Men jag upplever att denna hund har mycket av det jag tycker om hos en rottweiler (än så länge i alla fall). Han är en ganska så stabil hund, med nyfikenhet och ”drivet” framåt, om ni förstår vad jag menar. När han träffar på något ”konstigt” som han reagerar på (med ålderns rätt) så ska han ändå fram och kolla vad det är, och DET gillar jag! Men givetvis kan man ha otur att det händer saker och blir tokigt i alla fall.
Idag tog vi en sväng ut till havet och gick en promenad i blåsten och snön. Vi såg solen, men den visade sig bara fläckvis.
Och tänk så lugnt och skönt det kan vara att strosa runt där.
Ja, det VAR i alla fall lugnt, fram tills Nemuz helt plötsligt stod som förstelnad där på stranden.
Han hade fått syn på några ”saker” en bit utanför iskanten som både rörde på sig och lät lite spännande också.
Kan väl säga att det fullkomligt kryllade av liknande ”saker” i hela viken där vi gick. Det var SÅ mycket sjöfåglar som höll till där, så att det var nästan svart på vattnet och Nemuz hade fullt upp att hålla koll på dem.
Efter ett tag, när det kändes som om nordanvinden nästan blåste rakt igenom en, så kändes det som ett bra läge att åka hemåt igen. Och det var ganska skönt att komma in i värmen här hemma. Nemuz var nöjd och glad en bra stund efter denna tur och sov faktiskt en lång stund innan det började bli tråkigt igen. För han tycker att det är tråkigt att inte ha en hundkompis att leka med, det märker man. Så därför får som sagt jag rycka in och leka med honom. Och det är så här det ska vara helst hela dagarna enligt Nemuz, matte sitter på golvet hos hunden och har dragkamp med det numera inte så hela repet.
Och som jag skrev på FB, så har jag alla fingrar kvar, men man vet aldrig hur länge som det känns ibland. För han biter både hårt och fort, och har väl inte alltid så stor koll på vart!
I onsdags kom Diezel hem igen. Och tänk så jobbigt det kändes. Hade aldrig kremerat någon hund innan Induz, men i våras när han fick somna in, så kände jag att jag inte klarade av att bara gå ifrån honom där han låg i Bia-bädden på golvet hos veterinären, utan ville ha hem honom igen. Då bestämde vi oss för att den dagen, vilket vi väl trodde skulle dröja längre än vad det nu gjorde, när Diezel skulle få vandra över regnbågsbron, så skulle även han få komma hem igen. Så att vi åter kunde låta dem få ”springa” tillsammans över någon av de platser där de älskade att vara. Man är säkert en riktigt patetisk person i mångas ögon, för det är ju trots allt ”bara” hundar, men så var tanken i alla fall och SÅ kommer det nu också att bli.
Nej, nu är det dags att ge sig ut i blåsten igen med lille Nemuz, som inte har en lätt uppgift här, att fylla tomrummet efter både Induz och Diezel. Men han gör vad han kan må jag säga och lyckas så bra mellan varven, att det nästan känns som om vi har två hundar här trots allt :-) Som en liten säkerhetsåtgärd, kommer ”dubbarna” (tack och lov för dem) att åka på skorna innan vi ger oss ut i halkan, för himmel så halt det är!
Nu önskar jag Er som tittar in här, en fortsatt trevlig helg!
