Helg igen!

Äntligen är det lördag och helg igen! Tycker i och för sig att tiden gått väldigt fort sedan förra helgen och jag hade absolut önskat att vissa dagar haft dubbelt så många timmar denna vecka, hinner liksom inte riktigt med allt. Börjar känna en viss saknad efter att vara ledig mitt i veckan som jag varit van vid de senaste 8 åren. Men jag får väl lov att vänja mig vid att arbeta måndag till fredag och sedan vara ledig på helgerna i stället.

I torsdags kväll tog Diezel och jag en egen liten åktur runt i Haninge. Började vid Haninge Djurklinik, men inte för att träffa någon veterinär, utan för att Diezel skulle få ställa sig på vågen. Måste hålla koll på vikten efter att han kastrerades i höstas och då vägde 47 kg, helt ok tycker jag. Minskade hans dagliga matmängd med 1 dl direkt efter operationen och trodde att det kanske skulle räcka. När jag sedan vägde honom i december, visade vågen på 50,5 kg! Alldeles för mycket! Hem och dra ned maten ytterligare, till 6 dl torrfoder om dagen och det har han nu ätit i drygt 1 månad. Lite resultat har det blivit, nu visade vågen på 49,1 kg, OM den nu gick rätt, den pendlade nämligen mellan 47,9 och 49,5, men stod mest still på 49,1, så jag räknar på det. Men några kg till skulle behöva bort på hunden med artros i ena knäet och jag hoppas att vi kan ”jobba” bort dem nu när han kan gå på längre promenader.

Efter att ha varit och köpt hans glukosamin också, så var det just det vi fortsatte med, att försöka gå bort några hekton till. Åkte ut till Tyresta för att gå på en längre promenad, bara han och jag. Kallt som sjutton var det, vi hade -13 grader på morgonen och nu började det bli kallare igen + att det blåste. När vi gått halva promenaden så kommer två tjejer galopperande med sina hästar på gångvägen som vi gick parallellt med. Diezel tittar upp i två sekunder ungefär på hästarna och fortsätter sedan att nosa på marken. Men eftersom vi skall vända och gå mot bilen igen, så ska vi in på gångvägen där hästarna står och den är ju inte så bred. Men tänk så behagligt det är sådana gånger med en hund som Diezel. Han är inte van vid hästar och trots att vi skulle gå bara en halvmeter ifrån dem, så fortsätter han nosandes vägen fram, alldeles bredvid hästarna. Han bryr sig inte ett dugg om dem och inte om det de lämnat efter sig heller, det ser ut som om Diezel umgås med hästar varje dag ungefär. Tänk vad jag gillar sådana hundar, som finner sig i det mesta utan några problem.

När vi kommer hem, så kunde man ju tro att han skulle vara lite trött denna hund, men ack så fel jag hade. Det var då det var dags att ”döda” så gott som samtliga leksaker här hemma. Och eftersom ingen annan ville hjälpa till, så fick han ta hand om detta själv!

För den här hunden har då fått tillbaka sin energi med råge! Och det är givetvis jätte kul! Trots att det ibland kan upplevas som något jobbigt. Tänk vad jag önskar att vi kunde ge oss ut i skogen och spåra nu tex. för det är just det Diezel skulle behöva.

Själv hade jag också hoppats på att bli lite trött efter denna dag, men inte då! Har den senaste tiden haft lite svårt att sova, men natten till fredagen slog väl alla rekord. Vaknade klockan två på natten och somnade sedan inte om! Tänk så irriterande det är! Man ligger i sängen och vänder på sig hur många gånger som helst, i hopp om att somna, men det går inte. Vid halv sex gav jag upp och gick ut med hundarna i en timme. SEN var jag trött! Kändes faktiskt som om jag skulle kunna somna ståendes i hallen, men det var så dags då det! Bara att fortsätta med det som skulle göras. Men jag tog en riktigt lugn och lång frukost, vilket för mig i alla fall känns som en bra start på dagen, innan det var dags att bege sig till jobbet.

Och en fundering som har dykt upp i mitt huvud nu när jag kör bil en del mer än tidigare, är vad dessa påfartssträckor vid motorvägen är till för??? I min värld, så är de till för att man på ett smidigt sätt ska kunna komma upp i den fart som råder på motorvägen, 110 km/h, så att man kan ”flyta” in bland den övriga trafiken utan problem. Men i den världen är jag nog ganska ensam har jag märkt, för att i bästa fall har bilarna framför lyckats ”knåda” sig upp i 70-80 km/h när vi väl ska in bland de övriga bilarna på motorvägen. Men rekordet togs nog i torsdags, när bilen framför inte kommit upp i mer än 40 km när vi väl skulle ut på Nynäsvägen. Det var väl tur att solen sken, för mina nerver klarar inte sådant här riktigt!

Och tänk så härliga dagar vi har haft nu, med solen i ögonen både på väg till jobbet och hem igen. Det har varit så himla skönt med lite ljus. Och soluppgångarna har varit väldigt vackra.

Passade på att ta med mig Induz ut i går eftermiddag och han skulle ha med sig leksaken. Tänk så härligt det är att ha en hund som är så pass gammal som han är, men som ändå har ”barnasinnet” kvar när det gäller att leka. Kanske inte riktigt som när han var 2 år, men han ÄR nog ganska pigg för sin ålder tror jag.

Här sitter han min prins, för det är verkligen DET han är, en prins!

Så duktig när vi möter de små ”halvrabiata” hundarna som gör utfall på utfall mot honom, men som han inte bryr sig det minsta om. Han tittar på mig för att få sin godis! För pli har han på sin matte. Nu har vi just delat på en äppelruta till förmiddagsfikat :-) Ja, han ÄR ganska bortskämd, jag vet! Men jag bryr mig inte!!!

I veckan gjorde jag något som väl ALDRIG har hänt förut, jag vågade inte gå förbi en hund med Diezel, utan jag vände och gick åt andra hållet. Är ute och går på en av gångvägarna och ser att det kommer ett äldre par från andra hållet med en hund som mesta liknade en bordercollie, men som i storleken såg ut som en golden. När vi har ca 5 meter kvar innan vi skall mötas, så blir denna hund HELT galen! Och jag lovar att jag var ganska säker på att mannen som höll i den inte skulle klara av det. För givetvis, så hade de säkert hört vad hundpsykologen sagt om att det är djurplågeri att ha ett halsband på sin hund, vilka gör så att varannan hund går runt med nackskador (enligt honom då), så de hade sin hund i en sele. Och denna hund, såg ut att vara ganska stark där den hängde i selen med bara baktassarna i marken och liksom grävde sig framåt i luften, med hussen släpandes på fötterna bakom. Så jag vände! Jag vågade inte riskera att Diezel skulle få hunden på sig och kanske göra illa sitt ben igen. Så feg var jag!

Nej, nu eftersom hundarna och jag är alldeles allena hemma så gott som hela helgen, så ska här städas idag och det ordentligt. Hinna med att baka matbröd och tvätta räknar jag också med. Sedan ikväll när allt är klart, DÅ kan jag sätta mig ned och sedan bara ta det lugnt resten av helgen. Kanske åka ut till Tyresta i morgon om det är lite skönare ute än idag. Det var också jätte skönt att få prata med dig Susann och som du hörde av veterinären så är det inte lätt att fastställa att en hund har EP. Allt annat måste uteslutas innan man kan dra några slutsatser av krampanfall. Och som sagt, en del människor ÄR bara för mycket, men det var väl ingen nyhet!

Trevlig fortsättning på helgen, alla som tittar in här!

Tråkigt

Ja, jag vet inte vad jag ska börja med att skriva, känner mig i alla fall helt bedrövad och det förstår ni säkert om ni läst i gästboken. Grogg, som var barnbarn till både Induz och Diezel har fått något som jag i alla fall väljer att kalla EP, och har av den anledningen fått somna in. Jag beklagar verkligen Susann och jag förstår att det blev en chock för hela familjen när det hände. Hoppas att det inte är allt för illa med din hand. Men som du skriver Susann, det KAN dyka upp saker hos alla hundar och man vet inte alltid vart det kommer ifrån. Och epilepsi verkar inte vara helt enkelt att fastställa. Vad jag förstår, så kan det bero på bakomliggande medicinska orsaker av olika slag eller vara en genetiskt ärftlig sjukdom. Fruktansvärt tråkigt är det i alla fall. Och jag känner verkligen med er Susann, Thomas, Simon och Vanessa, men vad hjälper det!?

Och jag håller helt med dig i det du skriver i gästboken. Vissa människor har väldigt bråttom med att slå fast att det ÄR det eller detta, andras hundar lider av. Ta reda på fakta!!! Och se till att de så kallade felen och sjukdomarna verkligen är fastställda och dokumenterade innan man säger något. För att bara gå på hörsägen, som valsat runt från mun till mun, om olika hundar, det är ingen bra faktabas. Går många efter detta, DÅ ligger vi nog lite illa till.

Men givetvis måste vi ta alla de fel som dykt upp i vår ras på största allvar. Jag hoppas att alla vill dra denna ras åt samma håll, så att vi även i framtiden ska kunna köpa en rottweiler som bland annat inte blir sjuk och måste avlivas i unga år eller som inte har för stora rädslor och av den anledningen inte är bra mentalt. Det finns massor av tankar i mitt huvud; Hur ser familjebilden ut hos de hundar som används i aveln? Vet vi det idag? Bryr sig uppfödare om det när det gäller sjukdomar och mentalitet? Ska någon hund gå i avel innan den är 3 år tex? Ska importer där vi vet väldigt lite om bakgrunden, få vänta ännu längre innan de används? Och dessa hundar borde kanske prövas med ännu större försiktighet på antal kullar, innan de används vidare i aveln. Eller detta borde gälla samtliga hanhundar, 3 kullar högst per år, borde vara fullt tillräckligt. Så känner jag i alla fall, trots att jag nu har en importerad och en ”halv” importerad hund. Och jag vet i sjutton om jag kommer våga använda någon hund i avel i framtiden över huvudtaget, för fel kommer dyka upp vad man än gör, och det känns absolut inte bra. För givetvis är det ett lotteri med avel, det är svårt att veta hur dessa gener slår hit och dit. Jag vet inte om detta hjälper, det är bara mina egna tankar som snurrar runt just nu. För ingen vill väl ha en sjuk hund med dålig mentalitet, inte jag i alla fall!

Inte för att det känns så kul att skriva här idag, men lite roligare saker mitt i allt elände måste jag nog skriva om i alla fall. Och det är om de egna ”gamlingarna” som nu verkar vara inne i en väldigt pigg period och GLAD för det är jag! Vi går på våra långa promenader, vilket känns jätte härligt och ingen hälta eller stelhet har dykt upp. Nu med lite snö på gångvägarna igen, så gör det inte ont i tassingarna heller och Diezel går mer än gärna Vendelsö runt på varje promenad. På kvällarna lägger han beslag på de ”bästa” leksakerna…

…och den värsta av dem alla är denna.

Det är en kong wubba som piper och det är ett hiskeligt ljud i den. Insåg också att Diezel börjar bli gammal, hittade 5 vita strån på hans lilla nos häromdagen!

Induz har lyckats ta den ena favorit leksaken.

Lite hundpyssel blev det en av kvällarna också. Induz var inte överförtjust när jag tvättade öronen på honom och måste genast torka dem bättre själv. Jag hade tydligen missat lite där.

Avslutar med två bilder på Diezel som nu lagt sig till ro för natten i sin säng. Och det är inte jag som bäddar åt honom!

God natt säger vi härifrån, nu är det sovdags!

Promenad på Djurgården

Vilken drömstart det blev på fredagen, jag försov mig! Ja, inte så att jag kom för sent till jobbet, men jag vaknade en halvtimme för sent i mitt eget tidsschema. Ut med hundarna, äta frukost, duscha och så skulle jag även hinna med att handla middagsmaten innan jag åkte till jobbet. Prick kl. 08.00 stod jag utanför ICA och nu vet jag hur fort det KAN gå att handla en hel kasse med mat, exakt 8 minuter närmare bestämt. För med vilt stirrande blick, rusade jag in i affären när dörrarna öppnades, slet jag åt mig en kundkorg och flög fram mellan hyllorna. Det fanns nog de som undrade vad det var för galning som kommit lös. Fick med mig både ingredienserna till middagen + lite till, innan jag lämnade affären. På klockan i bilen stod det 08.08 när jag åter satte mig där, snabbt jobbat måste jag säga, eftersom jag även fick stå och vänta någon minut vid kassan.

Arbetsdagen gick också i en väldig fart och det kändes som om timmarna flög förbi. Snart var det dags att åter svänga ut på Nynäsvägen och bege sig hemåt igen. Väl hemma, hittade jag inte en endaste hund! Det var någon annan som varit snabbare hem än mig och som redan var ute och gick med dem. Men det tog inte så lång stund innan det dundrade in två utsvultna rottweilerpojkar här, som inte fått någon mat på flera timmar! Så när maten väl var uppäten, kunde de till och med hälsa på mig.

Lördagsmorgon och jag var uppe med tuppen, som vanligt. Gick en längre promenad med hundarna i den tysta och lugna morgonen. Det enda som rörde sig, var de blinkande lamporna på Nackamasterna i fjärran. Den senaste tiden har det ju blivit en hel del travande med hundarna här hemma bara, så lite senare under dagen åkte vi in till Djurgården för att få gå en promenad på ett annat ställe. Som vanligt är det jätte härligt att komma dit och det finns så mycket att nosa på för hundar.

Vi strosade runt vid Junibacken, Galärvarvet, vidare bort runt Vasamuséet och passerade då en av våra gamla isbrytare som ligger där.

På baksidan av Vasamuseet finns en smal träbrygga/bro som man kan gå över och det gjorde vi. Diezel han bryr sig inte så mycket om att det gungar och är ostadigt, han bara travar på. Men ok då, lite spretande tassar blev det väl i alla fall.

Induz var väl däremot inte helt övertygad om att det var ett säkert ställe att passera på.

Men över kom vi och här sitter han med livet i behåll.

Hade just rundat museet när vi lyckades springa ihop med Ingela, som gick på samma bevakningskurs som Robban och Induz för ett antal år sedan. Givetvis blev det en del hundprat om både roliga och mindre roliga saker, innan vi ilade vidare åt varsitt håll. Men det var kul att ses igen!

Efter att ha packat in hundarna i bilen, blev det lite varm choklad, smörgåsar och en onyttig hallonruta (som smakade väldigt bra), innan det var dags att vända hemåt igen. En riktigt trevlig dag blev det och nyttigt var det för hundarna att promenera ute på Djurgården igen. Och tänk så mycket utländska turister det är här nu, trodde inte att det var säsong för det. La märke till det eftersom nästan ingen av dem som gick förbi oss, med viss skepsis i blicken, pratade svenska. Och alla tittade de på hundarna. Ja, en del såg nästan livrädda ut när de möttes av två rottweilerhanar utanför Vasamuseet. Men jag hoppas att vi gav rasen lite bra reklam, eftersom båda hundarna snällt och lugnt stod bredvid oss och bara tittade lite förstrött på dem som gick förbi. Ja, givetvis blev de glada när någon ville hälsa på dem, tänker på Ingela då, men sedan stod de lugnt och väntade.

Men jobbigt var det och nyttigt är det för hundarna, att komma till andra ställen ibland. När vi kom hem, så åt hundarna sin lunch och sedan somnade båda två sött i sina sängar

Och när jag ser denna bild, så förstår jag varför Diezel snarkar så konstigt när han sover ibland, förstår inte hur han kan andas över huvudtaget.

I morse hade vi -6 grader här igen och det var ganska skönt. Ja, isen ute på trottoarer mm. hade fått lite frost på sig och var inte riktigt lika hal som igår morse när vi kom ut. Då hade det under natten kommit lite snö, som väldigt effektivt täckte all is och jag vet inte hur många gånger min lilla Induz halkade när vi var ute. Men idag gick det bättre.

Tack för tipset om salvan till tassarna också Eva, ska se om jag kan få tag på den och prova i alla fall. Tycker annars att tassarna ser lite bättre ut nu när jag smort med Försvarets Hudsalva några nätter. Nej, nu är det dags att ge sig ut med hundarna igen och sedan fortsätta med all tvätt här hemma, låter väl kul!?

Ps. Har nu tillbringat ett antal timmar framför TV:n och tittat på Kunskapskanalen som har visat ett program från Hundutbildningsgruppen med en MASSA intressanta föreläsare. Etologer, Hunddressörer, Hundpsykologer, Biologer mfl. Ett JÄTTE intressant program! Ett tag satt jag här och funderade på om jag totalt hade missuppfattat vad en hund ÄR egentligen, mycket av det jag lärt mig kastades brutalt omkull. Ledarskap, rangordning, dominans, samarbete mm. Och jag kan väl säga att jag blev väldigt fundersam efter att ha hört den kände hundpsykologen prata. Men som tur var, så kom det en man efter honom (korningsdomare bland annat), som jag satt som ett "tänt ljus" och lyssnade på, SÅ himla rätt (enligt mig då) han hade i det han sa. Denna person hade verkligen många tänkvärda åsikter att komma med, speciellt när det gäller brukshundar, avel, uppfödare och hundägare mm. Oj så intressant! Ds.

På återseende!

Torsdag

Passar på att sätta mig och skriva lite här i dagboken medan det nytvättade golvet torkar. Kan vara skönt att ha städningen gjord redan idag, så slipper jag tänka på det i helgen. Annars så har veckan gått i ett rasande tempo och nu är det bara en dag kvar att jobba innan det är helg igen. Prioriteringen har legat på arbetet och hundarna, som nu börjar komma in i de nya rutinerna. Fast de ser väl inte direkt överlyckliga ut när jag säger hej då till dem på morgonen. Men lyckan är total, när jag sedan kommer hem efter några timmar igen. Och det har givetvis blivit en hel del gosande på kvällarna här. Man behöver inte sitta många sekunder på golvet innan den första knähunden (Induz) dyker upp. Det bästa som finns är nämligen att bli klappad på och ligga i mattes knä. Och nu verkar det vara väldigt mycket viktigare än tidigare, det kanske beror på att jag är borta hemifrån mera nu.

Diezel ska alltid ha med sig någon leksak också, som vi kan ha lite dragkamp med, samtidigt som han skall bli klappad på. Det är SÅ mysigt!

Visst är han väl söt!? Skulle nästan kunna hyra ut honom som en billig skräckeffekt i någon film.

Veckan började annars med ett väglag som var allt annat än trevlig, rena isgatan var det på gångvägar och gårdar. Men efter att vi hade +5 grader under hela måndagen, så kom asfalten fram och det blev bra mycket lättare att gå ute. Men DÅ dök nästa problem upp, saltet! För givetvis så har det saltats en del på gångvägarna och nu när det blev blött, så satte det igång att torka ut hundtassar på ett väldigt effektivt sätt. Ja, sandats har det också gjorts en del, eller sandats och sandats, det är inte sand de har lagt ut här, utan mera små vassa gruskorn. Detta har inte varit några problem tidigare, eftersom vi haft en hel del snö liggande på marken, som de små gruskornen har åkt ned i lite. Men nu, när asfalten kom fram, så ligger de vassa gruskornen uppe på asfalten och göra ont i de små rottweilertassarna.

Jag tyckte att Diezel såg ut att halta igen, innan jag insåg detta. Han smyger liksom fram på de små iskanterna som finns kvar vid sidorna på gångvägarna, och gick väldigt konstigt när han var tvungen att gå på rena asfalten. Men sedan tittade jag på honom och insåg att det är i tassarna det gör ont. Vid en närmare titt igår kväll så visade det sig att han har fått sprickor i båda de stora trampdynorna på framtassarna, troligen beroende en del på saltet. Dags att börja smörja hundtassar ordentligt här. Men med vad? Det är frågan det! Tycker att jag har provat allt möjligt som skall vara mjukgörande för trampdynor, men jag kan nog inte säga att jag hittat något riktigt effektivt. Men i natt har hundarna fått ha Försvarets hudsalva på tassarna, samt små strumpor, så att de inte slickar bort det. Visst hjälper det en del, men jag vet inte om det är det bästa att smörja med. Men vi fortsätter väl så här, så får vi se hur det blir.

Efter en väldigt grå tisdag (det var inte riktigt ljust på hela dagen) så kom då gårdagen, med ett strålande solsken och -5 grader ute igen. Jag hade planeringsdag halva dagen och när jag kom ut ifrån jobbet, kände jag till och med att solens strålar värmde lite. Full fart hemåt för att hämta hundarna, sedan ut till Tyresta. Oj, SÅÅÅ himla skönt det var! Sol var verkligen precis vad jag behövde.

Men det var inte lätt att gå någonstans med hundarna måste jag säga. Is eller en väldigt hård snö hade vi att välja mellan. För snön som började smälta av regnet som kom i söndags, har nu frysigt på igen, så nu är den stenhård på ytan och inget att gå på för de äldre rottweilerherrarna här. Is, var inte heller så kul att halka runt på, men vi lyckades i alla fall hitta lite sandade gångvägar så att vi kunde gå och njuta av solen en stund.

Min lilla grånos.


Men en sak är då säker, att stackars Diezel hade helt fått vårt besök vid Tyresta om bakfoten. Jag vet inte vad som flyger i denna hund ibland, men vissa gånger när vi åker ut dit, så är Diezel helt övertygad om att det kommer dyka upp någon söt rottweilertjej bakom närmsta krök. Troligen kommer hon i en kombi bil (har ju faktiskt hänt någon gång), så alla sådana bilar är av stort intresse! Stackars lilla "förstörda" hund säger jag. Igår hade vi en "sådan" dag! Diezel var helt övertygad om att vi enbart var där för att han skulle få träffa en snygg rottweilerbrud, vårkänslorna har tydligen börjat svalla hos en del. Det värsta var väl att han råkade få helt rätt den här dagen, för helt plötsligt bakom en snödriva, stod där en liten rottweilertik med ägare. Vad den stackars ägaren trodde om mig och min hund, törs jag nog inte ens tänka på, men som ni kanske förstår, så blev Diezel alldeles till sig! Ja, jag fick släpa honom baklänges resten av promenaden och var totalt slut när vi väl kom till bilen igen. Diezel också som ni ser. Så här såg det ut resten av dagen i Diezels säng.

Nej, nu börjar det bli dags att fortsätta med städningen och fixa lite middag. Sedan blir det en längre promenad med vovvarna, och snart är det helg igen! Insåg just att det fortfarande är ljust ute, så skönt att dagarna börjar bli längre.

Trevlig helg!

Fortfarande glad!

Eftersom jag troligen inte kommer hinna skriva något här kommande vecka, så skriver jag lite idag igen. Skrev ju i fredags fast jag inte tänkt det, men jag var ju SÅ glad! Och det är jag fortfarande, för allt verkar vara helt ok med hundarna. Ja, har ni inte läst det jag skrev i fredags, så vet ni inte vad det handlar om, men det kan ni läsa precis under det här inlägget.

I fredags eftermiddag var annars förvirringen total, jag lyckades med konsten att tappa bort bilen! Ja, ni läste rätt! Tanken på att det skulle kunna hända, har väl dykt upp i mitt huvud någon gång, detta eftersom jag får parkera den på olika ställen varje dag vid jobbet. Stressad som jag var, ilade jag iväg mot bilen. Men ingen röd Mazda stod där jag hade ställt den! Hade någon tagit bilen eller hade jag ställt den på den andra gatan? Vid en närmare kontroll, så stod inte bilen på den andra gatan heller! Just DÅ dök en tanke upp i mitt huvud; men ställde jag inte bilen ca 5 meter utanför dörren vid mitt arbete? Mycket riktigt, och i farten hade jag lyckats ilat förbi den 2 gånger, utan att se den!!! Nästan pinsamt va, men allt kan tydligen hända när man är stressad! Men jag blir nästan lite rädd för mig själv.

Hemma väntade sedan två överlyckliga hundar och det kändes riktigt skönt att komma hem och inse att det var fredag, två lediga dagar att se fram emot. Och kanske försöka lugna ned sig lite.

Lördag morgon och vi tog en ganska lång promenad hundarna och jag. Eftersom ingen hälta visat sig hos någon av dem, så började jag faktiskt andas ut. Såret på Induz ben är också jätte fint, det syns bara en liten repa nu. Ni skulle bara veta hur skönt det känns att kunna gå med dem som förut nästan. Lite lugnare får de gå, men just att kunna öka längden på turerna till nästan normalt igen, det känns riktigt BRA! Under förmiddagen skulle vi få se lite av solen här hade de lovat, och visst visade den sig, i ca 3 min. ungefär. Just den stunden var vi dock inte ute, vi hade redan kommit in igen efter att ha varit ute i snön och busat lite. Här under har Induz hittat en sak i snön.


Som givetvis skulle ”dödas” lite.

Och som vanligt så måste han äta snö också.

Diezel har alltid en viss förmåga att se så förvånad ut när det dyker upp någonting, som här när han hittade den lilla sälen.

Men vart tog den vägen?

Man kan nästan tro att Diezels leksaker får eget liv ibland :-)

Själv hade jag ganska ont i halsen och kände mig väl inte helt ok. Provade Robbans patentlösning mot de flesta sjukdomssymptom som dyker upp; - Ta en whisky! Men tyvärr då, måste jag väl säga, att det enda som hände var att jag fick ÄNNU mer ont i halsen!

Idag har vi haft ett riktigt skräp väder. Det var väl tur att jag tog en längre runda med hundarna i morse medan det fortfarande snöade, för bara efter någon timme så öste regnet ned. Regn och blåst har det sedan varit hela dagen och det har varit ganska skönt att bara kura ihop sig inomhus. Tror att hundarna också har tyckt det.

Givetvis måste man ju ge sig ut på ett antal promenader med hundarna, men det var inte skönt. Gångvägarna har förbytts till isgator och det är inte kul att ta sig fram, tack och lov för dessa dubbar man kan sätta fast på skorna. Med dem på sig var det hur enkelt som helst att gå runt på isen. Värre var det väl för hundarna, finns det inga dubbar man kan sätta på dem tro? Det skulle i alla fall behövas om man tänker på hur det ser ut. Ska nu snart ge mig ut och sanda lite, så att Induz kan gå bort till skogsparken, det var inte lätt för honom vid förra promenaden. Känner mig i alla fall bättre i halsen igen, så någon verkan hade väl kanske denna whisky i alla fall, eller om det berodde på det varma teet jag drack igår kväll.

Idag har vi också kunnat skåda lite grönt gräs under all snö och en del rinnande vatten.

Nu väntar en ny arbetsvecka samt en planeringsdag på onsdag. Och jag har en känsla ut av att jag kommer få fullt upp de kommande fem dagarna.

På återseende! Och jag hoppas verkligen att turen håller i sig ett tag till här!

Glad!!!

Idag är jag SÅ himla GLAD, så jag måste skriva lite här även fast jag inte tänkte göra det. Denna vecka har bestått av att jobba, gå ut med hundarna, äta och sova. Ja, det är ungefär så det känns i alla fall. Eftersom ingen av hundarna är halt eller stel, så har jag till min stora glädje kunnat öka promenadernas längd och det känns verkligen jätte, jätte bra. Jag blir ju helt förtvivlad när det blir ”stillestånd” på de gamla hundarna, för jag tycker att det är så himla viktigt att hålla igång dem. På en lagom nivå då!

Men i onsdags så gick jag med en stor klump i magen hela dagen. Detta beroende på att Diezel och jag gick förbi en bil på morgonpromenaden och i bilen satt en hund. Nu vet inte jag om Diezel fick vittring av hunden, eller rent av såg hunden inne i bilen, fundersam blev han i alla fall. Så till den milda grad, att han nästan gick baklänges och lyckades då snubbla på sina egna tassar. Och givetvis så stukade han till sitt skadade framben, igen! Jag blev så ledsen, för när han gjorde likadant senast, så drog han upp skadan i sitt senfäste och haltade i 1,5 månad. Ja, hela dagen hade jag den där orosklumpen i magen över vad jag skulle möta i hallen när jag kom hem från jobbet några timmar senare. I mitt huvud såg jag en kraftigt haltande hund igen, som skulle bli tvungen att ta det riktigt lugnt. Men tänk så fel jag hade! När jag kommer hem, möts jag av en överlycklig Diezel i hallen som liksom studsade runt, och ingen hälta syntes till. Oj, så glad jag blev! Som det såg ut, så hade benet denna gång klarat sig bra. Tack och lov! Här under har ni den lilla filuren.

På kvällen åkte vi ut till Tyresta för att gå på en promenad, det var väldigt länge sedan vi var där kändes det som. Men då var det dags för nästa hund, Induz, att se till så att denna orosklump åter dök upp. Det började redan hemma i garaget när han skulle in i bilen. Jag tycker ju att det är onödigt att han ska hoppa in i bilen själv på sina lite ostadiga ben, så jag tänker precis lyfta in honom, när han givetvis hoppar själv! Landar gör han, men inte riktigt där det var tänkt, utan på kanten in i bilen. Så himla bra! In i bilen kommer vi tillslut allihop och efter en stund var vi framme vid Tyresta. Helt tyst och lugnt var det denna kväll, det enda som hördes var trädens frostiga grenar som rasslade när de slog mot varandra i blåsten. Ja, och så Induz då, som i vanlig ordning skulle fånga Diezel, bita mig i händerna, galoppera runt, skälla och försöka äta upp det som hästarna lämnat efter sig på vägen. Det har lätt en tendens att bli lite rörigt när den hunden är på det här humöret och jag skulle aldrig själv tro att han är 11 år och 4 månader, om jag inte visste det.

Nu blev det väl en lite längre promenad än vad som var tänkt, eftersom det inte var plogat där vi skulle gå, men vi gick sakta och njöt av tystnaden. Och eftersom jag är medveten om att Induz brukar bli lite stel i sina bakben efter att han fladdrat runt så här, så förberedde jag mig på att det nog kunde bli så tills igår. Men det var innan vi kom hem det!

För att komma in hemma hos oss, så måste vi gå upp för en stentrappa. Mellan väggen och själva trappan, är det ett mellanrum på så där ca 5 cm, alldeles precis lagom brett för att ett rottweilerben ska kunna fastna, visade det sig! För som vanligt, så ska ju den gamla ”lugna” hunden vara först överallt och definitivt före Diezel. Så för att han skulle kunna vara det, blev han tvungen att galoppera upp för trappan, vilket han absolut inte får göra för mig längre. Trodde att vi kommit överens om att hundar skall GÅ i trappan nu mera. Men när Induz tagit några riktiga skutt, så lyckas han då få ner vänstra bakbenet mellan trappan och väggen!

Jag är en liten bit bakom honom och tänker i mitt still sinne, helsike också, NU är det kört! För det tar ju ett antal sekunder innan jag hinner fram och jag vet ungefär hur ivrig denna hund brukar vara. Men som tur är, så står han bara helt stilla utan att börja rycka och vrida på benet själv. Men benet sitter verkligen fast! Här gäller det att ta det lugnt, och försöka lyfta benet rakt upp precis där han lyckades få ner det känner jag. Men jag måste ta i ganska så rejält för att få loss honom. Det knakar i benet eller i hasleden när jag försiktigt lyckas röra på det. Och DÅ skulle ni bara veta vad jag tänkte! Att är det så här det skall sluta, att hunden bryter benet av sig för att han fastnar hemma i trappan! Till slut är han i alla fall loss och vi kan ta oss hem. Jag känner och klämmer på benet, men ingen reaktion. Bra, tänker jag, vi får väl se hur det ser ut om några timmar när han legat och kanske stelnat till. Det enda jag hittar är ett ca 8 cm långt skrapsår på insidan av benet som jag tvättar av lite. Här ligger han min lilla ”grånos” och myser bland sina leksaker.

Efter några timmar var det dags att gå ut igen, men Induz var som vanligt. Jag känner efter om han är svullen eller verkar ömma någonstans, men icke! Igår morse visste jag väl inte riktigt vad som skulle möta mig, men ingen av hundarna visade någonting! Induz var kanske något stel i benet han fastnade med, men det försvann ganska fort. Jag drog en suck av lättnad ska ni veta! Vi gick ett antal kortare promenader under dagen, det skadade nog inte att ta det lite lugnt i alla fall. Men faktiskt så verkar båda två ha klarat sig bra! Och det är därför jag är SÅ himla GLAD! För Induz del så hade det säkert kunnat gå riktigt illa. Nu hoppas jag bara att det inte dyker upp något i efterhand, men jag hoppas att vi för en gång skull kanske har lite tur!

Idag är det kallt här igen, -10 grader på morgonen. Annars så har vi väl haft ett typiskt vinterväder denna vecka, med regn, is och lite mer snö, men nu är kylan tillbaka igen. Och fredag är det också, sååå skönt!

Nu vill jag bara önska er som tittar in här, en kommande trevlig helg!

På återseende!