…är bara förnamnet på den här veckan! MÅSTE hinna med en himla massa saker. Möten på jobbet både måndag och tisdag. Ja, tisdagen var väl den mest stressiga dagen, när jag helst hade sett att det funnits ett antal timmar till att bara trolla fram. Men jag hann med det mesta, ja även kasta mig ut till Tyrestaskogen med Diezel en sväng på kvällen efter jobb och möte. Såg fram emot en lugn och skön promenad, men jag tyckte mig höra något konstigt ljud precis när vi kom ur bilen. Efter ytterligare någon minut så insåg jag att det nog var åskan som mullrade långt bort i fjärran. Ok, vi kanske inte ska ge oss ut på den långa rundan tänkte jag. Men vi gick en kortare promenad och tillbaka vid bilen såg himlen ut så här.
Hade precis kommit in här hemma när jag hörde hur det började smattra på fönstret. Regn och hagel vräkte ned utanför och det kändes ganska bra att vi just kommit in i värmen måste jag säga. Någon åskknall hördes väl också, men inte direkt här över.
Måste bara lägga in några bilder på Diezel som verkligen kan se helt utslagen ut när han är trött. För nu ser han allt som oftast ut så här på kvällarna efter allt promenerande.
Ibland glömmer jag att han faktiskt blir 9 år i september och inte är någon ungdom längre. Lilla Diezel, man kan verkligen undra varför tiden måste gå så himla fort med våra hundar.
Igår damp det ned ett stort kuvert här också, innehållande en nummerlapp, massa ordningsregler mm. Just det ja, jag sa ju i ett svagt ögonblick ”ja” till att vara med i ”Vår Ruset” tillsammans med kollegorna på jobbet. Och på tisdag är det tydligen dags! Hur nu detta ska gå till, för här kommer det inte att rusas direkt och det hoppas jag att jag klargjorde från början. Men jag är ju ”valpledig” då också och kan knappast lämna den lilla rottweilerbebisen hur som helst. Vi får se om jag lyckas ragga med mig någon hundvakt, som kan se efter lille Nemuz medan jag ”rusar” (skulle inte tro det) runt i detta motionslopp, det lär visa sig.
Snart är det dags att åka och hämta hem honom! Just nu har jag någon slags blandad känsla inom mig, givetvis känns det jätte kul, men samtidigt väldigt nervöst och spännande. Hur är han som individ? Kommer jag att kunna forma honom så som jag vill? Kommer han att vara lik någon av de tidigare hundarna, så jag kanske vet hur jag skall göra med honom? Kommer det att fungera med Diezel och vad kommer den stackaren säga om en valp? Men tro nu inte att Diezel kommer få sitta emellan, självklart ska han att få vara ifred om han vill det. Det är väl inte värre än att man får dela av här hemma ibland. Och givetvis ska vi fortsätta att gå våra turer ute i Tyresta, bara han och jag. Det har ju blivit en favorit syssla för Diezel, få gå alldeles ensam med matte och strosa runt i skogen.
Fick ett mail igår också med några bilder från min snälla uppfödare, Tack så jätte mycket! Och så här ser den lilla ”rackarungen” ut nu.
Nu på eftermiddagen har Diezel och jag varit ute på en liten åktur. För även fast man tror sig ha det mesta som behövs när man köper en ny liten valp, så inser man att så icke är fallet. Visserligen finns koppel, halsband och en del annat, men igår blev det även en försäkring för ett antal tusen kronor. Idag blev det en ny matskål i porslin och en liten klotång, som är smidigare än den stora jag har till Diezels klor. Ja, lite glukosamin och mat till Diezel blev det också. Man vet vart pengarna tar vägen i alla fall! Sedan var vi en sväng till veterinären för en kontroll och då passade jag på att väga Diezel som nu har gått ned ytterligare några kilon. Yes, säger jag! Våra promenader gör nytta och för Diezels ben med artros i knäet, är detta helt perfekt.
Och tänk så intressant det kan vara att sitta i ett väntrum hos veterinären en stund. Diezel har ju som vanligt en ganska avslappnad inställning till det mesta, så han la sig väl på sidan framför mig på golvet, så jag kunde klappa honom lite på magen. Oj vad mysigt det ser ut, var det en tjej som sa, hon var också rottweilerägare. Sedan fick jag lära mig; att har man en ”stressad” rottweilerhane på 1,5 år som hon och som har en ”stressmage” också, då kastrerar man dem för att de skall lugna ned sig?! Ok, sa jag, blir de BRA av det??!! Ja, sa tjejen, hennes kompisars hundar hade blivit SÅÅÅ lugna och trevliga efter att de kastrerades! Jag vet faktiskt inte om jag gillar den lösningen på ”problemet” något vidare, tänker jag, men, men. Visserligen är min hund också kastrerad, men han var 8 år och hade problem med sin prostata, det är därför.
Nästa ”hundtyp” vi träffade på, var mannen med den irländska setterhanen, som tyckte att Diezel och hans hund skulle få ”snacka” (hälsa) lite på varandra. Och släpper också ut sin hund i kopplet så att den stod ca 50 cm ifrån Diezel där han låg på golvet. Jag såg på Diezels blick, att INTE ett steg närmare lilla vän, för då måste den här hunden nog resa sig upp! Så jag sa vänligt men bestämt åt mannen att det nog inte var läge för det. Ja, Diezel fick sig också en ganska ”vass” blick så att han låg kvar. Men visst är folk roliga?
Sedan kom det fram en karl som såg ut som en riktig ”besserwisser” och konstaterade att ”där har vi en riktig vakthund” som han sa och tittade på Diezel. NEJ, sa jag med ett leende, han är en BRUKSHUND! Aha, sa mannen och gick sin väg! Tack och lov att han inte ville fortsätta den diskussionen!
Nej, nu är det dags att ta en kopp med te och sedan koppla av en stund, känns som om det kan behövas. Det gäller väl att försöka vila upp sig lite i alla fall!
På återseende!
