När jag kom hem från mitt jobb var allt som vanligt här, ut på en liten promenad med hundarna och sedan ge dem mat. Ja, vi tog bara en liten tur, eftersom jag bestämt mig för att åka ut till Tyresta med dem sedan. Packar in de glada hundarna i bilen, det är ju alltid kul att få åka iväg med matte, och åker först till ICA för att handla lite. Därefter bär det av ut mot Tyrestaskogen.
Nu så här i efterhand, kan jag kanske säga att Diezel inte riktigt var så pigg som han annars brukar vara när vi kommer dit, men han var ändå glad och knallade runt som vanligt. Vid femtiden är vi hemma igen och det är dags för hundarna att få middag. Efter det försvinner båda in till sina sängar och lägger sig för att sova.
När klockan är runt sju, känner jag att det nog är bra att ta ut dem en liten sväng i alla fall, så jag börjar med Nemuz. Därefter tar jag Diezel som då ligger och väntar på att få gå ut och med lite vift på svansen kommer ut till dörren. Väl borta vid skogen kissar han och jag ser att han är ganska skakig i sina bakben. Fortsätter en liten bit framåt när Diezel bara går ut vid sidan av gångvägen och lägger sig helt platt på marken. Vad är nu detta tänker jag och liksom drar upp honom igen. Går en liten bit till, sedan gör Diezel samma sak igen. Nej, känner jag, nu är det något som inte stämmer alls här och börjar gå hemåt igen. Får upp Diezel för trapporna och in genom dörren, där han åter lägger sig platt ned mot golvet. Ropar till Robban att vi nog måste åka in till Bagis med Diezel, för det är något som inte alls stämmer.
Ni som läst här, har säkert sett att Diezels mage har strulat en del den senaste 1,5 veckan och Robban tror att Diezel åter kan ha fått magknip, vilket vi trott att han haft. Så Robban vill att vi väntar med att ringa till Bagis och går i stället ut med Diezel igen för att röra på honom. Men samma sak händer igen, efter bara en liten bit lägger sig Diezel ned och Robban får gå in med honom. När de kommer in känner jag på Diezels öron och läppar att de är ganska kalla. Ja, slemhinnorna är också ganska ljusa. Provar tempen på honom och den går inte upp i mer än 37 grader. Nej, säger jag till Robban, hämta bilen så åker vi, han måste in till en veterinär fort!
Inne vid Bagis ser de också det allvarliga i situationen och vi får gå raka vägen in på ett rum med Diezel. En veterinär lyssnar och känner på Diezel och sedan blir det fullt pådrag, dropp sätts in och blodprover tas. Upp med Diezel på en bår och in till ultraljudsrummet. Där konstateras att Diezel har en förändring på sin mjälte och att det är fullt med vätska (blod) hans mage. Det troliga är att han har en eller flera tumörer på mjälten som har brustit och som nu läcker blod rakt ut.
De alternativen som finns, är en akut operation med en väldigt oviss utgång, eftersom Diezel redan tappat en hel del blod. Vi ser nästan hur magen sväller mer medan vi står där. Det andra alternativet är att låta honom slippa detta och få somna in i stället. Ja, vi får några minuter på oss för att ta ett beslut. Jag känner direkt att detta inte kommer gå vägen, men Robban är först inne på att göra allt som går för att försöka rädda sin hund. Men efter ytterligare information om att dessa tumörer troligen är väldigt elakartade och med stor sannolikhet kommer tillbaka inom en kort tid, så beslutar vi att Diezel ska få somna in.
Givetvis rinner tårarna på mig, men ändå kan jag hålla mig ganska lugn. Diezel får ligga kvar på ultraljudsbordet och vi gör vad vi kan för att han ska känna att vi finns där. Allt går lugnt till och Diezel somnar stilla in.
Väl ute i bilen bryter jag ihop totalt, för jag har kunnat hålla mig till dess. Men vi är nog båda helt förkrossade när vi sätter oss i bilen och åker hem igen. Så här skulle det ju inte bli! Diezel hade klarat av detta med bitskadorna efter hundattacken, han haltade inte längre, ja han var ju glad och pigg igen. Och han är ju bara 9 år! Så kommer detta! Men jag hoppas att vi tog det för Diezels del, bästa beslutet i denna situation. Och som ni kanske förstår när det går så här fort, så hamnar man i någon typ av chocktillstånd, jag kunde inte tänka klart på hela dagen igår. Men så snabbt kan allt ändra sig, så det gäller att ta tillvara på varje minut man har tillsammans med sin hund. Här tog det ca 2 timmar från det att Diezel la sig ned ute, tills han inte fanns med oss längre, usch.
Ja, det känns så fruktansvärt tomt här nu och det är inte bara vi som tycker det, lilla Nemuz letar för fullt efter sin kompis. Vet inte hur många gånger han gick in till Diezels säng och tittade igår. Usch, så jobbigt det är att vara hundägare ibland! Nu ska jag försöka samla ihop både tankar och mig själv igen, trots att allt just nu känns SÅ jäkla tungt.
På återseende, när jag känner att jag kan skriva igen. Och stort TACK till Er alla som skrivit till oss här på hemsidan. Mitt i allt elände, så värmer det ska ni veta!
Lilla Diezel, saknar dig något enormt!!!
