Ett år till har passerat

Oj oj oj, säger jag bara! Ännu 1 år i mitt liv har passerat och tänk så mycket som hinner hända under den tiden. Förra året när jag fyllde år, satt jag här med både Induz och Diezel vid min sida. Två äldre hundar som i en ganska lugn takt knallade fram och som jag visste nästan till 100% vart jag hade. Tänkte inte ens tanken på att jag om 1 år skulle sitta här med en ny rottweiler, ett barnbarn till Induz, och att varken han eller Diezel skulle finnas kvar längre. Det gör riktigt ont när jag tänker på dem och jag kan säga att jag saknar dem båda två något enormt vissa dagar. Det har varit ett tufft år detta må jag säga!

Då var jag också så gott som helt säker på att min nästa hund INTE skulle bli en rottweiler. Men så blev det alltså inte, för nu sitter jag här med en riktig illbatting igen, som har en hel del ”drag under galoscherna” om vi säger så. Både på gott och ont, för ibland blir det lite jobbigt, speciellt när man ska ta sig igenom dessa perioder med könsmognad och psykisk mognad mm. Men för det mesta så är det ju jätte kul! Just nu så finns det inte så speciellt många saker som kan te sig farliga för unga herr rottweiler igen, det varierar från vecka till vecka det där och just nu är modet på topp! Jag tycker mig ha sett det hela tiden, men igår var det till och med så att husse sa; att dådkraft, det verkar det ju finnas en del av där! Det var när Nemuz hoppade upp i min nya och väldigt ”lättrullande” kontorsstol som jag fick i födelsedagspresent. Det bekom honom inte ett dugg att stolen rullade iväg och höll på att hamna inne i en garderob, den skulle bara få sig en ordentlig genomgång av den nyfikna rottweilern som hängde/satt i den. Han är för rolig denna hund!

Under veckan som gått har vi hunnit med att träna en del också. En dag skulle jag sitta i ett möte under eftermiddagen, så jag började inte jobba förrän klockan var 12. Givetvis gäller det att utnyttja tiden på bästa sätt, så Nemuz och jag hann med att både träna lydnad och ta en längre promenad ute vid Tyresta innan jag åkte till jobbet. Denna dag bjöds vi också på en riktigt fin soluppgång där ute i skogen.

När vi kom hem, gick Nemuz raka vägen in till sin säng och somnade och då känns det helt ok att lämna honom ensam några timmar. För när man sedan kommer hem igen, brukar det komma en liten rottweiler utvinglandes i hallen och se ganska så nyvaken ut. Därefter blir det full fart igen!

Under en av våra promenader i veckan, lyckades vi träffa på stackars Emma också. Hoppas att du kanske tittar in här ibland, för jag ber så väldigt mycket om ursäkt för min lågt flygande rottweiler! Jag har hört att det finns kurser hos brukshundsklubben för dylika saker, men där kom vi ju inte med. Först skulle vi få vara med, men sedan när de frågade vad jag hade för hund, så var de på kursen redan ett så "sammansvetsat gäng", så att de inte ville ha in en ny hund. Ja, jag hoppas verkligen INTE att det berodde på att jag hade en rottweiler, trots att tanken nästan slog mig när jag fick detta svar av dem. För nu sa inte jag att jag hade en viss erfarenhet av att träna med rottisar sedan tidigare. Denna klubb gick i alla fall miste om en ny medlem, men det spelar nog ingen roll. Det var en parantes. För det jag skulle skriva, är att denna hund har ju tagit detta med att hälsa på människor, till en helt annan nivå än vad jag tidigare varit van vid, eftersom han i sin glädje, gör vad han kan för golva alla! Jag kommer att nappa på det erbjudande jag fick av Emma, att följa med till SSBK där hon och Grim håller till och träna Nemuz på att hälsa på människor (eller snarare kanske tvärt om, att INTE hälsa på människor). Men jag tror att jag väntar ett tag, i alla fall tills min kära lilla hund börjar närma sig en landning på marken igen. För jag hoppas ju, att han kommer lugna ned sig lite med tiden.

Snö har vi så det räcker och blir över och jag hade ju önskat mig ett fint väder igår på min födelsedag. Tänk så härligt att kunna gå på en lång promenad i solen. På morgonen när jag slog upp ögonen, hade vi i alla fall -6 grader här och det var jätte vackert ute med all frost. Dock gömde sig solen lååångt bakom de tjocka molnen.

Men det gjorde inte så mycket, för här fick man trevligt besök och en god lunch med efterföljande fika. Nemuz gjorde vad han kunde för att visa sig från sin allra bästa sida, eller vad man nu ska säga. Kommer man som gäst hit, bli man ordentligt ”omhändertagen” i alla fall, med blåmärken både här och där är jag rädd för. Men stort TACK för en trevlig dag och för de fina presenterna, sitter här som en kung vid datorn nu!

På kvällen blev det en riktigt god middag. Ute snöade det för fullt igen och blåste som bara den. Det var ganska skönt att hålla sig inne med massor av tända ljus. Idag på morgonen, hade snöandet förbytts till regn och det var med livet som insats man gav sig ut på dagens första promenad. Tack och lov för dubbarna på skorna säger jag ännu en gång! De fick verkligen visa vad de gick för när man halkade fram över is, slask, snö och rinnande vatten. Usch säger jag!

Denna dag var tänkt att bli en riktigt lugn dag, men SÅ blev det inte riktigt! Har just kommit hem från Åkersberga, där vi varit och fikat ihop med vår vän Susann från Umeå, som är där på en kurs. Vi träffas inte allt för ofta och det var verkligen kul att se dig Susann och prata hundar (givetvis :-). Vi gjorde även ett försök att ta en bild på den lilla vilden som blir 11 månader i morgon. Men att stå stilla nu, är inte helt enkelt! Men med lite fantasi så kan ni kanske se hur han ser ut.

Vill nu avsluta detta inlägg med att åter igen TACKA så jätte mycket för gratulationer, presenter, en riktigt trevlig födelsedag och helg! Nu tror jag att jag skall göra precis som Nemuz!

I morgon ska Nemuz och jag träffa Maarit och hans bror Kansas och det ska bli jätte kul. Har inte sett dem sedan i augusti när vi var på utställning. Nu ska vi försöka oss på att träna lite med våra små hundar och det kommer bli spännande att se hur det går. Ha en bra vecka  nu! 

En härlig dag!

Det kommer inte bli en dum ovana detta, att skriva i dagboken varenda dag, tro inte det! För trots att jag skrev igår, så blir det ett litet inlägg idag också, medan jag sitter här och väntar på att kycklinggrytan och riset som puttrar på spisen ska bli klart.

Idag har vi varit ute vid havet och gått på en riktigt härlig promenad! Solen sken från en klarblå himmel och värmde sååå himla gott!

Och färgerna vid havet var helt underbart fina, vitt och sedan alla tänkbara toner av blått i vattnet.

Husse och Nemuz som givetvis måste ta en närmare titt på allt.

Min karriär som fågelskådare är nog dock över redan innan den startat, i alla fall så länge jag har min lilla ”assistent” med fyra tassar med mig. Titta så fina svanar det står på isen, tänker jag, dem ska jag fotografera!

Men svanarna tog det säkra före det osäkra, när de hörde ”oljudet” på stranden.

Och här satt det bara en något snopen hund kvar!

Ja, en RIKTIGT härlig dag och helg har det varit. Nu börjar det snart bli dags att äta den förhoppningsvis goda kycklinggrytan. Men kan den bli annat, när jag även får en ”hjälpande tass” då det gäller att röra i grytorna :-)

I morgon är det måndag och full fart igen! Ha en bra vecka, ni som tittar in här!

På återseende!

Yeehaaa, han KAN skälla!!!

Japp, så är det! I tisdags visade Nemuz minsann att han har röstresurser så det heter duga! Det, ihop med en matte som har lite halvtaskiga nerver, höll på att se till så att Mazdan blev ALLDELES för närgången mot en buss som befann sig precis framför oss. Vi var inte många millimeter från bakdelen på bussen, när jag väl lyckades få fötterna rätt på bromsen igen så att det blev stopp :-/ För jädrans så rädd jag blev!

Det som utlöste det hela, var en väldigt mystisk pippigul ”låda”, med ett svart huvud på, som sakta kom åkande bakom oss när vi bromsar in för att stanna vid ett rödljus. Nemuz som då upptäcker den ”fula figuren”, blir säkert både fundersam och lite rädd, när han inser att det är han som kommer få ”ta smällen” först, han sitter ju liksom instäng i sin bur längst bak i bilen. Dags att larma matte, som vanligtvis i alla fall försöker vara den lugna och sansade flockledaren en ung rottweilerhane behöver när han är i den här åldern. Ja, för nu är vi ”där” igen, vi har haft ett fasligt bestyr på våra promenader under veckan med att undersöka konstiga ”snöhögar” som dyker upp från en dag till en annan…

… och de kollas noga!

Sedan har vi dessa soptunnespöken som dykt upp igen och som lurar bakom vartenda hörn, färdiga att slänga sig över den lilla rottweilern, eller varför inte de mörka ”monsterskuggorna” från alla saker som syns väldigt tydligt i den vita snön. Och så nu denna ”vettvilling” till brevbärare, som med sin moped lyckats vingla ut på vägen och hamna precis bakom våran bil!!!

Efter att jag fått ordning på fötter och pedaler igen, så gjorde jag vad jag kunde för att komma därifrån så fort som möjligt, men i den sladdiga och moddiga snön var det inte så lätt. Den stackars brevbäraren fick nog en hel del slask över sig är jag rädd för, innan vi lyckats ta oss runt nästa krök före honom, så att Nemuz kunde börja andas lite igen. Pust, säger jag!

I onsdags när jag tittade ut genom fönstret vid mitt jobb, såg jag snöflingor sakta dala ned genom luften igen. Hade vi inte fått nog med snö nu?! Ju närmare hemmet jag sedan kom, desto mer snöade det. Vet inte vad jag ska tro, eftersom jag just satt och läste i en av dagstidningarna, att bara ett par veckor bort lurar våren! Skulle inte tro det, om jag tittar ut genom fönstret här, vi får nog ingen vår förrän till midsommar är jag rädd. För under natten till torsdagen kom det väl ytterligare 1 dm snö.

I veckan kom ett mail från Nemuz uppfödare också, som bara ville påminna om att det snart är dags att boka tid för röntgen av höfter och armbågar. Vart sjutton har tiden tagit vägen?! Nu hade Marie i och för sig varit jätte snäll och redan gjort det hos Lars Audell för dem som vill hänga med dit. Vi kommer dock att röntga Nemuz dagen efter de övriga vid Haninge Djurklinik, där vi röntgat de andra hundarna.

Igår morse blev jag ännu mer övertygad om att vi kommer få vänta på våren ett tag när jag tittade på termometern, -18 grader! Burr, det var inte skönt att ge sig ut på dagens första promenad. Dock var det ganska vacker med den tjocka frosten på alla träd. Men efter några timmar på jobbet, hade det i alla fall blivit lite varmare ute, så jag tog med mig Nemuz ut till den snöiga Tyresta skogen och gick en längre promenad när jag kom hem. Det var riktigt skönt att bara gå där i tystnaden och se solen gå ned, låta alla tankar flyga bort med vinden och försvinna bland träden, det var ju fredag och dags att koppla bort jobbet några dagar igen.

Idag har vi varit ute i Danderyd och tagit en promenad vid Ekeby. Där finns ett stort stall, en himla massa hästar och stora maskiner. Det bara kryllade av saker som var spännande! Hästar är ju Nemuz lite van att se vid Tyresta, men nu lät han som en liten bålgeting när han fick syn på dem, dessa hade ju ”kläder” på sig och DÅ blev det konstigt! Tänk att de reflekterar över ALLT! Men efter att ha blängt en extra gång på dem så kunde vi gå vidare. Förstår ju att det är hel del som rör sig i detta huvud och att det inte är så stor mening med att kräva en massa saker av Nemuz just nu. Men jag provade att leka lite lydnad med honom där bland allt som hästarna lämnat efter sig och det gick väl så där. Först lite ”fot”…

…en inkallning…

…och sedan hålla apporten i så där 3 sekunder!

Men därefter blev det för mycket störningar och det kändes lika bra att sluta för denna gång. Det är ju meningen att detta ska vara kul och vi kommer få köra hemma ett tag till där det inte är så mycket som rör sig, det förstår jag.

Nu när vi kom hem, var det en liten hund som snabbt försvann raka vägen in till hundsängen och somnade. Själv ska jag sätta mig och läsa min bok (Paganinikontraktet av Lars Kepler) som jag knappast kunde slita mig ifrån i morse, vill ju veta hur det går! I morgon ska vi få ett finare väder än idag har det sagt och jag hoppas att det stämmer, för då blir det nog en härlig promenad ute vid havet! Nu önskar jag er som tittar in här, en fortsatt trevlig helg!

En något kylig helg!

Lördagen bjöd på ett ännu kallare uppvaknande än vad fredagen gjort, här hade termometern gått ned till -17 grader. Nemuz och jag travade ut på en väldigt lugn promenad, som inte blev allt för lång, det var lite kallt om nosen på oss båda. På förmiddagen bestämde sig väl sedan den omtalade ”snökanonen” för att försvinna från Vendelsö och snöandet upphörde. Solen tittade fram och det skottades snö i varenda vrå. Tror att vi fått mellan 2 och 3 dm sedan i torsdags, så NU har vi vinter ordentligt!

Trots kylan, så packade jag in Nemuz i bilen och åkte till Huddinge, vi skulle träffa Magdalena och Daisy för att ta en promenad ute på ”deras” ängar. I det fina solskenet glömde jag nästan bort att det kunde vara lite trassligt i trafiken även denna dag, vilket det skulle visa sig vara också. Resan startade med att stå och vänta en hel evighet vid första rödlyset vi måste passera, det hade tydligen fått hicka av kylan. Till slut kom en polispatrull och fick ordning på alla virriga trafikanter som körde från alla håll samtidigt. Sedan kunde vi fortsätta på de ”något” hala vägarna mot Huddinge.

Vårat besök startade med att Nemuz kastade upp sin tass över ryggen på Daisy, som då förbyttes till en liten fräsande häftapparat! Så där gör man minsann inte på en äldre dam och det fick Nemuz allt veta!!! Sedan vet jag inte om han tog åt sig så där jätte mycket, men något lugnare blev han, ett tag. Vi strosade i alla fall iväg i solskenet och det var riktigt varm och skönt. Fint var det också med all frost.

Stannade för att ta några kort på den lilla ”snöslungan” som flög fram i snön efter sin boll.

Nemuz, fick under tiden sitta fastbunden vid ett träd (bra träning) och jag var väl beredd på att det kanske skulle bli ett herrans liv när han såg Daisy springa runt på ängen.

Men nej, inte ett ljud sa han! Han satt eller stod bara lugnt där och tittade och det känns jätte bra! Jag blir alldeles varm i hjärtat över hur duktig han är. Det är så mycket som liksom bara flyter på med denna hund, men sedan finns det ju andra saker som vi måste jobba vidare på (hälsa på människor, utan att slå omkull dem tex. :-) Och allt detta gick bra, ända tills vi nästan var vid bilen igen, för då fick Magdalena se vad jag menar med att han nästan slår omkull människor. För ett, tu, tre, så gör Nemuz ett hopp rakt upp i luften och lyckas sätta alla sina fyra små rottweilertassar i magen på Magdalena, samtidigt! Ja, jag säger ju det, han är både snabb och smidig denna lilla rackarunge, känns nästan som om man har Karate Kid vid sin sida i vissa lägen :-) Som tur var, så lyckades han inte ha omkull någon denna gång, men det gör ju ont! Jag ber så väldigt mycket om ursäkt Magdalena! Och tack så jätte mycket för den trevliga promenaden i solen, det var jätte härligt!

Med mig hem hade jag sedan en något trött liten rottweiler. Han la sig och sov i ett antal timmar.

Igår vaknade vi till -20 grader och det kändes RIKTIGT kallt när vi kom ut (beror väl på vad man jämför med kanske, tänker på dem som hade -40 grader i norra Sverige), men Nemuz fick till och med ont i sina små tassar när han gick ute i den lösa snön. Sedan kom han på att det var skönast att gå på den plogade gångvägen och höll sig där. Annars var det riktigt vackert ute, de frostiga träden lyste vita mot den svart/blå natthimlen.

Det kändes dock som en bra dag att hålla till inne. Var i väg och handlade lite mat till kommande vecka och sedan var vi ute på ett antal promenader Nemuz och jag, men annars var vi inne i värmen. Och det går alldeles utmärkt att träna lydnad inomhus också en sådan här dag, så det gjorde vi! Det blev positionsträning, förflyttningar på stället, hålla apportbocken, sitta kvar, ligga kvar, vinka med höger och vänster tass, samt kunna sitta fint när man kollar tänderna. Allt gick jätte bra, jag blir nästan förvånad över hur lätt han ”greppar” vad det är man menar att han skall göra, IBLAND är det bäst att tillägga. För vissa dagar är det bara en massa strul och nästan inget fungerar. Efter det, så gick Nemuz in och la sig i sin säng och man kan nästan tro att han blev lite trött efter lydnadspasset :-)

Efter att jag kört slut på den stackars hunden, han har det inte lätt nu när matte bara har en hund att träna med, så kunde jag själv sätta mig ned och ta det lugnt. Läste min bok som jag fick i julklapp och den börjar bli ganska spännande, så jag kunde knappast sluta. Lagade en god middag, körde en tvättmaskin, gick ut på ytterligare några promenader med Nemuz när temperaturen på eftermiddagen bara var -10 grader och vi kunde gå lite längre. JA, det blev en riktigt lugn söndag. Men nu är det måndagsmorgon och om några timmar är det dags att åka till jobbet igen. Denna vecka blir det fullt upp som det känns, så nu hinner jag nog inte skriva i dagboken förrän till helgen. Men ha nu en bra vecka, ni som kanske tittar in till oss här!

På återseende!

KALLT & KAOS!!!

Egentligen är det väl ganska så normala temperaturer ute nu för att vara i februari. Men eftersom denna vinter hittills inte ens kunnat kallas för vinter här, så känns det nästan som om kroppen fick en chock nu när kyla och snö dök upp. För det gjorde det med besked och himmel så jag fryser!!! Gårdagen skulle kunna bli en hemsk dag på ostkusten, det skulle bjudas på ”Is kyla” och ”Snökanoner”, (vart kommer alla nya uttryck ifrån egentligen?). Förr har jag för mig att man kallade det för just kyla och snöfall, vilket hör vintern till. Men nu låter allt så mycket mer dramatiskt på något vis.

Dagen började i alla fall med ett helt ok väder, dock var det -14 grader ute. Minna luftrör ”hackade” en del och tyckte att det var lite VÄL kallt att vara ute och promenera i 40 minuter med Nemuz, innan jag skulle åka till jobbet. Men en klarblå himmel bjöds vi på.

Men tittade man sedan ut mot Östersjön och kusten till, så såg det allt ut som om något lurade där ute, de omtalade snökanonerna kanske?!

Vädret såg fortfarande helt ok ut när jag kom in till Sjöstan. Gick en bit utmed Hammarbykanalen på väg till jobbet, som det faktiskt låg lite is på, det måste vara första gången denna vinter.  

Men efter någon timme, var det slut på det fina vädret. DÅ kom snön! Inte så farligt inne i Sjöstan som det skulle visa sig vara här hemma hos oss, som då bor någon mil söder ut. För när det var dags för mig att åka hemåt vid halv två tiden, DÅ snöade det ordentligt här nere. Trafiken på Nynäsvägen gick i högst 70 km/h och råkade man nudda gaspedalen, så började bilen genast att ställa sig på tvären. En bilförare som kom bakom mig, som tur var, fick sladd på sin bil och snurrade runt ordentligt. Sedan började denna förare köra mot trafiken! Personen i bilen blev väl chockad och kunde inte tänka klart. Som tur var, så hörde jag inte att det hände något, men det kunde ha gått riktigt illa. För halt var det!

Hem kom jag i alla fall och kunde ta ut den något vilda hunden i snön. Gav upp tanken på att åka ut till Tyresta, utan gick en längre promenad med honom här hemma. Och det var nyttigt för illbattingen, vi gick förbi ett antal människor som stod och smög i en busskur, vi passerade pulkabacken som kryllade av skrikande och stojande barn och vi lyckades träffa på vår stackars granne. För ett av de få ”problem” jag har med Nemuz, är att han älskar ALLA människor som råkar hamna i hans väg! Egentligen borde det ju vara ett angenämt bekymmer, om det inte vore för att han i sin glädje mer eller mindre slår omkull dem! Frågan är ju hur mycket man vågar utsätta sina grannar för, speciellt de som inte ens har en egen hund. Denna granne har Nemuz hälsat på sedan han var en liten bebis och jag vet att han är lite van vid hundar. Så med ett varningens ord släpper jag fram min lilla ”lugna” hund och det var väl tur att grannen satt på huk emot en vägg, annars vet i sjutton hur det hade gått. Men nu fick de i alla fall hälsa på varandra och till slut insåg även Nemuz att han nog vann på att vara lite lugn. Så det hela slutade i alla fall positivt och jag får väl hoppas att han lugnar ned sig något med åldern.

Blev riktigt glad i morse på Nemuz och min första promenad, det hade inte snöat så speciellt mycket under natten. Skönt kände jag, snöandet har nog upphört! Kände mig då inte heller så speciellt orolig över att kunna ta mig in till mitt jobb. Men den glädjen varade inte så länge, efter en stund när jag tittade ut genom fönstret såg det ut så här.

Det snöade inte måttligt ute! Det fullkomligt vräkte ned snö och kaoset var ett faktum! På nästa promenad med Nemuz, ringer Robban och frågar om jag hört att det har varit en stor trafikolycka på Nynäsvägen, just där jag ska åka. Det hade jag givetvis inte gjort, men bestämmer mig då för att åka den andra vägen in mot stan, via Trollbäcken och Tyresö. Börjar inse att det nog kommer ta en stund för mig att ta mig in till jobbet, så jag snabbar på hem med Nemuz. Utrustad med en tjock jacka, vantar och en snöborste i högsta hugg, ger jag mig iväg ut till bilen. Efter en stunds borstande, börjar jag även se bilen under all snö som kommit. Men eftersom det är så pass kallt, - 13 grader, snön är väldigt lätt, så tar man det bara lugnt borde det inte bli några problem att köra. Trodde jag ja!!!

Hinner inte speciellt långt innan jag ser första bilen i diket. En bit bakom ligger nästa. Jaha ja, här gäller det att åka sakta tänker jag. Problemet var att det nästan inte gick att se vart vägkanterna var, så det blev en himla balansgång för att bara hålla sig kvar på vägen. Helt plötsligt blir det stopp framför mig och i backspegeln ser jag blåljus komma blinkande. Snöfallet ser ut att vara ännu tätare och efter så där 20 minuter har jag rört mig 15 meter framåt med bilen ungefär. Lyssnar på radion att det är en buss som ställt sig på tvären över vägen längre fram och det förstår jag. Nej tänker jag, och börjar inse mina begränsningar, det här kommer inte att gå, jag kommer inte ta mig fram till jobbet! Ringer till mitt arbete och förklarar läget. Givetvis blir de inte glada, men jag kan ju inte rå för detta. Jag vänder om och försöker komma hem igen. Och här ser ni hur det såg ut på Gudöbroleden då. Hoppas att ni ser att det åker en bil inte allt för många meter framför mig, det gjorde nästan inte jag kan jag säga.

Det tar ett tag att komma hem också, men till slut kan jag kliva innanför dörren. Pust säger jag bara, så skönt det känns. Efter några timmar blir det i alla fall uppehåll i snöandet och Nemuz och jag ger oss ut i skogsparken en sväng, och det finns VÄLDIGT mycket att nosa på där.

Vi hinner faktiskt gå en liten promenad innan det börjar snöa lite igen och nu snöar det likadant som i morse. Skönt att middagsmaten redan finns hemma, så man slipper ge sig ut i detta väder igen. Nej, dags att dra på sig de tjocka kläderna och gå ut med Nemuz på en promenad i kylan sedan är det dags att göra middag. Tur att det är lördag i morgon så att man kan hålla sig inom hemmets lugna vrå stora delar av dagen, om detta snöande fortsätter. Det blir väl bara några ”hundturer” ut i snön. Trevlig helg på er!!!