Men som en riktig mardröm, så kan man nog sammanfatta den senaste tiden. Har ju under mina år som hundägare alltid bävat för att få hunden påhoppad och biten. Tidigare har det ju ”bara” varit incidenter, tack och lov, men det har räckt för att man ska bli smått vansinnig på dessa hundägare. Men nu hände det som inte får hända och till råga på allt så var det en annan rottweiler som gjorde det här.
Men efter några riktigt nervösa dagar, när vi inte visste hur pass illa det var med Diezel egentligen, så började väl sår mm. att läka så smått. Och till Diezels stora förtret, så satt det fast 2 stycken slangar på honom. Ja, han blev helt fixerad vid att försöka få bort dessa, och jag hade då ingen aning om att den här något stela äldre hunden, kunde vara SÅ himla vig! Men det kunde han! Det ser periodvis ut som om Diezel kan slå knut på sig själv nämligen, allt för att komma åt dränaget. Sedan började det att klia ordentligt när såren väl startade att läka! Då kunde Diezel till och med gå och klia sig samtidigt (allt för att försvåra för ägaren, som var satt att passa honom så att han absolut INTE gjorde sådana saker). För våran del var det definitivt slut på att försöka sova om nätterna, det gick inte många minuter under de perioder han var lugn och låg stilla.
Annars finns det ett ord som kan sammanfatta mycket av veckan som gått och det är ordet tvätta. Tycker ibland att det är det enda mina dagar har bestått av; tvätta sår, päls, handdukar, filtar, hundsängar, golv mm. Ja, det har varit ett fasligt skurande. Mitt i allt detta var det nödvändigt att ha lite "klappa på hunden" stunder också.
I torsdags var det dags att ta bort dränaget och även låta veterinären titta lite närmare på Diezel, jag var ju lite orolig att det fanns andra skador som vi inte upptäckt. Så vid halv åtta på morgonen startade jag färden från Vendelsö till Bagarmossen, med en väldigt pigg Diezel! Han liksom skuttade nedför trappan och det var inga problem att få in honom i bilen alls. Lite stressad var jag, för man vet aldrig hur mycket trafik det är in mot stan vid den tiden. Och tror det eller ej, men jag lyckades få rött vid varenda trafikljus på vägen. Men vi kom i tid och efter en liten stund i väntrummet fick vi komma in till veterinären, som var beredd att börja röntga Diezel både här och där. Men när hon fick se Diezel och klämma lite på honom igen, så sa hon att han såg oförskämt bra ut med tanke på det han råkat ut för och sedan är 9 år gammal. Jag hade ju redan konstaterat att han var mycket piggare och blev jätte glad när också veterinären sa så. Betalade och rusade sedan ut för att byta bort både hundar och bil mot ”trucken” (Robbans arbetsbil) som jag skulle fortsätta in till jobbet med. Robban som fick ta ledigt några timmar från jobbet, tog med sig hundarna mot Vendelsö igen och lämnade av dem här hem.
Men säg den lycka som varar för evigt, redan igår morse var det stopp i såren igen. Inte en droppe vätska kom ut. Lyckas se till att öppna det ena såret igen och det kändes bra, då är det så man måste göra tänker jag. När jag kommer hem från jobbet ser det likadant ut igen. Jaha ja, nu fungerar det inte med det jag försöker göra själv heller, så jag ringer till Bagis och frågar hur jag ska göra. Kom in så att vi får titta lite på det där lyder svaret, i värsta fall måste det sättas in nya dränage om det inte fungerar. Så efter en snabb middag, är det åter dags att ta väg 73 i besittning, är tvungen att vara inne där före kl. 18.00, för sedan blir det dyrare. Sladdar väl in på parkeringen några minuter i sex och anmäler att vi är där. Tar in Diezel bland ett antal katter och hundar som rör sig i väntrummet och det fungerar över förväntan, han bryr sig inte ett dugg! Annars kan man väl kanske tänka sig att han är lite mera ”på” än vanligt när det gäller andra hanhundar.
Efter en stund kommer akutsköterskan för att göra en koll och bedömning om vi måste träffa veterinären. Vi lägger ned Diezel där mitt på golvet i väntrummet bland alla som finns där och hon kollar, klämmer lite på såren, som genast börjar rinna! Jaha ja, det var precis så jag gjorde hemma tycker jag, men tydligen inte. Och visst är Diezel duktig, han säger inte ett knyst där han ligger på golvet. Nu får vi åka hem igen, istället för att sitta och vänta ett antal timmar på att komma in till veterinären. SÅÅÅ skönt känner jag, som snart håller på att bryta ihop på detta och av att inte ha fått sova en hel natt sedan förra onsdagen när det hände. Så igår kväll, när jag fått ordning på allt, slocknade jag som ett tänt ljus redan vid halv tio.
Mitt i allt detta sitter lille Nemuz också, som nog är helt övertygad om att jag glömt bort honom totalt mellan varven. Och nog för att Diezel har fått en himla massa av min tid just nu, men jag har verkligen försökt att sysselsätta Nemuz också. Han är riktigt halt fortfarande (måste nog röntga honom snart för att kolla upp det där benet), så det gäller att hitta på lugna aktiviteter. Men vad har det hjälpt, när det varit halv storm ute några dagar denna vecka och det bara har kryllat av massa roliga löv som blåst runt på marken. Allt som rör på sig, måste nämligen fångas i Nemuz värld! Ja, även alla grannar som kommer inom räckhåll, och vipps så haltar han mer igen!
Idag kom vi trots allt iväg hem till Strängnäs och den årliga höstmarknaden, vilket var jätte kul. Det kändes så himla skönt att få göra något annat än att bara ta hand om hundar och tvätta. Givetvis var hundarna med och ni skulle ha sett hur glad Diezel blev när jag tog fram kameraväskan och matsäcksväskan i morse. Han skuttade nedför trappan med en sådan där lysande blick igen och oj så glad jag blev. Nemuz var också jätte glad, men jag tror inte riktigt att han förstod varför :-) Men han är för söt den lilla rackarungen.
I den något kyliga luften, (vi hade bara +4 grader i morse) knuffades man runt på marknaden ett tag. Återvände till bilen med ett antal kassar i händerna, innehållande diverse saker som säkert är helt onödiga. Kanske inte de sjalar jag köpte då, ska bli mysigt att ha dem runt halsen nu när det blir kallare. För nu är det höst i luften.
Efter besöket på marknaden åkte vi ut till Oknö, åt lite lunch…
…och gick sedan ned till badet med hundarna. Solen sken och det var riktigt härligt.
Ja, ända tills Nemuz fick syn på svanarna som sakta gled fram genom vattnet.
Här sitter han min lilla prins, som inte är så liten längre.
Lite mys i det gröna gräset innan hemfärden.
Och här har vi våran stora hjälte, som trots sina sår verkar må relativt bra nu. Ni ska bara veta hur skönt det känns!
Lilla vännen!
Här är han på väg in i bilen för att åka hem igen.
Efter en del ringande, fick vi även tag på Magdalena som liftade med oss hem till Stockholm igen. Nu är det snart dags att sova, det blir en tidig lördagskväll, har en hel del saker som måste ordnas med i morgon, det är mycket som ligger efter. Men så är läget här nu, och jag hoppas att det fortsätter åt rätt håll nu.
På återseende!
