Den senaste tiden har jag mer och mer börjat inse att jag fått tillbaka en hel del av min Induz genom hans barnbarn. För tänk hur starkt beteenden ärvs ned hos våra hundar egentligen och nu tänker jag inte på de egenskaper vi försöker mäta på MH och korningar, utan mer på hur de är och gör olika saker. Som hur man beter sig när man äter sin mat tex! Här har hundarna varsin stålställning där matskålarna sitter i och dessa står också på ”anti-halk” mattor för att de inte ska åka iväg. När Induz åt sin mat, så var det ett herrans liv där ute i köket, för hans skål stod aldrig kvar där det var tänkt efter att han ätit klart (trots "anti-halk"). Oftast var hela ställningen på väg ut i hallen. Och likadant är det nu! När Nemuz äter, så låter det som om hela köket håller på att rasa samman, för han liksom sin morfar, fullkomligt VRÄKER i sig sin mat! Och det låter!!! När Diezel åt sin mat, hörde man det inte ens, trots att han hade en precis likadan skål.
En sak som jag väl hoppats på att generna inte skulle burit vidare till barnbarnet, dök dock upp häromkvällen. Fasen säger jag bara, men Nemuz höll på att skrämma slag på mig! Och ni får ursäkta mig, men efter allt som hände förra året, så har jag nog fått lite ”nervösa tendenser” när det gäller hundar. Har denna hemska kväll i december kvar i mitt minne allt för väl när Diezel blev dålig, så det är kanske inte så konstigt att man är lite ”nojjig”. Är nu i alla fall ute och går med Nemuz, när jag liksom ser att Nemuz stannar till, tittar mot marken och sedan ser det ut som om någon bara drar undan benen på honom. Han liksom ramlar ihop och blir liggandes alldeles stilla på sidan. HJÄLP känner jag, hunden har fått epilepsi!!! Panik, panik, panik...
Man hör så mycket prat om bland annat detta och det kan nog drabba vilken hund som helst som det känns. Och med det ”flytet” jag har, så är nog ingenting omöjligt! Nemuz reser dock upp sitt huvud igen efter så där 5 sekunder och börjar slicka lite nonchalant på benet, med en fundersam blick på mig då, som nog är allt annat än en lugn och samlad ledare. Upp med dig säger jag med panik i rösten, vilket han lite motvilligt åtlyder, innan vi kan fortsätta hem. Flyger in här hemma och berättar vad som hänt och får väl inte så speciellt mycket gehör för mina teorier, utan får bara ett svar att; - Lägg av, sluta ”nojja” nu! Det var ju uppmuntrande!!!
Nästa morgon är vi ute igen och NU börjar det nästan blir lite konstigt här! För tro det eller ej, men på precis samma plats, händer precis samma sak, IGEN! Men nu hinner jag liksom se att det verkar som om Nemuz står och funderar på vilken sida han ska kasta ned i marken först, höger eller vänster, innan han ”rasar” ihop. – Men VAD gör du säger jag, som väl då börjar ana lite oråd och i samma sekund ser den lilla mörka högen som någon katt har lämnat efter sig, precis under Nemuz! Den genen verkar dock ha missat sitt "mål" än så länge, att man ska försöka gnugga in sig i ”härligheten” så mycket det går, innan någon lyckas få bort en därifrån! Nemuz verkar bara ha kommit så långt i utvecklingen, att han insett att det finns något, någonstans, som säger att hunden ska lägga sig på det som luktar illa. Tack och lov säger jag, som nu på en hundradels sekund släpper EP tankarna. Och som allt för väl har ”morfar” Induz helt hysteriska rullande kvar i minnet. Där hade man i alla fall tre sekunder på sig, när det liksom började gå ”vågor” på hans rygg, innan han redan i luften sedan la sig upp och ned och liksom gled iväg i ruttna svampar och andra mindre trevliga saker som han hittade ute. Och här har vi väl uppföljaren då! Som ännu inte riktigt verkar ha fått in den rätta knycken :-)
Ja, han har även visat andra talanger denna vecka, som har en viss beröringspunkt med morfar Induz. Tänker nu på det ibland ”något” brutala sättet att fara fram på. Häromkvällen när Nemuz och jag var ute, så gick vi förbi en hel liten snögubbsfamilj som några barn hade kämpat med att göra. Att Nemuz är en nyfiken hund, har jag skrivit om tidigare och nu var han givetvis tvungen att undersöka de vita, konstiga sakerna som stod precis där vi skulle passera. Jag förstod dock inte riktigt hur noggrann undersökning han tänkte göra, eftersom jag tog fram kameran jag hade i fickan och skulle ta ett kort när han hälsade på sin första snögubbe någonsin, men här ser ni resultatet.
Just det, en snögubbe jämnad med marken! Inte var det lätt att försöka bygga upp den heller, det var som sagt inte ens någon kramsnö ute! Och inte blev situationen bättre av att han passade på att ”slå en drill” på den minsta snögubben, innan han gick därifrån! Som ni nog förstår, så ligger vi inte på plussidan nu hos de barnen direkt!
För givetvis är det jätte kul med en ny hund, men när de kommer upp i denna ålder, så kan det vara något påfrestande! Det ska pinkas och sprättas i tid och otid, det skall morras åt vissa hanhundar, de som verkar vara mest dominanta och det ska även tittas lite närmare på människor som beter sig ”konstigt”. Ja, som att sitta i mörkret på gångvägen och knyta sina skor tex. och sedan hoppa upp lagom som unga herr rottweiler kommer gående. Det är NU man får gå ut med fickorna fulla av godis och ta till de avledande manövrarna titt som tätt! För man ser att en del människor får rena skälvan, bara Nemuz tittar lite på dem och jag förstår ju varför. Det var inte länge sedan vi fick läsa i tidningen om den modiga killen på Östermalm, som räddat en pojke ur käftarna på en rottweiler. För här är det lätt så att många människor tror att ALLA hundar av samma ras, beter sig likadant, tyvärr. Trots att man nu bara är en nyfiken ung rottweilerhane! Så vi jobbar på med att försöka bevisa motsatsen. Förresten såg jag en liten notis i vår lokaltidning att Rottweiler är den tredje populäraste hundrasen i Haninge kommun enligt någon statistik från jordbruksverket. På första plats kom inte helt förvånande blandraser av alla de slag, sedan schäfer och därefter rottweiler, före både labrador, golden och chihuahua, som jag annars tycker att det vimlar av här.
Igår var det dags för Nemuz att simma igen. Han var verkligen duktig och hoppade mer eller mindre i bassängen helt själv. Ja, han är som en säl i vattnet, ni skulle se honom i dessa svängar, när han liksom sparkar ifrån med tassarna mot bassängkanten för att komma runt så fort som möjligt :-) Lovar att man blir ordentligt genomblöt! Igår fick han simma ganska länge och det märktes mot slutet, han blev faktiskt lite trött. Men så fort han fick syn på leksakerna, blev det full fart på honom igen, han ger sig inte i första taget trots att det tar emot.
Nu är det fredag och två lediga dagar väntar, skönt! Nemuz och jag firade med att ta en längre promenad ute i Tyresta skogen och tänk SÅ tyst det kan vara i en skog! Nu gick vi en runda i den vita trollskogen och det var riktigt härligt.
Får se vad vi hittar på i helgen, lite lydnadsträning blir det med största säkerhet, men jag hoppas att vi hinner med en hel del annat också, som att försöka spara ned bilder från datorn. Har sysslat med den under veckan som varit också och ibland har det känts riktigt jobbigt när jag hittat favoritbilder på Induz och Diezel. Förstår inte varför vissa dagar känns värre än andra, men så är det.
Önskar nu er som tittar in här, En trevlig helg!
