Varför har många så svårt att vara en "ledare"?

Ja, jag skrev ju som inledning i denna dagbok att en del av mina egna funderingar kommer dyka upp här, och nu är det dags! Det är bland annat mitt och Induz möte häromdagen med kvinnan och dvärgschnauzern som fått mig att tänka till. Ja, inte bara det mötet, utan det är ganska ofta man träffar på personer som agerar på ungefär samma sätt. Och det jag funderar på nu, är VARFÖR människor har så svårt att ta på sig rollen som ledare? Och detta inför sin hund! Här har vi vuxna människor som helt blir en ”åskådare” till hela situationen och till allt vad deras hundar gör. I stället för att ta kommandot i det läget! Hunden, som i sin tur tar över situationen totalt, lever ju oftast runt desto mera. Men är det så konstigt egentligen?

Jag, som då är fostrad av att ha umgåtts med rottweilerhanar i 21 år snart, har för länge sedan insett vikten av att kliva fram och visa att jag är lugn, trygg och bestämd i alla situationer inför min hund. Det är tex. jag som tar initiativ till att hälsa först om vi möter någon som vill stanna och prata på våra promenader. Det är jag som bestämmer OM och NÄR min hund får gå fram och hälsa och inte tvärt om. Ibland får de inte gå fram och hälsa alls, eftersom jag absolut inte tycker att det är nödvändigt. Det beror precis på hur avslappnad hunden är, då kan dom få hälsa en liten stund, men sedan komma och sätta sig bredvid mig igen, tills vi har pratat klart.

Och detta gäller definitivt också i möten med andra hundar! Jag försöker så gott jag nu kan, visa att vi lugnt och sansat kan möta andra hundar utan att bry oss. Ibland efter att det har hänt en incident med någon lös hund, kan det vara lite svårt att få dem att tycka att det är ok utan att ifrågasätta vad jag säger. Det är då korvbitarna kommer väl till pass! Men jag skulle väl aldrig komma på tanken att göra som många hundägare faktiskt gör; nästan kryper ihop bakom sin lilla papillon, jackrussel terrier eller vad det nu är. Håller längst ut i kopplet och bara står och väntar på vad hunden kommer göra. Istället för att ta tag i situationen själv! Och jag skulle faktiskt tro att de flesta vet precis VAD hunden kommer att göra. För oftast så är det deras hundar som beter sig ganska illa när man passerar dem. Och det är ju inte så konstigt när det är hunden som helt får bestämma och ta kommandot över hela situationen.

Har man den inställningen när man tex. skaffar sig en rottweiler, och framför allt en hanhund, då tror jag att man kommer få en hel del problem. För som ägare till en så pass dominant hund, så fungerar det inte att vara en ”åskådare”, utan här måste man ta fram sina ledaregenskaper och visa det i alla situationer. Man måste vara ”före” sin hund i det mesta och det på ett vänligt men bestämt sätt. För mig är rottweilern en hund som man definitivt inte skall gå i fysisk närkamp med, att hålla på att ta tag i, ge ”tjuvnyp”, försöka lägga ner eller dylika saker. Det resulterar ofta i att man får en hund som är ÄN mer dominant och som även blir osäker i vissa situationer. Och börjar de egenskaperna visa sig mer mot människor, då ligger man lite risigt till!

Nej, här kör vi med lite andra metoder! För man behöver absolut inte vara ”dum” mot sin hund för att ta kommandot! Men man måste vara lugn och bestämd! Vi kan ta ett exempel från i söndags, på hur man kan göra för att få sin hund dit man vill. På en promenad möter vi en man med en hund som lägger sig ner på marken när den får syn på oss. Där ligger hunden och ser allmänt lurig ut och givetvis börjar både Induz och Diezel fundera på vad det där är för ”skurk”. I det läget när jag har min egen hund framför mig, gör jag först ett litet ryck i kopplet, för att påkalla uppmärksamhet, och sedan tar jag fram leksaken eller godiset, om jag nu ser att det håller på att uppstå en situation som kan bli lite ”jobbig”, som i söndags då. Man ”trollar” liksom bort den spända situationen helt enkelt genom avledning, förhoppningsvis redan innan den uppstått. Och behöver man ha mer ”tyngd” i sitt agerande, så har man både en röst och kropp att ta till, det kommer man ganska långt med. Och givetvis, så måste man ha med sig något som är riktigt gott, inte en torr matkula bara. Och även en leksak som vi bara har när vi är ute och går eller tränar och som just därför är extra intressant.

Som ni ser på bilden ovan, så har godispåsen samma effekt på de här två hundarna, som ett saftglas har på getingar. Det blir ett himla "svärmande" runt den på direkten.

I mötet med hund och ägare i söndags, säger jag ”fot” till Induz, tar fram en godis och går förbi den andra hunden utan några problem. Varken Induz eller Diezel tittade åt hunden ens, trots att den fick ett mindre ”frispel” precis när vi passerat och höll på att dra omkull sin ägare. Hade man inte varit "med" där, så hade det troligen slutat med två rottweiler som visat upp sig från en mindre bra sida också. Men tänk så skönt det känns sådana gånger, att kunna visa hur de ”hemska” rottweilerna beter sig mot andra hundar! De säger inte ett knyst! Utan de fick sin godisbit och så var allt frid och fröjd. För godis (korv) ÄR gott!

Och tänk om mannen med den andra hunden också gjort något liknande. Men när hans hund lägger sig ner på marken, så stannar han bakom sin hund. Står där en bra stund innan vi är framme så att vi skall passera dem, och bara väntar på vad hunden kommer göra. Vilket också höll på att resultera i att han nästan la sig raklång på marken efter sin hund. Trots att den inte var stor, såg ut som en bordercollie ungefär.

Detta är då den metoden (avledning) som absolut har fungerat bäst med våra fyra hanhundar måste jag säga. För ingen av dem har varit speciellt svårlurad, trots att de haft ganska så olika mentala egenskaper. Men det gäller givetvis att man är ”med” själv och inte står och drömmer i något hörn, utan man måste både "läsa av" sin hund och vara aktiv i situationen. Alltså reagera och agera, innan hunden! Skulle alla hundägare tänka på detta, så tror jag att vi skulle få se ett helt annat beteende hos många hundar. Här tar man som ägare över situationen på ett väldigt enkelt och effektivt sätt.

Det jag nu har skrivit här är bara utifrån mina egna funderingar och erfarenheter och det finns säkert andra som tycker något helt annat. Men jag blir faktiskt väldigt fundersam över att så många personer verkar ha riktigt svårt för detta att ta initiativet och kommandot från sin hund, det borde väl vara en självklarhet?! Tycker jag då, som skulle skämmas ihjäl om min hund uppförde sig som många gör!
Nog om detta.

Vad har vi annars gjort då?

Snart har mina två lediga dagar gått och vi har passat på att vara ute en hel del. Igår hade vi ett helt underbart väder här, -5 grader och sol. Så givetvis blev det ett antal promenader i det fina vädret. Provade min nya kamera också, och oj vilken skillnad det är ta kort med en liten kompaktkamera mot med systemkameran! Ville ha en liten kamera också eftersom de är ganska smidiga att ha med sig i fickan ibland när man inte vill släpa runt på den stora kameran. Och denna lilla Canon kamera skall ha en högre upplösning än min systemkamera. Men den har ju däremot inte en optik som går att jämföra med systemkamerans, för oj vilken dålig skärpa jag tyckte att det blev. Bilderna här under är i alla fall tagna med den lilla kameran.

Diezel har fullt upp med att hålla koll på alla dofter för tillfället, jag tror att det är ett helt gäng med tikar som löper nämligen. Han analyserar och undersöker varenda fläck, och våra promenader tar en hel evighet ibland känns det som.

Ett av Induz stora intressen är ju att äta och det är just det han roar sig mest med när vi är ute. För snö är gott! Enligt Induz i alla fall. Och eftersom vi har ett antal grannar här som tänker på de stackars fåglarna bland annat, så gjorde Induz ett riktigt fynd häromdagen. Det låg nämligen en hel limpa i skogen! Induz trodde inte sina ögon såg det ut som. Men eftersom han hade den elaka människan till matte med sig, så satte hon naturligtvis stopp för smörgåsätandet. Men han har inte gett upp, utan försöker så tyst och obemärkt han kan, smyga bort åt det hållet där limpan låg, på varenda promenad!


Idag ska vi passa på att ta det lugnt och ladda upp inför kommande arbetsdagar igen. Och tack Nina för tipset med bilderna, det fungerade bra! Måste bara avsluta med några bilder på min "gamla" Induz som far fram i snön med en aldrig sinande energi! Och dessa bilder är tagna med systemkameran.