Snö och åter snö!

Våran lugna tisdag började som vanligt med en promenad i kylan, vi hade -14 grader här. Efter frukosten bar det av mot verkstaden med bilen, det var dags för en kontroll av den lackbehandling som gjordes för 1 år sedan. Efter en stund var bilen och jag på väg hem igen, killen på bilvårdsfirman ville inte bidra till att göra om min Mazda till en igloo sa han. Så den där kollen får vi ta en dag när det är lite varmare ute. På vägen hem passade jag även på att handla lite. Kom då på att jag köpt hem en massa saker för att göra två pajer av tills det är dags för ”jobbar” dagar igen. Kan vara bra att ha lite färdig mat att bara värma till lunchen känner jag.

Ute sken solen från en klarblå himmel, dock var det ju lite kallt. Men väl påklädd tog jag sedan med mig Induz ut till Tyresta för en promenad i skogen. Här har vi en hund som man nog kan kalla för att det är en ”enmanshund”, för Induz är MIN! Och oj så kul han tycker att det är när bara han och jag hittar på något tillsammans. Full fart är det ju som vanligt när man är ute med Induz, och som han jobbade och slet med sina ”pinnar” där i skogen. Och givetvis blir det en hel del springa runt!

Vet ju att Diezel för tillfället är mer än nöjd om han får gå en lång promenad hemma och försjunka i dofternas värld. Så det blev nästa punkt på dagens program. Men det gjorde absolut ingenting, för det var såååå skönt att gå där i solen. Sedan var det dags för en sen lunch. Eftermiddagen gick åt till att tvätta, dammsuga, göra två pajer och en del annat. Sedan hade den lugna tisdagen gått.

Den undersökande hunden som nästan ser lite fundersam ut.

Onsdagen började också bra, inte en snöflinga syntes till i luften. Tog mig både till och från jobbet också utan några problem. Men sedan började det att blåsa! Och sedan kom SNÖN!!! Fy så kallt det blev och man liknade mer en snögubbe än något annat efter varje promenad, snön fastnade överallt. Och vad jag skrattade när det var dags för kvällspromenaden. Induz förbyttes till det vilddjur han var som valp och mer eller mindre skuttade fram under hela promenaden. Sedan så var det dags att få fart på ”tanten” som var ute med honom tyckte han. Började med att hänga i kopplet och morra som en riktig ”best” och när inte det gav några resultat, så bet han väl mig i benen och sedan sprang han som en galning! Och det var nog tur att vi var ensamma ute, för hade någon sett oss, så hade de nog undrat om man inte är riktigt klok som springer runt och leker med en hund när det är full snöstorm! Diezel flög också fram över snön, men mer som en dammsugare på jakt efter något. Men båda hundarna såg ut att tycka att det var riktigt uppiggande att vara ute i detta väder. Värre var det väl med mig!

Torsdagsmorgonen bjöd på ett hemskt uppvaknande, det både snöade och blåste fortfarande. Började redan tidigt inse att det nog skulle bli en hel del problem att ta sig fram denna dag. Och tänk så rätt jag fick! Efter att ha hållit på att borsta och skotta fram bilen under en halvtimme, så lyckades jag sedan komma 2 meter ut från parkeringsplatsen, innan jag satt fast! Lyckades i alla fall få in bilen på platsen igen så att den inte stod mitt ivägen. Efter att ha gått ett varv med bekymrad min, så dök plötsligt en riktig gentleman upp där bland alla snödrivorna och erbjöd sig att hjälpa mig. Och han satte väl igång att ösa snö bakom min bil så att jag bara såg en skyffel och ett stort snömoln. Och efter en stund, så lyckades jag faktiskt ta mig ut från parkeringen. Men enbart för att möta nästa bekymmer, inte en enda av de mindre vägarna var heller plogade! Det stod bilar i nästan varenda korsning som satt fast i snön. Det var ingen trevlig dag att köra bil på kan vi väl sammanfatta det hela

Efter ytterligare några turer som ”snöröjare” under dagen, så kände jag mig ganska ”mör” i ryggen på eftermiddagen efter jobbet. Men ut och traska med hundarna i snön igen. Och efter ett telefonsamtal med min syster, så fick jag allt lov att ställa mig och baka kanelbullar också. Hon och systersonen ville komma hit och åka skridskor och pulka i dag, fredag. Och eftersom jag nu i alla fall försöker att vara en snäll moster, så lovade jag att bjuda på kanelbullar och varm choklad i kylan.

I morse när jag slog upp ögonen insåg jag att det snöade fortfarande! Minus 13 grader och snö, jippi vad kul att ge sig ut på en promenad! Tror inte ens att hundarna tycker att det är kul nu, för vi har så mycket snö så de kan inte ta sig fram nästan utanför det plogade vägarna. Och när man måste gå där det är plogat, så får de även en massa salt på tassarna och det är ganska så effektivt som uttorkande medel. Båda två hundarna har fått riktiga sprickor i trampdynorna och jag försöker smörja deras tassar, men det har tydligen inte hjälpt. Nu har jag bara använt Försvarets hudsalva, vilken brukar kunna fungera. Men är det någon som har ett tips på något effektivare, så får ni gärna höra av er.

SÅ till dagens övriga övningar. Stressade på som sjutton i morse för att hinna med allt som skulle göras. Långpromenad med hundarna är ju obligatoriskt och sedan var jag tvungen att åka och handla lite. Då visade det sig att Gabriel (min systerson) inte mådde helt bra idag, så han orkade inte riktigt med en vinterutflykt, som det kändes då i alla fall. Ok, då fick vi ta till plan B, jag åkte över till dem stället, för sedan ville Gabriel i alla fall vara ute en liten stund. Och nog tycket jag att han verkade ganska pigg när han for runt i de ”små” snöhögarna.

En bild på Gabriel som visar att snöhögarna minsann är lika höga som skyltarna.

Han lyckades även lura upp sin mamma i den största snöhögen, men hennes ”nedfart” ska vi kanske inte visa här, hi hi. Tror inte att jag skulle bli så populär då!

Och fast det blev en kortare utflykt, så hoppas jag att bullarna smakade bra!

Nu ska jag sätta mig i soffan och ta en kopp med varmt te och försöka tina upp igen. Har just varit ute med hundarna också, och sjuttsingen så kallt det är. För trots att solen skiner, så blåser det en del och det göra väl så att det känns ännu kallare än de ca -10 grader som står på termometern. Fyy!!!

Passar på att önska Er som tittar in här, en trevlig helg nu!

Vad händer i Vendelsömalm då?

Ja, just nu händer inte så speciellt mycket här faktiskt. Men min ”arbetssamma” vecka är över och det kändes ganska skönt att vakna upp igår morse och veta att den här vecka är det motsatta. Denna vecka är det jobbet som gäller onsdag och torsdag bara. Så vad kan vara bättre än att börja veckan med en lång, uppfriskande och härlig morgon- promenad med hundarna! Det var så vi startade dagen igår, för att sedan komma in i värmen och hugga in i en välbehövlig frukost. För våra promenader tar en väldigt lång tid för tillfället och det beror inte på att hundarna börjar bli gamla och inte orkar gå. Utan för Diezels del, beror det på att det fortfarande verkar finnas hur många tikar som helst här runt omkring som luktar väldigt, väldigt gott i hans lilla nos. Det tar en evighet att släpa med sig honom runt på promenaderna. För allt skall analyseras in i minsta detalj!

För Induz del, som har hormonchip insatt, så är det intresset lika med noll kan jag väl säga. Ja, nästan i alla fall. Men han har däremot utvecklat ett annat intresse, som håller på att gå över styr totalt denna vinter. Nämligen att leta efter ALLT som går att äta!!! För vet ni, jag håller på att bli galen på allt det som denna hund hittar ute nu. Och han får ju lön för mödan kan man väl lugnt säga också. Ena dagen kommer han farande med en hel limpa i munnen, nästa en gammal fläskkotlett och dagen efter det sallad! Och sedan kan man ju fundera på om vi har en massa fåglar här som har svårt att hålla i sin mat när de flyger runt. För det fullkomligt ”dräller” av brödbitar överallt och på dem verkar det inte finnas något slut. Människorna här omkring är i alla fall väldigt snälla mot alla djur som har svårt att hitta mat under vintern. Ja, och mot hundar, i Induz ögon i alla fall.

Även fast jag har jobbat nu under helgen som varit, så har det allt blivit några fartfyllda promenader med hundarna i alla fall, la in en del bilder från vår promenad i söndags på hemsidan. För oj vad Induz och Diezel tycker att det är kul i denna snö! När vi åker ut till skogen alltså, där det inte finns varken tikar eller mat överallt. Det är ett väldans springande runt hela tiden och jag tycker att det är SÅ kul att se dem, för vilken livsglädje de har! Och jag njuter av varje dag jag får tillbringa ihop med dem, för tänk vad de berikar ens liv! Ja, för det mesta på det positiva kontot, men någon enstaka gång har nog en viss tvivel om det positiva dykt upp, får jag nog erkänna. Men de tillfällena är snabbt glömda och alltid kan man ta med sig någon lärdom från det också.

I söndags hade vi med oss ryggsäcken med lite ätbart i på vår tur ut i skogen. Och det är tydligen så, att bara för att man råkar sitta på en ryggsäck ute i snön, så gäller inga regler för hundar längre! Nu var det visserligen lite hundgodis de skulle få, men jag höll på att fara all världens väg när Induz insåg att det var godis på gång. Han gjorde väl ALLT för att få mattes uppmärksamhet, som att hoppa upp och ”kramas” lite. Och Diezel ville ju också ha godis, så han hängde på. Där ser man hur snabbt regeln om att inte hoppa på människor kan försvinna!

Om ni undrar vad det är jag har i handen som Diezel ser helt desperat ut över, så är det bara en liten torr hundgodis.

Och tänk så vackert det är ute fortfarande, vintern tänker hålla oss i sitt grepp ett tag till som det verkar. Inte mig emot, jag gillar ju detta. Men de har hotat med att vi kommer få ett himla snöoväder här under onsdag och torsdag och det är ju typiskt att det just är de dagarna man skall ut och fara runt med bilen. Men det ordnar sig säkert.

I dag ska hundarna och jag ha en väldigt lugn dag, ska bara lämna in bilen på kontroll, sedan ska vi bara slappa och gå på några härliga promenader i kylan, -14 grader är det ute nu.

Ni får ha det så bra!!! Det ska vi försöka ha i alla fall!

Grått, grått och åter grått!

Så kan man sammanfatta de senaste dagarna här. Solen lyser med sin frånvaro, det kommer lite snö ibland och sedan blåser det. Inte så skönt med andra ord att vistas ute. Jag har ju turen att vara ledig onsdag och torsdag denna vecka, för att sedan jobba hela helgen. Och när man har lediga dagar, så känner i alla fall jag att man borde ”göra” något om ni förstår vad jag menar. Som tex. ge sig ut i skogen på en lång promenad med hundarna! Det bestämde jag mig också för att göra igår, till hundarnas stora förtjusning. Till dem behöver jag inte längre säga att vi skall åka iväg någonstans, det räcker att jag tar fram kameraväskan för att det ska bli ett himla farande här hemma. Det flyger hundar in i garderober och dörrposter, mattorna ligger i små högar på golvet och jag står med hjärtat i halsgropen, eftersom jag tänker på min lilla Induz och hans gamla ben. För givetvis är det han som far fram värst! Diezel han går och lägger sig så strategiskt som möjligt (på dörrmattan) för att ingen skall missa honom!

Väl ”påpälsad” med allt som behövs för att ta sig ut i skogen (trodde jag) och även för att klara av blåsten, tog vi oss till bilen. Ut till Tyresta gick färden och den tänkta promenaden ute på ängarna. Men ack vad jag bedrog mig, där var det inte lätt att ta sig fram eftersom snön gick upp över knäna på mig. Och ingen annan (av någon förklarlig anledning) hade heller gått där, så att det fanns några spår att ta sig fram i. Ja, ja, vi var där på ängen en stund och hundarna sysselsatte sig med både det ena och det andra.

Diezel undersökte noga ALLA möjligheter att fånga en sork eller dylikt.

Och Induz, han hade med sig leksaken som lyckades ”försvinna” i snön, så att han fick gräva fram den igen.

Ja, han passade väl även på att ÄTA en del snö.

Efter en stund gav jag upp och åkte till byn i stället och gick med hundarna på de plogade vägarna. Men fy så kallt det var i blåsten. Och närmare solsken än det här, kom vi inte.

Hoppas att ni ser att det faktiskt skiftar lite i ljusare grått där solen borde ha varit.


Nu tänkte jag återknyta lite till det jag skrivit om flera gånger tidigare här på hemsidan, nämligen ”hundmöten”. För jag kan nästan tänka mig att en del som läst på vår hemsida bara tror att det bor en massa hundägare här omkring som har noll koll på sina hundar, och brister totalt i sin respekt mot andra hundar med ägare, men så är det faktiskt inte. Vi bor i ett område med väldigt mycket hundar, det gör vi. Och det är ju de som inte sköter sig och har koll på sin hund som utmärker sig mest, tyvärr. Men det finns faktisk en hel del som har en väldigt bra kontroll på sin hund också och som man aldrig behöver vara orolig att möta.

En bra dag kan se ut på många olika sätt! Och glädjeämnena här i livet kan också variera väldigt. I tisdags kan jag säga att vi hade en sådan där BRA dag! Vi fick inte på oss en enda lös hund under någon av våra promenader. Vi mötte inte ens någon hund som betedde sig illa! Ja, där ser ni, glädjeämnena kan vara ack så små, men ändå kännas väldigt, väldigt bra.

Under en normal promenad där vi bor, så möter vi oftast ett antal andra hundar och tisdagen var inget undantag. Vi kan ta Diezels och min ”lunch promenad” på ca 30 min till exempel. Under den promenaden så mötte vi först en ”amris”, som visserligen flängde runt i sitt flexikoppel som en liten tornado, medan ägaren pratade i mobiltelefonen. Men som ändå bara skällde någon gång på Diezel när den fladdrade förbi. Sedan kom en kille med en labrador. Hunden var lös och nästan helt under kontroll, gick fot med sin husse så gott som hela tiden i alla fall. Efter det så mötte vi en kvinna med två stycken newfoundlandshundar, en tik och en hane. Hon satt ner sina hundar på gångvägen och tog fram lite godis som hon lockade dem med. Och där satt de snällt och stilla medan Diezel och jag passerade.

Efter det så mötte vi en tjej med en labrador och en tax. De hundarna var lösa såg jag på håll, men när hon såg att jag och Diezel kom, så kopplade hon sina hundar. Så där blev det heller inget ”gruff”. Efter det så kom en flat coated retriever med ägare gående, hunden var kopplad och heller inga problem att möta. Och eftersom gångvägarna går runt åt lite olika håll, så lyckades vi sammanstråla på exakt samma ställe med både den första labradoren och de två newfoundlandshundarna igen. Och det enda som höll på att hända, var att den ena newfoundlanden fick för sig att den nog ville hälsa på labradoren. Och jag lovar att ägaren låg helt vågrätt i luften efter sin hund, men hann på något konstigt sätt få ner benen under sig igen så att hon inte ramlade. Men det var nära!

Men tänk att inte i något av dessa möten, var det någon hund som sa eller uppförde sig illa när vi möttes! Tänk så skönt det var och så glad man blir!!! För egentligen så är det väl så här ”hundmöten” alltid borde vara? Att man kan få gå med sin hund i lugn och ro utan att behöva vara orolig över vad som kan hända. Och det var just därför tisdagen kändes extra bra!

Avslutar nu igen med några bilder på hur det såg ut här efter vår tur till Tyresta igår. Det var nog lite jobbigt att pulsa runt där i snön!

Vi passar på att önska alla en kommande trevlig helg!

Så var det dags igen!

Ja, det var nog exakt så hundarna tänkte i onsdagskväll när de nya, mjuka, varma och gulliga hundfiltarna gjorde entré här hemma. Extra oroliga blev de nog eftersom det landade en hel hög med filtar på golvet. För denna gång var tanken att inte bara vara snälla mot de egna hundarna, utan även mot min systers. Magdalenas rottweiler Icksi, fyller 11 år idag och en rottisdam i den aktningsvärda åldern, måste givetvis också få en ny filt att bädda in sig i! Ja, självklart lilla ”pälsis” Daisy också! Tyckte även att både Induz och Diezel borde uppskatta lite varma filtar nu efter alla våra promenader ute i den kalla snön. Ingen av dem är ju någon ”ungdom” längre direkt och borde tycka om att få lite varmt och mysigt att sova på.

Hade väl inte hunnit mer än lägga ut de nya filtarna i deras sängar, när Induz går in till sin säng, lägger sig på golvet bredvid sängen med huvudet på sängkanten och suckar djupt! Tittar på mig och vänder bort huvudet! Jaha ja, tänkte jag, då har man lyckats igen då! Men jag borde kanske ha lärt mig vid det här laget att vi har helt olika åsikter om i vad- och hur man sover bäst. Diezel gick och la sig på klinkergolvet innanför ytterdörren han.

Morgonen efter, så låg båda filtarna på golvet utanför hundsängarna, givetvis. Ok tänkte jag, som då kom på en alldeles lysande lösning, tyckte jag själv. Jag viker ihop filtarna så att de bara täcker halva sängarna, då kan de ju välja om de vill ligga bara på Bia-bädden eller på filten. Jag räknade väl inte med någon större framgång kanske. Men tro det eller ej, bara en stund efter att jag hade gjort det, så såg det ut så här i sovrummet!


Visst är dom väl roliga! DÅ helt plötsligt, skulle de två stackars rottisarna försöka rulla ihop sig så att de fick plats på dessa filtar som nu bara var hälften så stora som innan. Fast oftast ser det ut som vanligt här nu, en hund i sin säng och filten bredvid.

Annars så bjöd den första delen av denna vecka på ett antal helt underbara dagar, med runt -10 grader ute och sol mitt på dagen. Det har varit ett perfekt promenadväder och då har vi givetvis varit ute en hel del. Och detta trots att det på väderprognoserna mest sett ut som ett stor grått moln här över. Men där ser man hur mycket man kan lita på dem. Och så fint det är nu med all denna frost i träd och buskar. Gjorde ett försök att föreviga detta, men jag vet inte om det syns så mycket på bilderna.

Jag stortrivs nu i alla fall, för tänk så skönt det är att inte behöva skura bort massa smutsiga små hundtassar från golvet nästan varje dag. Fast dammsugaren åker ju allt som oftast fram, för de här två hundarna fäller då en hel del med päls nu.

Gårdagen började väl inte riktigt som man kan hoppas att en ledig lördag borde göra. Kl. 05.20 väcks jag av att jag har en hysteriskt stirrande och svansstumps viftande hund stående vid sidan av min säng. Jag vet inte vad ni andra skulle trott om ni vaknade av samma sak, jag trodde i alla fall att Diezel hade ett överhängande behov av att komma ut, och det fort! Upp fort som sjutton ur sängen, efter att några mindre trevliga bilder dykt upp på min näthinna om hur golvet skulle kunna se ut annars. På med kläderna och sedan var det bara att gallopera iväg ut. Det är väl nästan pinsamt att erkänna, men väl ute så började jag inse ganska snabbt, att jag ÅTER IGEN har lyckats bli grundlurad av det lilla husdjuret! För inte sjutton behövde han ut för att göra det jag trodde! Nej, det enda han var intresserad av att göra, var att lukta efter tikar! Jädrans hund säger jag! Den där Diezel är en riktig skådespelare och lurifax kan jag berätta, men mer om det en annan dag. Och när vi väl var ute så var det lika bra att fortsätta. En timme senare var hundarna avrastade och det började kännas som ett bra läge för lite frukost.

Senare under gårdagen trotsade vi även det ganska gråa vädret och åkte ut till havet. Där gick vi sedan en promenad på 1,5 timme. Och det fanns väldigt mycket att syssla med där, Induz hade fullt upp att hålla koll på de så där ca 300 fåglarna av olika slag som simmade i det öppna vattnet en bit utanför stranden. Diezel, som den bevakningshund han är, fick väl vittring på två fågelskådare som smög runt i buskarna och sedan hade han full markering på dem från alla de håll.

Mot slutet av promenaden, försökte han sig väl även på att göra en närmare "kontroll" av de två konstiga "figurerna" som befann sig där i buskarna. Men se, det gick inte alls för sig! Bevakningshunden fick allt snällt nöja sig med att betrakta dem på håll.

Och tänk så kargt och vindpinat det ser ut vid havet på vintern. Men frosten och vinden hade gjort så att det nästan såg ut som konstverk på träden som låg närmast stranden. Hoppas att det syns lite på bilderna här nedanför.

Eftermiddagen blev sedan en lugn historia, och gissa vart de två hundarna tillbringade den? Jo minsann, på sina nya, mjuka och varma filtar!

Diezel

Induz

Hoppas att Ni som tittar in till oss här, får en riktigt trivsam vecka. På återhörande!

Varför har många så svårt att vara en "ledare"?

Ja, jag skrev ju som inledning i denna dagbok att en del av mina egna funderingar kommer dyka upp här, och nu är det dags! Det är bland annat mitt och Induz möte häromdagen med kvinnan och dvärgschnauzern som fått mig att tänka till. Ja, inte bara det mötet, utan det är ganska ofta man träffar på personer som agerar på ungefär samma sätt. Och det jag funderar på nu, är VARFÖR människor har så svårt att ta på sig rollen som ledare? Och detta inför sin hund! Här har vi vuxna människor som helt blir en ”åskådare” till hela situationen och till allt vad deras hundar gör. I stället för att ta kommandot i det läget! Hunden, som i sin tur tar över situationen totalt, lever ju oftast runt desto mera. Men är det så konstigt egentligen?

Jag, som då är fostrad av att ha umgåtts med rottweilerhanar i 21 år snart, har för länge sedan insett vikten av att kliva fram och visa att jag är lugn, trygg och bestämd i alla situationer inför min hund. Det är tex. jag som tar initiativ till att hälsa först om vi möter någon som vill stanna och prata på våra promenader. Det är jag som bestämmer OM och NÄR min hund får gå fram och hälsa och inte tvärt om. Ibland får de inte gå fram och hälsa alls, eftersom jag absolut inte tycker att det är nödvändigt. Det beror precis på hur avslappnad hunden är, då kan dom få hälsa en liten stund, men sedan komma och sätta sig bredvid mig igen, tills vi har pratat klart.

Och detta gäller definitivt också i möten med andra hundar! Jag försöker så gott jag nu kan, visa att vi lugnt och sansat kan möta andra hundar utan att bry oss. Ibland efter att det har hänt en incident med någon lös hund, kan det vara lite svårt att få dem att tycka att det är ok utan att ifrågasätta vad jag säger. Det är då korvbitarna kommer väl till pass! Men jag skulle väl aldrig komma på tanken att göra som många hundägare faktiskt gör; nästan kryper ihop bakom sin lilla papillon, jackrussel terrier eller vad det nu är. Håller längst ut i kopplet och bara står och väntar på vad hunden kommer göra. Istället för att ta tag i situationen själv! Och jag skulle faktiskt tro att de flesta vet precis VAD hunden kommer att göra. För oftast så är det deras hundar som beter sig ganska illa när man passerar dem. Och det är ju inte så konstigt när det är hunden som helt får bestämma och ta kommandot över hela situationen.

Har man den inställningen när man tex. skaffar sig en rottweiler, och framför allt en hanhund, då tror jag att man kommer få en hel del problem. För som ägare till en så pass dominant hund, så fungerar det inte att vara en ”åskådare”, utan här måste man ta fram sina ledaregenskaper och visa det i alla situationer. Man måste vara ”före” sin hund i det mesta och det på ett vänligt men bestämt sätt. För mig är rottweilern en hund som man definitivt inte skall gå i fysisk närkamp med, att hålla på att ta tag i, ge ”tjuvnyp”, försöka lägga ner eller dylika saker. Det resulterar ofta i att man får en hund som är ÄN mer dominant och som även blir osäker i vissa situationer. Och börjar de egenskaperna visa sig mer mot människor, då ligger man lite risigt till!

Nej, här kör vi med lite andra metoder! För man behöver absolut inte vara ”dum” mot sin hund för att ta kommandot! Men man måste vara lugn och bestämd! Vi kan ta ett exempel från i söndags, på hur man kan göra för att få sin hund dit man vill. På en promenad möter vi en man med en hund som lägger sig ner på marken när den får syn på oss. Där ligger hunden och ser allmänt lurig ut och givetvis börjar både Induz och Diezel fundera på vad det där är för ”skurk”. I det läget när jag har min egen hund framför mig, gör jag först ett litet ryck i kopplet, för att påkalla uppmärksamhet, och sedan tar jag fram leksaken eller godiset, om jag nu ser att det håller på att uppstå en situation som kan bli lite ”jobbig”, som i söndags då. Man ”trollar” liksom bort den spända situationen helt enkelt genom avledning, förhoppningsvis redan innan den uppstått. Och behöver man ha mer ”tyngd” i sitt agerande, så har man både en röst och kropp att ta till, det kommer man ganska långt med. Och givetvis, så måste man ha med sig något som är riktigt gott, inte en torr matkula bara. Och även en leksak som vi bara har när vi är ute och går eller tränar och som just därför är extra intressant.

Som ni ser på bilden ovan, så har godispåsen samma effekt på de här två hundarna, som ett saftglas har på getingar. Det blir ett himla "svärmande" runt den på direkten.

I mötet med hund och ägare i söndags, säger jag ”fot” till Induz, tar fram en godis och går förbi den andra hunden utan några problem. Varken Induz eller Diezel tittade åt hunden ens, trots att den fick ett mindre ”frispel” precis när vi passerat och höll på att dra omkull sin ägare. Hade man inte varit "med" där, så hade det troligen slutat med två rottweiler som visat upp sig från en mindre bra sida också. Men tänk så skönt det känns sådana gånger, att kunna visa hur de ”hemska” rottweilerna beter sig mot andra hundar! De säger inte ett knyst! Utan de fick sin godisbit och så var allt frid och fröjd. För godis (korv) ÄR gott!

Och tänk om mannen med den andra hunden också gjort något liknande. Men när hans hund lägger sig ner på marken, så stannar han bakom sin hund. Står där en bra stund innan vi är framme så att vi skall passera dem, och bara väntar på vad hunden kommer göra. Vilket också höll på att resultera i att han nästan la sig raklång på marken efter sin hund. Trots att den inte var stor, såg ut som en bordercollie ungefär.

Detta är då den metoden (avledning) som absolut har fungerat bäst med våra fyra hanhundar måste jag säga. För ingen av dem har varit speciellt svårlurad, trots att de haft ganska så olika mentala egenskaper. Men det gäller givetvis att man är ”med” själv och inte står och drömmer i något hörn, utan man måste både "läsa av" sin hund och vara aktiv i situationen. Alltså reagera och agera, innan hunden! Skulle alla hundägare tänka på detta, så tror jag att vi skulle få se ett helt annat beteende hos många hundar. Här tar man som ägare över situationen på ett väldigt enkelt och effektivt sätt.

Det jag nu har skrivit här är bara utifrån mina egna funderingar och erfarenheter och det finns säkert andra som tycker något helt annat. Men jag blir faktiskt väldigt fundersam över att så många personer verkar ha riktigt svårt för detta att ta initiativet och kommandot från sin hund, det borde väl vara en självklarhet?! Tycker jag då, som skulle skämmas ihjäl om min hund uppförde sig som många gör!
Nog om detta.

Vad har vi annars gjort då?

Snart har mina två lediga dagar gått och vi har passat på att vara ute en hel del. Igår hade vi ett helt underbart väder här, -5 grader och sol. Så givetvis blev det ett antal promenader i det fina vädret. Provade min nya kamera också, och oj vilken skillnad det är ta kort med en liten kompaktkamera mot med systemkameran! Ville ha en liten kamera också eftersom de är ganska smidiga att ha med sig i fickan ibland när man inte vill släpa runt på den stora kameran. Och denna lilla Canon kamera skall ha en högre upplösning än min systemkamera. Men den har ju däremot inte en optik som går att jämföra med systemkamerans, för oj vilken dålig skärpa jag tyckte att det blev. Bilderna här under är i alla fall tagna med den lilla kameran.

Diezel har fullt upp med att hålla koll på alla dofter för tillfället, jag tror att det är ett helt gäng med tikar som löper nämligen. Han analyserar och undersöker varenda fläck, och våra promenader tar en hel evighet ibland känns det som.

Ett av Induz stora intressen är ju att äta och det är just det han roar sig mest med när vi är ute. För snö är gott! Enligt Induz i alla fall. Och eftersom vi har ett antal grannar här som tänker på de stackars fåglarna bland annat, så gjorde Induz ett riktigt fynd häromdagen. Det låg nämligen en hel limpa i skogen! Induz trodde inte sina ögon såg det ut som. Men eftersom han hade den elaka människan till matte med sig, så satte hon naturligtvis stopp för smörgåsätandet. Men han har inte gett upp, utan försöker så tyst och obemärkt han kan, smyga bort åt det hållet där limpan låg, på varenda promenad!


Idag ska vi passa på att ta det lugnt och ladda upp inför kommande arbetsdagar igen. Och tack Nina för tipset med bilderna, det fungerade bra! Måste bara avsluta med några bilder på min "gamla" Induz som far fram i snön med en aldrig sinande energi! Och dessa bilder är tagna med systemkameran.

Här rullar dagarna på!

Här i Vendelsömalm rullar dagarna på som vanligt nu efter alla helger och det är faktiskt ganska skönt tycker jag. Hundarna och jag är ute på många och långa promenader som vanligt och extra kul är det ju nu när det är snö. Kallt har vi, det känns nästan lite väl kallt ibland. Och det beror nog på att vi här nere i mellan Sverige inte är så härdade när det gäller kyla nu för tiden. För det är nog mest jag som ”viker ned” mig på promenaderna och vill gå hem medan det känns att jag har några ben kvar. Hundarna skulle gladeligen gå mycket längre!

Och att snö är gott att äta vet ni väl?
Men kallt!

Jag har varit ute vid Tyresta också, dock utan hundarna. Där brukar de ju för det mesta annars vara med. Men den här gången skulle jag träffa min kompis Mia som jag inte sett på ett tag. Och eftersom hon har sina hästar där, så började vi dagen i stallet. Hade med mig kameran för att försöka ta några kort på de tre ”vilddjuren” åt Mia och denna gång gick det inte direkt bättre än förra gången. Förstår inte att det skall vara så svårt. Jag vågade mig till och med in i hagen hos de tre lösa hästarna. Och den enda kroppsdelen som höll på att ryka med, var en hand som en av dem tänkte äta upp. Ja, kanske inte äta upp då, men i alla fall smaka på! Och här kommer några bilder på de ”lugna” och timida ”springarna”.

Efter att vi hade varit ute i kylan en bra stund, så var det inte helt fel att komma in på kaféet och drick lite varmt te. Tack för en trevlig pratstund Mia! Och jag lovar att jag skall följa med ut med hästarna någon dag, när det är liiiiite varmare ute. Denna gång passade det alldeles utmärkt att skylla på att det var så kallt nämligen!

Kall var jag när jag kom hem också och gjorde faktiskt något som jag aldrig brukar göra eller ens tycker om! Jag tog en whisky! Men enbart för att få upp lite värme i kroppen! För jag är definitivt inte en whiskyvän kan man väl lugnt säga. Men det gjorde nytta! Blev även väl genomsökt av de två svarta och bruna ”figurerna” som bor här, de är inte vana vid att jag kommer hem och luktar häst tydligen.

Vi har varit "hem" en sväng till Strängnäs också. Det är ju mitt "hemma" fortfarande, fast jag nu inte bott där på 20 år. Men man vet aldrig, ett, tu, tre, så bor jag nog där igen! Det finns många nya fina hus som ser riktigt lockande ut med utsikten över Mälaren samt staden. Och Mälaren ja, där passade vi på att ta oss en promenad på isen. Kul tyckte hundarna som sprang som två tokar. Tänk att det är så lockande att springa när man kommer på en så stor öppen yta. Innan vi for hem igen, passade vi även på att ta en fika vid Visholmen och det är ju alltid mysigt där.

Här kommer några bilder från "my home town". Dels på kyrkan som väl är Strängnäs mest beskådade byggnad och sedan på Ulfhälls Herrgård, där jag och mina systrar lekte en hel del vid när vi var små.

Nu ser jag fram emot två lediga dagar här hemma, där vi bara ska ta det lugnt.