I torsdags när jag kom hem från jobbet mitt på dagen, kommer en gammal kvinna gående med sin rullator. Hon tittar på mig och frågar; -Har du inte hundarna med dig idag? -Nej, säger jag, de är hemma. Då säger denna kvinna det som gjorde att jag blev alldeles varm inombords; -Jag tycker det är så kul att se dina hundar, för du har sådan ordning på dem! Jag är uppvuxen med schäfrar, men har en väldig respekt för stora hundar, men när jag möter dina hundar, så känner jag mig inte det minsta rädd! –Men så kul att höra säger jag, för jag försöker göra vad jag kan för att hundarna skall uppföra sig väl och då har jag lyckats med någonting i alla fall! -OM du har säger hon, dina hundar ser ut att vara hur lydiga och snälla som helst! De bryr sig ju inte ens om andra hundar! Fast de skäller på dem! –Nu är det väl så här sa jag, att det GÖR dom, båda två! För ingen av dem tycker om andra hanhundar till exempel. Och definitivt inte de som kommit fram till dem lösa några gånger! –Du ser, säger kvinnan då, tänk så mycket det beror på vem som har hand om dem. –Ja, troligen spelar det en stor roll säger jag, vad man som ägare vill att ens hundar skall göra. Det här verkade vara en riktigt klarsynt kvinna. Vi pratade lite mer om hundar och om den ibland, bristande uppfostran de har. Hon hade själv några minnen från sin barndoms schäfrar, som höll på att äta upp grannens ettriga lilla papillon, men som istället bestämde sig för att trycka ner den i marken med tassarna.
Men tänk så glad man blir sådana gånger. För det är så här jag i alla fall önskar att omgivningen skall uppfatta oss som rottweilerägare. Och givetvis inte bara mig personligen, utan ALLA rottweilerägare! Jag hoppas verkligen att de som bor häromkring inte upplever Induz och Diezel som farliga. Men det vet man ju aldrig! Det finns säkert några som tycker att de här två hundarna är riktigt otrevliga, speciellt de som låtit sina hundar bara rusa fram utan någon som helst koll på dem.
Här skulle det i alla fall bli sovmorgon i fredags morse hade jag tänkt. Men när klockan var 04.15 ungefär, så vaknar jag av att jag har två vilt stirrande rottweilerögon på mig! Jag tror även att det morrade och lät lite konstigt bredvid sängen också eftersom jag vaknade. Det var mitt för tillfället ”favorit” husdjur, som stod där och var ABSOLUT tvungen att gå ut! Orkar inte, tänkte jag! Men det andra alternativet som dök upp i mitt huvud, verkade inte lika lockande att vakna upp till sedan. Så det var väl bara att klä på sig och pallra sig ut. Tyckte jag vallade Diezel runt halva Vendelsö kvällen innan för att han skulle göra ifrån sig, men då blev det minsann inget resultat. Då skulle det tittas på andra hundar, spanas på katter, nosas och grävas varannan meter ungefär. Något annat hade han inte tid med. Men NU kl. 04.15 på morgonen, DÅ passade det minsann!
Efter den tidiga morgonpromenaden kunde jag inte somna om, så det var bara att fortsätta dagen som vanligt. Efter promenader och frukost, stod städning och handla på schemat. Och de som vanligt smått förnärmade hundarna, visar sitt missnöje med att flyttas runt medan jag torkar golv, genom att lägga i ordning allt på det sätt dom tycker är bäst sedan. Som mattan i köket!
Och sedan hade jag lyckats bädda HELT fel i Diezels säng! Jag hade ju lagt filten i sängen, men det fixade han omgående, och la den precis så som han vill ha det.
Lördag morgon och det var dags att åka till Täby för att se Diezels son Grytbäcks Bi Turbo Diezelsson med husse, ge sig ut på korningsbanan. Och jag tror att denna Diezelsson kanske är lite mer lik sin pappa än vad vi trodde, för efter att han suttit i en bil ca 12 timmar under fredagens resa hit från Norge, så var han inte riktigt sig lik när han kom ut i skogen! Men nu höll det på att gå vägen i alla fall, 6 ynka poäng var det som fattades för ett godkänt resultat. Och här visar Turbo socialt samspel, på sitt eget vis!
Och jag förstår faktiskt att Turbo ville hålla en riktigt "låg profil". För vem kan ana att det är en fullt normal människa man träffar på en helt vanlig lördag i skogen, som med en lång slängkappa och en rosa hatt på sig, hoppar runt bland träden! Turbo trodde nog inte sina ögon i alla fall!Men ”OK” tänkte han väl sedan, är det socialt samspel ni vill se, så var så goda! För här, när den lite mer skräckinjagande släden kom åkande, med en blommig hatt på sig och alla ”huggtänderna” utanför munnen. DÅ tycket Turbo att det var läge för lite socialt samspel. Visst är han väl för söt den här hunden!
Och att han är totalt skottfast råder väl ingen tvekan om direkt. För här skulle det skjutas, och det hörde han nog inte ens.
Men vi hoppas att vi kanske hinner ordna en korning innan den 9 april nästa åt, så att Turbo kan få göra ett nytt försök. Då är det förhoppningsvis inte lika varmt och sedan kanske det är bra för Turbo att få en vilodag efter bilfärden, innan det är dags att ge sig ut på en korning.Idag på nationaldagen, startade jag med att nysa mig igenom morgonen. Men efter lite medicin och frukost så blev det bättre. Ute sken solen och himlen var klarblå. Vi passade på att packa en väska med lite mat och begav oss ut mot havet. För vad kan passa bättre än att fira nationaldagen med en lunch på en klippa och ha det blå havet som bakgrund.
För Induz del så är hav = bada, så han var tvungen att plaska runt lite inne vid kanten. Men det är banne mig inte varmt i vattnet, så han fick inte gå ut så speciellt långt.
Diezel såg väl allt annat än övertygad ut när jag frågade om inte han också skulle bada. Undrar om detta är en "gen" som gått i arv, i sådana fall har ni som har Diezel valpar riktiga "badkrukor" till hundar!
Och den här hunden är då utrustad med sugfötter eller något tror jag. För han lyckas på något konstigt sätt balansera runt på det hala klipporna, utan att bli blöt om sina små rottweilerfötter.
Men efter en stund så råkade han i alla fall bli lite blöt om tassarna, men sedan fick det vara nog!
Vi har i alla fall haft en skön och trevlig dag! Och nu är det snart dags att hugga tag i en ny vecka igen och den ser ganska fullbokad ut! Ha det så bra alla!
