2:a advent blev en riktigt trevlig dag, precis som jag trodde. Det var väl på kvällen man satte hjärtat i halsgropen här, men det kommer vi till lite senare. Hämtade Magdalena och Daisy vid terminalen redan kl. 10.00 och då hade Nemuz och jag lyckats snoka oss igenom varenda vrå på detta ställe. Därefter bar det av ut till Tyresta och julmarknaden. Efter en liten runda bland tomtar, smycken, stickade sockor, diverse bakverk och glögg, så ringde min kompis Mia som vi bestämde träff med för att ta en fika på kaféet. Men först var vi ju tvungna att få se hennes nya lilla hund Jason, som nu är 5 månader. Och oj så söt han var!
Givetvis var Dennis med också, tänk att han blivit 11 år den lilla busen. Och han är lika pigg som vanligt.
Efter att vi tagit några kort med Magdalenas nya kamera, så letade vi oss in i värmen för att dricka lite kaffe och te. Det var jätte kul att träffa dig Mia och få se hundarna. Och givetvis måste vi ses en annan dag, när det inte kryllar av julmarknadsbesökare i hela Tyresta och ta några fler kort på hundarna.
Efter att ha inhandlat några riktigt stora saffransbullar, återvände Magdalena och jag till bilen för att åka hemåt, men innan det så fick hundarna komma ut och röra på sig lite. Och här sitter hon, drottning Daisy. Ja, så är det om man ska tro på Nemuz i alla fall, han har en himla respekt för henne. Han gick med öronen uppe i nacken mest hela tiden och fick sig en ordentligt tillsägelse om han så bara funderade på att nosa på damen!
Dagen gick i en rasande fart och snart var det dags för våra gäster att åka hem igen. Diezel var på ett strålande humör hela dagen, han tycker att det är jätte kul när Daisy och Magdalena kommer hit. Tack för en trevlig dag kära syster! Och vad kul att du tyckte om födelsedagspresenten! Senare på kvällen blev det en liten glögg och pepparkakor här och då var allt forfarande precis som vanligt.
Men när klockan var runt nio på kvällen och det var dags att gå ut med Diezel en sväng igen, ser jag att han sakta kommer gående ut i hallen. Ja, man ser tydligt att något är riktigt fel, ni vet, man ser det på deras blick. Han vill nästan inte gå och kutar upp ryggen så att han ser ut som en liten märla nästan. Va fasen, tänker jag, vad är nu detta? Vi trasslar oss i alla fall ut, men Diezel har ingen större lust att röra på sig. Det som slår mig är att han har ont i magen, minns hur Induz såg ut den gången han fick sådana där riktiga magknip. För Induz del, tog det några timmar, sedan började han bli bättre igen, så vi bestämmer oss för att vänta och se hur det blir med Diezel.
På måndagsmorgonen var det dock bara att sätta igång att ringa till veterinären, Diezel ser inte så speciellt mycket bättre ut nämligen. Om han bara har magknip känner jag, så borde det väl nästan ha släppt efter så pass lång tid. Husse får denna dag ta ledigt några timmar och åka iväg med Diezel till Haninge Djurklinik. Där känner man igenom honom och tar prover. Ja, att han har ont i magen står ganska klart i alla fall. När jag sedan kommer hem från jobbet och tar ut Diezel på en promenad, dyker nog förklaringen upp till varför han varit så konstig och haft ont i magen. Efter en hel del bestyr, kan äntligen Diezel uträtta det vi är ute för att han ska göra. För efter allt snurrande i skogen, så kommer en stor hög med mossa, barr, jord och löv ut!!! Efter detta är Diezel som vanligt igen :-) Hundar säger jag bara! Här ligger han och kurar på sin älskade fäll.
Med lilla herr rottweiler, har jag gjort ytterligare ett försök att få honom att gå i water treadmillen. Men efter att både Nemuz, jag, de två tjejerna som var med och nästan hela lokalen var genomblöta, så gav jag upp, det fungerar inte! För det var samma sak denna gång; det är ok att gå in i själva behållaren, det är ok när det kommer in vatten, MEN när gå-bandet börjar röra sig under tassarna, DÅ är det nog! Efter detta åkte jag raka vägen till Haninge Hundhälsa, så nästa vecka ska Nemuz få prova på att bada i bassängen där i stället. Jag håller tummarna för att det kommer fungera.
Idag har jag haft en riktigt stressig dag, ja det började redan i morse. Så när jag kom hem från jobbet, kände jag att jag bara måste ta med mig hundarna och åka ut till Tyrestaskogen en stund. Tog först Diezel och gick en runda där jag vet att det inte är så mycket stenar och rötter som sticker upp, vill inte riskera att åka på en flygtur igen. Diezel är som vanligt jätte glad över att bara han och matte gör något. Stannade där mitt i skogen och riktigt kände hur lugnet la sig över mig igen, inte ett ljud hördes, förutom ett svagt susande i trädtopparna. På håll hörde vi bäcken porla och det enda ljus som sken upp vägen där vi gick, var månen. Ja, det var så himla skönt att gå där!
Tillbaka till bilen och byta hund, Nemuz skulle också få gå på en ”egen” runda. Nu i efterhand kan jag väl säga att jag borde nog gjort tvärt om för att behålla lugnet. För här har vi Mr Spookie för tillfället :-) Vi går iväg från parkeringen och kommer ungefär 40 meter, då Nemuz vänder sig om och får syn på en riktigt hemsk figur!!! Fullt pådrag blir det där i skogen och jag som inte är beredd på detta, håller på att få en mindre hjärtattack. Det är bara att gå tillbaka igen för att kolla in detta ”spöke”. Det morrar för fullt, fnyser och nyser vid min sida, ja ibland även bakom mig, när vi i mörkret närmar oss den hemska figuren. Eftersom jag vill att Nemuz ska lösa detta själv, så stannar jag ca 5 meter ifrån detta "soptunnespöke". Fram smyger då en väldigt låg hund, för han är en ganska nyfiken hund också, nosar på soptunnan, får massor av beröm av matte och blir då överlycklig, lyfter på benet och kissar på tunnan och går därifrån! Visst är de väl för goa våra små rottispojkar!? Bilden är tagen av Magdalena.
Vi hinner faktiskt gå tillbaka till där vi avbröt promenaden och ytterligare ca 10 meter, innan det är färdigt igen! Denna gång är det en ”mördarskylt” som står och smyger vid vägen och som bara väntar på rätt tillfälle att kasta sig över första bästa rottweilervalp som går förbi. Samma sak, jag måste lära mig att det är så här det kommer vara ett tag nu tydligen, för jag kände nästan hur hjärtat stannade igen. Kolla av skylt och kissa på den, sedan kunde vi gå vidare. Nu hade han i alla fall fått mig att gå med alla sinnen på helspänn och lugnet som svepte över mig tidigare, var som bortblåst igen. Man skulle verkligen vilja veta vad som rör sig i huvudet på hundarna ibland. Ja, ja, nu sover båda hundarna gott i sina sängar i alla fall och det kommer jag också göra snart. I helgen är det den stora hundutställningen i Älvsjömässan att se fram emot. Var lite osäker på om jag verkligen skulle åka dit och titta i år, men eftersom jag nu sitter här med en fribiljett i handen, så kommer jag göra det och det ska bli jätte kul!
Ha det så bra ni som tittar in till oss!
