Dagarna går

Ja, jag vet inte vart jag skall börja, men denna vecka har minst sagt varit omtumlande. Och just nu är det nog jag som mår sämst har jag en känsla ut av. Tänk SÅ besviken man kan bli på människor ibland, men man ska väl aldrig upphöra att förvånas. Just nu känns det för jäkligt i alla fall! Och mitt i allt detta, så drog väl Robban iväg till Spanien och Málaga för att titta på maskiner! Vet inte om jag tror riktigt på det där. Och min kamera åkte också med, så det var väl tur att jag hunnit fota en del innan. Tycker annars att det känns som om det är jag som skulle behöva ha ledigt några dagar.

Induz har inte någon ehrlichia, det har vi i alla fall fått reda på. Och jag är tydligen den som är allra mest orolig över att han inte är helt som vanligt, övriga runt omkring, ser nästan ingen skillnad på honom alls. Påstår de i alla fall! Vet inte om det är för att lugna ner mig, nu när det även händer andra jobbiga saker runt mig. Men jag får väl hålla med om att han är precis som vanligt vissa dagar, och verkar må helt ok. Men sedan så är han trött och proverna visade ju på att allt inte är helt bra. Lite stel i benen är han och haltar lite ibland med det ena frambenet, gör han också. Funderar på om jag ska köpa Artrox eller något annat glukosamin preparat och prova att ge honom. Är det någon som har några tips, så är ni välkomna att dela med er. Artrox gav jag till Icaroz, men nu kanske det finns andra saker som är bättre. För det kan nog vara så, att han börjar få lite ont i sina gamla ben och är lite extra låg på grund av det. Under några dagar var det full koll på hunden i alla fall. Ja, jag kanske kollade lite väl mycket, eftersom jag såg precis ALLT som denna hund gjorde. Nu har jag väl lugnat mig lite. Men vi väntar ju fortfarande på de övriga provsvaren som inte har kommit ännu.

I söndags var vi ute vid havet en stund, men det blev himla kallt i nordanvindarna som ven runt öronen. Hade alldeles för tunna kläder på mig för att det skulle vara skönt att promenera där denna dag. Fick passa på att värma mig lite på de gosiga hundarna mellan varven.

Men annars har vi haft en ganska skön vecka vädermässigt. Har passat på att vara ute så mycket det gått. Och som ni ser, så är nog Induz ganska pigg. Här är han ute och rullar i det mjuka gräset. Med sig hade han två små hundar, som var ganska så ”döda” efter att Induz hade ”fångat” dem några gånger. Och man är väl inte direkt förvånad, för säg vad som håller för en rottweilers ”milda” behandling!

I går var min syster här, medan det var dags för nästa hund i ”familjen” att vara hos veterinären. Nu var det Daisy som skulle opereras och det blev en dag i väntans tecken, igen. Jag gick och väntade på att få reda på provsvar och Magdalena väntade på att få höra så att allt hade gått bra med Daisy under operationen. Under tiden, tog vi med oss Induz och Diezel och for ut en sväng till havet. Induz hade som vanligt siktet inställt på att försöka äta allt han hittade, så fort som möjligt, innan någon kunde hindra honom! Men, men, lite plaskande i vattnet blev det väl också.

Vi passerade också en skylt där det stod något om att hundar inte får vistas lösa eller förorena på denna plats, men det måste Induz ha missat totalt! Han är ju som han är den hunden och när nöden tränger på, så går det väl alldeles utmärkt att "slå en drill" i vattnet, utan att lyfta på benet ens! Och det var just det han gjorde! Tur att han drack vatten innan, säger jag.

Men, jag säger bara men! Vi hade ju lyckan att ha med oss rottweiler nr 2 också, som inte fått göra något roligt alls på två veckor nu efter sin operation. Pust, säger jag bara! Och ni förstå kanske hur det såg ut när ni ser dessa bilder. Det började med detta;

Blä, blä, blä, ingen kan fånga den här hunden!!! Lovar att ingen ens orkade försöka efter en stund!

Och sedan fortsatte det!

Och eftersom det var Magdalena som var ”vårdnadshavare” åt Diezel denna dag, så fick hon allt fånga vilddjuret och släpa med honom till bilen sedan. Ja, jag hoppas väl att ryggen inte packade ihop helt på dig Magdis, fast det nästan såg så ut när Diezel skulle in i bilen :-) Visst är han väl liten och nätt den hunden?

Vet inte om jag behöver skriva att det resten av dagen blev VÄLDIGT lugnt här hemma. Diezel sov som en stock i sin säng och jag fick nästan släpa ut honom när det var dags för sista promenader för dagen.

I morse när jag kom ut med hundarna, så var det riktigt kallt ute! Det var till och med dags att skrapa rutorna på bilen igen. Vi prasslade väl runt där i löven på vår promenad och eftersom jag inte har någon kamera så kunde jag inte ta en bild på dem och lägga in här. Under resten av dagen har det däremot varit riktigt härligt ute.

Nej, nu ska jag sätta mig ner och försöka andas lite. Det känns nämligen som en riktigt god idé. I morgon ska jag till Tyresta och fika med en kompis, så jag hoppas att det vackra vädret håller i sig.

Ha det!

Lite oroligt är det allt

Ibland blir det sååå himla jobbigt, som nu. Och för mig är det nästan som lite terapi att skriva, det känns nämligen lättare än att prata, så därför skriver jag väl här i min kära dagbok. Här går allt i snigelfart för tillfället, det blir kanske så när dessa situationer dyker upp. Man är beredd, men ändå inte! Och just det, är jag nog väldigt duktig på som det verkar. Det var likadant när jag var 20 år och min mamma dog. Jag var fullt medveten om att hon var svårt sjuk i cancer och skulle försvinna ifrån oss alldeles för tidigt. Men när det väl hände, så var jag över huvudtaget inte beredd. Det kändes som att någon bara drog undan benen för mig. Jag vet mycket väl att varken vi människor eller våra hundar har ett evigt liv, men likt förbaskat, så känns det jätte, jätte jobbigt.

Induz mår inte bra, så är det. Och vi firade ju hans 11:e födelsedag för bara några veckor sedan, så visst är jag medveten om att han är gammal, men jag hade hoppats på att få ha honom kvar ett tag till. Han har ju fram tills i söndagskväll egentligen, varit en väldigt pigg och alert gammal rottweiler. I lördags när jag kom hem från mitt jobb och tog ut Induz, så skuttade han runt halva promenaden med sin leksak i munnen. Kastade den på marken framför mig, så att jag skulle försöka ta den och sedan skuttade han stolt vidare, eftersom han lyckades ta den först! Gick just då och tänkte att det är så kul att han har denna livsglädje och livlighet kvar, trots att han är gammal. Likaså på söndagsmorgonen, när vi skulle gå runt villaområdena här i Vendelsömalm, det var Induz som ville gå runt alltihop. Men sedan på bara några timmar under söndagen, förändrades allt.

Vi var till ”vår” veterinär i tisdags för att han skulle kolla Induz lite mer efter söndagsnattens besök inne vid djursjukhuset. Jag var väl inte helt övertygad om att det bara var magknip han hade. Nu togs även ett antal blodprover. Induz tycker ju inte om att bli stucken, men nu var han jätte duktig. Provresultaten visade att allt inte står rätt till med Induz, men hur pass allvarligt det är, vet jag inte riktigt ännu. Nya prover togs i alla fall i torsdags och då skickades de även till SVA för en djupare analys, och där är vi nu. Svaret kommer någon gång under nästa vecka och sedan vet vi förhoppningsvis vad det handlar om.

Men en stund efter att jag kommit hem, så ringer veterinären, som då satt och tittade lite närmare på Induz blod. Han hade sett en förändring i Induz vita blodkroppar, som kan vara ett tecken på ehrlichia, en fästingburen sjukdom. Så nu skickades även ett prov på det. Men jag vet inte vad jag ska tro.

I onsdags efter jobbet, tog jag med mig Induz ut för att få lite ”egen tid” med bara honom, det känns ganska viktigt för tillfället. Vi for ut till havet och gick en liten promenad. Tog några kort på honom, och jag måste säga att jag inte riktigt kan ta in det här, att han kan vara riktigt allvarligt sjuk, när jag ser hans blick. Tycker att en hund som inte alls mår bra, har en betydligt tröttare blick än vad Induz har.

Vi fick även sällskap av ett gäng med ”fula figurer” (gäss) som var på väg upp på bryggan, bäst att hålla koll på dem.

En tur ut i det nu ganska kalla havet blev det också.

Men visst märker jag att Induz är ”låg” och helt plötsligt inte orkar så mycket längre, blir flåsig ganska fort. Men han äter med god aptit, han knallar på och nosar, krafsar och sprätter när vi är ute, han blir överlycklig och viftar på svansen när man kommer hem och han morrar åt en del ”hemska” hanhundar som vi möter på våra promenader. Ja, en och en annan katt ligger också lite ”risigt” till. Men sedan sover han mycket också.

Diezel mår däremot alldeles utmärkt! Hans sår efter operationen syns nästan inte alls längre. Och eftersom stygnen ska försvinna av sig själva, så behöver vi inte ens ta bort dem. Han håller igång om kvällarna som aldrig förr och verkar må hur bra som helst. Induz låg också på golvet i onsdagskväll och tuggade på tigern, morrade och levde runt, en stund i alla fall, men här tog orken slut för båda två som ni ser.

Men det är i alla fall väldigt skönt att vi nu kan gå längre promenader med Diezel igen, det gör ju så att han får lite annat att syssla med. Och vi har faktiskt haft riktigt varmt några dagar nu.

Själv har jag inte heller varit helt ok på sista tiden, vilket resulterade i att jag igår blev mer eller mindre misshandlad hos tandläkaren. Men, men, det går väl över hoppas jag.

Önskar er alla en fortsatt trevlig helg!

Både bra och dåligt

Här har vi haft några riktigt lugna dagar, det har varit bäst så med en nyopererad hund. Diezel sov sig igenom hela torsdagen och var ganska ”lullig” hela dagen.

Men en viss förbättring såg jag allt när jag kom hem på kvällen efter att ha skjutsat Magdalena och Daisy till Huddinge. Då stod det minsann två överlyckliga rottisar i hallen och mötte mig. Och tänk SÅ bra det kändes!

På fredagen, var Diezel ännu lite piggare och så även hans mage, som verkade ha hämtat sig bra efter onsdagens ”äventyr”. Han började också få helt andra åsikter än mig, när det gällde att ha tratten på sig, att snällt ta sin medicin, att inte få gå på några längre promenader, samt att inte äta precis hela tiden. För nu började han bli konstant hungring! Så från att ha fått maten mer eller mindre ”i” sin säng tidigare, så kom han nu ångande ut i köket så fort man rörde vid hans matskål.

Lördagen likaså, och nu började även den nyopererade hunden tycka att det hände alldeles för lite här hemma. Han slaktade igelkotten...

...drog fram nästan så gott som alla leksaker han kunde hitta, han försökte tugga i sig de människor som trodde att de satt säkra i soffan...

...och när inte det gick, så slog han läger under vardagsrumsbordet och bet hysteriskt i den hemska gummigrisen, som nästan låter som en riktig gris.

Funderade nästan på att ”råka” ge honom tre Tradolan tabletter istället för två när det var dags för medicin igen, allt för att få lite lugn här hemma. Men givetvis så gjorde jag inte det! Det känns jätte bra att han är pigg igen och operationssåret är verkligen jätte fint än så länge. Veterinären har gjort ett riktigt bra jobb. Ja, även sköterskorna som var med vid operationen. De hann till och med skrapa bort den tandsten som fanns på tänderna, så nu är Diezel fin i munnen också.

På eftermiddagen började det att regna och det kändes ju mindre bra. Hade i alla fall fram tills dess lyckats hålla såret helt torrt och därför inte behövt röra det med någonting. Vi smög lite sakta bort till skogen för att Diezel skulle få uträtta sina behov, vilket han gjorde ganska fort, han gillar ju inte heller regn! Sedan tog vi oss sakta hemåt igen, och vi hade faktiskt lyckats med att få såret varken blött eller smutsigt. Skönt!

SÅ har vi Induz då, som nog åter igen tycker att det är ett himla ”daltande” med Diezel för tillfället. Så för att väga upp detta lite, så började han väl med att få ett sår på tassen i fredags. Det är den himla tån som vi fick operera bort hans klo på för några år sedan, den är ett litet ”problem” om vi säger så. Tyvärr blev det väl så efter att Mr Rottweiler gav sig på att ”sköta” om den nyopererade tån själv, redan tredje dagen efter operationen. Han hade upp vartenda stygn som satt där, vilket gjorde att det inte gick att sy om den efter så många dagar. Detta resulterade i att tån fick läka ihop av sig själv, vilket den även gjorde, men det blev en ganska tunn hud längst fram på den.

Och just där, lyckas Induz skrapa upp tån, titt som tätt, som nu då! För nu har han åter ett sår där, som han även har hunnit slicka en del på innan jag fick se det, så givetvis är det lite svullet på tån. Nu blev det till att tvätta och ha koll några dagar framåt, samt tratt på nästa hund också.

Igår morse tyckte Induz att det var dags att gå på en längre promenad, så här släpades man iväg på en promenad runt villaområdena i närheten. Det var jätte mysigt att gå där och nosa på alla spännande dofter tyckte Induz. Många hundar har nog passerat där sedan vi var där senast.

Hem och gå ut med nästa hund, som ännu inte får gå så långt efter alla föreskrifter vi fått av veterinären. Nu gick vi väl en lite längre bit, men sakta, så att han fick nosa lite mer än vad han gjort de senaste dagarna. Men nog tycker Diezel att jag är en riktigt jobbig hundägare för tillfället, som inte förstår att han faktiskt vill gå mycket längre än vad han får göra. Men ok då, med lite löften om en god frukost, så gick han väl motvilligt med hemåt igen.

Och ni skulle se honom när man ska sätta på honom denna tratt efter att han sluppit den ett tag. Det känns ungefär som att hålla på med en trasdocka, ingen styrsel någonstans. Och oj så tunga de kan göra sina små huvuden.

Igår var Diezel anmäld till utställningen i Eskilstuna och det var meningen att han skulle ställas ut i veteranklass för första gången, men så blev det ju inte. Vi hade siktat på att förhoppningsvis ha honom så pass bra när det gällde benet, så att vi kunde ställa ut honom denna dag, men nu blev det inte så. Likaså har jag anmält honom till rasspecialen nästa helg, men det blir inget av med det heller. Och det kanske är lika bra det, nu har vi drygt en månad på oss att försöka få honom dels ok efter operationen och sedan i något bättre trim än vad han är nu. Vi funderar på att ta oss en tur norr över sista helgen i oktober och ställa ut honom i Kramfors, men vi får se.

Och tänk så fort det kan ändra sig med våra hundar, i natt fick jag åka in med Induz till Bagarmossen. Allt var som vanligt när vi var ute på promenaden i går kväll vid kvart i tio. Visserligen så hoppade han väl inte runt direkt, men gick där och nosade som vanligt. Efter en timme, när jag går och lägger mig, så tycker jag att Induz andas så konstig. Lite flämtande liksom. Upp och kollar honom, och får se en hund som verkar totalt avtrubbad från omgivningen, jag fick ingen riktig kontakt med honom. Får honom att ställa sig upp, men han bara står och vinglar och är väldigt ostadig. Den första tanken som slår mig, är att nu har det hänt något riktigt allvarligt med honom, så nu är det nog "kört" ordenligt. Pulsen gick väl upp i 200 slag på mig och den enda tanken jag hade, var att få in honom till Bagarmossens djursjukhus så fort som möjligt. Ringer dit och får prata med veterinären som tror att det kan vara magen som gör ont på honom, att han har riktiga magknip eller något. Detta eftersom allt har dykt upp så fort och det kan tydligen visa sig så här. Efter att ha provat tempen, (39,5), åker jag i alla fall in med honom, då är klockan strax före 24.00.

Inne vid djursjukhuset, så kommer veterinären ut och kollar honom på gården. Ja, jag hade fått ut honom ur bilen och gått lite med honom fram och tillbaka, och lite bättre verkade han kanske. Hon kände och tittade på honom och vi beslöt att jag skulle ta med honom hem igen, ge honom Pro-Kolin och Andapsin och se vad som händer tills idag. Om det var knip han hade, så skulle han vara så gott som bra inom några timmar igen. Lite piggare blev Induz redan när vi vid kvart över ett i natt kom hem igen och helt plötsligt hade den blinda pudeln en meter ifrån oss i mörkret utanför våran dörr. Och visst är det väl ansvarsfulla hundägare som gör så! Matten gick en bra bit därifrån med hanhunden i ett flexikoppel, men brydde sig inte ett dugg. Hon SÅG att jag kom gånde med Induz, men struntar i det, ända tills hunden så gott som står på oss. Usch, så irriterad jag blir!

Nu på morgonen så är väl inte Induz helt som vanligt kan jag säga, men ändå verkar han något piggare. Vi har varit ute och promenerat lite och han är inte lika ostadig som igår, hans blick är också piggare, men inte helt som vanligt. Nu har jag ringt till vår vanliga veterinär och fått en tid tills i morgonbitti, ska ha koll på Induz under dagen och se vad som händer. Blir han värre så åker jag in med honom igen.

Men visst verkar det väl hopplöst det här känner jag just nu. Jag håller verkligen på att bryta ihop på allvar! Stod och tittade på ett akvarium igår och fick en lysande idé, fiskar är nog mina framtida husdjur!

Vi får se när jag hinner och orkar skriva något här igen.
På återseende!

En nyopererad hund

Inte ett dugg förvånad, slog jag upp ögonen igår morse och insåg att regnet fullkomligt öste ned ute. En bra start på dagen! Ut med Induz först för att sedan kunna ge honom hans mat, medan Diezel och jag gick på en lång promenad. Den stackaren fick ju inte äta något inför operationen. Efter frukosten så gällde det att planera ihop allt här, behövde åka och handla insåg jag och pep iväg för att fixa det först. När jag kommer ut ur affären så verkligen vräkte regnet ned, det gick liksom små vågor på parkeringen till och med. Hade inte många meter till bilen, men vad tror ni händer när jag ska lyfta över kassen från kundvagn till bil? Just det, hela botten släppte och allt for ut på marken, turen höll i sig som det kändes! Kommer hem totalt genom blöt och inser att det inte är så långt kvar innan jag ska lämna Diezel på djurkliniken. Byter om till lite torra kläder och så ut med Diezel på en promenad innan vi ska åka.

Iväg till djurkliniken och efter att den stackars sköterskan hade fått skriva en halv roman med massa OBS! och frågor mm, så kom veterinären och lyssnade på Diezels hjärta. Allt lät ok, så det var bara att köra på, nu fanns ingen återvändo om man säger så. De gick iväg med min lilla prins och orden att de skulle höra av sig så fort han var klar, för att berätta hur allt hade gått. Jag fick vackert lämna kliniken ensam och ganska övergiven, som det kändes.

Hem till Induz igen, och vi var ju tvungna att hitta på något på eftermiddagen när solen helt plötsligt bestämde sig för att komma fram. Så ut till Tyrestaskogen for vi och tog en riktig höstpromenad och det fanns mycket att nosa på.

Vi var definitivt inte ensamma i skogen, det dök upp folk bakom vart och vartannat träd kändes det som, på jakt efter bland annat detta. Hoppas bara att de vet vad de plockar, hörde just att ett antal personer blivit förgiftade av svamp de senaste veckorna här.

Och nog börjar naturen byta till höstens färger nu.

Induz hade som vanligt med sig sin pip-figur och störde nog lugnet en hel del där i skogen har jag en känsla ut av. Det är ett himla oväsen när de båda är med.

Här sitter han, mattes ”stora” prins.

När vi var på väg till bilen igen, så ringde den snälla sköterskan från Haninge Djurklinik och berättade att allt hade gått bra med Diezel och att han då låg på uppvakningen. Äntligen kunde man andas ut! Hämta honom skulle vi inte få göra förrän på kvällen vid halv åtta, de ville se att han vaknade som han skulle mm.

Induz och jag for iväg till djuraffären för att köpa en ny filt till Diezel, kom ju på att det hade varit ganska smart att tvätta dem vi har hemma, så de varit rena innan den nyopererade hunden skulle ligga på dem. Nu blev det en ny i stället. Förstår att ni kanske undrar vad vi har gjort med Diezel och det är så här, att han har fått problem med sin prostata. Den var både inflammerad och förstorad och i det läget har man väl två olika alternativ idag. Antigen sätta in dessa ”hormon”-chip som vi gör på Induz, eller också operativt kastrera hunden. Vi valde det senare, efter en del velande hit och dit. Och nu är det gjort! Han ska ju i alla fall inte användas mer i aveln och vi är så stolta och glada över de valpar han har efter sig. Ja, en del barnbarn finns ju också, som hans gener kommer leva vidare genom.

Det vi fick hem från djurkliniken igår kväll, var en liten ynklig krabat, som definitivt inte var vaken ännu. Oj, oj, oj säger jag…

Det var tur att vi var två som hämtade honom, för det gick nästan inte att hålla ”styrfart” på honom fram till bilen. Magen var inte heller bra, utan han var tvungen att stanna varannan meter ungefär. Däremot kunde han inte kissa! Men det kanske har sina förklarliga orsaker. Här hemma hade jag förberett genom att till och med desinficera hans hundsäng så att allt skulle vara så rent som möjligt, och där rasade han ihop som en liten hög när vi kom hem.

Med i alla fall åtta timmars mellanrum, så ska jag nu peta i honom lite Tradolan som smärtlindring. Och ni som vet vad det är, vet att man blir ganska suddig i huvudet av detta preparat. Likaså Diezel! Så med både det och narkos kvar i kroppen, är han inte en så speciellt pigg uppenbarelse idag heller. Ganska eländig ser han ut. Inatt var det i alla fall dags att ge sig ut i mörkret och kissa lite, men annars så sover han som en liten stock. Mat har han fått och det smakar riktigt bra.

Induz är lite konfunderad över situationen. Igår när Diezel kom hem, så delade vi på dem, för att Diezel skulle få vara i fred där i sin lite suddiga värld. Men givetvis så hann Induz provligga den ”nyskurade” sängen.

Och i natt så har de också sovit på olika ställen, Induz och jag har ”campat” i hall och sovrum, medan Diezel och husse har varit i kök och vardagsrum. Allt gick väl bra, tills Diezel mitt i natten, helt plötsligt tog sig ut ur vardagsrummet och kom farande med den tratt han måste ha på sig, in i dörrposter, garderober och min säng! Jag trodde ju att hunden var mer eller mindre medvetslös fortfarande och for rakt upp där inne i sängen. Induz tittade bara lite yrvaket på Diezel och sedan somnade han om.

Nu ligger de i sovrummet båda två och snarkar nästan bredvid varandra och där får de väl vara då. Man har ju hört talas om att hundar kan börja slåss mm. när den ena inte riktigt är som den ska vara efter typ en narkos, men här har det gått lugnt tillväga.

Själv skulle jag ha suttit på ett möte nu under förmiddagen, men ibland blir man bönhörd tror jag. Just som jag hoppat ur duschen här på morgonen, så ringer telefonen. En sekreterare meddelade att vi var tvungna att ställa in mötet idag, eftersom min chef måste iväg i ett brådskande ärende. SÅ bra, tänkte jag, det gör absolut ingenting! DÅ kan jag vara hemma här och pyssla med de små hundarna hela dagen istället, eftersom jag egentligen är helt ledig idag. Och jag lovar att jag var glad över att slippa ge mig ut i detta ösregn och blåst som då rådde ute. Nu ser det väl lite ljusare ut, så jag har just varit ute en sväng med Diezel på vinglande ben igen.

SÅ har vi det här för tillfället, det finns hopp om livet, och jag hoppas väl att Diezel snart vaknar till ordentligt igen. Men som ni vet, så kan det ta några dagar efter en narkos. Skall även hålla koll på detta sår, så att de inte blir någon infektion i det. Just nu ser det i alla fall väldigt fint ut. Och jag hoppas att det fortsätter så.

Avslutar med en bild på blombuketten jag fick häromdagen, den lyser verkligen upp här i höstmörkret!

Ha det så bra alla!

Lite jobbigt känns det allt

Som jag anade, så blev det inga större problem att fylla mina tre lediga dagar. På lördagen tog jag det bara lugnt och det var ganska skönt ska ni veta. Men är man hundägare, så är man, det finns alltid något att hitta på, som att träna med Diezel. På kvällen vid 21.30 tiden var Induz och jag ute på dagens sista promenad. Det var riktigt härligt måste jag säga, varmt och inte ett ljud hördes ute. Inte så vanligt när man bor här.

Induz har inte visat någon hälta alls de senaste dagarna och det känns jätte bra. Har nu vågat gå lite längre turer med honom och det verkar som att det fungerar. Idag har vi varit i skogen en sväng.

I söndags gjorde jag ett försök att fota min kompis Ninas hundar, tre bullmastiffer och sedan Induz dotter Reva. Här är några av resultaten, börjar med Reva som nu är 9 år, men det syns minsann inte. Hon är då precis lika pigg som Induz var i den åldern.

Sedan har vi bullmastiffdam nr 1 och min namne, Lotta.

Här har vi Svea som denna dag var lite svår att motivera till att vara fotomodell. Men här syns det i alla fall vilket fint huvud hon har.

Och så till sist, grabben i flocken, bjässen Indy. Och hanhundsmänniska som jag är, så är jag väl lite ”svag” för denna hunds huvud. Han är så fin!

Jag fick nästan lite ”Bill-känningar” när jag promenerade med Indy, och inser hur stor min Bill egentligen måste ha varit. Ja, det vet jag ju att han var och ni förstår kanske att det kändes som att jag blev ägare till en liten rottweilertik när Induz flyttade in här. Det skiljer hela 8 cm i mankhöjd på dem!

Så till denna veckas bravader. Jobbar gör man en hel del mer än förra veckan. Har varit på rehab besök med Diezel också nu på eftermiddagen och tränat lite. Och nu är Diezel ordentligt badad och skubbad efter sitt pass i water treadmillen. En åtgärd som veterinären ville att vi skulle göra, eftersom Diezel ska opereras i morgon. Jag är jätte tacksam över hjälpen Therese, nu slipper jag ”lyfta” i honom i badkaret här hemma. Tack så jätte mycket!!!

Men vilken huvudvärk jag har nu, för tänk SÅ velig man kan vara! Ska man verkligen utsätta hunden för en operation? Det kan ju hända något när man söver dem. Fick just frågan här; - När blev du SÅ jäkla ”blödig”? Du borde väl vara ”härdad” vid det här laget! Det kan man ju tro! Och jag vet faktiskt inte när ”vekheten” började smyga sig på mig, men det har den tydligen gjort. Annat var det förr, vet den gången vi fick göra en akutoperation på Induz vid Södertälje BK. Han hade rivit upp ett jack i sin ena baktass och som tur var så hände detta på en utställning, så att en veterinär fanns där. - Det där måste sys sa han, och började packa upp sprutor mm. Kan du vara med och hjälpa till frågade han sedan? Visst sa jag, inga problem. Men jag vet att jag tyckte att det var liiite jobbigt när han började skära i min hund, men sedan gick det bra. Veterinären höll däremot på att få rycka in för att ta hand om den kille som råkade titta in där vi satt, han blev helt vit i ansiktet och höll på att tuppa av!

Nu är det väl inte en jätte stor operation som skall göras på Diezel, men just det här med att söva hundar tycker jag är lite läskigt, speciellt när de börjar bli äldre. Så nervös är jag, men hoppas att allt går bra nu, fast jag just för tillfället sitter här och överväger att ringa och avboka allt i morgonbitti. Men nu är han förberedd i alla fall och som vanligt jätte trött efter sitt träningspass.

Nu känns det annars som om det är höst ordentligt här, det regnar ute och blåser som bara den. Kände doften av det nyklippta gräset när jag kom hem förut och tänk vad det doftar gott så här på hösten! Fuktigt är det ute på mornarna och man ser till och med alla spindelnät som finns precis över allt.

Nej, nu har jag väl en känsla ut av att jag måste samla ihop mig och tänka lite logiskt. Så nästa gång jag skriver här, hoppas jag att jag kan skriva att operationen har gått bra och att Diezel är pigg och glad igen. Håll tummarna!

På återseende!