Värre blev det väl när vi skulle där ifrån, DÅ öste regnet ned! Jag var helt genom blöt och kall när jag kom till bilen, vilken en parkeringsvakt då stod och sneglade på, det var bara tre minuter kvar innan parkeringstiden skulle gå ut. Tur att man trasslade sig ut från arenan i tid! Bilen har som tur är en värmare som man kan ställa in när man vill att den ska gå igång, så bara vi kom in där blev det lite varmare. Hem och byta om till ordentliga regnkläder och sedan ut med hundarna. Lovar att jag somnade ganska ovaggad sedan.
Torsdag morgon och jag slog upp ögonen med en dånande huvudvärk och kunde absolut inte prata, rösten hade försvunnit någonstans under natten. Berodde säkert på att jag var tvungen att skrika för att de som satt bredvid mig på fotbollen över huvudtaget skulle höra vad jag sa. Men efter några koppar med riktigt varmt te, så började rösten faktiskt att återkomma.
Mitt på dagen var det dags att ta sig in till Bagis och sista besöket på rehaben med Diezel. Kommer nästan kännas lite tomt nu, att inte åka dit och träna med honom och träffa Therese som har hjälpt oss hela tiden. Stort TACK till dig! Men, men, nu anses han ju vara så bra att vi ska kunna träna honom här hemma och det är givetvis jätte skönt. Jag är dock lite orolig över att gå på för hårt med träningen, vilket jag nog alltid brukar lyckas med, inser jag nu efter denna skada. Men jag ska försöka ta det lugnt. Utställningen blir ju en riktig prövning för att se om benet håller känner jag.
Diezel var ganska nöjd efter sitt besök vid rehaben och efter en promenad så försvann han in till sin säng, där han tillbringade ett antal timmar.
Fredag och dags att förbereda sig för resan norr över. Lite smått hysteriskt känns det som, åka alldeles för många mil, för att kanske springa två varv i en utställningsring med hunden och sedan åka hem igen. Låter väl fullkomligt (o)normalt att syssla med?! Men det kan ju vara kul med en liten utflykt mellan varven och det var som sagt ett bra tag sedan vi var på en utställning. För som året sett ut med dessa hundar och då framför allt med lilla Diezel, så har vi inte kunnat göra någonting med honom. Jag hade under våren tänkt dra igång Diezel (eftersom hans ”ägare” inte gjort det) för att prova på att tävla i lydnadsklass 1 med honom igen. Han kan ju det mesta av de moment som ingår, så det har egentligen bara berott på ren slöhet att vi inte tävlat med honom.Men nu blev det ju som det blev, först denna infektion i magen, som aldrig höll på att ge med sig. Sedan inflammation i prostatan, vilket gjorde att vi sedan beslöt att kastrera honom för att få ordning på problemet och så denna skada i benet, där senfästet vid handloven fick sig en ordentlig smäll. Det har tagit tid att få ordning på allt detta, men nu känns det i alla fall så pass ok, att vi kan ställa ut honom igen. Eller i alla fall göra ett litet försök. Jag har INTE fått honom i riktigt bra form, det är jag medveten om. Det verkar ganska svårt att få ryggen fast på en hund som inte får galoppera, ja även resten av hunden skulle också behöva bli lite fastare.
Så kl. 18.00 i fredags kväll, drog jag ned rullgardinen här. Då var hundarna rastade för kvällen och middagen var avklarad, bara att lägga sig och sova. Under senare delen av natten, när bilen var tankad, packad och klar, bar det av norr över. Kolsvart var det, regnade gjorde det och ju högre upp vi kom, desto dimmigare blev det. Men till slut nådde vi fram till vårat mål. En del väntan blev det, men Lena som har Diezels dotter Luna dök upp och höll oss sällskap. Och vi hann prata en hel del, fika och äta lunch innan dagen var slut. TACK för trevligt sällskap Lena! Vi håller tummarna här för att Luna är dräktig och att Diezel blir morfar om några veckor, tror att det kommer bli riktigt bra valpar.
Min största oro inför dagen var hur Diezels ben skulle funka. Det blir kanske så när de haft en skada och man inte riktigt vet hur det håller. Och trots att han nu inte är helt tipp topp trimmad och trots att han inte fick springa på så fort som han kan, så fick han ett CK i veteranklassen. I bästa hane stod han sedan som nr 3 och blev även BIR veteran.
Sedan blev det en ganska lång väntan innan det var dags för BIS finalen och där var det väl ingen ”mördande” konkurrens direkt, men Diezel vann! Och blev BIS-1 veteran!
Igår kväll, när vi landade hemma igen, var man ganska nöjd med dagen. Och jag tror nästan att jag somnade innan huvudet nådde kudden och har nog sovit som en stock hela natten. Idag känns det verkligen jätte skönt att se att Diezel verkar vara helt oberörd av gårdagen, ingen hälta och ingen stelhelt i benet. Induz där emot, är lite stel när han har legat och sovit ett tag, men jag hoppas att det inte är så farligt. För vi tog det lugnt och stannade ett antal gånger under resan så att hundarna fick komma ut och röra på sig. Det känns i alla fall som om jag kan dra en suck av lättnad idag. Men nog är vi lite ”sega” efter en sådan här tur, så idag blir det till att slappa här hemma.
Nu är det bara att lägga in ännu en högre växel i Diezels träning, för om två veckor är det dags för nästa utställning och DÅ måste han vara i bättre trim! Nu j…ar skall här tränas! Vill avsluta med ett stort TACK för alla gratulationer i gästboken! Ni skulle bara veta hur bra det känns efter allt strul i år.Önskar er som tittar förbi här, en trevlig vecka!
