Nu ser vi fram emot en ny och bättre månad.

Hade egentligen inte tänk skriva något här idag, men just nu känns det som en bra idé att göra ett avslut på denna marsmånad, som jag definitivt inte kommer minnas som en bra månad. För efter den lugna helgen, så rycktes man verkligen tillbaka till vardagen igen i måndags. Fick ett telefonsamtal från min syster som ringde och var ledsen, hennes rottweilertik Icksi mådde inte så bra. Det blev till att kasta sig iväg med bilen till Huddinge, för att sedan åka tillbaka till Haninge och djurkliniken, vilka jag hunnit med att ringa någonstans i farten. Och med tanke på att Icksi blev 11 år i januari, så anade jag nog det värsta. Icksi hade under helgen blivit sämre och sämre, och i måndags infann sig den dagen som är den absolut värsta i en hundägares liv. När det är dags att ta farväl av sin vän. Och tyvärr var det så det blev. Och du ska veta Magdalena, att vi nog nästan är lika ledsna som dig och jag VET hur detta känns. Eller det vet vi nog alla som varit med om det, att sådana där dagar så spelar det absolut ingen roll vad man säger eller gör, det är lika jäkla jobbigt i alla fall! Usch säger jag! Icksi har under alla år varit Induz hysskompis och kommer lämna ett stort tomrum efter sig. Och hos mig kommer denna goa hund alltid ha en speciell plats i hjärtat. Måste bara lägga in en bild på de två kompisarna som jag tog för något år sedan.

Med Induz och Diezel är det annars ganska bra kan jag berätta. Diezel äter så mycket han får och börjar faktisk hämta upp sig riktigt bra. Pigg är han, så nu är det full fart igen. Och han var så söt i måndags när jag och min syster kom hem hit och hade med oss hennes andra lilla hund, den amerikanska cockern, Daisy. Diezel gjorde vad han kunde för att muntra upp oss och Daisy. Han tog sin röda tygboll och höll fram den till henne, för att de skulle leka tyckte han. I hans lilla rottweilervärld, så brukar han ju få en annan hund på andra sidan av bollen, som gör precis likadant som han gör själv. Det vill säga; hugger tag i bollen, drar och morrar så mycket det går! Nu leker väl kanske inte amrisar riktigt likadant och lilla Daisy blev alldeles förskräckt när Diezel satte igång att morra och dra. Vipps så försvann hon ut i köket och kvar stod Diezel och fattade ingenting! Stackars liten, han som bara skulle vara snäll!

Induz har åter igen förbytts till ett litet ”monster” eller något åt det hållet. Han fick ju ett nytt hormonchip insatt när vi var på återbesök hos veterinären och troligen hade nog det gamla chipet slutat verka för några veckor sedan. Nu blev det som att börja om igen och jag fattade först inte vad hunden höll på med! Han skällde inne, han tänkte äta upp de två kinesiska nakenhundarna som skällde på honom och han tänkte även tala om för en schäferhane att den allt skulle hålla sig en bra bit ifrån honom. Det blev ett himla skvättande och krafsande överallt igen och jag blev nästan orolig att han fått tillbaka sin infektion. Men sedan började det gå upp för mig varför han betedde sig som han gjorde. För så som han blev nu, blev han även första gången vi satte in chipet på honom. Och det hade veterinären talat om då, att han KAN bli ganska ”speedad” under några veckor och bete som han inte gör i vanliga fall. Och det kan vi nog lugnt säga att det stämde. Han blev nog tio gånger värre mot hur han var annars!

Nu stundar snart en ny månad som jag verkligen hoppas blir bättre än den som varit. Först så har vi en påskhelg att se fram emot och som kommer innehålla det mesta som det låter just nu i alla fall. Det ska bli en tur hem till Strängnäs, jag ska jobba, gå på hundutställning och ha middagsgäster. Och jag ser verkligen fram emot att få en riktigt trevlig helg med friska hundar och allt annat. Och tänk så fort snön försvinner, jag tror nästan inte att det är sant! För på de ställen där snön inte är ihop packad, börjar det bli barmark. Här kommer en bild på Diezel i vårsolen. Och Diezel, han visar som vanligt med stor tydlighet vad han tycker om saker och ting. Som att vara fotomodell åt matte!

Nu ska jag ta och göra en insats i köket, som ser ut som ett mindre slagfält för tillfället. Avslutar detta inlägg med några tulpaner till påsk.

Passar även på att önska er som tittar in här en riktigt trevlig påskhelg!

Lugnet har åter börjat lägga sig!

Lugnt!!! Så kan man bäst sammanfatta denna helg. Och det känns som om det var precis det som behövdes efter de senaste två veckorna. Diezel mår bättre och bättre dag för dag och det känns ju väldigt bra! Så det har helt klart gjort susen att han fått en hel del vätska genom dropp och att magen hållits så gott som helt vilande under 2,5 dygn. För sedan så har det fungerat riktigt bra att smyga igång lite försiktigt med skonkost. Nu äter han nästan den mängden mat han åt innan han blev dålig, men det är givetvis dietfoder som gäller och uppdelat på ett antal fler mål mat per dygn. Så vi har fortsatt att smyga upp till köket om nätterna, för att Diezel inte ska behöva vara utan mat i så många timmar. Och nu är han minsann ”med på noterna” och skuttar glatt ut till köket, trots att klockan visar på att det egentligen borde sovas för fullt!

Lite tröttare är han fortfarande och det kanske inte är så konstigt. Men nu börjar blicken bli som vanligt igen, för tänk vad man ser på dessa ögon när något är fel! Nu börjar även ”Diezel-hyssen” att komma tillbaka, som att sitta framför tv:n och försöka fånga hundar mm. som rör sig där. Alla strumpor försvinner igen och man får även diverse hundleksaker kastade på sig när man sitter i soffan och försöker se på tv:n.


Nu har han även insett att kylan är förbi, och då åker filten ur hundsängen igen. Och våra promenader tar hur lång tid som helst! Och det beror inte på att han inte orkar gå, utan på att han måste analysera varenda lite millimeter utmed gångvägarna där han inte gått på några dagar. Så jag gissar att han nog mår ganska bra igen!

Induz han roar sig i snön så mycket han hinner och det är väl lika bra det, för snart är nog all snö borta. Hans leksaksfigur ”försvinner” titt som tätt i snön så att den måste grävas fram igen. Det är ett fasligt bestyr för den lilla rottweilern! Men det är ju sååååå himla kul att gräva och som jag sagt tidigare, han skulle nog ha blivit en bra lavinhund. Lite ivrig kanske och inte så speciellt försiktig, men ändå…

Och där försvann "figuren" igen!

Och nu måste jag faktiskt gnälla lite på dem av mina ”kollegor” hundägarna som bor runt i området där vi bor, och som inte plockar upp det som hunden ”lämnar efter sig” även på vintern! För ni skulle se hur det ser ut efter våra gångvägar nu när snön smälter. Det ligger hög efter hög vid kanterna och det är ju så himla "trevligt" när ens egna hundar går och trampar i detta hela tiden! Jag tycker att det är riktigt, riktigt äckligt! Och till och med inne på gårdarna där vi bor, så har folk låtit sina hundar göra ifrån sig, utan att plocka upp efter dem. Vi har haft två högar liggande alldeles utanför vår dörr nästan. Bedrövligt tycker jag! Och OM jag som ändå är hundägare reagerar på detta, så kan man ju bara tänka sig vad personer som inte ens har en hund tycker. Visst, det har hänt någon gång under vintern att inte jag har heller plockat upp det hundarna har gjort. Men det har då rört sig om tillfällen när de har hoppat in en bra bit från gångvägen och satt sig under buskar mm, då har det faktiskt fått legat kvar. Tror inte att så speciellt många personer "ålar" runt där i alla fall. Men gör de ifrån vid gångvägar eller andra platser där man kan ana att andra personer kommer gå, så plockar jag givetvis alltid bort efter dem!

Idag regnar det för fullt här. Och var det grått och trist innan, så blev det väl inte bättre nu! Och tänk så smutsigt det är! Insåg efter fredagens städning, att det ett par promenader senare, såg precis likadant ut igen som det gjorde innan jag la några timmar på att städa. Det känns verkligen som ett otacksamt jobb att försöka ha det fint hemma för tillfället! Nu ska jag ta tillvara på denna regniga och gråa dag genom att tvätta och fixa lite. Sedan är det snart dags igen för en tur ut i regnet med hundarna, bland de mörkgråa snöhögarna, på de sandiga, smutsiga och blöta gångvägarna. Visst låter det nästan härligt!!!

Avslutar med en riktigt slö bild på Induz, som får visa hur vi kommer tillbringa resten av denna dag mest!

Ha nu en trevlig vecka alla som tittar in här! Och TACK för alla "peppande" ord ni gett, nu när allt känts lite tungt med sjuka hundar (och även människor, för all del).

Äntligen känns det liiiite bättre.

Efter ännu en smått hysterisk vecka, så har jag nu äntligen tid att sätta mig här och skriva lite om hur de två fyrbenta familjemedlemmarna mår. Startade måndagen med att försöka få en tid hos veterinären åt Diezel och 2,5 timme senare bromsade vi in på parkeringen vid Haninge Djurklinik. Efter en del kläm och känn på Diezel, togs det en rad med prover. Medan vi väntade på provsvaren, så gick jag och Diezel ut på en liten promenad och DÅ kan man väl lugnt säga, att hans mage bestämde sig för att visa upp sig från den absolut sämsta sidan! För det är där ”problemet” sitter, vilket även proverna visade. En riktig inflammation har han lyckats få och måste ha haft rejält ont som vår veterinär sa. Så det är inte konstigt att även den tåliga Diezel varit totalt "sänkt". Men det har ju varit lite svårt att se detta måste jag säga, för han har inte varit dålig i sin mage eller kräkts förän vi stod utanför djurkliniken. Men visst känns det för jäkligt, att han behövt gå med det här ett tag.

Efter någon timme så vände vi i alla fall hemåt med både dietfoder och medicin, jag var helt inställd på att klara av detta utan några problem. Det var ju ”bara” att få i Diezel tillräckligt med vätska till att börja med! Och det kan jag säga er, var ingen enkel sak! För den hunden är näst intill omöjlig att få i något, när han inte vill! Han samlar allt vatten i sitt stora rottweilergap och sedan så spottar han ut det på allt som finns i närheten. För sväljer, gör han då inte! Därför fick Diezel åka till veterinären igen på tisdagen och nu stanna kvar där under dagen. Och efter att han under både tisdag och onsdag har legat på Haninge Djurklinik under dagarna med dropp, så känns det nu faktiskt lite bättre. Och som det lät på den snälla personalen som har tagit hand om honom, så har Diezel haft det ganska bra där. De har gått promenader med honom, under gårdagen gett honom en del god burkmat (vilket Diezel gärna hade velat ha mer av) och de har pysslat om honom på allra bästa sätt. Ja, jag blev nästan orolig när jag hörde att Diezel bytt adress och nu mera bor hemma hos en av djursjukvårdarna. Här får man tydligen hålla hårt i sin hund om man ska ha honom kvar!

Diezel tyckte även att medicin var helt onödigt och tänkte absolut INTE äta den! Han har lurat mig mer än en gång nu kan jag säga. Tror att han till och med lyckades lura personalen vid djurkliniken som det lät. Det är en riktig filur det där! Igår morse tänkte jag vara listig och överraska honom med tre små piller till frukost. Fick lov att lägga ifrån mig tabletterna på vardagsrumsbordet, medan jag med viss möda försökte ”bända” upp Diezels mun. Men ni vet kanske hur enkelt det är, när en rottweiler helt krampaktigt biter ihop! Under tiden passade väl Induz på att ta sig en tablett från bordet! Men med tanke på hur Induz lät och såg ut, så var det ingen kulinarisk höjdare. Tabletten flög genom halva vardagsrummet. Tack och lov säger jag, att han i alla fall tog så mycket tid på sig innan han svalde! Men efter att Diezel fått börja äta lite igår, så blev det bra mycket enklare att lura i honom de små tabletterna, som nu ligger väl inbakade i hundmat.

Och som ni ser på bilderna, så har Diezel varit ganska trött när han har varit hemma. Då har han mest slappat i sin egen säng!

Och eftersom det är små portioner med mat som gäller och ganska så ofta, så ringde väl ”mat-klockan” vid halv ett tiden i natt. Och oj, så vaken man kände sig då! Det tog ett tag innan jag fattade vad det var som skramlade kan jag säga. Den enda som var pigg, var nog Induz som är kroniskt hungrig. För som vanligt låg han först i spåret ut till köket. Och givetvis fick även han lite "nattmat". Men nu ska vi jobba vidare på att allt ska läka i Diezels mage, vilket kan ta ett tag som det låter. Men i morse kändes det faktiskt ännu lite bättre. Inte helt bra, men klart på väg åt rätt håll!

Induz då. Han har fått den sista tabletten Baytril idag. Vi hade även med oss en liten ”fiffig” behållare ut på morgonpromenaden, för att försöka fånga några dyrbara droppar till ett urinprov. Jag fick väl göra några mer eller mindre halsbrytande hopp i snön för att hinna fram i tid. Och ni skulle ha sett blickarna jag fick från Induz! Han var nog helt övertygad om att hans matte blivit alldeles galen och kom totalt av sig gällande det han höll på med. Men till slut lyckades jag väl få ihop det som behövdes. För idag var det sedan Induz tur att åka till djurkliniken på ett återbesök efter sin infektion. Och han är nu friskförklarad från den, och det känns ju väldigt bra. Ja, och jag förstår ju att den stackars personalen vid Haninge Djurklinik börjar bli riktigt trötta på mig och mina två hundar och jag ska försöka se till att hålla oss därifrån ett tag nu. För idag var det fjärde dagen på raken jag var där!

Men annars så är Induz i full gång med sina egna små ”experiment” igen. Som här, för vad händer när man ”tappar” sin figur ner i ett dike med vatten?!

Ja, man får i alla fall jobba lite för att få tag på sin leksak igen.

Igår, efter att jag kom hem från jobbet, så passade jag på att ta med mig Induz ut till Tyresta på en promenad i solskenet. Men det är banne mig lika svårt fortfarande att ta sig fram genom snön, trots att jag tycker att det har smält undan en hel del. Vi fick gå på de vägar som finns där i stället, men det var skönt det också. Och nu är det mest den här delen man ser av Induz på våra promenader igen.

Och som ni ser, så är han ganska så pigg. Och ni skulle bara veta hur skönt det känns.

Och bilden här under föreställer inte någon av våra gångvägar, utan bäcken ute i Tyresta skogen.

Nu äntligen hoppas jag att jag får vara ledig och ta det lugnt några dagar, för nu är min arbetsvecka slut. I alla fall på jobbet. Ja, mina pengar är väl också så gott som slut, har inte vågat räkna efter hur mycket det kostat att ha hundar de senaste två veckorna. Nu har jag väl en hel del att pyssla med här hemma, så helt lugnt lär det väl inte bli. I natt är det bara att ställa in "mat-klockan" igen så att Diezel får lite nattmat. Jag hoppas verkligen att jag orkar släpa mig upp, för ni skulle bara veta hur trött jag är just nu! Men jag gör givetvis det som behövs, för att Diezel ska må bra så fort som möjligt igen.

Ha en trevlig helg!

Snart får det vara nog!

När jag skrev här senast, så började jag faktiskt fundera på om jag verkligen ska fortsätta att skriva i någon dagbok. Det kan väl inte vara en enda människa som orkar läsa allt gnäll om sjuka hundar och människor, för tyvärr så verkar vi vara inne i sådan period nu. Men nu har jag bestämt mig för att i alla fall fortsätta skriva ett tag till, för jag tvingar ju absolut ingen att läsa här! Och nu hade jag givetvis hoppats på att kunna skriva att precis ALLT är bra här igen.

Men, men, det börjar kännas ganska lägligt att bryta ihop totalt istället, för jag håller på att bli tokig på allt som inte ÄR bra för tillfället! Tyckte igår att allt började kännas bra mycket bättre. Ja, det var väl bara Diezel som inte verkade helt som vanligt kanske. Och han har nog inte varit det sedan i tisdags. Men jag har inte kunnat peka på VAD som var fel på honom. Och det kan jag väl fortfarande inte, men jag vet NU att det är något som inte är bra. Men vad??!! Det är frågan det. Och tänk så skönt det skulle vara om hundarna kunde prata i sådana här lägen. Idag ÄR han mera hängig och orkeslös, har lite feber, vill inte äta som vanligt och sover mest hela tiden. Han är inte dålig i magen, han hostar inte, han är inte halt, han är fin i öronen och i halsen, så VAD kan vara fel? Någon av de fästingburna sjukdomarna, kan de visa sig så här? Vi tog prover för det i augusti har jag för mig, men visst kan någon ha smittat honom efter det. Kan urinvägsinfektioner vara smittsamma, är min nästa fundering? Tänker på Induz. Är det någon som har en idé, så får ni gärna höra av er. Jag kommer ringa till veterinären i morgon, och be att de kollar upp honom hur som helst. Men för vad? Funderade nästan på om jag måste åka in akut med honom idag, men jag tror att jag väntar lite till och ser vad som händer. Blir han sämre så är det väl bara att åka.

I fredags var han annars nästan på sitt vanliga hysshumör och la beslag på mina fårskinnstofflor, som vanligt. Lilla "putte"!

Och eftersom jag jobbade igår också, så blev det ingen långpromenad ute i skogen. Hundarna fick nöja sig med att skutta runt i snön nere i Vendelsömalmsgropen istället. Och då var Diezel ganska pigg som ni ser på bilderna.

Induz verkar i alla fall må så gott som helt bra igen. Lite trött är han, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att infektionen nog inte är helt borta ännu och han äter ju en ganska stark medicin. Men det känns i alla fall mycket, mycket bättre! Här under ser ni att han även börjar bry sig om hur det ser ut här hemma igen, och det är ett bra tecken. För nu är vi som vanligt inte överens om hur mattorna skall placeras. SÅ här tycker Induz att det ska se ut!

Här under har vi Induz, som också försökte ta sig fram genom snön igår. Men det var lite jobbigt! Och givetvis passade han på att äta en del snö.

Igår hade vi även årets hittills varmaste dag här, +10 grader ute så sent som kl. 19.00 igår kväll. Och tänk vad denna varmare luft ”tagit” på isen och snön! De vägar man nästan inte kunde gå på för några dagar sedan, utan att riskera att bryta både armar och ben av sig på isen, är nästan så gott som helt bara nu. MEN blöta! Det har runnit vatten i små strida strömmar ut med vägarna i ett antal dagar nu. Och här ser det ut som en mindre flod där vi annars brukar promenera.

Här for man annars runt i en massa skoaffärer under de få lediga minuter jag haft under veckan, för att få ta på sådana där ”dubbar” som man kan sätta fast på joggingskor mm. Det var min syster som tipsade mig om dem. Och tillslut hittade jag dem även i en affär. Fint tycket jag, dem tar jag! De kostade nästan lika mycket som ett par nya skor, men det kan det vara värt. Jag hann använda dem 1 gång, för sedan var isen så gott som väck på våra gångvägar!

I morse var det däremot glashalt ute! I natt blev det lite kallare igen och det frös på alla vägar. Och det var inte lätt att ta sig fram! Eftersom det bara är en ishinna, så fungerade väl inte riktigt dubbarna heller. Men, men, vi tog oss runt vår promenad hundarna och jag, utan att ramla.

Nu ska jag hugga in i allt som måste göras här hemma, det har blivit lite eftersatt denna vecka, eftersom jag har haft fullt upp med arbete, möten och sjuklingar. Ja, jag har väl inte förrän nu egentligen känt mig bra själv, men vem sjutton har haft tid att känna efter hur man själv mår under en vecka som denna, inte jag i alla fall! Och ni skulle bara veta hur skönt jag tycker det ska bli att det är måndag i morgon. Jag är äntligen ledig i två dagar! Men jag måste väl börja veckan med att försöka få en tid hos veterinären åt Diezel. Hoppas att det inte är så farligt med honom, håll tummarna!

Rapport från "sjukstugan"

Här smyger vi i alla fall på åt rätt håll som det känns.
Men måndagskvällen fortsatte väl med en del springande ut och in här, för Induz kände att han behövde ut ganska ofta. Dock blev det inte speciellt mycket "resultat" på våra promenader. Och jag anar att det kanske kan vara så om man har en urinvägsinfektion. På natten vaknade jag av ett litet försiktigt ”pip” bredvid sängen, det var Induz som behövde ut igen. Jag tror att klockan var runt 03.00, för som vanligt är man ju inte så himla pigg vid den tidpunkten på dygnet. Men jag var inte helt oförberedd på det, med tanke på hur dagen sett ut. Vinglade bort till skogsparken på den egenhändigt sandade lilla ”stigen”. Den hade jag förberett på kvällen, för säkerhetsskull! Det är ju som sagt liiiite isigt här! Och jag hade då ingen som helst lust att halka omkull där mitt i natten och bli liggande i någon snödriva. Nu kändes det som att gå på ett sandpapper, så jag hade nog gjort ett ganska bra jobb! Och den enda överraskning vi fick, var att vi höll på att ”krocka” med en långhårig karl i mörkret. Men det visade sig vara killen som delar ut tidningar här och jag tror att han blev lika överraskad som Induz och mig. Här under ligger en inte allt för piggelin Induz.

Tisdagen startade likadant som måndagen slutat. Men efter att Induz fått den andra dosen av Baytril, så tyckte jag mig märka en viss förbättring hos honom. Höll tummarna hårt här för att det skulle fortsätta så. Och det har det faktiskt gjort! Men helt bra mådde han nog inte, om vi tänker på hur det lät när vi mötte två eurasier på gångvägen. Hussen hade precis, i sakta mak, fått på sina hundar ett koppel, när den ena av dem morrar åt Induz, och mer behövdes inte. Den fick ett svar som heter duga! Och så där brukar han väl inte riktigt uppföra sig, men visst slutade han så fort jag sa till honom. Men ändå…

Igår kändes det ännu lite bättre, inget blod syntes till och medicinen verkar ha gjort sitt ”jobb” riktigt bra. Men lite tröttare än vanligt är han nog. Och på vår kvällspromenad, så verkade Induz nästan vara tillbaka i sitt vanliga ”jag” igen. Vi mötte en tjej med två stycken svarta pudlar, och DÄR blev det liv! För oj vad de skällde! Men då var Induz duktig, han sa ingenting utan tittade på mig för att få sin godis. Och då började jag allt att känna igen min hund igen!

Men visst vore det väl dumt att slå in på en annan ”väg” än den ”sjuka” just nu, så därför passade även Diezel på att bli dålig i tisdags. Han ville inte äta, det lät som om han hade en hel flock med kattungar som skrek i magen och sedan låg han bara och sov! Ja, han var definitivt inte pigg! Kul tänkte jag, nu har väl han åkt på något ”skräp” i magen också! Och för att späda på detta sjuka lite till, som kom väl hans husse hem mitt på dagen och var såååå dålig! Och det enda som hägrade där, var att krypa ner i sin säng. Larv sa jag, här brukar man minsann inte få känna efter att man är sjuk, utan som hundägare får man allt springa som en tok in och ut med hundar ändå, fråga mig! Men ok då, efter en liten koll av tempen, som visade på 39,9 så fick jag väl medge att man kanske inte är så himla pigg.

Så här såg Diezel ut i tisdags.

Gårdagen började med att det snöade igen. Men annars så kändes det väl som sagt, ännu lite bättre på alla fronter. Ja, Diezel var nog nästan helt som vanligt igen och det känns jätte skönt. Nu hoppas jag bara att det fortsätter så här med Induz också, så att han är bra tills vi ska till veterinären nästa vecka för en efterkontroll.

Och som ni ser här under, så är Induz lite på "g" igen! Så här såg det ut på vår morgonpromenad idag. Jag blev så glad när han ville ha med sig sin blåa figur ut, den har han nämligen inte tittat åt de senaste dagarna ens. Men nu så, nu skulle den med och gömmas i snön igen! Och när jag kom hem idag efter ett möte jag varit på, så möttes jag av två hysteriskt glada hundar innanför dörren. Och tänk SÅ skönt det känns!

Nu önskar vi Er alla en kommande trevlig helg!