Julen som försvann!

Julen har passerat och det ganska så obemärkt här. Jag gick glad ihågen ifrån mitt jobb i torsdagseftermiddag och såg äntligen fram emot att få ta det lugnt några dagar och vara ledig. Men eftersom ingenting detta år tycks gå bra, så hann jag väl inte mer än hem, förrän jag började känna mig lite små konstig i halsen. Tog en kopp med te och en smörgås och for sedan ut med Nemuz till Tyresta. Under den lilla promenad vi tog på så där 20 minuter, hann väl jag med att bli sjuk! Kände att jag hade lite ont i benen när jag hoppade ur bilen, men trodde att det mest berodde på Nemuz och mina strapatser från dagen innan.

För det är ett litet äventyr i sig själv att leva ihop med en ung rottweilerhane, speciellt när det är mörkt ute. Vilket mina ben allt fick känna av i onsdagsmorse på vår morgonpromenad. Nemuz och jag kommer gående utmed staketet vid Vendelsömalmsvägen, där tydligen någon ”illvillig” person bestämt sig för att sätta upp ett antal papperskorgar. Ja, någon ännu mer illvillig individ, hade sedan sett till att måla vita figurer på en av dem också och som just denna morgon, i en ung rottweilers ögon, såg riktigt, riktigt läskigt ut! För där kommer man gående i godan ro när jag helt plötsligt bara hör ett litet gurgel i mörkret, i nästa sekund träffas jag av Nemuz som kommer flygande som en kanonkula baklänges i kopplet och landar rakt på mina knän! Ja, det kändes nästan som om knäna böjde sig bakåt på benen i stället. Ni som varit med om det, vet säkert hur j..rans ont det kan göra när 40 kg hund landar så där och jag trodde nästan att det ena benet gått av!

Och jag förstår inte varför han måste hålla på så där, för han är ju inte så rädd egentligen! Utan i nästa sekund börjar han hoppa framåt mot papperskorgen och både göra lekinviter mot den och försöka uppmana den att svara emot honom. För att 5 sekunder senare bara gå rakt fram till den och nosa på den! Ja, man kan ju verkligen fundera på vad som rör sig i huvudet på den hunden ibland. Ont fick ägaren i alla fall!

Men här däckade man ihop totalt och jag insåg när jag vaknade på fredagsmorgonen att det inte skulle bli speciellt lätt att få till någon jul här. Tvingade mig i alla fall iväg till affären och såg säkert till att smitta ett antal personer till, innan jag återvände hem och kände mig som en urvriden trasa. Ja, så här dålig som jag varit nu är det jätte länge sedan jag var. På kvällen när febern klättrade upp till 39,8 satt jag lutad mot några kuddar i soffan och lyssnade på tv:n. Och fråga inte vad det var som visades, för det har jag ingen aning om! Det var i alla fall där jag bestämde mig för att mer eller mindre lägga ned julen i år och det har gått alldeles utmärkt det också! Kände inte direkt någon julstämning innan heller och än mindre med denna influensa i kroppen, som jag säkert åkt på. Lite julmat blev det trots allt, men inte så speciellt mycket, men Robban fick sin Jansonsfrestelse, prinskorvar, köttbullar, skinka, rödbetssallad och vörtbröd. Själv lyckades jag på julaftonen trycka i mig en hel skinksmörgås, två köttbullar och en potatis, sedan var det bra!

Att det är fruktansvärt tomt här behöver jag nog inte skriva ens, det förstår nog de flesta som haft hund själva. Vårt stora ”gosedjur” finns ju inte här längre! Diezel var inte de stora gesternas hund, vilket säkert gjorde att en del upplevde honom som lite små tråkig, dock inte jag, som tycket att detta var helt perfekt! Men den lilla svansstumpen viftade allt som oftast på honom, olika fort beroende på hur kul saker och ting var. Som på morgonpromenaderna när han nu gick och väntade på att husse skulle komma åkande i sin bil och stanna och klappa honom, då började svansen vifta bara han hörde att det var ”rätt” bil som kom åkande i mörkret. Men sedan att han verkade totalt uttråkad när man stannade och pratade med någon granne tex. det är en annan sak (men himla praktisk). För människor har ju någon sorts föreställning om att bara för att de möter en hund så tror de att den absolut VILL hälsa på dem. Sådan var inte Diezel, han klarade sig jätte bra utan att bli kladdad på av andra. Inte för att han morrade och så om nu någon gick fram till honom, sådan var han inte, men han klarade sig precis lika bra utan.

Lille Nemuz tycker inte att livet är så kul just för tillfället och jag förstår honom, för vem tycker det?!

Han har ingen Diezel att hänga med och sedan en matte som varit helt ur spel under ett antal dagar. Husse har gjort vad han kunnat för att ta hand om ”illbattingen” men det är inte helt lätt. Det har blivit många ”nej” och ” ta det lugnt” för Nemuz del. I kväll var det dock dags för ett besök i simbassängen igen och det med husse som förste livräddare. Förra gången Nemuz simmade såg det annars ut som om han skulle lyckas få med sig både instruktör och ägare ned i vattnet, men riktigt så livat gick det inte till idag. Men nog ser man en viss likhet med Nemuz och hans morfar när de simmar :-) Kan inte låta bli att le här. Men så småningom lugnar han kanske ned sig (undrar om jag tror på det där själv), för just nu ser det allt lite smått hysteriskt ut när han plaskar runt i bassängen.

Vilar hos livräddarhusse en stund! Här var det än så länge Nemuz som var mest blöt, men i slutet av simturen vet i sjutton om inte alla runt omkring var mer blöta.

Idag var jag feberfri på morgonen och en hel del planer dök genast upp i mitt huvud. Började dock med att sjukanmäla mig, eftersom jag egentligen skulle jobba, dock är det väl bra att vara hemma någon dag feberfri när man haft så pass hög feber under ett antal dagar. Ja, sköterskan jag pratade med, sjukskrev mig i morgon också när hon hörde hur jag lät. Men här skulle minsann fixas och donas med en massa saker som jag inte orkat göra den senaste tiden. Började med en liten promenad med Nemuz, och trots att termometern visade på +11 grader ute, så kändes det nästan som om hela bröstkorgen skulle sprängas efter så där fem minuter ute i blåsten, inte så bra kanske! Ja ja, det finns en massa saker att göra inomhus också tänkte jag! Började med att diska lite och plocka undan en del saker, sedan rann svetten om mig! Ok, jag är kanske inte så pigg som jag tror alltså, utan ska nu krypa ned i sängen en stund igen! Och jag kommer garanterat stanna hemma i morgon också som det känns just nu, febern har åter börjat närma sig 38 grader!

Detta blir troligen det sista inlägget i denna dagbok för i år (kanske för alltid), men jag hoppas att lusten att skriva kommer tillbaka igen, just nu känns det dock lite trögt. Min absolut högsta önskan just nu, är annars att år 2012 kommer bli ett bättre år än vad 2011 har varit! Själva ska vi väl försöka överleva nyårsnattens smällande utan att få en skottberörd unghund, ni skulle bara veta vad jag saknar Diezel när jag tänker på det också. För att just kunna ha en äldre totalt skottfast hund tillsammans med en ung just denna natt, hade känts väldigt bra! Men, men…

Vill nu avsluta med att önska er som tittar in till oss här, ett riktigt
GOTT NYTT ÅR!!! Ta hand om er!

Ingenting blev som man tänkt sig

Tänk att det är så fruktansvärt jobbigt att förlora en hund. Nemuz och jag har precis kommit hem efter en promenad ute vid Tyresta och tårarna har fullkomligt forsat på mig. I början gick det bra, men jag klarade inte av att gå ner till bäcken där Diezel och jag alltid tog en liten paus. Jag brukade stå och lyssna på den porlande bäcken och Diezel han smakade alltid på den. Och idag när vi kom till det ställe där Diezel alltid vek av genom skogen, DÅ började tårarna rinna på mig. Det som hände i torsdags har nog satt större spår hos mig än vad jag själv är medveten om tror jag. För kära nå´n vad jag saknar denna kloka, goa, snälla och små busiga lilla kompis! Som med en viftande rumpa tog sig an det mesta, tänk så vänlig han var denna hund! Och det jag känner mest sorg över, är att inte lilla Diezel kunde få knalla på här och bara ha det mysigt ett tag till, nu när han verkade må ganska bra. Och sedan i nästa stund tänker jag på vad som hänt om vi dragit igång hela apparaten med röntgen och ultraljud redan förra veckan. Hade vi kunnat rädda Diezel då? Eller hade det redan gått för långt?

Ja, dessa tankar och känslor dyker upp mellan varven, för i den situationen vi hamnade i torsdagskväll var fruktansvärt uppslitande ska ni veta, bland det värsta jag varit med om som hundägare. Och många tårar kommer rinna än nedför mina kinder, innan jag har tagit mig igenom detta helt. Usch säger jag! Det är bara 8 månader sedan man satt så här senast, då var det min älskade Induz som fått somna in. Så det stämmer väldigt bra det någon skrev på FB, att vi hundägare får sörja alldeles för ofta. Och det måste man få göra, för att sedan kunna komma igen känner jag. För jag hoppas att alla de ljusa minnen jag har av Diezel snart kommer ta överhand.

Men min räddning sitter väl här ca 1 meter ifrån mig och tittar, ”barnbarnet”, för tänk om jag inte haft Nemuz nu, vad hade jag gjort då?! Han har blivit så klappad, kramad och ompysslad de senaste dagarna, så det är inte sant. Vi har nästan slagits om vem som ska gå ut med honom. För på något vis känner man sig halv, nu när vi bara har en hund. Och visst märker man att även Nemuz saknar någon här hemma, hans ”storebror” som funnits här sedan han flyttade hit.

Nu har jag ju i alla fall försökt vara lite förutseende och tränat honom på att vara helt själv hemma en del, för jag har väl förmodat att Diezel skulle kunna försvinna före Nemuz, men dock inte så här fort. Men Nemuz har varit jätte duktig de här dagarna, efter våra morgonrutiner, som jag ändrat på så lite som möjligt, går han in i sovrummet och lägger sig precis som vanligt och är helt avslappnad. Likaså när jag har kommit hem, då kommer Nemuz smygande ut i hallen och ser ganska så yrvaken ut. Så jag HOPPAS i alla fall att han varit så lugn som jag tror, under den tid jag varit borta och jobbat.  

Med bara några få dagar kvar till jul, så måste jag rycka upp mig förstår jag. För givetvis måste allt gå vidare ändå, trots att det känns jädrans jobbigt. Ska nu sätta mig och slå in lite julklappar, ligger efter med det mesta. Jag hoppas i alla fall att vi har en lugn och skön helg framför oss, är ledig i fyra dagar och det ska bli jätte skönt. Har också lyckats knåpa ihop både ett julkort och en framsida till hemsidan och vill med dessa önska er alla som tittar in till oss, en riktigt GOD JUL!

Och än en gång vill vi säga stort TACK till Er alla som skrivit till oss, vi blir riktigt rörda ska ni veta! Må så gott allihop och ta hand om varandra och era kära hundar!

Lilla Diezel

Diezel, Diezel, vår underbart snälla, trevliga, gosiga och fina hund, som nu inte finns med oss längre. Fy så jobbigt det känns! Med 1,5 dygns distans till det hela, ska jag i alla fall försöka skriva om det som hände i torsdagskväll.

När jag kom hem från mitt jobb var allt som vanligt här, ut på en liten promenad med hundarna och sedan ge dem mat. Ja, vi tog bara en liten tur, eftersom jag bestämt mig för att åka ut till Tyresta med dem sedan. Packar in de glada hundarna i bilen, det är ju alltid kul att få åka iväg med matte, och åker först till ICA för att handla lite. Därefter bär det av ut mot Tyrestaskogen.

Nu så här i efterhand, kan jag kanske säga att Diezel inte riktigt var så pigg som han annars brukar vara när vi kommer dit, men han var ändå glad och knallade runt som vanligt. Vid femtiden är vi hemma igen och det är dags för hundarna att få middag. Efter det försvinner båda in till sina sängar och lägger sig för att sova.

När klockan är runt sju, känner jag att det nog är bra att ta ut dem en liten sväng i alla fall, så jag börjar med Nemuz. Därefter tar jag Diezel som då ligger och väntar på att få gå ut och med lite vift på svansen kommer ut till dörren. Väl borta vid skogen kissar han och jag ser att han är ganska skakig i sina bakben. Fortsätter en liten bit framåt när Diezel bara går ut vid sidan av gångvägen och lägger sig helt platt på marken. Vad är nu detta tänker jag och liksom drar upp honom igen. Går en liten bit till, sedan gör Diezel samma sak igen. Nej, känner jag, nu är det något som inte stämmer alls här och börjar gå hemåt igen. Får upp Diezel för trapporna och in genom dörren, där han åter lägger sig platt ned mot golvet. Ropar till Robban att vi nog måste åka in till Bagis med Diezel, för det är något som inte alls stämmer.

Ni som läst här, har säkert sett att Diezels mage har strulat en del den senaste 1,5 veckan och Robban tror att Diezel åter kan ha fått magknip, vilket vi trott att han haft. Så Robban vill att vi väntar med att ringa till Bagis och går i stället ut med Diezel igen för att röra på honom. Men samma sak händer igen, efter bara en liten bit lägger sig Diezel ned och Robban får gå in med honom. När de kommer in känner jag på Diezels öron och läppar att de är ganska kalla. Ja, slemhinnorna är också ganska ljusa. Provar tempen på honom och den går inte upp i mer än 37 grader. Nej, säger jag till Robban, hämta bilen så åker vi, han måste in till en veterinär fort!

Inne vid Bagis ser de också det allvarliga i situationen och vi får gå raka vägen in på ett rum med Diezel. En veterinär lyssnar och känner på Diezel och sedan blir det fullt pådrag, dropp sätts in och blodprover tas. Upp med Diezel på en bår och in till ultraljudsrummet. Där konstateras att Diezel har en förändring på sin mjälte och att det är fullt med vätska (blod) hans mage. Det troliga är att han har en eller flera tumörer på mjälten som har brustit och som nu läcker blod rakt ut.

De alternativen som finns, är en akut operation med en väldigt oviss utgång, eftersom Diezel redan tappat en hel del blod. Vi ser nästan hur magen sväller mer medan vi står där. Det andra alternativet är att låta honom slippa detta och få somna in i stället. Ja, vi får några minuter på oss för att ta ett beslut. Jag känner direkt att detta inte kommer gå vägen, men Robban är först inne på att göra allt som går för att försöka rädda sin hund. Men efter ytterligare information om att dessa tumörer troligen är väldigt elakartade och med stor sannolikhet kommer tillbaka inom en kort tid, så beslutar vi att Diezel ska få somna in.

Givetvis rinner tårarna på mig, men ändå kan jag hålla mig ganska lugn. Diezel får ligga kvar på ultraljudsbordet och vi gör vad vi kan för att han ska känna att vi finns där. Allt går lugnt till och Diezel somnar stilla in.

Väl ute i bilen bryter jag ihop totalt, för jag har kunnat hålla mig till dess. Men vi är nog båda helt förkrossade när vi sätter oss i bilen och åker hem igen. Så här skulle det ju inte bli! Diezel hade klarat av detta med bitskadorna efter hundattacken, han haltade inte längre, ja han var ju glad och pigg igen. Och han är ju bara 9 år! Så kommer detta! Men jag hoppas att vi tog det för Diezels del, bästa beslutet i denna situation. Och som ni kanske förstår när det går så här fort, så hamnar man i någon typ av chocktillstånd, jag kunde inte tänka klart på hela dagen igår. Men så snabbt kan allt ändra sig, så det gäller att ta tillvara på varje minut man har tillsammans med sin hund. Här tog det ca 2 timmar från det att Diezel la sig ned ute, tills han inte fanns med oss längre, usch.

Ja, det känns så fruktansvärt tomt här nu och det är inte bara vi som tycker det, lilla Nemuz letar för fullt efter sin kompis. Vet inte hur många gånger han gick in till Diezels säng och tittade igår. Usch, så jobbigt det är att vara hundägare ibland! Nu ska jag försöka samla ihop både tankar och mig själv igen, trots att allt just nu känns SÅ jäkla tungt.

På återseende, när jag känner att jag kan skriva igen. Och stort TACK till Er alla som skrivit till oss här på hemsidan. Mitt i allt elände, så värmer det ska ni veta!

Lilla Diezel, saknar dig något enormt!!!

Lucia simning

Jag måste bara skriva ett litet kort inlägg här idag och berätta hur det gick på vår ”lucia simning” igår kväll. Efter två misslyckade försök att få Nemuz och gå i water treadmillen, så var det dags att prova om det skulle fungera att få honom och simma i stället.

Och jag är SÅÅÅ himla glad kan jag säga, för det fungerade över förväntan! Alla mina farhågor slogs snabbt bort och Nemuz visade att han minsann är en sådan hund som jag upplevt honom innan. Blev faktiskt lite fundersam när det inte fungerade i treadmillen, för jag har absolut inte tyckt att han är en hund som ”ballar ur” för att han är rädd och vägrar att göra saker.

Igår kväll efter en liten dusch, fick han på sig en flytväst och blev sedan lyft ner i bassängen. Efter att han vant sig lite vid vattnet, så fick jag sakta dra ut honom en bit i bassängen med den lina jag höll i och som satt fast i flytvästen. Nemuz simmade faktiskt förvånansvärt lugnt och samlat, jag var ju beredd på att det skulle bli ett hysterisk plaskande i bassängen. De takterna visade han inte förrän han närmade sig mig (givetvis) som stod mittemot tjejen som hjälpte oss. DÅ blev det stänka av! Ja, jag vet inte vem av oss som var mesta blöt efter en stund :-) Men bra gick det, och det är huvudsaken!

Väl hemma igen, så trodde jag i min enfald att vi skulle få en väldigt lugn kväll här, men inte då! Nemuz var HELT ”speedad” efter denna simtur, jag blev till och med tvungen att stänga in honom i köket en stund för att lugna ned honom.

Men idag däremot är han TOTALT slut. Han ligger i sin säng och snarkar för fullt! Och som ni ser, så ligger han på sina leksaker, för säkerhetsskull! Han börjar bli så himla lik sin morfar denna lilla hund, det är nästan skrämmande ibland. Men samtidigt så blir jag alldeles varm i hjärtat när jag ser vissa saker han gör, för det är som att se Induz.

Liten säger jag, men ni skulle bara veta hur skönt det känns och NU ska det minsann byggas musker här! Nästa vecka är det dags igen. Själv ska jag nu sätta fart in mot mitt jobb, där vankas det jullunch idag och jag har en hel del att fixa med innan.

På återseende!



En smått hysterisk vecka

Ja, så kan man nog sammanfatt veckan som gått. I onsdags när jag skrev här senast, så kändes ju allt ganska lugnt igen. Men säg det lugn som varar! Diezel började dricka vatten här som aldrig förr och som givetvis måste ut igen. Det blev till att pallra sig ut även på nätterna med honom och man började väl nästan ana lite oråd här. I torsdags blev det till att ringa Haninge Djurklinik och jag kan nog aldrig säga det för många gånger, det är tur att ni finns där! Tack så jätte mycket för hjälpen! Det fixades en tid redan samma dag till Diezels veterinär. Själv fick jag stressa på så mycket det gick på jobbet för att hinna dit i tid och jag ska nog vara tacksam över att polisen inte hade någon fartkontroll på Nynäsvägen just denna dag. Inser på vägen hem, när telefonen börjar ringa, att det var ju på torsdagen den nya tvättmaskinen skulle komma också!

Som tur var, så blev det till att skjuta på leveransen av tvättmaskinen, eftersom den firma som skulle leverera den, koppla in den och ta med sig den gamla maskinen, bara hade en kille som körde denna dag. Kan bli vissa problem att ensam släpa en maskin upp för ett antal trappor och sedan ned men en annan maskin. Så det fick bli på fredagen i stället.

Vi hade väl någon minut tillgodo när vi anlände till veterinären Diezel och jag. Just då verkar Diezel vara ganska pigg och jag tror ingen tycker att han ser ut att vara så värst sjuk. Men ett antal prover tas för att se om det visar några avvikelser på en hel rad med saker. Det gör det inte! Allt verkar enligt proverna vara helt ok med Diezel. Det enda som KAN vara fel, är en urinvägsinfektion, men det provet måste man köra en odling på för att kunna se detta. Men veterinären berättar också att det tydligen KAN bli så här om hunden har ätit något som inte är bra för kroppen, typ den mossa med löv, barr mm. som Diezel hade i magen. Kroppen vill väl försöka ”rensa” sig själv helt enkelt. Det kan ju mycket väl stämma känner jag och åker hem igen. Svar på det andra provet kommer dagen efter.

Fredagsmorgon och jag får nästan inte upp Diezel ur sängen, han är så där riktigt låg igen! Va sjutton känner jag, VAD är det som är fel! Kommer då på att Diezel dagen innan, när vi väntade på provsvaret och jag tog ut Nemuz en stund, hann äta upp den bomullstuss som sköterskan satte på hans ben efter blodprovet. Det kanske inte var så bra för magen! Någon infektion har han inte i alla fall, så det troliga är att han går och har ont i magen. Nu ska jag försöka ge honom lite parafinolja (som han totalvägrar att äta) under några dagar, så får vi se om det blir bättre.

Ja, själv började jag bli klart stressad över fredagen redan under torsdagskvällen, när det pratades om storm och snö här över Stockholm. Såg framför mig ett totalt kaos, vilket det brukar bli sådana gånger här. Vaknar runt tre tiden på natten och hör hur vinden viner utanför och att det bara vibrerar i fönstren. På morgonen vågar jag först inte dra upp rullgardinen och titta ut, och jag har väl aldrig blivit så glad över att det ösregnar ute som denna dag, inte en snögnutta alltså. Så himla skönt!

Så äntligen i fredagskväll, när jag lyckats ta mig både till och från jobbet utan några problem, den nya tvättmaskinen var här och installerad, hundarna var rastade och hade fått mat, det var dammsuget och golvet var torkat, DÅ kunde jag sätta mig ned och äta en god middag i lugn och ro. Entrecote och potatisgratän blev det och oj så gott det var! Ja, Robban var på julmiddag med sina kollegor och sin chef och skulle inte komma hem förrän på lördagen. Själv var jag sedan SÅ himla trött, att jag slocknade som ett ljus så fort hundarna och jag hunnit in efter kvällspromenaden vid halv tio. Men tyvärr sov jag inte så speciellt bra, trots att jag var jätte trött. Och jag börjar faktiskt tro att det beror på denna fullmåne som hänger där uppe i skyn och skiner så starkt. För jag har märkt det tidigare, att just de nätterna jag inte kan sova, så är det fullmåne ute! Hur kan det hänga ihop?! Det beror knappast på att månen lyser in genom sovrumsfönstret, utan den håller sig helt på andra sidan huset. 

Lördagen startades med att göra en matbrödsdeg och en saffransdeg, för här skulle det bakas! Bäst att passa på när man har en ganska lugn dag. Så efter några timmar doftade det gott av nybakat bröd här. Ja, jag provkörde även den nya tvättmaskinen och det var en intressant sak tyckte Nemuz :-)

För givetvis så märkte Nemuz att det var en ny maskin här hemma, säg det den hunden INTE märker! Får väl lov att erkänna att jag också är lite imponerad av denna skapelse, dock höll jag mig en liten bit längre ifrån än Nemuz :-) För jag envisas ju med att ha några ljuslyktor och ett fat med olika tvålar stående på tvättmaskinen. Med den gamla maskinen, fick man vara glad om sakerna stod kvar där uppe över huvudtaget efter varje centrifugering. Med den nya, så har sakerna inte rört sig en millimeter ens, efter tre centrifugeringar!!! Och tyst går den också, man hör den nästan inte!

Igår var det dags att bege sig till Älvsjö och hundmässan där. Ingen av våra hundar skulle ställas; Diezel är ju pensionär nu :-) och Nemuz var för ung. Robban skulle däremot visa Evy och Ninas ”lilla” bullmastiffhane Indy och här står de i ringen. De skötte sig bra båda två, dock var domaren lite snål tycker jag allt, som inte gav Indy ett CK.

Man kan nästan tro att Svea är lite uttråkad ;-)

Och trots att det blev ett kort men intensivt besök så träffade jag en hel del bekanta och det var jätte kul! Bland annat Bereth och Silje från Norge, så jag fick en liten rapport om hur det är med Diezels valpar där. Dock var det inte många bekanta ansikten för mig runt rottweilerringen. Och jag trodde knappast mina öron när jag fick höra hur dålig uppslutning det varit i Södertälje dagen innan, på den träff för rottweileruppfödare och hanhundsägare som hade ordnats. Jag tänkte att jag skulle åka på detta, men eftersom Robban var borta så blev det inte så. Men man kan verkligen fundera på vart vår ras är på väg.

Efter en ganska snabb tur runt i trängseln i A-hallen på mässan, så åkte vi hemåt. Och det var ganska skönt att komma hem till sina egna små hundar igen. 3:e advent var det ju också, så givetvis blev det adventsfika med lussekatter och pepparkakor på kvällen.

Ha nu en trevlig Lucia och vecka ni som tittar in här! Själv ska jag försöka hitta den borttappade advents- och julstämningen, förstår inte hur det här ska gå, har nästan inte börjat köpa några julklappar ännu och än mindre hunnit tänka på det här med julkort. Så några kort med hundar på, lär det inte bli detta år! I morgon är det dags att ge sig ut på ”okänd mark” igen och det är väl bara att hoppas att allt går bra.

På återseende!

Bland soptunnespöken och mördarskyltar

2:a advent blev en riktigt trevlig dag, precis som jag trodde. Det var väl på kvällen man satte hjärtat i halsgropen här, men det kommer vi till lite senare. Hämtade Magdalena och Daisy vid terminalen redan kl. 10.00 och då hade Nemuz och jag lyckats snoka oss igenom varenda vrå på detta ställe. Därefter bar det av ut till Tyresta och julmarknaden. Efter en liten runda bland tomtar, smycken, stickade sockor, diverse bakverk och glögg, så ringde min kompis Mia som vi bestämde träff med för att ta en fika på kaféet. Men först var vi ju tvungna att få se hennes nya lilla hund Jason, som nu är 5 månader. Och oj så söt han var!

Givetvis var Dennis med också, tänk att han blivit 11 år den lilla busen. Och han är lika pigg som vanligt.

Efter att vi tagit några kort med Magdalenas nya kamera, så letade vi oss in i värmen för att dricka lite kaffe och te. Det var jätte kul att träffa dig Mia och få se hundarna. Och givetvis måste vi ses en annan dag, när det inte kryllar av julmarknadsbesökare i hela Tyresta och ta några fler kort på hundarna.

Efter att ha inhandlat några riktigt stora saffransbullar, återvände Magdalena och jag till bilen för att åka hemåt, men innan det så fick hundarna komma ut och röra på sig lite. Och här sitter hon, drottning Daisy. Ja, så är det om man ska tro på Nemuz i alla fall, han har en himla respekt för henne. Han gick med öronen uppe i nacken mest hela tiden och fick sig en ordentligt tillsägelse om han så bara funderade på att nosa på damen!

Dagen gick i en rasande fart och snart var det dags för våra gäster att åka hem igen. Diezel var på ett strålande humör hela dagen, han tycker att det är jätte kul när Daisy och Magdalena kommer hit. Tack för en trevlig dag kära syster! Och vad kul att du tyckte om födelsedagspresenten! Senare på kvällen blev det en liten glögg och pepparkakor här och då var allt forfarande precis som vanligt.

Men när klockan var runt nio på kvällen och det var dags att gå ut med Diezel en sväng igen, ser jag att han sakta kommer gående ut i hallen. Ja, man ser tydligt att något är riktigt fel, ni vet, man ser det på deras blick. Han vill nästan inte gå och kutar upp ryggen så att han ser ut som en liten märla nästan. Va fasen, tänker jag, vad är nu detta? Vi trasslar oss i alla fall ut, men Diezel har ingen större lust att röra på sig. Det som slår mig är att han har ont i magen, minns hur Induz såg ut den gången han fick sådana där riktiga magknip. För Induz del, tog det några timmar, sedan började han bli bättre igen, så vi bestämmer oss för att vänta och se hur det blir med Diezel.

På måndagsmorgonen var det dock bara att sätta igång att ringa till veterinären, Diezel ser inte så speciellt mycket bättre ut nämligen. Om han bara har magknip känner jag, så borde det väl nästan ha släppt efter så pass lång tid. Husse får denna dag ta ledigt några timmar och åka iväg med Diezel till Haninge Djurklinik. Där känner man igenom honom och tar prover. Ja, att han har ont i magen står ganska klart i alla fall. När jag sedan kommer hem från jobbet och tar ut Diezel på en promenad, dyker nog förklaringen upp till varför han varit så konstig och haft ont i magen. Efter en hel del bestyr, kan äntligen Diezel uträtta det vi är ute för att han ska göra. För efter allt snurrande i skogen, så kommer en stor hög med mossa, barr, jord och löv ut!!! Efter detta är Diezel som vanligt igen :-) Hundar säger jag bara! Här ligger han och kurar på sin älskade fäll.

Med lilla herr rottweiler, har jag gjort ytterligare ett försök att få honom att gå i water treadmillen. Men efter att både Nemuz, jag, de två tjejerna som var med och nästan hela lokalen var genomblöta, så gav jag upp, det fungerar inte! För det var samma sak denna gång; det är ok att gå in i själva behållaren, det är ok när det kommer in vatten, MEN när gå-bandet börjar röra sig under tassarna, DÅ är det nog! Efter detta åkte jag raka vägen till Haninge Hundhälsa, så nästa vecka ska Nemuz få prova på att bada i bassängen där i stället. Jag håller tummarna för att det kommer fungera.

Idag har jag haft en riktigt stressig dag, ja det började redan i morse. Så när jag kom hem från jobbet, kände jag att jag bara måste ta med mig hundarna och åka ut till Tyrestaskogen en stund. Tog först Diezel och gick en runda där jag vet att det inte är så mycket stenar och rötter som sticker upp, vill inte riskera att åka på en flygtur igen. Diezel är som vanligt jätte glad över att bara han och matte gör något. Stannade där mitt i skogen och riktigt kände hur lugnet la sig över mig igen, inte ett ljud hördes, förutom ett svagt susande i trädtopparna. På håll hörde vi bäcken porla och det enda ljus som sken upp vägen där vi gick, var månen. Ja, det var så himla skönt att gå där!

Tillbaka till bilen och byta hund, Nemuz skulle också få gå på en ”egen” runda. Nu i efterhand kan jag väl säga att jag borde nog gjort tvärt om för att behålla lugnet. För här har vi Mr Spookie för tillfället :-) Vi går iväg från parkeringen och kommer ungefär 40 meter, då Nemuz vänder sig om och får syn på en riktigt hemsk figur!!! Fullt pådrag blir det där i skogen och jag som inte är beredd på detta, håller på att få en mindre hjärtattack. Det är bara att gå tillbaka igen för att kolla in detta ”spöke”. Det morrar för fullt, fnyser och nyser vid min sida, ja ibland även bakom mig, när vi i mörkret närmar oss den hemska figuren. Eftersom jag vill att Nemuz ska lösa detta själv, så stannar jag ca 5 meter ifrån detta "soptunnespöke". Fram smyger då en väldigt låg hund, för han är en ganska nyfiken hund också, nosar på soptunnan, får massor av beröm av matte och blir då överlycklig, lyfter på benet och kissar på tunnan och går därifrån! Visst är de väl för goa våra små rottispojkar!? Bilden är tagen av Magdalena.

Vi hinner faktiskt gå tillbaka till där vi avbröt promenaden och ytterligare ca 10 meter, innan det är färdigt igen! Denna gång är det en ”mördarskylt” som står och smyger vid vägen och som bara väntar på rätt tillfälle att kasta sig över första bästa rottweilervalp som går förbi. Samma sak, jag måste lära mig att det är så här det kommer vara ett tag nu tydligen, för jag kände nästan hur hjärtat stannade igen. Kolla av skylt och kissa på den, sedan kunde vi gå vidare. Nu hade han i alla fall fått mig att gå med alla sinnen på helspänn och lugnet som svepte över mig tidigare, var som bortblåst igen. Man skulle verkligen vilja veta vad som rör sig i huvudet på hundarna ibland. Ja, ja, nu sover båda hundarna gott i sina sängar i alla fall och det kommer jag också göra snart. I helgen är det den stora hundutställningen i Älvsjömässan att se fram emot. Var lite osäker på om jag verkligen skulle åka dit och titta i år, men eftersom jag nu sitter här med en fribiljett i handen, så kommer jag göra det och det ska bli jätte kul!

Ha det så bra ni som tittar in till oss!

"Back on track"

Tycker här att jag försöker göra så gott jag kan för att mina små husdjur ska ha det bra, men jag vet i sjutton hur tacksamma de är över det. Jag lyckades ju bli ”däckad” här under några dagar och är man inte på hugget, så hinner det hända MYCKET inser jag! Min ”lilla” valp har på två dagar förbytts till en riktig ”slyngel” och jag känner att det är mycket jag måste ha glömt (nog förträngt) när det gäller hur unga rottweilerhanar kan vara. Helt plötsligt så ska det morras och knorras i tid och otid, mot andra hundar och grannar med käppar. Han ska knorra när jag håller på med honom och absolut INTE göra NÅGONTING av det man säger åt honom! Jag vet ju att dessa perioder med största sannolikhet kommer dyka upp, men kanske inte från en dag till en annan!

Nu gäller det att spela sina kort väl och inte uppmuntra denna lilla ”gulligan” till att ta fram kamplusten i så gott som varje situation vi hamnar i. Men ibland är det mer tålamodskrävande än vad jag egentligen klarar av, jag känner att jag får lov att bita mig själv i armen, så att jag lugnar ned mig igen. För jag vet ju att man får bäst resultat genom att avleda dessa pojkar när de sätter igång. De blir liksom ”neutraliserade” i situationen och kommer av sig med dessa obstinata infall.

Häromkvällen skulle jag vara snäll mot Nemuz också och låta honom börja mjukträna i vatten. Det känns som en bra start nu när han inte haltar längre och behöver bygga upp sina muskler ordentligt igen. Det tyckte jag i alla fall, dock var vi inte helt överens om det Nemuz och jag! Men iväg for vi och den glada hundägaren betalade glatt ett antal hundra kronor för detta och tänkte att det här kommer bli SÅ himla bra! Att gå in i water treadmillen var heller inga problem, han vill ju i alla fall göra sken av att han är en riktigt modig hund för tillfället. Det var inga problem när det började rinna in vatten där heller, lite fundersam såg han väl ut, men det var inte så farlig. MEN sedan när detta gå-band som han stod på, började röra sig, DÅ blev det farligt! Det tog ungefär 2 sekunder innan min modiga lilla hjälte hängde på kanten till water treadmillen och var på väg ut över kanten. Ja, likheten med den tecknade hunden Scoby-Doo var ganska slående! Här tänkte han inte stanna kvar en sekund till! Jag rusar dit för att han verkligen inte ska kunna hoppa över kanten och tacken jag får, är en stor rottweilertass, rakt i ögat. Aj, aj, aj, säger jag, för det gjorde riktigt ont!

Man ska väl nu inte ge upp efter ett försök, så vi ska prova igen. Men det jag funderar på nu är om det inte skulle vara bättre att låta honom simma sig i form, det borde också vara en bra träning. Vi får se hur det går! Han lyckades i alla fall lägga beslag på Diezels bästa lamaullsfäll när vi kom hem och det såg verkligen ut som om han inte ville gå därifrån, trots att Diezel stod en halvmeter ifrån och morrade allt han kunde.

Ja, dom är för goa de små liven! Diezel lyckades väl ta tillbaka sin älskade fäll igen och den vaktar han som en kobra efter detta.

I torsdagskväll, eller man ska väl egentligen säga eftermiddag, så tänkte jag vara snäll och åka ut med hundarna till Tyrestaskogen och gå en promenad. Felet nu, är att solen går ned alldeles för tidigt, redan vid tretiden.

När vi till slut lyckades irra ut till Tyresta, var klockan redan halvfyra och det var så gott som mörkt. Nu vet inte jag om hundar ser bättre i mörker än människor, men Diezel han skulle då absolut gå på samma stigar som vi brukar göra. Problemet är väl att det är stenar och rötter som sticker upp precis överallt och vad som kan hända då, blev jag varse om efter bara en liten bit på stigen. Det var då jag liksom insåg att jag låg vågrätt rakt ut i luften och med en himla fart var på väg in under en gran! Själva landningen ska vi inte gå in närmare på, men den var nog inte av det snyggare slaget. AJ, sa jag igen! Och tanken som dök upp i mitt huvud när jag försökte ta mig upp, var hur kul det är att ha husdjur egentligen! Man blir ju både lugnare och friskare av det har jag hört, men jag vet inte om jag tror på det längre, höll inte på att ta mig upp ur sängen igår morse. Det knakade betänkligt i min rygg efter denna flygtur.

Igår kväll var vi hem till Strängnäs och där, när jag lugnt strosade runt i stan, infann sig verkligen adventsstämningen! Någon minusgrad var det i luften och det frasade så där härligt under fötterna när man gick i gräset. Och tänk så mysigt det såg ut med alla tända ljus.

Ja, stämningen varade ända tills vi kom till stressen i Stockholm, då försvann den igen. Idag hann vi äntligen iväg för att titta på en ny tvättmaskin och trots att vi bara skulle TITTA, så kommer det en ny hit på torsdag. Det känns bra :-) I morgon får vi besök av Magdalena och Daisy, det är dags för vår årliga tradition med julmarknad vid Tyresta och lunch här hos oss, det ska bli jätte trevligt!

Nej, nu är det dags att ta sig ut i blåst och ösregn med hundarna. Sedan blir det en fortsatt TV:kväll i soffan. Har under denna vecka 140 olika kanaler att titta på, så något bra borde man väl kunna hitta. Vill avsluta med att önska er som tittar in här, en riktigt trevlig 2:a advent!



Kanelkaka till adventsfikat

175g smör
2½ dl socker
2 ägg
4½ dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 msk bakpulver
½ tsk salt
3 dl gräddfil


Fyllning:
1 dl strösocker
1 tsk kanel


Sätt ugnen på 175 grader. Rör smör och socker krämigt. Rör sedan i ett ägg i taget. Blanda mjöl, vaniljsocker, bakpulver och salt, rör ned det i smeten omväxlande med´gräddfilen.

Smörj och bröa en kakform som rymmer 1½ liter, helst med löstagbak kant. Häll i hälften av smeten. Blanda socker och kanel till fyllningen. Strö 2/3 över kaksmeten. Häll i resten av kaksmeten och bred ut den så att socker/kanelblandningen täcks. Strö till sist över resterande socker och kanel (jag brukar hoppa över detta, eftersom det lätt blir för bränt på ytan).

Grädda ca 60 minuter. Låt svalna lite innan formen lossas. Äts med fördel när kakan fått stå en dag.


Hoppas ni gillar den!

Det känns nästan lite eländigt

Ja, faktiskt så gör de det! För det var väldigt länge sedan jag lyckats dra på mig så många förkylningar och infektioner under ett och samma år som detta. Och nu är det kört igen! Redan i lördagskväll fick jag en bultande huvudvärk, men det är inget att bry sig om tänkte jag, det brukar ju kunna bli så när man inte kan sova ordentligt. Men min ”vän” huvudvärken var efterhängsen och hängde med hela dagen igår också. Ont ska med ont fördrivas tänkte jag och släpade med mig Diezel (i och för sig så behövde jag väl inte släpa så speciellt mycket, eftersom han gladeligen går med själv) ut till Tyrestaskogen. Uppför den högsta och brantaste backen jag hittade gick färden. Diezel tittade lite fundersamt på mig och undrade nog om vi verkligen skulle gå just DÄR!

När vi klättrat runt där bland berg och backar en bra stund, så kändes inte huvudvärken längre, skönt tyckte jag. Blåste gjorde det och jag hörde en del betänkliga knakanden i träden vi gick förbi. Men så speciellt kallt kan man väl inte säga att det var trots blåsten, vi hade +12 ute. Tyvärr då, så fungerade inte ”bry dig inte om” taktiken på denna huvudvärk, eftersom jag senare även började få ont i halsen och frysa något kopiöst. Och nu sitter jag här med feber och känner mig allmänt hängig, så något längre inlägg här blir det inte.

Igår var det 1:a advent också och glöggdoften börjar lägga sig som ett moln över Sverige. Jag provade med glögg jag också, för att om möjligt i alla fall försöka få lite adventsstämning, men inte hjälpte det. Förstår inte vad som är fel på mig detta år, men jag tycker inte att det känns som advent alls! På eftermiddagen lyckades jag väl till slut leta fram några ljusstakar och en stjärna till fönstret, men inte kändes det mer som advent för det. Men det kanske blir så när man inte mår bra och det mesta bara känns jobbigt och ganska rörigt för tillfället. Lite adventsfika blev jag bjuden på i alla fall, men tyvärr så smakade det nästan ingenting heller (kan kanske bero på förkylningen). Känner själv hur himla ”opositiv” jag låter nu, men det blir nog snart bättre igen :-) Förkylningen verkar ha slagit till ordentligt i alla fall.

Mina vänner hundarna då, vad hittar dom på när matte inte är bra? Diezel han finner sig ganska väl i situationen och sympatisover med mig så mycket det bara går. Ibland på sin fina och gulliga lamaullsfäll…

…och ibland bara i sin säng, efter att omsorgsfullt bäddat ur allt varmt ur sängen.

Lille Nemuz tycker att livet är ganska pestigt för tillfället, men jag försöker faktiskt leka lite med honom mellan varven. Dock får man se upp om man vill ha några fingrar kvar, han biter både hårt och snabbt den lilla rackarungen.

Nej, nu börjar det kännas som att det är läge att krypa ned i sängen en stund igen. Förstår inte att man kan känna sig så himla sliten. Önskar er som råkar titta in här i dagboken, en fortsatt trevlig advent! På återseende, när jag känner mig lite piggare.

Vår helg i Dalarna

Jaha, så har vi landat hemma igen efter en trevlig, skön och rolig helg i Dalarna. Funderade faktiskt allvarligt på att bara ”hoppa av” där och stanna tillsvidare, men sedan tog pliktkänslorna över och det vara bara att åka hem igen. Målet för resan var Rättvik, där vi hade en varm och välkomnande stuga som väntade på oss när vi anlände ganska sent i fredagskväll. Diezel såg riktigt glad ut att komma dit igen.

Men för Nemuz del, var det hans första ”semesterresa” om vi säger så. Han startade med att gå igenom varenda millimeter av stugan för att inte missa någonting.

Kvällspromenaden vinglade vi ut på i mörkret, det var bara stjärnorna och vi som var vakna kändes det som. Jag gjorde ett försök att ta några bilder ner över Rättvik, men det var lättare sagt än gjort när inte kamerastativet var med. Eller vad säger ni om denna bild, ”Rättvik by night” :-)

Och här är en bild på Siljan och Långbryggan. Ja, ja, med lite fantasi kan man väl i alla fall se att det är bryggan på bilden, eller?!

Efter en god natts sömn vaknade jag utvilad upp till en strålande lördagsmorgon och det var dags att bege sig ner till den officiella utställningen som Nedansiljans brukshundklubb anordnade. Denna dag blev det Diezel som ni kanske sett, som fick vara med, Nemuz markerade lite på sitt framben, så jag fick stryka honom. Men Diezel gjorde vad han kunde för att hålla ”flockens” fana i topp och det lyckades han ju väldigt bra med. På morgonen åkte jag och Diezel ner till körhallen, där utställningen skulle vara och visade vaccinationsintyget och köpte en katalog, sedan for vi hem till stugan igen. Det tar 10 minuter att åka och eftersom Diezel hade ett sent startnummer, så kunde vi vara hemma och ta det lugnt fram till lunchen ungefär.

Vid halv tolv kändes det som ett bra läge att ge sig iväg. Stannade vid Fricks konditori och köpte lite nybakat matbröd på vägen och sedan bar det av mot utställningen. Väl där träffade vi en hel del trevliga bekanta, bland annat Lena och Diezels barnbarn Ranchen´s Modesty Blaise. Här sitter de, morfar och barnbarnet.

Vi hade ett strålande väder denna dag och Diezel strålade ikapp med solen. Ja, han var så glad och pigg att det var riktigt roligt att se. När det var dags för Diezel att ta ringen i besittning, så kom han flygande in där med sin husse i släptåg. Fram till domaren som gärna fick titta på tänder och klappa på honom så mycket hon ville. Sedan var det dags att springa! Och som han sprang, han klev på nästan som han gjorde i sina unga dagar. Dock så tyckte jag mig se en viss ”markering” i det ena frambenet redan vid den individuella bedömningen. Här var det säkert hans skada i senfästet som gjorde sig påmind igen. Vet att sjukgymnasten sagt att han kommer bli mindre elastisk i senan för varje gång han drar upp skadan, vilket han gjort ett antal gånger. Och det kommer kunna visa sig som en markering just på grund av detta och inte av att han har ont i benet. Och nu när han sprang så här pass fort, så syntes det lite, i alla fall för mig som vet om det.

Nu vet jag inte om domaren inte såg det, eller helt enkelt inte brydde sig, med tanke på att det är en gammal hund, men bra gick det! Excellent och CK i veteranklass, vilket betydde att Diezel skulle in i bästa hanhundsklassen direkt efter. Ja, med sina 9 år och 2 månader, så var han minst 6 år äldre än de andra hanarna. Någon av hundarna fick tacka för sig innan placeringen, men Diezel stod kvar. Det blev en del springande igen och Diezel hängde faktiskt med de övriga. Han slutade som 4:e bästa hane och BIR veteran. Bara att stanna till BIS finalen alltså. Efter en del väntan var det så dags att värma upp de något stela lederna igen och det lyckades vi ganska bra med som det verkade, för domaren Anne-Chatrine Edoff ville se Diezel som dagens bästa veteran.

En massa fina priser fick han och den som är hans egen absoluta favorit, är en lamaullsfilt. Tänk så passande till en gammal hund, som nu är noga med att vakta sin filt så att ingen liten valp kommer för nära. Nemuz gick nämligen fram och smakade på den det första han gjorde, och det var INTE bra!

Ja, jag hoppas att ni ser hur mysig och uppskattad denna filt är!

Men SÅ glad jag blev att det gick bra denna dag, det känns faktiskt som ett riktigt bra avslut på Diezels utställningskarriär. För jag tror att detta med största sannolikhet blev han sista utställning, dels med tanke på att han är gammal och sedan på benet som det troligen blir lite för mycket för när han känner för att springa på ordentligt. Men det känns väl helt ok med denna sammanfattning; han är utställd 21 gånger officiellt och har fått CK på 18 av dessa utställningar, om man nu räknar att excellent vid världsutställningen var lika med ett CK. Han tog sina 3 cert vid 3 utställningar på raken och blev SE UCh när han var 2 år och 6 dagar. Nu är han utställd 3 gånger i veteranklass med BIS-1, BIS-2 och nu en BIS-1 placering igen. Ja, vi var mer än glada efter allt tråkigt han varit med om denna höst. Så efter en riktigt god middag och en promenad i skymningen, somnade jag nog helt ovaggad, men med en varm känsla i hjärtat.

Dagen efter, hade jag lyckats hitta en annons om att det skulle vara gammaldags julmarknad i byn Nusnäs, det är där alla riktiga Dalahästar görs och dit var man ju bara tvungen att ta sig. Så i dis, småregn och dimma gav vi oss iväg, men man blev ganska varm av stämningen bara vi kom fram. Den varma glöggen hjälpte väl till en del också :-)

Vi såg inte så mycket av Gesundaberget denna dag.

Och lyckas man nu hamna på en julmarknad i Dalarna, så är det väl ett måste ha med sig en tomte hem tänkte jag, som genast började mitt sökande. Det var inte så lätt visade det sig, men till sist hittade jag det jag sökte, en riktig ”hantverks tomte”. Eller det blev två, på en liten tovad ulltavla.

Och alltid lär man sig något nytt, så nu vet jag vad Lefsor är för något också och dessa nybakade skapelser var goda kan jag säga :-) Med den varma glöggdoften i näsan var det efter ett tag dags att bege sig mot Rättvik igen. Stannade i skogen och tog en promenad med hundarna, tänk vilka härliga skogar det finns där.

Måndag blev det alldeles för fort och det var dags att vända nosen mot Stockholm igen. Tänkte att jag skulle tagit några fler bilder på hundarna, men i det dåliga ljuset som var, blev det inte många tagna. Men här sitter i alla fall en något lurig valp vid staketet :-)

Och jag lyckades faktiskt fånga några domherrar på bild. Jag hörde dem i mörkret, för de har ett ganska speciellt ljud, och mycket riktigt när det ljusnade, så såg jag dem. Det var en hel flock med så där 15-20 stycken och tänk så fina de är.

Idag har vi haft en riktig novemberdag här i Stockholm, det har inte varit riktigt ljust på hela dagen. När jag gick utmed Hammarbykanalen på väg hem från jobbet, började det verkligen skymma och då var klockan halv två bara. Nu är det dags att hugga tag i verkligheten igen och bege sig ner i tvättstugan, har ju som sagt ingen egen tvättmaskin ännu, eftersom den andra sagt upp sig. I morgon har man en lite nervös dag framför sig, men allt ordnar sig hoppas jag.

Avslutar med ett stort TACK för alla gratulationer! Och lägger in några bilder på "rottweilerhögen" som jag just nu har på golvet.

På återseende!