Själv så sitter jag här och är lite smått irriterad igen. Denna irritation dyker upp med jämna mellanrum och så gott som alltid efter att det har hänt något med lösa hundar inblandade. Men skulle jag skriva efter alla de gånger det händer något, så skulle det bli var och varannan dag. Men ibland känns det bara ännu jobbigare än vanligt och det är väl då jag skriver.
Induz har nu ont i en tass och det beror inte på att han har skuttat runt för mycket i snön, utan på att det kom en lös goldenvalp farande igår på vår promenad. Denna valp är så där 5-6 månader gammal nu, och eftersom det är en hane, så börjar han bli lite större. Nu är det väl inte så att Induz sväljer golden valpar hela när de kommer springande fram till honom, men han tycker inte om det! Och jag blir definitivt inte glad, trots att det BARA är en valp! Jag har väl nästan gått och väntat på att detta kommer hända eftersom samma familj tidigare hade en golden tik, så jag vet ungefär hurdana de är. Och det är väl här jag känner att både jag och de här hundarna nog är knäppa på något vis, som inte tycker om att det kommer lösa hundar farande fram hur som helst. För alltid ser ägarna till de lösa hundarna ut som stora frågetecken när man säger till dem. Och ofta blir svaren de samma;
– Men det är ju bara en valp! – Min hund är så snäll så den gör inget! Eller som en människa sa som bodde i området här; - Men titta, det hände ju ingenting, fast jag lät min hund sprang fram lös till din!
Det som hände igår vara ungefär det vanliga, att man går i lugn och ro med sin egen hund, när jag hör någon börja ropa och skrika någonstans i närheten. Jag, som nu har blivit likadan som hundarna, börjar genast titta mig omkring för att se vart hunden kommer någonstans. Igår kom den flygande i en väldig fart bakom oss, och jag såg då inte till någon ägare där bland alla snöhögarna. Fram till Induz sprang den givetvis först, som då helt enkelt sa till den att; – SÅ där gör man inte! Man springer inte rakt på en äldre ”farbror”.
Valpen som läste detta väldigt fort, la sig också ner på rygg i snön. Men sedan for den precis lika fort upp igen och började hoppa på mig. Och det var inte bra i Induz ögon! Utan åter igen var han tvungen att göra sin stämma hörd, samtidigt som jag försöker få honom att titta på mig så jag kunde få lite kontakt med honom. Ingen lätt manöver insåg jag, eftersom jag hade en golden studsande ända upp i ansiktet, samt en 45 kg rottweiler vid min sida som inte alls gillade detta.
Får i alla fall kontakt med Induz och säger fot till honom, vilket han också åtlyder. Eftersom jag inte sett någon ägare till hunden, så försöker jag ta mig framåt med Induz, som nu tittar på mig istället för på den studsande hunden. DÅ har väl goldenägaren i alla fall lyckats leta sig fram där bland alla snöhögarna och börjar skrika att; – DU kan väl för herrans namn stanna, så att jag kan ta min hund!!!
Ja, tänkte jag, visst kan jag göra det och du kan gärna få byta med mig om du vill! Och just sådana gånger, så känner jag att jag nog inte är så trevlig. Men för att sådana här människor ska förstå att man inte vill ha fram deras hund till sin, så måste man skrämma dem har jag kommit fram till. Men jag har svårt för det, att stå och säga att min hund är elakare och hemskare än vad han är. Men nu gjorde jag det! Och vi får väl se om det hjälper! Att jag är en labil, elak och totalt korkad människa, har de nog redan märkt, så det behöver jag inte säga ens! Men Induz fick i alla fall ont i en tass såg jag efter att han legat och sovit en stund. Det är så jäkla typiskt! Själv ser jag ut att ha fått en Botox injektion i läppen, eftersom den hysteriska golden även lyckades "skalla" mig med sitt hoppande.
Men det är väl så här det ska vara! Och bevisligen ÄR!
Idag verkar det dock inte vara så farligt med Induz tass, tur det. Nu ska jag snart ge mig ut i kylan, vi har -9 grader idag igen. Nu är det dags att åter ta sig till jobbet.
