Vi knallar på

Man kan ju knappast säga att denna vecka startade med ett väder som gjorde att man kände sig piggare direkt, snarare ännu mer deprimerad. Regn, regn och åter regn! Grått, trist och inte ljust på hela dagen. Bilen skulle lämnas in på service så jag var tvungen att ge mig iväg ganska tidigt på morgonen. Och nu ska jag inte klaga, men visst vore det kul om den lånebil man alltid lyckas få istället för sin egen, någon gång kunde vara bättre än den bil man har! Denna dag blev det till att fräsa runt i en liten Fiat, som det både skramlade och lät mycket konstigt om. Med bara några deciliter bensin i tanken var det nätt och jämnt att jag tog mig till första bästa bensinstation för att tanka den på morgonen. Det kunde annars också vara ganska trevligt, att det i alla fall finns ett par liter bensin i bilen när man får den. Men jag slapp som sagt GÅ hem i detta regn!

Diezel han linkade på här med sitt ben. Men efter att ha sovit hela söndagen i sin säng, så var han i alla fall lite piggare i måndags. Här har han just bäddat (eller rättare sagt kanske, bäddat ur) sin säng på morgonen och jag hoppas att ni ser alla hans välborstade och rara små tänder!

På sätt och vis var det ju skönt att han var piggare igen, men det var mindre bra för benet. Där har vi nästan fått gå tillbaka till ruta 1 igen när det gäller rehabiliteringen. Hade sådan tur att jag fick tag på ”vår” stackars fysioterapeut Therese igen och som gav mig ungefär samma råd som jag själv reda hade startat med. Men ibland är det himla skönt att få höra hur man skall göra av någon annan, få en bekräftelse liksom, på att man tänker och gör rätt. Stort TACK till dig Therese för alla råd och tips! Nu har vi lite att jobba på med.

På tisdagen tyckte jag mig i alla fall se en viss förbättring. Tyckte inte heller att Diezels senfäste kändes riktigt lika svullet. Själv tyckte Diezel att han mådde alldeles utmärkt! Och uttråkad blir han givetvis när han inte får göra så mycket annat än att gå på väldigt korta och långsamma promenader igen. Vid lunchen hade han nog försökt att ”döda” varenda pipande leksak vi har här hemma. Det var ett fasligt liv! Här ska han precis hugga in i Induz tiger.

Och om måndagen bjudigt på ett riktigt ruskväder, så var det bra mycket bättre på tisdagen. Några minusgrader och sol. Passade på att röja bort en del saker från balkongen som jag faktiskt skulle ha gjort för länge sedan. Och eftersom hundarna nu inte tycks tro att jag klarar av detta själv, så dök de upp med sina små ”hjälpande” tassar. Sedan om resultatet blev så bra, vet jag väl inte. Det låg jord och leksaker över hela balkongen när de efter en stund försvann in i värmen igen. Ja, man kan nästan tro att det är två valpar man har att göra med.

Själv tog jag en lång, härlig och lite snabbare promenad i solen mitt på dagen. Ja, Diezel får ju absolut inte gå med på några längre sträckor nu och jag har även fått lov att inse att Induz inte heller är så road av att gå på dessa långa promenader längre. Han tycker, säkert med ålderns rätt, att det är mysigast att gå på lite lagom långa promenader, där han får gå i sin egen takt och snosa som han vill på alla spännande dofter. Och för all del då, även försöka äta upp den "goda" leran som finns ute nu. Men det blir väl sammanlagt ett antal kilometer han går om dagen, men inte allt på en gång.

På eftermiddagen var han dock med och klättrade runt på bergen här hemma, jag tänkte försöka fånga den vackra solnedgången på bild. Och det var väldigt intressant tyckte Induz, han markerade varenda människa som kom gående i mörkret. För oj så fort det blir mörkt nu. Här kommer en bild på den vackra solnedgången.

Igår hade vi ett lika strålande väder här. Hade även turen att springa på Emma, som jobbade på Bagarmossen den dagen Diezel kom in med sin skada första gången. Nu var Emma så snäll att hon tog sig tid att titta på honom igen och jag som tycker att detta börjar kännas ganska jobbigt med allt som har varit under året med hundarna, fick ”prata av mig” en stund. Och idag känns det faktiskt mycket bättre igen. NU ska vi kämpa på och givetvis försöka få Diezels ben så bra som möjligt och sedan får vi anpassa oss efter det. Ett tag var jag nästan på vippen att ge upp här, ärligt talat. TACK till dig också Emma, som alltid ställer upp och hjälper till!

På eftermiddagen tittade Nina in och tog en fika på väg från ett ställe till ett annat. Alltid kul att ses och prata lite.

Själv fick jag ge mig ut på ett arbetspass under kvällen och att bara hitta dit var ett äventyr i sig. Ut i en kolsvart skog, på en liten smal grusväg, som aldrig verkade ta slut. Men det gick bra det också. Nu börjar jag i alla fall se ett slut på detta arbete och det känns ganska skönt.

Idag snöar det här på morgonen och genast blev det lite ljusare ute igen. I helgen är det julmässa vid Taxinge slott och eventuellt blir det en tur dit för att få lite julstämning.

En liten reflektion. Var just in och tittade på Svenska Rottweilerklubbens hemsida. Idag finns där 16 hundar för omplacering! I mina ögon så säger det en hel del om hur situationen ser ut idag; det föds upp ALLDELES för många hundar, som hamnar hos människor som definitivt inte tänkt igenom detta med att skaffa sig en brukshund som rottweilern faktiskt är! Och på ett alldeles för lättvindigt sätt också gör det! Eller också har man kanske inte ens fått en rättvisande information om hur det är att äga en rottweiler. Det ser riktigt tråkigt ut i alla fall!

Måste bara göra ett litet tillägg idag fredag den 19 november och skriva att detta känns som en riktigt BRA dag! Jag har nu varit och skrivit på anställningsavtalet till mitt nya arbete, som jag börjar på den 6 december. Ser verkligen fram emot att få helt nya arbetsuppgifter mot vad jag haft de senaste 8 åren och just nu känns det både kul, spännande och en aning pirrigt!

Trevlig helg på Er!