Lördagen som gick, bjöd på en riktig långtur i bilen för Nemuz, som inte åkt så jätte mycket innan. Vi åkte hem till Strängnäs och det blev ett antal timmar i bilen under dagen. Men med stöd från den stora och lite ”läskiga” Diezel, som sitter i den andra delen av hundburen, så gick det jätte bra. Diezel la sig och sov ganska snabbt och Nemuz gjorde likadant. När jag öppnade bagageluckan vid Aspö, så möttes jag av en liten gäspande valp som just vaknat såg det ut som, jätte skönt! Han verkar inte må illa alls. Det tror jag att Diezel gör lite när vi åker bil, och det är nog en av orsakerna till att han inte är så överförtjust i det.
Denna dag hängde verkligen regnet i luften och ibland kom det några droppar också. Vi tog hundarna och gick en sväng ute på Oknö, där de även fick sin mat. Nemuz provade på att gå ut på den gungande och gnisslande bryggan, men det var inget att bry sig om tycket han.
Han kommer säkert att komma in i dessa perioder när han tror att det mesta man träffar på ute, tänker fånga en liten rottweiler. Men än så länge är jag jätte glad över att han är så pass modig, stabil och framåt som han är, det är just det jag gillar hos rottisar. Dock så försvinner väl lite av detta när Diezel börjar hoppa emot Nemuz för att han ska leka med honom. Nu har Diezel lyckats trampa honom två gånger och det gjorde nog lite ont, men ändå. Nemuz blir helt förstelnad och står alldeles stilla och studerar Diezel…
…för att i nästa stund, när Diezel lugnat ned sig lite. Gå fram till honom och försöka ta kontakt.
Ja, han gör så gott han kan, här försöker han pussa lite på Diezel.
Som helst INTE vill se honom ens!
Och ni förstår ju själva hur jobbigt det är med så påträngande små ”saker”! Gääääsp…
Visst är de väl för roliga!? Själva så valde vi att äta lunch inne i Strängnäs, vid Visholmen, eftersom vädret inte var det bästa. Och man kan inte klaga på utsikten direkt, vi satt så att vi såg både kyrkan och ut över hamnen och väderkvarnen, som liksom är Strängnäs landmärken.
Innan vi åkte hemåt igen, så fick hundarna komma ut och gå lite. Det var både stora lastbilar som väsnades och lät, samt en massa trafik, men det var inte heller så mycket att bry sig om tyckte Nemuz. Det känns bra som sagt, att olika ljud inte verkar bekomma honom speciellt mycket. Men på kvällen utmanade han ödet riktigt ordentligt här! Diezel låg i hallen och hade sin leksak framför sig. Nemuz gick fram till Diezel för att ta den, men som morrade och visade alla sina små fina tänder för honom. Bryr inte jag mig om tyckte valpen, som sedan fick sig en riktig markering från Diezel. Hjälp, hjälp, hjälp, ut till ytterdörren for han och det gjorde nog lite ont på nosen, trots att jag inte sett något märke nu efteråt. Men jag ser också att jag faktiskt måste börja sätta vissa gränser för den här lille figurens framfart. Trodde nog att det skulle dröja ett litet tag till, men jag inser att han faktiskt testar en hel del vart gränserna går och då får han allt lugna ned sig, vare sig han vill eller inte.
Igår hade vi en helt underbar dag (om vi sätter ett X över vissa saker då), solen strålade från en så gott som klarblå himmel, jag var ledig och fri att göra vad jag ville och hundarna gillar att vara ute. Så givetvis begav vi oss iväg med bilen ut mot havet. Diezel älskar att bara få lufsa runt och nosa på det han känner för och till Nemuz hade jag med några leksaker som han fick hålla på med i gräset.
Men jag måste få skriva av mig lite om något annat än valpar nu, fast han var väl med i detta också på sätt och vis. För när vi åkt ut till det ställe jag tänkte att vi skulle hålla till på, så ser jag två kvinnor som går en liten bit därifrån med tre lösa hundar. Ok tänker jag, och tar bara ut Nemuz ur bilen till att börja med, eftersom jag tror att han är kissnödig. Jag väntar en stund för att se vart dessa människor och hundar tar vägen, innan jag tar ut Diezel också tänker jag. Hinner inte gå många meter med Nemuz på gräsmattan, innan det blir ett hysteriskt skällande och alla tre hundarna kommer farande som blixtar mot oss. Nemuz, som nu inte är van vid detta, blir rädd ser jag och inte verkar hundarna stanna upp heller, utan kommer med målmedvetna blickar rusande rakt på oss. Eftersom jag inte vill att Nemuz ska behöva få några negativa möten med hundar redan nu, så lyfter jag upp honom. Jag har ju inte allt för goda erfarenheter av detta.
Bakom en kulle kommer då de två kvinnorna fram, skrikandes på sina hundar, det ena är en softie tik och de andra två hundarna ser ut som två gigantiska papillon, som nästan når upp till mina knän med ryggen. Men vad ägarna (förmodar jag) säger, struntar hundarna totalt i! Den ena står då skällandes och hoppar på mig för att den skall upp till Nemuz. Jag, som börjar bli en ”aningens” irriterad och inte är en vän av dylika beteenden hos andra hundägare, känner hur det så smått börjar koka inom mig. Det minsta man kan begära, är väl att folk har en inkallning på sina hundar, om de skall vara lösa!
Till slut kommer så dessa kvinnor fram till mig och den ena förfasar sig över att jag lyft upp min hund, när hennes snälla hundar bara vill fram och hälsa på honom! Om vi säger så här, så började vårat möte inte på bästa sätt, och fortsättningen blev inte bättre. Jag frågar väl kvinnan med en aning ”vass” röst, HUR i helsike jag ska veta att hennes hundar är så himla snälla när de låter som de gör och kommer farande på det där sättet? Hon menar då på att hon skulle väl aldrig ha sina hundar lösa om de INTE var snälla. Nej, säger jag, men HUR ska jag kunna veta det?! DÅ är det färdigt igen, hundarna bär skällandes iväg över gräsmattan på nytt och då ser jag en man med en schäfer som går ca 150 meter bort. Ägarna börjar åter skrika på sina hundar, som inte bryr sig ett dugg om det, utan springer nästan ända fram till schäfern.
Ja, säger kvinnan med ”pappisarna”, de tycker inte om schäfrar efter sin traumatiska upplevelse när deras syster eller mamma (kommer inte ihåg vem det var), blev ihjälbiten av en schäfer här, det är därför de beter sig så där! Jaha tänker jag, men Nemuz ser väl knappast ut som en schäfer hoppas jag! Men just DÅ börjar jag förstå vem det är som står framför mig, det är den ”stackars” kvinnan som det stod om i tidningen för något år sedan, vars hundar ”bara” skällandes ville hälsa på ett gäng med schäfrar, och det var inte första gången de gjorde likadant, när den ena schäfern slet sig lös och bet den lilla hunden. Och vet ni, jag förstår nu när jag ser detta, precis VARFÖR schäfern gjorde det, för dessa små hundar låter definitivt inte snälla när de kommer rusande! Och har de gjort så några gånger, så förstår jag att det är väldigt provocerande för andra hundar. Men det mest skrämmande, är väl att människan som står framför mig, inte verkar ha tagit någon som helst lärdom av det som hände. Vad är det för fel folk egentligen?!
Jag kan i det läget inte vara tyst längre, utan säger att jag tycker absolut inte att man ska ha sina hundar lösa om de beter så där. Och bara ta för givet, att de hundar som hennes hundar skällandes rusar emot, ska tycka att det är ok! Hur de andra hundarna reagerar, beror HELT på hur ägaren har fostrat dem, får jag då reda på. I det läget, blev jag så jädrans förbannad, så jag kände att jag måste gå därifrån. Frågar henne bara om jag missförstod något på skylten som satt vid parkeringen också, om att hundar som vistas inom detta område, skall vara kopplade?! Det struntar vi i, säger hon! Ok tänker jag, NU MÅSTE jag nog gå härifrån, om jag inte ska bli HELT galen på människan! För där, inom ett sådant område, borde man väl ha så pass mycket ansvar, så att man har full koll på sin hund, om den är lös, eller? Tänk vilka hundägare det finns egentligen! Och vilken attityd! De bryr sig inte ett dugg om varken sina egna hundar, eller andra hundar med ägare bevisligen. BEDRÖVLIGT känner jag! Och sedan får de andra hundarna skulden för det som händer. Usch...!
Nog om detta. Nemuz hade jag för länge sedan släppt ned på marken igen, när jag kände att han slappnade av. Men de andra hundarna fortsatte ju att skälla konstant hela tiden. Just nu känner jag att Nemuz verkligen skulle behöva träffa några stabila och trevlig hundar, som inte bara är sura på honom som Mr Diezel tex. Han måste få lite positiva bilder av hur hundar är. Men, men, jag tog ut Diezel ur bilen och gav Nemuz leksakerna och satte mig och studerade honom. Givetvis en del genom kameran! Och här är lite av resultatet!
Men att människor är roliga och trevliga, det är Nemuz i alla fall helt övertygad om, för han anser nu att samtliga som kommer i närheten av oss, enbart är där för att hälsa på den lilla rottweilern. Igår eftermiddag låg han på rygg i en halvtimme här utanför, med ett gäng småtjejer runt sig. Som ett antal gånger bedyrade att Nemuz var nog den absolut sötaste hund de sett!!! Likaså de killar i 18 årsåldern som inte heller lyckades ta sig förbi oss, utan att krypa runt på marken med Nemuz en stund. Ja, tänkte jag, ni skulle se honom på kvällarna :-)
På kvällen blev det en härlig kvällspromenad ute vid havet.
Och Nemuz gjorde en ny upptäckt; man blir blöt om tassarna av att gå ut i vattnet!
Sedan höll han till på stenarna vid stranden. Men det ska vi nog ändra på i sommar!
Det var i alla fall ganska mysigt att sitta hos sin matte.
Och Diezel ställer som vanligt gärna upp som fotomodell, eller?!
På återseende!
