Förstår ju att vi är många som i dessa tider är oroade över vår kära rottweiler, när man ser rubriker i tidningar och även vad en del politiker skriver och tycker. Och visst får många av dessa personer ”vatten på sin kvarn” när det händer det ena efter det andra med rottweiler inblandade, oftast hanar, och det gör mig så himla ledsen. Och teorierna om varför det ser ut som det gör är nog många och här kommer ännu en, skriven ur en hanhundsägares synvinkel. Men visst, mycket av det jag skrivit här gäller säkert till viss del även för tikar.
För att rottweilern är en brukshund och behöver ha en hel del både fysisk träning och mental stimulans för att må bra, det vet vi nog alla. Och visst får man med sig en hel del ledarskap tex. genom att träna med sin hund. Men i mina ögon så är det inte enbart det som behövs för att man ska klara av att ta hand om en rottweiler, och då speciellt en hane, man måste även ha det rätta ”tänket” i många situationer. Och här har vi nog det som brister många gånger! Och tro nu inte att jag vill framstå som någon expert på detta, utan jag skriver enbart utifrån mina egna erfarenheter som jag skaffat mig under 21 år som en (för det mesta) lycklig rottweilerhanhundsägare.
Jag kan ta ett exempel här så kanske ni förstår vad jag menar med detta ”tänk”. Vi säger att man är ute och går en mörk kväll med sin unga rottweilerhane som kanske är runt 1,5 år. Från andra hållet kommer en helt vanlig person gående lite sakta med kappa och hatt på sig, till råga på allt så kanske den rör på sig lite konstigt också. I de flesta fall, så tror jag att dessa hundar kommer stelna till och bli lite på sin vakt när de ser den här personen. Jag kan bara utgå från mina egna fyra hanhundar, som nog samtliga hade reagerat på detta, under en viss period i sina liv. Hade jag som hundägare då inte kunnat se det här, utan låtit hunden gå där först i sitt koppel och då givetvis också tagit kommandot i situationen, så hade det kanske kunnat bli en ganska kraftig reaktion. Och i det läget så spelar det över huvudtaget ingen som helst roll att jag varit ute och tex. spårat med dessa hundar 3 timmar om dagen, de hade reagerat ändå! Det handlar mer om att man som ägare MÅSTE vara ”med” och ”läsa” situationen! Och framför allt kunna se på- och läsa sin hund! Åker öronen eller svansen upp, blir den stel i kroppen, kommer ”den där” blicken fram eller hissar den upp raggen. DÅ är det dags att bryta det den håller på med! Innan den kommer på att göra något mer! För det är här det viktiga kommer; man måste reagera och agera FÖRE sin hund!Vet att jag har skrivit om det förut när det gäller hundmöten, men det är samma sak som gäller även här. ”Håva in” hunden bredvid dig, lugnt och bestämt, och visa att det är du som har total koll i alla situationer. En flockledare blir aldrig ”stissig” och stirrig, den tar på ett bestämt sätt initiativet till vad som skall göras. Och detta gäller redan från det att valpen är liten, att man som ägare måste vara den som tar initiativet! Och har man inte den egenskapen, utan känner sig obekväm när man måste kliva fram och bestämma, då är nog inte en rottweiler ett bra hundval. Hoppas att ni förstår mitt ”tänk” lite mer nu! Man måste ha lite "attityd" som ägare till en sådan här hund.
Sedan finns det olika sätt att handskas med detta, att få hunden dit man vill, själv kör jag ju en hel del med avledning på mina hundar. För det tycker jag har fungerat bäst. Men visst, rösten och kroppen är väldigt bra att ta till ibland! Ja, någon gång kanske en liten rasslande kedja kan komma väl till pass när man vill bryta hunden. Kasta kedjan i marken i närheten av hunden och så fort den bryter det den håller på med, fram med MASSOR av beröm! För jag tror att man ska passa sig riktigt noga för att gå i fysisk närkamp med en rottweiler, som att brotta ner den på marken, ge tjuvnyp i öron, ljumskar mm. De ”goda råden” fick jag med min första rottweilerhane och det kan jag säga var ingen bra metod! Här fick man en hund som gick i försvar så fort man rörde den. Han blev osäker på det mesta, men hade så pass mycket mod att han tog till sin mun när det behövdes, i hans ögon. Men en del av problemet vi har idag med rasen, tror jag beror på att det föds upp alldeles för många rottweiler, för det kan aldrig finnas lika många lämpliga rottweilerägare, som det finns hundar. Och jag funderar verkligen på VAD som gör att vissa människor ens kommer på tanken att skaffa sig en rottweiler, och då en hane. Ibland har man träffat på folk som nästan står i ett hörn och ber om ursäkt för att den finns till, men ändå så har denna person valt att köpa en rottweilerhane! Och någon har sålt en hund till den! Men hur i alla världen har då den uppfödaren informerat valpköparen om hur hanhundar troligen kommer att bli, i alla fall periodvis under sin uppväxt. Det förstår inte jag. För jag undrar om det är där det brister?
För vi säger nu att uppfödaren själv bara haft en eller flera tikar och grundar allt sitt kunnande om rasen på det. Då ligger vi nog lite risigt till här. För i mina ögon så är det ofta en väldig skillnad på hanhundar och tikar i denna ras. Och hur ska en uppfödare kunna informera om hur hanhundar är/blir om de inte har någon kunskap om det? För mycket av grunderna hur man skall uppfostra sin hund, är ju saker som uppfödaren måste tuta i sina valpköpare så fort som möjligt, hur man skall sätta gränser och ta initiativet på ett bra sätt som flockledare. För sedan kommer troligen dessa ”hanhundsperioder” att dyka upp! Förr eller senare! Och då kan det vara bra att man är förberedd på det och vet vad man ska göra i dessa lägen. För jag hoppas ju, att det är det gedigna intresset för rasen som gör att man vill börja föda upp valpar. Och att man då också givetvis gjort allt vad man kan innan man tar en valpkull, för att lära sig så mycket som bara är möjligt, om ALLT som gäller rottweilern! För här handlar det ju mycket om så elementära saker, som att hunden ska fungera väl i samhället och det måste man kunna lära ut till sina valpköpare. Sedan att man kanske inte som uppfödaren kan visa sin valpköpare hur man lär in ett snyggt framåtsändade i elitklass eller ett fint kryp, det är en annan sak. Där finns det kanske personer på brukshundklubben som är bättre på det.Men för många valpköpare kommer hundens ”nya beteende” som en ”glad” överraskning när hunden är runt 2 år som det verkar. Den gillar inte längre andra hanhundar, den tycker kanske inte heller om att vem som helst bara ”stövlar” fram till den och börjar klappa på den och den kan till och med kanske börja muttra när man själv torkar tassarna eller säger till den. Och vad gör man då??? Visst, alla hundar blir säkert inte sådana, men många. Och tittar jag på våra egna fyra hanhundar, så har de alla haft sina perioder, men på olika vis. För tänk OM jag nu hade haft en uppfödare som brytt sig och kunnat tala om allt detta för mig redan när Bill (min första rottweiler) var en liten valp, tänk så MÅNGA problem och tårar jag hade sluppit med honom då!
För givetvis ligger en hel del av ansvaret hos våra uppfödare, det är dom som ser till att alla dessa hundar finns. Och det är även dom som måste kunna delge sina valpköpare BRA råd och dåd om hur man ska handskas med sin hund. Men som valpköpare tar man också på sig ett riktigt stort ansvar när man väljer att skaffa denna hund. För händer det sedan något, så är det rasen som helhet som får ta de negativa konsekvenserna av hur en enskild hund beter sig.Och jag hoppas också att man som valpköpare är beredd att verkligen ta tillvara den hjälp och de råd man nu kan få, för det är inte heller helt enkelt har jag märkt, att nå fram till folk! Många skyller också på att de inte kan få den hjälp de behöver av sin uppfödare, för den bor så långt bort mm. Men VAD är det för ursäkt!? Har man kunnat åka och tittat på valparna när de var små och sedan åkt och hämtat hunden hos uppfödaren, DÅ kan man allt pallra sig dit för att få hjälp också om man får problem med sin hund. Och det så fort de dyker upp! Ju förr man tar tag i problemet, desto bättre! Har hunden kommit upp i ålder lite, så blir det genast mycket svårare att rätta till det som inte fungerar.
Och som en liten slutrad här, så finns det ju också en "pappa"-ägare till hunden man har och som man också kan fråga. Och som då har mer erfarenhet av hur hanhundar kan vara. Tack och lov säger jag, eftersom det blev min räddning en gång i tiden! Och OM nu någon orkat läsa allt detta, så vill jag bara skriva att allt som står här, är bara mitt "tyck och tänk". Det finns säkert många andra som tycker något helt annorlunda.
//Eva-Lotta
