, härligt. Tur att jag just den dagen bestämt mig för att baka ett gäng med bullar när jag kom hem från jobbet, så jag kunde krypa upp i soffan efter promenaden med en kopp varmt te och en nybakad vaniljbulle. Det smakade riktigt bra!

Vår ”Herr Hyss” (Diezel) verkar vara tillbaka i gammal god form igen. Han har klarat sig bra mycket bättre ur detta än vad jag trodde att han skulle göra. De ytliga såren är läkta, det är väl bara inne i hans lilla huvud det spökar en del fortfarande, med all rätt kan jag tycka. Hanhundar ligger inte i topp på Diezels ”tycka om” lista just nu, utan gör allra bäst i att hålla sig en bit ifrån honom. Därför är det inte kul när de ”vanliga” hundägarna i området låter sina lösa hundar komma springande och skälla på honom. Annars känns det bra att just bara stå och prata med andra hundägare och få Diezel att inse att det går att koppla av de situationerna, trots det som hänt. Ja, han är inte så förtjust i att Nemuz försöker sno hans tuggben heller när han ligger och tuggar på dem.

Han både ser- och låter farligare, än vad han egentligen är. Men Nemuz backar faktiskt en hel decimeter ifrån Diezel när han låter så där :-)

Annars så har Diezel tagit upp de hyssen han höll på med tidigare och då menar jag inte bara för ett tag sedan, utan när han var så här liten och oskyldig.

För varje kväll när vi är på väg hem efter sista promenaden i mörkret, så börjar Diezel vifta på sin lilla svans när vi närmar oss dörren. Nu har jag ju lärt mig igen, att det är bästa att idka byteshandel med honom innan vi går in, så att man slipper städa sedan. För här är en del av det som Diezel säkert bara ”råkat” få med sig i munnen under promenaden.

Ja, jag ser då inte att han tar med sig något, utan jag tror att han är ute och nosar som vanligt, men inte då. Och nu har han nog kommit på att det lönar sig att ta med saker, ”tanten” vill ju byta dem mot något ätbart och det är HELT OK för en ständigt hungrig rottweiler!

Peppar, peppar, säger jag också när det gäller Nemuz ben. Idag verkar det åter vara bättre, vilket det visserligen har varit ett antal gånger under de senaste veckorna, men sedan blivit sämre igen. Ja, det räcker ju att Nemuz tar fram sin något ”grävande” gångstil, som han använder när det är något han inte får gå fram till, men som han ABSOLUT måste fram till, enligt honom själv. Det gillar inte benet! Jag försöker vara stenhård på honom när det gäller att ta det lugnt, men det är INTE lätt alltså. Brukar ta med mig båda två och åka ut till Tyresta varje eftermiddag/kväll och det är ett himla springande med hundar innan vi ens kommit iväg. För att ta med sig dem båda samtidigt och gå till bilen, är inte att tänka på! Nemuz som är totalt uttråkad vid den tiden på dagen, missar inte ett tillfälle när han kan få busa lite. Så först går jag ner med Nemuz till bilen och sätter in honom i buren. Därefter hämtar jag Diezel och får i lugn takt även in honom i hans bur, sedan kan vi åka. Men det är jätte skönt när vi väl kommit ut till skogen, då kan man liksom koppla av lite. Där dyker det inte upp hundar bakom var och varannan buske, utan vi kan gå relativt ostört. Först en längre tur med Diezel och sedan en kortare med Nemuz. Och trötta blir de! Här ligger Nemuz och sover efter en av våra turer till skogen…

…och här ligger Diezel.

Annars så tränar jag en hel del kontakt med Nemuz. Hålla i apporten, sitta, ligga och stå på kommando är andra saker vi pysslar med. Men nog tycker jag att det är riktigt tråkigt att han inte kan få springa lös, för oj så mycket energi det finns i den hunden som skulle behöva komma ut. Men nu håller jag tummarna för att detta ben blir helt bra inom en snar framtid, så att han kan få röja runt som en valp borde få göra.

Sitter ju här och funderar på utställningen i Rättvik i november också. Skulle så gärna vilja anmäla i alla fall Nemuz dit, men frågan är om man vågar det. Diezel, som inte haltar alls för tillfället, vågar jag nog inte anmäla. För om trenden håller i sig, så blir han ju halt så fort man anmäler honom till något, så det skippar vi nog. Ja, vi får se hur det verkar här om några dagar, sedan får jag bestämma mig.

Nu vill jag avsluta detta inlägg med att skicka ett stort GRATTIS på 7-årsdagen till Diezels valpar från Back Gammons kennel, det är fasligt vad tiden rinner iväg! Jag hoppas att ni blir ordentligt firade av era familjer idag!

Ja, lille Nemuz blir ju 7 månader idag också och är nu nästan lika hög som Diezel, men han har väl en hel del annat att växa i, om vi säger så. Just nu ser han ut som en riktig slyngel kan jag säga :-)

Hoppas nu att ni som tittar in här, får en kommande trevlig helg. Det ska vi försöka ha i alla fall! Och som ett litet tillägg nu på fredagsmorgonen, så är det bäst att ta sig fram försiktigt, det är SÅÅÅ himla halt här. För efter gårdagskvällens regn, har det nu fryst på överallt och det var inte långt ifrån att både Diezel och jag fick åka kana ned för hela backen mot Klarabergsvägen. Tack och lov att jag satte i både motor- och kupévärmaren på bilen i går kväll, så att den är varm och mysig att sätta sig i nu på morgonen.

På återseende! 

Den otillräcklige hundägaren

Det är jag det! För som det känns just nu så räcker jag inte till någonstans! Vet inte om det är så att tröttheten kommer ifatt en efteråt när man inte sovit ordentligt på några veckor, men nu är jag så himla trött, jag orkar nästan INGENTING! Inte ens skriva i dagboken, som jag nästan tänkte ta bort från hemsidan, det känns inte som om så många läser här i alla fall. Men nu är det dags att skriva några rader igen känner jag.

I fredags morse när alla morgonbestyren var klara och jag begav mig mot bilen för att åka till jobbet, så fick jag vända och gå hem igen, det bara vände sig i magen på mig. Ja, jag mådde inte alls bra, så jag fick ringa och sjukanmäla mig. Nu vet jag inte om jag bara kan skylla på kycklingen jag åt kvällen innan, eller om det spelar in att man känner sig helt slut också, men fy så illa jag mådde! Dock började det kännas bättre efter några timmar, så jag tror väl kanske att jag skyller det mesta på det jag åt i torsdagskväll.

Men jag har lyckats få ordning på Diezels sår i alla fall, dom ser jätte fina ut tycker jag. Han är mycket piggare igen och det känns som en stor lättnad ska ni veta. Jag var nästan helt säker på att vi skulle få ta farväl av vår Diezel under ett antal dagar här, när han absolut inte såg ut att må bra. Men det har vänt och nu är han riktigt piggelin igen :-) Nu vill han gå på längre promenader, så det göra vi, antingen här hemomkring eller ute i Tyresta skogen. Vi går inte på några jätte långa turer, men längre än vad vi gjort de senaste veckorna i alla fall. Hyssen börjar komma tillbaka också och dem har man saknat nu under några veckor!

Och tänk så speciella hundar blir när de blir äldre! När vi kommer ut till Tyresta, så ”vet” Diezel precis vart vi ska gå! För inte på en enda promenad missar vi bäcken! Vet inte om han anammat min förkärlek för att sitta i tystnaden och bara höra vattnet porla fram mellan stenarna och riktigt känna lugnet infinna sig. Det ser nästan ut så nämligen.

Nu sitter inte Diezel och lyssnar på vattnet direkt, utan han går först ned och dricker lite av det och sedan sätter han sig ned med både nos och öron på helspänn. Är man bevakningshund, så är man!

Där sitter han sedan och markerar allt som rör sig i omgivningen. De som är ute och joggar på slingan, blir markerade ett bra tag innan jag ser dem kan jag säga. Och samtliga som rör sig på parkeringen, blir också observerade. Han är för rolig. Och det finns massor som måste nosas igen på nu när han missat en del under en period. För när vi går ifrån bäcken, så vill han ju absolut INTE gå mot bilen! Nej, vi ska gå åt alla andra håll än mot parkeringen. Så fast vi nu inte går så lång sträcka, så tar våra promenader drygt en timme ungefär. Och en rolig sak till, är att Diezel nästan inte haltar alls på sitt framben som han gjorde innan detta hände med den andra hunden. Så Tradolan och Vetrimoxin ihop med vilan, gjorde susen för det också.

Och tänk så fint det har varit under kvällspromenaderna denna vecka, när allt liksom lysts upp av fullmånen.

Om gamla hundar är charmiga på sitt sätt, så är val valpar det på ett annat. Lille Nemuz börjar bli stora killen nu. Ja, man kanske inte kan kalla allt för ”charmigt”, för det kan vara ganska så tålamodskrävande ibland. Och jag som inte tycker att jag räcker till just nu, har ibland lite dåligt med just det kan jag känna och blir riktigt irriterad på mig själv. För är det något man ABSOLUT måste ha med en hund som är på väg in i könsmognaden, så är det just tålamodet att ha en väldigt vänlig, mjuk hand, konsekvens och en bestämdhet utöver det vanliga kanske. För oj så han testar just nu vad som egentligen gäller! Han har inte börjat lyfta på benet ännu, men det är på ”g”. Dofter börjar bli en väldigt viktig del av Nemuz liv och just på dem ska det kissas. Ibland åker benet upp några centimeter från marken när han börjar kissa, men så ser han ut ungefär som; VAD gör jag egentligen? Ska det va så här, eller? Bäst att ställa ned det igen, så man står stadigt på jorden. Ja, han ser lite rolig ut måste jag säga.

Andra hundar är också väldigt spännande. Är det de stora pojkarna som kommer gående, så ser det ut som Nemuz svans räcker ända upp i nacken på honom (undrar vart den svansen kommer ta vägen). Ja, ja, det spelar väl en mindre roll i sammanhanget, huvudsaken är att det går att avleda all denna spänniga nyfikenhet med godis och det gör det än så länge. Men jag har en känsla ut av att vi kommer få diskutera en del han och jag. Någon kurs kom vi inte med på nu heller, anmälde honom till en grundkurs vid Nynäshamns BK, men där blev det nobben. Nu börjar det kännas som om vi lika gärna kan hanka oss fram själva, så vi gör väl det.

Igår blev det till att pallra sig upp ganska tidigt och sedan leta sig in till Hammarbyhöjdens BP. Och man kunde inte ta miste på vart man lyckats hamna :-)

Det var dags för systersonen att spela en fotbollscup med sitt lag, dock är det inte Bajen, utan Sköndals IK som gäller (än så länge). Och det gick undan kan jag säga, trots att killarna inte är äldre än 5-6 år. Här kommer Gabbe farandes med bollen och lyckades minsann göra ett ”Hat-trick” i sista halvleken. Jubel och applåder!

Kallt som sjutton var det, men vad gjorde det när dom vann med 11-0! Återvände lite smått huttrande hem och kastade i mig en stor kopp med varmt te för att få upp lite värme igen. Hundarna var med ute och åkte bil och fick även gå en liten runda på Hammarbyhöjden och det var lite uttröttande. 

Ja, nästan i alla fall, Nemuz har väl svårare att bara lägga sig ned och sova direkt. Han kommer till sin kompis matte med diverse saker som vi ska leka med. Så efter en liten lekstund med dragkamp och hundbrottning, så kan han somna.

SÅ just i denna stund, känns det ganska bra här. Nemuz var lite dålig i sin mage under en dag, eller man kanske snarare ska säga natt, bara för att jag skulle få vakna och gå ut några gånger med honom, men nu verkar det ha blivit bättre igen. Tack och lov säger jag! Men det känns väl som om vi ridigt ut den senaste tidens stormar också, som tur är. Nu hoppas jag bara att orken fullkomligt slänger sig över mig igen, så att allt kan börja kännas som vanligt.

På återseende!

Det känns nästan som om man kan börja andas igen

Men som en riktig mardröm, så kan man nog sammanfatta den senaste tiden. Har ju under mina år som hundägare alltid bävat för att få hunden påhoppad och biten. Tidigare har det ju ”bara” varit incidenter, tack och lov, men det har räckt för att man ska bli smått vansinnig på dessa hundägare. Men nu hände det som inte får hända och till råga på allt så var det en annan rottweiler som gjorde det här.

Men efter några riktigt nervösa dagar, när vi inte visste hur pass illa det var med Diezel egentligen, så började väl sår mm. att läka så smått. Och till Diezels stora förtret, så satt det fast 2 stycken slangar på honom. Ja, han blev helt fixerad vid att försöka få bort dessa, och jag hade då ingen aning om att den här något stela äldre hunden, kunde vara SÅ himla vig! Men det kunde han! Det ser periodvis ut som om Diezel kan slå knut på sig själv nämligen, allt för att komma åt dränaget. Sedan började det att klia ordentligt när såren väl startade att läka! Då kunde Diezel till och med gå och klia sig samtidigt (allt för att försvåra för ägaren, som var satt att passa honom så att han absolut INTE gjorde sådana saker). För våran del var det definitivt slut på att försöka sova om nätterna, det gick inte många minuter under de perioder han var lugn och låg stilla.

Annars finns det ett ord som kan sammanfatta mycket av veckan som gått och det är ordet tvätta. Tycker ibland att det är det enda mina dagar har bestått av; tvätta sår, päls, handdukar, filtar, hundsängar, golv mm. Ja, det har varit ett fasligt skurande. Mitt i allt detta var det nödvändigt att ha lite "klappa på hunden" stunder också.

I torsdags var det dags att ta bort dränaget och även låta veterinären titta lite närmare på Diezel, jag var ju lite orolig att det fanns andra skador som vi inte upptäckt. Så vid halv åtta på morgonen startade jag färden från Vendelsö till Bagarmossen, med en väldigt pigg Diezel! Han liksom skuttade nedför trappan och det var inga problem att få in honom i bilen alls. Lite stressad var jag, för man vet aldrig hur mycket trafik det är in mot stan vid den tiden. Och tror det eller ej, men jag lyckades få rött vid varenda trafikljus på vägen. Men vi kom i tid och efter en liten stund i väntrummet fick vi komma in till veterinären, som var beredd att börja röntga Diezel både här och där. Men när hon fick se Diezel och klämma lite på honom igen, så sa hon att han såg oförskämt bra ut med tanke på det han råkat ut för och sedan är 9 år gammal. Jag hade ju redan konstaterat att han var mycket piggare och blev jätte glad när också veterinären sa så. Betalade och rusade sedan ut för att byta bort både hundar och bil mot ”trucken” (Robbans arbetsbil) som jag skulle fortsätta in till jobbet med. Robban som fick ta ledigt några timmar från jobbet, tog med sig hundarna mot Vendelsö igen och lämnade av dem här hem.

Men säg den lycka som varar för evigt, redan igår morse var det stopp i såren igen. Inte en droppe vätska kom ut. Lyckas se till att öppna det ena såret igen och det kändes bra, då är det så man måste göra tänker jag. När jag kommer hem från jobbet ser det likadant ut igen. Jaha ja, nu fungerar det inte med det jag försöker göra själv heller, så jag ringer till Bagis och frågar hur jag ska göra. Kom in så att vi får titta lite på det där lyder svaret, i värsta fall måste det sättas in nya dränage om det inte fungerar. Så efter en snabb middag, är det åter dags att ta väg 73 i besittning, är tvungen att vara inne där före kl. 18.00, för sedan blir det dyrare. Sladdar väl in på parkeringen några minuter i sex och anmäler att vi är där. Tar in Diezel bland ett antal katter och hundar som rör sig i väntrummet och det fungerar över förväntan, han bryr sig inte ett dugg! Annars kan man väl kanske tänka sig att han är lite mera ”på” än vanligt när det gäller andra hanhundar.

Efter en stund kommer akutsköterskan för att göra en koll och bedömning om vi måste träffa veterinären. Vi lägger ned Diezel där mitt på golvet i väntrummet bland alla som finns där och hon kollar, klämmer lite på såren, som genast börjar rinna! Jaha ja, det var precis så jag gjorde hemma tycker jag, men tydligen inte. Och visst är Diezel duktig, han säger inte ett knyst där han ligger på golvet. Nu får vi åka hem igen, istället för att sitta och vänta ett antal timmar på att komma in till veterinären. SÅÅÅ skönt känner jag, som snart håller på att bryta ihop på detta och av att inte ha fått sova en hel natt sedan förra onsdagen när det hände. Så igår kväll, när jag fått ordning på allt, slocknade jag som ett tänt ljus redan vid halv tio.

Mitt i allt detta sitter lille Nemuz också, som nog är helt övertygad om att jag glömt bort honom totalt mellan varven. Och nog för att Diezel har fått en himla massa av min tid just nu, men jag har verkligen försökt att sysselsätta Nemuz också. Han är riktigt halt fortfarande (måste nog röntga honom snart för att kolla upp det där benet), så det gäller att hitta på lugna aktiviteter. Men vad har det hjälpt, när det varit halv storm ute några dagar denna vecka och det bara har kryllat av massa roliga löv som blåst runt på marken. Allt som rör på sig, måste nämligen fångas i Nemuz värld! Ja, även alla grannar som kommer inom räckhåll, och vipps så haltar han mer igen!

Idag kom vi trots allt iväg hem till Strängnäs och den årliga höstmarknaden, vilket var jätte kul. Det kändes så himla skönt att få göra något annat än att bara ta hand om hundar och tvätta. Givetvis var hundarna med och ni skulle ha sett hur glad Diezel blev när jag tog fram kameraväskan och matsäcksväskan i morse. Han skuttade nedför trappan med en sådan där lysande blick igen och oj så glad jag blev. Nemuz var också jätte glad, men jag tror inte riktigt att han förstod varför :-) Men han är för söt den lilla rackarungen.

I den något kyliga luften, (vi hade bara +4 grader i morse) knuffades man runt på marknaden ett tag. Återvände till bilen med ett antal kassar i händerna, innehållande diverse saker som säkert är helt onödiga. Kanske inte de sjalar jag köpte då, ska bli mysigt att ha dem runt halsen nu när det blir kallare. För nu är det höst i luften.

Efter besöket på marknaden åkte vi ut till Oknö, åt lite lunch…

…och gick sedan ned till badet med hundarna. Solen sken och det var riktigt härligt.

Ja, ända tills Nemuz fick syn på svanarna som sakta gled fram genom vattnet.

Här sitter han min lilla prins, som inte är så liten längre.

Lite mys i det gröna gräset innan hemfärden.

Och här har vi våran stora hjälte, som trots sina sår verkar må relativt bra nu. Ni ska bara veta hur skönt det känns!

Lilla vännen!

Här är han på väg in i bilen för att åka hem igen.

Efter en del ringande, fick vi även tag på Magdalena som liftade med oss hem till Stockholm igen. Nu är det snart dags att sova, det blir en tidig lördagskväll, har en hel del saker som måste ordnas med i morgon, det är mycket som ligger efter. Men så är läget här nu, och jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll nu.

På återseende!