Men i onsdags så gick jag med en stor klump i magen hela dagen. Detta beroende på att Diezel och jag gick förbi en bil på morgonpromenaden och i bilen satt en hund. Nu vet inte jag om Diezel fick vittring av hunden, eller rent av såg hunden inne i bilen, fundersam blev han i alla fall. Så till den milda grad, att han nästan gick baklänges och lyckades då snubbla på sina egna tassar. Och givetvis så stukade han till sitt skadade framben, igen! Jag blev så ledsen, för när han gjorde likadant senast, så drog han upp skadan i sitt senfäste och haltade i 1,5 månad. Ja, hela dagen hade jag den där orosklumpen i magen över vad jag skulle möta i hallen när jag kom hem från jobbet några timmar senare. I mitt huvud såg jag en kraftigt haltande hund igen, som skulle bli tvungen att ta det riktigt lugnt. Men tänk så fel jag hade! När jag kommer hem, möts jag av en överlycklig Diezel i hallen som liksom studsade runt, och ingen hälta syntes till. Oj, så glad jag blev! Som det såg ut, så hade benet denna gång klarat sig bra. Tack och lov! Här under har ni den lilla filuren.
På kvällen åkte vi ut till Tyresta för att gå på en promenad, det var väldigt länge sedan vi var där kändes det som. Men då var det dags för nästa hund, Induz, att se till så att denna orosklump åter dök upp. Det började redan hemma i garaget när han skulle in i bilen. Jag tycker ju att det är onödigt att han ska hoppa in i bilen själv på sina lite ostadiga ben, så jag tänker precis lyfta in honom, när han givetvis hoppar själv! Landar gör han, men inte riktigt där det var tänkt, utan på kanten in i bilen. Så himla bra! In i bilen kommer vi tillslut allihop och efter en stund var vi framme vid Tyresta. Helt tyst och lugnt var det denna kväll, det enda som hördes var trädens frostiga grenar som rasslade när de slog mot varandra i blåsten. Ja, och så Induz då, som i vanlig ordning skulle fånga Diezel, bita mig i händerna, galoppera runt, skälla och försöka äta upp det som hästarna lämnat efter sig på vägen. Det har lätt en tendens att bli lite rörigt när den hunden är på det här humöret och jag skulle aldrig själv tro att han är 11 år och 4 månader, om jag inte visste det.Nu blev det väl en lite längre promenad än vad som var tänkt, eftersom det inte var plogat där vi skulle gå, men vi gick sakta och njöt av tystnaden. Och eftersom jag är medveten om att Induz brukar bli lite stel i sina bakben efter att han fladdrat runt så här, så förberedde jag mig på att det nog kunde bli så tills igår. Men det var innan vi kom hem det!
För att komma in hemma hos oss, så måste vi gå upp för en stentrappa. Mellan väggen och själva trappan, är det ett mellanrum på så där ca 5 cm, alldeles precis lagom brett för att ett rottweilerben ska kunna fastna, visade det sig! För som vanligt, så ska ju den gamla ”lugna” hunden vara först överallt och definitivt före Diezel. Så för att han skulle kunna vara det, blev han tvungen att galoppera upp för trappan, vilket han absolut inte får göra för mig längre. Trodde att vi kommit överens om att hundar skall GÅ i trappan nu mera. Men när Induz tagit några riktiga skutt, så lyckas han då få ner vänstra bakbenet mellan trappan och väggen!
Jag är en liten bit bakom honom och tänker i mitt still sinne, helsike också, NU är det kört! För det tar ju ett antal sekunder innan jag hinner fram och jag vet ungefär hur ivrig denna hund brukar vara. Men som tur är, så står han bara helt stilla utan att börja rycka och vrida på benet själv. Men benet sitter verkligen fast! Här gäller det att ta det lugnt, och försöka lyfta benet rakt upp precis där han lyckades få ner det känner jag. Men jag måste ta i ganska så rejält för att få loss honom. Det knakar i benet eller i hasleden när jag försiktigt lyckas röra på det. Och DÅ skulle ni bara veta vad jag tänkte! Att är det så här det skall sluta, att hunden bryter benet av sig för att han fastnar hemma i trappan! Till slut är han i alla fall loss och vi kan ta oss hem. Jag känner och klämmer på benet, men ingen reaktion. Bra, tänker jag, vi får väl se hur det ser ut om några timmar när han legat och kanske stelnat till. Det enda jag hittar är ett ca 8 cm långt skrapsår på insidan av benet som jag tvättar av lite. Här ligger han min lilla ”grånos” och myser bland sina leksaker.
Efter några timmar var det dags att gå ut igen, men Induz var som vanligt. Jag känner efter om han är svullen eller verkar ömma någonstans, men icke! Igår morse visste jag väl inte riktigt vad som skulle möta mig, men ingen av hundarna visade någonting! Induz var kanske något stel i benet han fastnade med, men det försvann ganska fort. Jag drog en suck av lättnad ska ni veta! Vi gick ett antal kortare promenader under dagen, det skadade nog inte att ta det lite lugnt i alla fall. Men faktiskt så verkar båda två ha klarat sig bra! Och det är därför jag är SÅ himla GLAD! För Induz del så hade det säkert kunnat gå riktigt illa. Nu hoppas jag bara att det inte dyker upp något i efterhand, men jag hoppas att vi för en gång skull kanske har lite tur!Idag är det kallt här igen, -10 grader på morgonen. Annars så har vi väl haft ett typiskt vinterväder denna vecka, med regn, is och lite mer snö, men nu är kylan tillbaka igen. Och fredag är det också, sååå skönt!
Nu vill jag bara önska er som tittar in här, en kommande trevlig helg!
På återseende!
