För säg vad som går som planerat detta år!? Inget, kan jag väl svara. Senast jag skrev här, så såg jag fram emot en helg med en hel del trevliga saker, whiskyprovning, hundutställning och en titt på valpen (som i alla fall enligt uppfödaren) vill flytta hem till oss här i Vendelsömalm :-) Och det känns verkligen smickrande, att någon tror att vi kan ge en hundvalp ett bra hem här.Dock ska vi inte göra det! Jag har svurit på att aldrig mer ha tre så pass stora hundar samtidigt igen. Lärde mig en del när vi under två år hade Icaroz, Induz och Diezel ihop. Jag tyckte inte att jag räckte till någonstans när det gällde att tillgodose varje hunds behov. För är det något jag vill, så är det att alla hundar ska få vara med och bli ompysslande lika mycket, hur gamla eller unga de än är. Det värsta jag vet, är när någon säger att ”men han/hon är så gammal, så de behöver inte vara med så mycket längre”. Jo, säger jag, det behöver de visst, fast lite mer utifrån deras egna förutsättningar! Och för mig är det riktigt viktigt att mina hundar har det så. Nog om det!
Nu blev det väl en trevlig tur upp till Dalarna i alla fall, om än något snabb, där det både hanns med att promenera lite i det vackra Tällberg, ätas en riktigt god middag, för min del då eftersom jag var chaufför, dofta lite på whiskyn, gå ytterligare några väldigt tysta, lugna och mörka promenader, och sedan bege sig hem igen.
Det började väl egentligen redan i torsdagskväll, när Diezel stukade till sitt ben med det skadade senfästet i, vilket jag nu trodde blivit ganska så bra. Bevisligen så blev det inte så bra efter detta i alla fall, för på fredagens första promenad så haltade Diezel ganska så ordentligt. Där rök den utställningen också, var min första tanke. Vi hade annars kommit så pass långt så att han inte markerade alls på sitt andra framben, vilket han gjort lite till och från den senaste veckan. Så av den anledningen såg det ut som om han skulle kunna vara med på utställningen. Men när det blev så här, orkade jag nästan inte ens bli besviken, för så här har ju året sett ut till stor del för oss.
Nu var ju allt bokat, betalat och klart, så i ösregnet startades resan mot Dalarna i alla fall. Desto närmare Rättvik och ”våran” stuga vi kom, ju mer snöade det. Ja, ju mer haltade Diezel också, även fast han bara fick gå väldigt sakta när han var ute. Jippi, så bra det går!
Och tänk så grått det kan vara vid Siljans strand i november!
Kallt var det också!
En trött liten Induz efter ett antal timmar i bilen.
Nu blev det en riktigt god middag och det är jätte härligt att vara där uppe på berget i den mysiga stugan och kunna se ned över hela samhället och ut över Siljan med de blånande bergen på andra sidan. Men denna dag såg jag inte så mycket av bergen på andra sidan, det snöade en del och var riktigt disigt. Så här såg det ut på kvällspromenaden.
Några värmande attribut. Personligen föredrar jag nog värmen från ljusen, eftersom det som finns i flaskorna smakar likadant som hostmedicin, tycker jag då!
Under kvällen bestämde vi oss för att fara hem efter besöket vid Bodåsgruvan på lördagen. Det kändes lite onödigt att sitta och åka upp till Rättvik igen, nu när inte Diezel kunde ställas ut i alla fall. Så vid sextiden på lördagsmorgonen gick jag upp, tog med mig Induz ut för att gå på en sådan där härlig promenad. Precis tyst var det när vi knallade ut i snön. För säkerhetsskull hade jag satt på broddarna på skorna för att inte halka, vilket sedan skulle visa sig se till så att vi fick gå promenaden två gånger. Vi strosade i alla fall fram mot hotell Lerdalshöjden och jag njöt i fulla drag av att gå i tystnaden och titta ned över samhället och långbryggan med alla sina tända lampor. Induz hade mycket att undersöka i snön och mer blev det när vi nästan var hemma vid stugan igen. Det var då jag upptäckte att jag inte hade dubbarna kvar under den ena skon.Jaha ja, bara att sätta sin brukshund i lite arbete, eftersom det var helt mörkt fortfarande. Och Induz han spårade och fladdrade runt i snön som en liten blixt. När vi hade så där två meter kvar till det stället där vi vände på promenaden innan, för att gå hem igen, DÅ hittade Induz broddarna! Visst är det typiskt! Men det gjorde absolut ingenting att vi fick gå promenaden två gånger, det var ganska skönt. Däremot så började Induz att kraxa och hosta när vi kom in. Och så höll han på från och till hela förmiddagen. Ingen bra idé att åka och hälsa på valpar om Induz nu lyckats få kennelhosta. Jag ringer uppfödaren, som givetvis inte vill ha dit oss ifall det är något sådant på gång. Så där rök nästa "trevlighet" denna helg!
En stund före kl. 11.00 anlände vi till Bodåsgruvan där whiskyfatet ligger i tryggt förvar en bit under jord. Nu skulle innehållet provas och analyseras in i minsta detalj, det har ju i alla fall gått två år sedan fatet fylldes på.
De som nu fick smaka, var ganska nöjda och helt överens om att det blivit en bra mycket mer mogen smak mot förra året. Men än är det några år kvar innan det är dags att tappa upp det på flaska. Som vanligt blev vi väl omhändertagna av personalen på Mackmyra och det var en del andra trevliga fatägare också där för att smaka sina whiskyvarianter. Så ni kan väl nästa ana att det lät som ett helt gäng med ”snillen spekulerar”, i alla fall för mig som inte fick smaka något ens.Efter några timmar bar det av hem mot Stockholm igen och det var faktiskt ganska skönt att vakan upp i sin egen säng på söndagen. Men annars så känns det väl inte så bra att jag anmälde Diezel till stora Stockholms utställningen häromdagen, för nu vet i sjutton om vi hinner få ordning på detta ben tills dess. Han måste hinna bli lite "trimmad" också. Ja, jag vet inte, vi får se hur det går. Lite (eller ganska mycket) deppigt känns det allt igen!
Men, men, nu börjar det nästan blir dags för en kopp te i höstrusket. Hundarna sover igen efter sin promenad och allt är lugnt här hemma. På återseende!
