Vad pysslar vi med här då?

Helgerna bara flyger iväg och det gäller att hinna med att fylla dem med trevligheter. Jag gör vad jag kan, men hinner definitivt inte med allt jag skulle vilja göra. I lördags bar det av hem till Strängnäs, hade en del att fixa där. Och kommer vi dit, så passar man givetvis på att aktivera lille Nemuz i de skogar man känner så väl. Där vet man också att det troligen inte dyker upp en massa människor bakom vart och vartannat träd, som det gör här.

Tycker ju att Nemuz är en hund som ser och hör det mesta, han är ganska så alert med andra ord, men samtidigt balanserad, så denna dag tänkte vi prova på lite bevakningsövningar med honom. Det gick väl helt ok, han är som sagt med på noterna och tog till och med upp det spår som jag gått från stigen och upp i skogen. Men vi får väl se om det blir någon bevakningshund av honom, det beror på om det dyker upp en kurs som passar oss. Men man kan ju alltid aktivera honom med dessa övningar.

Efter att han varit jätte duktig så fick han sin belöning, en ny gummigroda, som han egentligen ska ha när han simmar. Och vissa problem hade han, med att ta den sladdriga grodan i den kalla snön :-)

Här dök det upp några ”störande moment”.

Gick även en promenad nere vid Mälaren.

Efter ett antal timmar och lite lunch, bar det av hem mot Vendelsömalm igen. Och dagens övningar hade nog varit jobbigare än vad man kan tro, för trots att Nemuz sov hela vägen hem, så blev det en lugn kväll här. Han sov som en liten stock i sin hundsäng och här kunde vi både laga en god middag och äta den i lugn och ro, innan det var full fart igen.

Söndag och ett strålande väder. En sådan dag kan man bara inte låta bli att vara ute, så vi tog bilen och åkte ut till havet. Men där var det kallt, för jädrans vad det blåste. Men det var SÅÅÅ himla skönt att knalla runt där i alla fall.

Nemuz klarade sig inte från sysselsättning denna dag heller, husse ville se om han hade någon ”nos” när det gäller patrullstig också. Så här fick man knåda upp bland stenar och omkullvälta träd, halka omkring på hala rötter och nästan bryta foten av sig, innan jag befann sig på ”rätt” plats för att ge hunden en rättvis chans. Det var visst viktigt det där! Och hunden, när han väl insåg att det var hans egen matte som låg där bakom en gran i skogen och frös, blev så lättad och glad, att han inte visste riktigt vad han skulle göra. Ja, ett blåmärke rikare blev jag i alla fall. Förstår inte varför rottisar ska vara så brutala när de visar sin glädje ibland! Här sitter han den lilla "bevakningskandidaten".

Allt för snabbt blev det måndagsmorgon och en hel arbetsvecka ligger framför en, jippi! Men denna måndag kändes ganska bra. Den startade med en riktigt vacker soluppgång, som Nemuz och jag njöt av när vi traskade runt Vendelsömalm på morgonen, bara det gör att i alla fall jag blir på ett bättre humör. Det var ganska kallt ute och frosten gnistrade vit på träd och buskar. Tiden på arbetet gick försvinnande fort och snart var det dags att åka hemåt, med solen i ögonen, vilket man inte är bortskämd med direkt. Åt lite mat och tog sedan med mig Nemuz ut till Tyrestaskogen. Tänk så mycket ljusare det är ute nu helt plötsligt! Kände det medan vi gick där i skogen, det gick fortfarande att fotografera fast klockan var över fyra. Här kommer några bilder på bäcken som jag gick ned till igår.

Och en bild ut över ängar och hagar, med det där nästan rosaskimrande ljuset som blir när det är lite kallt ute.

I morse, var det ännu lite kallare ute insåg jag när jag vinglade ut med Nemuz på första promenaden. Ja, vi är ju ute vid den tiden då de flesta sover fortfarande, jag också som det känns. Men i morse blev jag klarvaken väldigt fort och vid en närmare titt på termometern när vi kom in, så visade den på -11 grader. Blev genast tvungen att sätta mig och dricka en stor kopp med varmt te för att tina upp lite, innan jag kunde fortsätta med morgonbestyren. Dagen har sedan bara rasat iväg och nu är två arbetsdagar redan avklarade denna vecka.

Just nu sitter jag här också och funderar på vad folk säger bakom min rygg egentligen. Ja, inte bara det jag fått höra från olika håll om; VARFÖR köpte jag Nemuz egentligen?!! Hur kunde jag göra det??? Jag förstår inte ens att någon annan orkar lägga sin energi på det överhuvudtaget. Men det var inte så svårt kan jag säga och jag är hittills jätte nöjd med min hund, som jag upplever både är och beter sig som en rottweiler SKA göra. Ja, han ser väl nästan ut som en rottweiler också :-) Kan bara säga till dem som funderar, att bland alla dessa hundar som föds upp idag, är det inte många som tilltalar mig personligen överhuvudtaget. Sedan gör vi olika val, beroende på vad vi tycker och vad vi verkligen vet om. Inte bara TROR oss veta om olika hundar, linjer mm, vilket verkar vara en ganska vanlig trend idag. Man går på rykten som någon fått höra från andra och rättar sig efter det, gör människor det, så ligger de nog lite risigt till. Jag förutsätter ju att alla blivande valpköpare, får den mest rättvisande informationen om det nu tex. finns fel och brister i föräldrarnas kullar, av den uppfödare man valt att vända sig till. Sedan är det ju upp till var och en att göra ett aktivt val. För risker finns det alltid, vad man än väljer! Och vill man leva helt riskfritt när det gäller hundar, så ska man nog inte skaffa någon överhuvudtaget.

Nej, jag trivs VÄLDIGT bra med min hund och det är det som betyder mest för mig och inte vad andra tycker och tänker! Och det är väl en himla tur att jag har honom nu, när det blev så tråkigt med Diezel, för tänk så tomt det blivit här annars. Ja, jag trivs också jätte bra med min uppfödare och ser fram emot att få träffa alla Nemuz syskon med ägare på MH-beskrivningen i maj! Det ska bli jätte kul och spännande!!!

En annan fundering jag har också, är vad andra hundägare häromkring säger om mig egentligen. Troligen inga snälla saker ibland, eftersom jag schasat iväg deras hundar som kommit farandes lösa fram till mina hundar. Gör man det, så är man inte klok nämligen! Det har jag fått höra flera gånger. Och jag ska väl säga att jag inte sparkat deras hundar direkt, (även om jag funderar i de banorna nu, efter det som hände med Diezel) utan bara gått emot hunden och hållit den på avstånd från min egen.

En kvinna som bor här och har en golden hane, måste i alla fall tycka att jag är bland det hemskaste hon kan råka ut för. Tidigare hade hon en väldigt tjock golden tik, som en gång kom springande fram till Induz när vi var ute och tränade lydnad. Ett jätte bra tillfälle att få en lös hund på sig, eller hur? För mig spelar det ingen som helst roll i det läget att hunden är snäll, utan det är själva "grejen" jag blir så irriterad på, att man inte bryr sig om ifall andra ens tycker att det är ok att ens hunden bara kommer fram. Ja, jag gick emot hunden och sa åt den att gå till sin matte, som då blev SÅ himla upprörd över vad jag gjorde mot hennes hund!!! Jag rörde den inte ens!

Men efter det, så ser tanten ut som om hon ser ett spöke så fort jag dyker upp. Likaså idag, när jag och Nemuz kom gående på en stig genom skogsparken. Där står goldenkvinnan med två andra personer med hundar och när hon får syn på mig, så ser jag att hon säger något åt de andra, samtidigt som hon försöker få tag på sin hund. De andra personerna stirrar på mig och man kan väl nästan ana att det är just mig hon sagt något om. Alla tar sina hundar och fortsätter stirra. Det skulle vara kul att höra (eller inte) vad denna kvinna säger egentligen, eftersom alla ser helt skräckslagna ut. En vacker dag kommer jag nog gå fram och fråga henne, för så här är det varje gång hon står tillsammans med någon annan hundägare.

Själv gör jag det som känns bäst och mest rätt för mig, tar fram lite godis till Nemuz, som givetvis är tvungen att spana in de andra hundarna, innan han kan titta på mig och gå vid min vänstra sida när vi passerar. Jag pratar med Nemuz, som med tindrande ögon tittar på mig, som då i vissa hundägares ögon säkert gör HEEELT fel nu, jag som inte bara låter min hund springa fram till allt och alla. För det är väl jag som tänker helt galet här, igen! Som vill ha min hund med MIG när vi är ute och går.

Nu har vi just varit på ett pass i hundsimmet igen och redan vid själva nedgången i bassängen, ser den rara hunden till att samtliga runtomkring blir blöta.

Och sedan simmas det med en faslig fart, det blir nästan vågor efter honom.  

Likheten med en liten säl är inte långt borta :-)

Här apporteras det frisbee.

Ja, efter ett helt hysteriskt simpass, så är man ganska trött nu. Jag är det i alla fall, men INTE Nemuz, som just nu håller på att riva hemmet. Snart är det dags att gå ut med honom på en kvällspromenad och sedan krypa ned under täcket och SOVA! Ska bli himla skönt! Ha det så bra, ni som tittar in här och på återseende!

En "nojjig" hundägare

Den senaste tiden har jag mer och mer börjat inse att jag fått tillbaka en hel del av min Induz genom hans barnbarn. För tänk hur starkt beteenden ärvs ned hos våra hundar egentligen och nu tänker jag inte på de egenskaper vi försöker mäta på MH och korningar, utan mer på hur de är och gör olika saker. Som hur man beter sig när man äter sin mat tex! Här har hundarna varsin stålställning där matskålarna sitter i och dessa står också på ”anti-halk” mattor för att de inte ska åka iväg. När Induz åt sin mat, så var det ett herrans liv där ute i köket, för hans skål stod aldrig kvar där det var tänkt efter att han ätit klart (trots "anti-halk"). Oftast var hela ställningen på väg ut i hallen. Och likadant är det nu! När Nemuz äter, så låter det som om hela köket håller på att rasa samman, för han liksom sin morfar, fullkomligt VRÄKER i sig sin mat! Och det låter!!! När Diezel åt sin mat, hörde man det inte ens, trots att han hade en precis likadan skål.

En sak som jag väl hoppats på att generna inte skulle burit vidare till barnbarnet, dök dock upp häromkvällen. Fasen säger jag bara, men Nemuz höll på att skrämma slag på mig! Och ni får ursäkta mig, men efter allt som hände förra året, så har jag nog fått lite ”nervösa tendenser” när det gäller hundar. Har denna hemska kväll i december kvar i mitt minne allt för väl när Diezel blev dålig, så det är kanske inte så konstigt att man är lite ”nojjig”. Är nu i alla fall ute och går med Nemuz, när jag liksom ser att Nemuz stannar till, tittar mot marken och sedan ser det ut som om någon bara drar undan benen på honom. Han liksom ramlar ihop och blir liggandes alldeles stilla på sidan. HJÄLP känner jag, hunden har fått epilepsi!!! Panik, panik, panik...

Man hör så mycket prat om bland annat detta och det kan nog drabba vilken hund som helst som det känns. Och med det ”flytet” jag har, så är nog ingenting omöjligt! Nemuz reser dock upp sitt huvud igen efter så där 5 sekunder och börjar slicka lite nonchalant på benet, med en fundersam blick på mig då, som nog är allt annat än en lugn och samlad ledare. Upp med dig säger jag med panik i rösten, vilket han lite motvilligt åtlyder, innan vi kan fortsätta hem. Flyger in här hemma och berättar vad som hänt och får väl inte så speciellt mycket gehör för mina teorier, utan får bara ett svar att; - Lägg av, sluta ”nojja” nu! Det var ju uppmuntrande!!!

Nästa morgon är vi ute igen och NU börjar det nästan blir lite konstigt här! För tro det eller ej, men på precis samma plats, händer precis samma sak, IGEN! Men nu hinner jag liksom se att det verkar som om Nemuz står och funderar på vilken sida han ska kasta ned i marken först, höger eller vänster, innan han ”rasar” ihop. – Men VAD gör du säger jag, som väl då börjar ana lite oråd och i samma sekund ser den lilla mörka högen som någon katt har lämnat efter sig, precis under Nemuz! Den genen verkar dock ha missat sitt "mål" än så länge, att man ska försöka gnugga in sig i ”härligheten” så mycket det går, innan någon lyckas få bort en därifrån! Nemuz verkar bara ha kommit så långt i utvecklingen, att han insett att det finns något, någonstans, som säger att hunden ska lägga sig på det som luktar illa. Tack och lov säger jag, som nu på en hundradels sekund släpper EP tankarna. Och som allt för väl har ”morfar” Induz helt hysteriska rullande kvar i minnet. Där hade man i alla fall tre sekunder på sig, när det liksom började gå ”vågor” på hans rygg, innan han redan i luften sedan la sig upp och ned och liksom gled iväg i ruttna svampar och andra mindre trevliga saker som han hittade ute. Och här har vi väl uppföljaren då! Som ännu inte riktigt verkar ha fått in den rätta knycken :-)

Ja, han har även visat andra talanger denna vecka, som har en viss beröringspunkt med morfar Induz. Tänker nu på det ibland ”något” brutala sättet att fara fram på. Häromkvällen när Nemuz och jag var ute, så gick vi förbi en hel liten snögubbsfamilj som några barn hade kämpat med att göra. Att Nemuz är en nyfiken hund, har jag skrivit om tidigare och nu var han givetvis tvungen att undersöka de vita, konstiga sakerna som stod precis där vi skulle passera. Jag förstod dock inte riktigt hur noggrann undersökning han tänkte göra, eftersom jag tog fram kameran jag hade i fickan och skulle ta ett kort när han hälsade på sin första snögubbe någonsin, men här ser ni resultatet.

Just det, en snögubbe jämnad med marken! Inte var det lätt att försöka bygga upp den heller, det var som sagt inte ens någon kramsnö ute! Och inte blev situationen bättre av att han passade på att ”slå en drill” på den minsta snögubben, innan han gick därifrån! Som ni nog förstår, så ligger vi inte på plussidan nu hos de barnen direkt!

För givetvis är det jätte kul med en ny hund, men när de kommer upp i denna ålder, så kan det vara något påfrestande! Det ska pinkas och sprättas i tid och otid, det skall morras åt vissa hanhundar, de som verkar vara mest dominanta och det ska även tittas lite närmare på människor som beter sig ”konstigt”. Ja, som att sitta i mörkret på gångvägen och knyta sina skor tex. och sedan hoppa upp lagom som unga herr rottweiler kommer gående. Det är NU man får gå ut med fickorna fulla av godis och ta till de avledande manövrarna titt som tätt! För man ser att en del människor får rena skälvan, bara Nemuz tittar lite på dem och jag förstår ju varför. Det var inte länge sedan vi fick läsa i tidningen om den modiga killen på Östermalm, som räddat en pojke ur käftarna på en rottweiler. För här är det lätt så att många människor tror att ALLA hundar av samma ras, beter sig likadant, tyvärr. Trots att man nu bara är en nyfiken ung rottweilerhane! Så vi jobbar på med att försöka bevisa motsatsen. Förresten såg jag en liten notis i vår lokaltidning att Rottweiler är den tredje populäraste hundrasen i Haninge kommun enligt någon statistik från jordbruksverket. På första plats kom inte helt förvånande blandraser av alla de slag, sedan schäfer och därefter rottweiler, före både labrador, golden och chihuahua, som jag annars tycker att det vimlar av här.

Igår var det dags för Nemuz att simma igen. Han var verkligen duktig och hoppade mer eller mindre i bassängen helt själv. Ja, han är som en säl i vattnet, ni skulle se honom i dessa svängar, när han liksom sparkar ifrån med tassarna mot bassängkanten för att komma runt så fort som möjligt :-) Lovar att man blir ordentligt genomblöt! Igår fick han simma ganska länge och det märktes mot slutet, han blev faktiskt lite trött. Men så fort han fick syn på leksakerna, blev det full fart på honom igen, han ger sig inte i första taget trots att det tar emot.

Nu är det fredag och två lediga dagar väntar, skönt! Nemuz och jag firade med att ta en längre promenad ute i Tyresta skogen och tänk SÅ tyst det kan vara i en skog! Nu gick vi en runda i den vita trollskogen och det var riktigt härligt.

Får se vad vi hittar på i helgen, lite lydnadsträning blir det med största säkerhet, men jag hoppas att vi hinner med en hel del annat också, som att försöka spara ned bilder från datorn. Har sysslat med den under veckan som varit också och ibland har det känts riktigt jobbigt när jag hittat favoritbilder på Induz och Diezel. Förstår inte varför vissa dagar känns värre än andra, men så är det.

Önskar nu er som tittar in här, En trevlig helg!

Ännu en helg har passerat

Snart är det måndag och dags att ge sig iväg till jobbet, vilket jag inte ser fram emot när jag tittar ut genom fönstret. Snö, snö och åter snö som vräker ned här nu, får hoppas att det plogas för fullt hela natten.

Tänkte börja med att skriva om vår fredag, som för min del startade redan klockan tio i fem på morgonen. Det var då Nemuz insett att hans husse inte tänkte gå upp i vanlig tid, det vill säga kl. 04.30, utan Nemuz var tvungen att ta till plan B, sätta nosen ca 10 cm från mattes ansikte och pipa så där ynkligt. Givetvis blev jag klarvaken på en hundradels sekund, eftersom Nemuz nästa steg i väckningen, är att kasta sina 37 kg upp på matte i sängen och verkligen visa hur glad han blir av att någon ÄNTLIGEN vaknar så att han kan få gå ut!

Det var bara att gnugga ögonen och ge sig iväg. Lyckades väl så där, eftersom jag inte såg riktigt klart förrän vi kom in igen, förstår inte att det skall vara så disigt ute på mornarna ;-) Och halt, det är ett rent äventyr att ta sig runt på dessa promenader, för man vet aldrig hur många piruetter ens stela kropp får genomleva innan man är på säker mark inomhus igen.

Sedan var det bara att köra vidare. Skulle börja jobba lite senare, eftersom vi hade en utvecklingsdag på jobbet och räknade med att hinna med en del saker innan. Efter frukost, mailsvarande mm, tog jag med mig Nemuz ut till Tyresta för en lugn och skön promenad. Trodde jag ja! Vi hade inte gått långt, innan det parallellt med oss på andra sidan vägen, dök upp en tant hängandes i kopplet efter en Norsk Buhund. Efter att den fått syn på Nemuz och mig, så var den inte tyst i mer än högst två sekunder åt gången. HUR i all världen kan man orka med att ens hund skäller så mycket, utan att man får tyst på den?! Det förstår inte jag! Hörde tanten göra några lama försök, men det lyckades inget vidare, så till slut sprang vi nästan till bilen för att komma ifrån oljudet. Ner till ICA för att handla och sedan var det dags för mig att åka till jobbet.

Efter en hektisk dag, var det SÅÅÅ himla skönt att komma hem igen, äta en god middag, gå ut med Nemuz och sedan försöka se en bra film. Vilket jag lyckades med i ca en kvart, sedan måste jag ha somnat i soffan.

Lördagmorgon och energin var på topp! Tog en promenad med Nemuz runt i skogsparken, när jag helt plötsligt ser en hanhund av husky typ komma skuttande rakt emot oss. Inte en människa syntes till. Jäklar tänker jag och gör mig beredd, för här kommer det att sparkas om det kommer en lös hund farandes. Fick ju på ett brutalt sätt se vad som kan hända om hunden blir påhoppad i höstas, så NU tänker jag inte hålla igen! Som tur var och för hundens bästa, så var denna hund av en lite mer osäker typ och vågade inte gå ända fram till oss, utan vände åt ett annat håll när jag började gå emot den. Tack och lov! Det är ju inte kul att behöva sparka en hund menar jag.

In och packa ryggsäcken, eller snarare försöka packa ryggsäcken, gjorde det två gånger som det kändes. Fick nämligen en liten ”hjälpande tass” av Nemuz, som snällt plockade upp sakerna igen och försvann med dem i en faslig fart.

Till slut var både hundsaker och matsäck packade och vi kunde ge oss iväg ut mot havet. Startade med att pinka in "reviret"…

… men sedan var det dags för Nemuz att spåra sin matte ned till stranden. Och här kommer spårhunden, beredd att kasta sig över sin ”slutapport”.

Sedan körde vi lite kontaktövningar, som faktiskt fungerar ganska bra.

Men han kan ju verkligen se motiverad ut den här hunden :-)

Tog en promenad utmed stranden och började längta till sommaren.

Men det var friska vindar som gällde ute på klipporna.

Nemuz, som väl nu kommit på att det är kul att bada, gjorde några försök till vinterbad, vilket snabbt fick stoppas med hjälp av koppel och halsband.

När vi kände oss så där lagom (eller snarare helt) genomblåsta av den kalla vinden, var det dags för lite lunch, varm choklad och smörgåsar med stekta ägg på. Riktigt gott var det!

Träffade även på den här lilla vännen som stod och åt lite i den frostiga skogen.

Efter detta blev det en lugn kväll. På vår kvällspromenad började stora snöflingor singla ned genom luften och några sekunder senare såg det ut som om någon hällde hela hinkar med snö över oss. Nemuz skulle givetvis försöka fånga dem, det var nog första gången i vinter som det snöade så mycket här. Och idag har det fortsatt som sagt.

Söndag = fixardag här hemma. Har bakat matbröd, städat, tvättat, lagat mat, varit ute och gått ett antal gånger med den något uttråkade hunden, som gärna vill att det händer saker hela tiden. Gick på ett nytt ställe med honom i morse och där träffade vi på några konstiga betongpelare som fick höra på ett dovt rottweilermorr, innan den ”farliga” rottweilern gick fram och slickade på dem. Tänk att det alltid dyker upp konstiga saker när det är mörkt ute :-) Visst är de väl för roliga dessa unga rottispojkar?!

Har även börjat med ombyggnationen av hemsidan, vilket kommer ta ett tag. Så är det några länkar mm. som inte stämmer, då vet ni varför, om nu någon tittar på hemsidan. Nu är det dags att äta middag och sedan kanske skotta fram bilen. Så här mycket snö som vi har nu, har det inte varit på hela vintern. Ha det så bra alla och på återseende!

Nemuz

Jaha, nu sitter jag här och skriver igen! Sedan om någon mer än jag läser det, är väl en annan sak. Inser i alla fall att man får en hel del ”strötid” över, nu när man bara har en hund att hålla på med och då sitter jag här bevisligen! För om vi nu räknar bort de 6 veckorna i våras då vi bara hade Diezel ett tag, så är det 22 år sedan vi bara hade en hund senast. Så ni förstår kanske att lille Nemuz inte har det lätt nu när jag bara har en hund att hålla på med, jag gör vad jag kan för att köra slut på honom tydligen :-) Och ibland lyckas jag ganska bra! Så här såg han ut efter ett av våra "lydnadspass" häromdagen :-)

Men så farligt är det väl kanske inte, för jag tror att han trivs ganska bra med att få en himla massa uppmärksamhet och aktivering. För helt plötsligt har jag kommit på att det är ganska kul att lära en ny hund en massa saker igen, speciellt när man har en hund som fullkomligt ”suger upp” allt man gör med honom. Den senaste veckan har vi kört ett litet lydnadspass varje dag och jag tror att det behövs, man märker på Nemuz att han behöver ha mera tankeaktiviteter nu än tidigare. Vi har kört lite kontaktövningar och position, att kunna hålla apportbocken i munnen, utan att göra tandpetare av den eller försvinna med den så fort som möjligt, kunna sitta kvar när matte går iväg, och även kunna sitta rakt bredvid när man säger fot. Och faktiskt så går det ganska bra! Han lär sig fort den lilla rackarungen, om man nu kan förklara för honom vad det är man vill att han ska göra. Vi får se hur det går, vi kanske till och med lyckas så bra att vi irrar iväg ut på någon lydnadstävling framöver, man vet aldrig! Men dit har vi väl en bit kvar!

Simmar vidare gör han också, och vi som befinner oss bredvid bassängen blir precis lika blöta som Nemuz. Förstår inte HUR han simmar mellan varven :-) Men igår simmade Nemuz i den stora bassängen och det fungerar faktiskt bättre än i den lilla, det blir inte så mycket svängande hela tiden. Nu hann det bli en himla fart på honom när han kom på långsidorna och det gick nästan små vågor där i bassängen.

Han kunde till och med koncentrera sig på att ta bollen…

…och hämta frisbeen!

Men han såg ju bra så eländig ut när det var dags att vila en stund. Här hade han även försökt sig på att dyka efter en av leksakerna och det var väl kanske inte meningen :-) Mattes lilla vän!

Ni får ursäkta att bilderna i detta inlägg inte är så speciellt bra, men ljuset inomhus nu, är inte kul att fota i. Om man nu inte använder den hysteriska blixten vill säga och får lysande ögon på alla i stället.

Idag har vi bara tagit det lugnt, det kändes som en bra idé faktiskt. Visserligen körde vi några ”hålla fast apporten” övningar i morse, men sedan inget mer. När jag kom hem så tog jag med mig Nemuz och åkte ut till Tyresta. Vi gick en lite längre promenad i den tysta skogen och det var riktigt skönt! Nu är det bara två arbetsdagar kvar denna vecka, sedan har vi en helg att se fram emot. Håller tummarna för att det blir ett fint väder så att man kan få lite sol på sig, det skulle verkligen behövas.

Ha en fortsatt bra vecka och på återseende!

En lugn dag

Idag känns det klart bättre än vad det gjorde när jag skrev här i torsdags. För jag blev faktiskt riktigt rädd att Nemuz skulle ta till sig obehaget av dessa fyrverkerier som vi råkade hamna ”ivägen” för. Men efter vår promenad idag vid skjutbanorna, så har jag i alla fall sett att rena smällar inte verkar bekomma honom alls, han verkade inte höra dem ens! Det känns jätte BRA! Nu gick vi en liten bit ifrån där de sköt, tänkte att det är bäst att starta där, men det blev som sagt ingen reaktion från Nemuz, så nästa gång får vi gå lite närmare. Men vad som händer när han kommer i kontakt med skrikande, fräsande, blinkande och tjutande fyrverkerier igen, det vet man ju aldrig.

Men jag upplever att denna hund har mycket av det jag tycker om hos en rottweiler (än så länge i alla fall). Han är en ganska så stabil hund, med nyfikenhet och ”drivet” framåt, om ni förstår vad jag menar. När han träffar på något ”konstigt” som han reagerar på (med ålderns rätt) så ska han ändå fram och kolla vad det är, och DET gillar jag! Men givetvis kan man ha otur att det händer saker och blir tokigt i alla fall.

Idag tog vi en sväng ut till havet och gick en promenad i blåsten och snön. Vi såg solen, men den visade sig bara fläckvis.

Och tänk så lugnt och skönt det kan vara att strosa runt där.

Ja, det VAR i alla fall lugnt, fram tills Nemuz helt plötsligt stod som förstelnad där på stranden.

Han hade fått syn på några ”saker” en bit utanför iskanten som både rörde på sig och lät lite spännande också.

Kan väl säga att det fullkomligt kryllade av liknande ”saker” i hela viken där vi gick. Det var SÅ mycket sjöfåglar som höll till där, så att det var nästan svart på vattnet och Nemuz hade fullt upp att hålla koll på dem.

Efter ett tag, när det kändes som om nordanvinden nästan blåste rakt igenom en, så kändes det som ett bra läge att åka hemåt igen. Och det var ganska skönt att komma in i värmen här hemma. Nemuz var nöjd och glad en bra stund efter denna tur och sov faktiskt en lång stund innan det började bli tråkigt igen. För han tycker att det är tråkigt att inte ha en hundkompis att leka med, det märker man. Så därför får som sagt jag rycka in och leka med honom. Och det är så här det ska vara helst hela dagarna enligt Nemuz, matte sitter på golvet hos hunden och har dragkamp med det numera inte så hela repet.

Och som jag skrev på FB, så har jag alla fingrar kvar, men man vet aldrig hur länge som det känns ibland. För han biter både hårt och fort, och har väl inte alltid så stor koll på vart!

I onsdags kom Diezel hem igen. Och tänk så jobbigt det kändes. Hade aldrig kremerat någon hund innan Induz, men i våras när han fick somna in, så kände jag att jag inte klarade av att bara gå ifrån honom där han låg i Bia-bädden på golvet hos veterinären, utan ville ha hem honom igen. Då bestämde vi oss för att den dagen, vilket vi väl trodde skulle dröja längre än vad det nu gjorde, när Diezel skulle få vandra över regnbågsbron, så skulle även han få komma hem igen. Så att vi åter kunde låta dem få ”springa” tillsammans över någon av de platser där de älskade att vara. Man är säkert en riktigt patetisk person i mångas ögon, för det är ju trots allt ”bara” hundar, men så var tanken i alla fall och SÅ kommer det nu också att bli.

Nej, nu är det dags att ge sig ut i blåsten igen med lille Nemuz, som inte har en lätt uppgift här, att fylla tomrummet efter både Induz och Diezel. Men han gör vad han kan må jag säga och lyckas så bra mellan varven, att det nästan känns som om vi har två hundar här trots allt :-) Som en liten säkerhetsåtgärd, kommer ”dubbarna” (tack och lov för dem) att åka på skorna innan vi ger oss ut i halkan, för himmel så halt det är!

Nu önskar jag Er som tittar in här, en fortsatt trevlig helg!