Men en viss förbättring såg jag allt när jag kom hem på kvällen efter att ha skjutsat Magdalena och Daisy till Huddinge. Då stod det minsann två överlyckliga rottisar i hallen och mötte mig. Och tänk SÅ bra det kändes!På fredagen, var Diezel ännu lite piggare och så även hans mage, som verkade ha hämtat sig bra efter onsdagens ”äventyr”. Han började också få helt andra åsikter än mig, när det gällde att ha tratten på sig, att snällt ta sin medicin, att inte få gå på några längre promenader, samt att inte äta precis hela tiden. För nu började han bli konstant hungring! Så från att ha fått maten mer eller mindre ”i” sin säng tidigare, så kom han nu ångande ut i köket så fort man rörde vid hans matskål.
Lördagen likaså, och nu började även den nyopererade hunden tycka att det hände alldeles för lite här hemma. Han slaktade igelkotten...
...drog fram nästan så gott som alla leksaker han kunde hitta, han försökte tugga i sig de människor som trodde att de satt säkra i soffan...
...och när inte det gick, så slog han läger under vardagsrumsbordet och bet hysteriskt i den hemska gummigrisen, som nästan låter som en riktig gris.
Funderade nästan på att ”råka” ge honom tre Tradolan tabletter istället för två när det var dags för medicin igen, allt för att få lite lugn här hemma. Men givetvis så gjorde jag inte det! Det känns jätte bra att han är pigg igen och operationssåret är verkligen jätte fint än så länge. Veterinären har gjort ett riktigt bra jobb. Ja, även sköterskorna som var med vid operationen. De hann till och med skrapa bort den tandsten som fanns på tänderna, så nu är Diezel fin i munnen också.På eftermiddagen började det att regna och det kändes ju mindre bra. Hade i alla fall fram tills dess lyckats hålla såret helt torrt och därför inte behövt röra det med någonting. Vi smög lite sakta bort till skogen för att Diezel skulle få uträtta sina behov, vilket han gjorde ganska fort, han gillar ju inte heller regn! Sedan tog vi oss sakta hemåt igen, och vi hade faktiskt lyckats med att få såret varken blött eller smutsigt. Skönt!
SÅ har vi Induz då, som nog åter igen tycker att det är ett himla ”daltande” med Diezel för tillfället. Så för att väga upp detta lite, så började han väl med att få ett sår på tassen i fredags. Det är den himla tån som vi fick operera bort hans klo på för några år sedan, den är ett litet ”problem” om vi säger så. Tyvärr blev det väl så efter att Mr Rottweiler gav sig på att ”sköta” om den nyopererade tån själv, redan tredje dagen efter operationen. Han hade upp vartenda stygn som satt där, vilket gjorde att det inte gick att sy om den efter så många dagar. Detta resulterade i att tån fick läka ihop av sig själv, vilket den även gjorde, men det blev en ganska tunn hud längst fram på den.
Och just där, lyckas Induz skrapa upp tån, titt som tätt, som nu då! För nu har han åter ett sår där, som han även har hunnit slicka en del på innan jag fick se det, så givetvis är det lite svullet på tån. Nu blev det till att tvätta och ha koll några dagar framåt, samt tratt på nästa hund också.
Igår morse tyckte Induz att det var dags att gå på en längre promenad, så här släpades man iväg på en promenad runt villaområdena i närheten. Det var jätte mysigt att gå där och nosa på alla spännande dofter tyckte Induz. Många hundar har nog passerat där sedan vi var där senast.
Hem och gå ut med nästa hund, som ännu inte får gå så långt efter alla föreskrifter vi fått av veterinären. Nu gick vi väl en lite längre bit, men sakta, så att han fick nosa lite mer än vad han gjort de senaste dagarna. Men nog tycker Diezel att jag är en riktigt jobbig hundägare för tillfället, som inte förstår att han faktiskt vill gå mycket längre än vad han får göra. Men ok då, med lite löften om en god frukost, så gick han väl motvilligt med hemåt igen.
Och ni skulle se honom när man ska sätta på honom denna tratt efter att han sluppit den ett tag. Det känns ungefär som att hålla på med en trasdocka, ingen styrsel någonstans. Och oj så tunga de kan göra sina små huvuden.
Igår var Diezel anmäld till utställningen i Eskilstuna och det var meningen att han skulle ställas ut i veteranklass för första gången, men så blev det ju inte. Vi hade siktat på att förhoppningsvis ha honom så pass bra när det gällde benet, så att vi kunde ställa ut honom denna dag, men nu blev det inte så. Likaså har jag anmält honom till rasspecialen nästa helg, men det blir inget av med det heller. Och det kanske är lika bra det, nu har vi drygt en månad på oss att försöka få honom dels ok efter operationen och sedan i något bättre trim än vad han är nu. Vi funderar på att ta oss en tur norr över sista helgen i oktober och ställa ut honom i Kramfors, men vi får se.Och tänk så fort det kan ändra sig med våra hundar, i natt fick jag åka in med Induz till Bagarmossen. Allt var som vanligt när vi var ute på promenaden i går kväll vid kvart i tio. Visserligen så hoppade han väl inte runt direkt, men gick där och nosade som vanligt. Efter en timme, när jag går och lägger mig, så tycker jag att Induz andas så konstig. Lite flämtande liksom. Upp och kollar honom, och får se en hund som verkar totalt avtrubbad från omgivningen, jag fick ingen riktig kontakt med honom. Får honom att ställa sig upp, men han bara står och vinglar och är väldigt ostadig. Den första tanken som slår mig, är att nu har det hänt något riktigt allvarligt med honom, så nu är det nog "kört" ordenligt. Pulsen gick väl upp i 200 slag på mig och den enda tanken jag hade, var att få in honom till Bagarmossens djursjukhus så fort som möjligt. Ringer dit och får prata med veterinären som tror att det kan vara magen som gör ont på honom, att han har riktiga magknip eller något. Detta eftersom allt har dykt upp så fort och det kan tydligen visa sig så här. Efter att ha provat tempen, (39,5), åker jag i alla fall in med honom, då är klockan strax före 24.00.
Inne vid djursjukhuset, så kommer veterinären ut och kollar honom på gården. Ja, jag hade fått ut honom ur bilen och gått lite med honom fram och tillbaka, och lite bättre verkade han kanske. Hon kände och tittade på honom och vi beslöt att jag skulle ta med honom hem igen, ge honom Pro-Kolin och Andapsin och se vad som händer tills idag. Om det var knip han hade, så skulle han vara så gott som bra inom några timmar igen. Lite piggare blev Induz redan när vi vid kvart över ett i natt kom hem igen och helt plötsligt hade den blinda pudeln en meter ifrån oss i mörkret utanför våran dörr. Och visst är det väl ansvarsfulla hundägare som gör så! Matten gick en bra bit därifrån med hanhunden i ett flexikoppel, men brydde sig inte ett dugg. Hon SÅG att jag kom gånde med Induz, men struntar i det, ända tills hunden så gott som står på oss. Usch, så irriterad jag blir!Nu på morgonen så är väl inte Induz helt som vanligt kan jag säga, men ändå verkar han något piggare. Vi har varit ute och promenerat lite och han är inte lika ostadig som igår, hans blick är också piggare, men inte helt som vanligt. Nu har jag ringt till vår vanliga veterinär och fått en tid tills i morgonbitti, ska ha koll på Induz under dagen och se vad som händer. Blir han värre så åker jag in med honom igen.
Men visst verkar det väl hopplöst det här känner jag just nu. Jag håller verkligen på att bryta ihop på allvar! Stod och tittade på ett akvarium igår och fick en lysande idé, fiskar är nog mina framtida husdjur!
Vi får se när jag hinner och orkar skriva något här igen.
På återseende!
