Tänk att det är så fruktansvärt jobbigt att förlora en hund. Nemuz och jag har precis kommit hem efter en promenad ute vid Tyresta och tårarna har fullkomligt forsat på mig. I början gick det bra, men jag klarade inte av att gå ner till bäcken där Diezel och jag alltid tog en liten paus. Jag brukade stå och lyssna på den porlande bäcken och Diezel han smakade alltid på den. Och idag när vi kom till det ställe där Diezel alltid vek av genom skogen, DÅ började tårarna rinna på mig. Det som hände i torsdags har nog satt större spår hos mig än vad jag själv är medveten om tror jag. För kära nå´n vad jag saknar denna kloka, goa, snälla och små busiga lilla kompis! Som med en viftande rumpa tog sig an det mesta, tänk så vänlig han var denna hund! Och det jag känner mest sorg över, är att inte lilla Diezel kunde få knalla på här och bara ha det mysigt ett tag till, nu när han verkade må ganska bra. Och sedan i nästa stund tänker jag på vad som hänt om vi dragit igång hela apparaten med röntgen och ultraljud redan förra veckan. Hade vi kunnat rädda Diezel då? Eller hade det redan gått för långt?
Ja, dessa tankar och känslor dyker upp mellan varven, för i den situationen vi hamnade i torsdagskväll var fruktansvärt uppslitande ska ni veta, bland det värsta jag varit med om som hundägare. Och många tårar kommer rinna än nedför mina kinder, innan jag har tagit mig igenom detta helt. Usch säger jag! Det är bara 8 månader sedan man satt så här senast, då var det min älskade Induz som fått somna in. Så det stämmer väldigt bra det någon skrev på FB, att vi hundägare får sörja alldeles för ofta. Och det måste man få göra, för att sedan kunna komma igen känner jag. För jag hoppas att alla de ljusa minnen jag har av Diezel snart kommer ta överhand.
Men min räddning sitter väl här ca 1 meter ifrån mig och tittar, ”barnbarnet”, för tänk om jag inte haft Nemuz nu, vad hade jag gjort då?! Han har blivit så klappad, kramad och ompysslad de senaste dagarna, så det är inte sant. Vi har nästan slagits om vem som ska gå ut med honom. För på något vis känner man sig halv, nu när vi bara har en hund. Och visst märker man att även Nemuz saknar någon här hemma, hans ”storebror” som funnits här sedan han flyttade hit.
Nu har jag ju i alla fall försökt vara lite förutseende och tränat honom på att vara helt själv hemma en del, för jag har väl förmodat att Diezel skulle kunna försvinna före Nemuz, men dock inte så här fort. Men Nemuz har varit jätte duktig de här dagarna, efter våra morgonrutiner, som jag ändrat på så lite som möjligt, går han in i sovrummet och lägger sig precis som vanligt och är helt avslappnad. Likaså när jag har kommit hem, då kommer Nemuz smygande ut i hallen och ser ganska så yrvaken ut. Så jag HOPPAS i alla fall att han varit så lugn som jag tror, under den tid jag varit borta och jobbat.
Med bara några få dagar kvar till jul, så måste jag rycka upp mig förstår jag. För givetvis måste allt gå vidare ändå, trots att det känns jädrans jobbigt. Ska nu sätta mig och slå in lite julklappar, ligger efter med det mesta. Jag hoppas i alla fall att vi har en lugn och skön helg framför oss, är ledig i fyra dagar och det ska bli jätte skönt. Har också lyckats knåpa ihop både ett julkort och en framsida till hemsidan och vill med dessa önska er alla som tittar in till oss, en riktigt GOD JUL!
Och än en gång vill vi säga stort TACK till Er alla som skrivit till oss, vi blir riktigt rörda ska ni veta! Må så gott allihop och ta hand om varandra och era kära hundar!
