Stolt rottweilerägare och snö mm.

Efter den lilla ”diskussionen” med Diezel, om olämpligheten i att morra åt små otrevliga pudlar, trots att det nu bara råkade vara i så där 3 sekunder. Så fick jag i söndags kväll känna mig RIKTIGT stolt över den andra hunden i familjen. Induz och jag är ute och går i skogsparken när det blir ett himla skällande några meter ifrån oss inne i skogen. Där står en kvinna och en man med sammanlagt fyra små hundar, som samtliga tyckte att det måste göra sig hörda genom att skälla hysteriskt på rottweilern som gick förbi. Samtidigt kommer två personer springande på gångvägen med varsin pudel i koppel. Jag håller Induz på min vänstra sida som vanligt och när den stora pudeln är ca 1,5 meter ifrån oss, så gör den värsta utfallet och slänger sig skällandes emot oss och den mindre hänger givetvis på! Ägarna står bara och ler och ser visst något komiskt i detta, vilket jag då har fruktansvärt svårt att göra.

Och ni skulle bara veta hur stolt och varm i hjärtat jag blir, när jag tittar ned mot min vänstra sida och min blick möts av två små mörka rottweilerögon som tittar upp mot mig. Ja, Induz ser inte ens åt de andra hundarna, han vill ha sin godisbit! Sååå skönt det känns sådana gånger, när man ser att man verkligen har lyckats vända sådana här hundmöten till något positivt! Induz väljer sin matte och den förväntade godisbiten, framför att svara de andra hundarna! Ordenligt omklappad blev min lilla ”prins” och massor av beröm fick han. Givetvis med hög röst, så att de andra hundägarna hörde vad jag sa om den duktiga hunden, som inte uppförde sig lika illa som de andra. Här är en bild på mig och Induz som min syster Magdalena har tagit.

Men jag håller helt med om det du Gudrun skrev i gästboken, att våra rottisar idag inte ens kan få agera som en normal hund, för att de då anses ”aggressiva”. Vi måste som sagt gå runt och kräva 10 gånger mer av våra hundar än vad andra gör av sina, just för att det är en rottweiler. Det börjar kännas riktigt fel och är också en anledning till att jag faktiskt inte tror att jag kommer skaffa mig någon mer rottweiler, det gör nästan ont att skriva det. Jag älskar rasen, för det är hundar som passar mig, men jag känner att som situationen är idag, så krävs det så himla mycket av mig som ägare och jag tror inte att jag varken orkar eller vill hålla på så längre. Tyvärr…

Efter de fina höstdagarna vi haft nu ett tag, så drog väl det riktigt tråkiga höstvädret in över oss med regn, blåst och mörker. Det var väl så där lagom kul att ge sig ut i tisdags morse för att gå på långpromenader med hundarna. Och hundarna ja, det är inte lätt att få liv i Diezel dessa dagar kan jag säga, han sover (eller?) såååå himla hårt när han hör att regnet smattrar mot föntret!



Men ska man ändå ut och bli blöt, så kan man ju bli det ordentligt och hundarna verkade faktiskt hålla med. För är de väl blöta, så spelar det inte så stor roll hur långt vi går sedan. Skönt var det att komma in igen efter någon timme ute i regnet. Men trots regn och blåst, så måste träningen med ”utställningskandidaten” gå vidare över stock och sten i skogen, upp för de brantaste backarna och sedan lite lugnare nedför igen. Ja, lite nytta ser man allt att vår träning har gjort, Diezel börjar bli fastare i kroppen och musklerna trimmas väl sakta men säkert.

Induz går också på längre promenader igen och det känns verkligen bra att det fungerar. Han tycker även att det är dags att hugga tag i de leksaker som Diezel springer runt med här om kvällarna. Nu tycker Induz att det är lite kul med dragkamper igen och det låter mellan varven som om man bor i en lejonflock eller något.

Här har han dock tagit en paus, mitt i leksakshögen.

Under onsdagen skulle det bli ”SNÖ KAOS” här i Stockholmsområdet. Ja, det kunde komma lite snö dalande ner över oss och hysterin började sätta klorna i folk. Köerna till däckfirmorna för att byta däck ringlade långa och många började väl ställa in sig på detta kaos som brukar uppstå när det kommer snö här. Dock syntes ingen snö till!

Igår sken solen och det fina vädret var tillbaka. Själv var jag in till Hammarbysjöstad på ett möte. Men på eftermiddagen när jag kom hem, så gick vi ut i solen hundarna och jag. Tränade lite igen med Diezel som började se totalt uttråkad ut efter fjärde svängen upp för den branta backen.

I morse när man slog upp ögonen och tittade ut, såg det däremot ut så här!

En riktigt blöt snö vräkte ned över oss här på södra sidan om Stockholm. Jippi tänkte jag, Diezel och jag som ska in till rehaben redan nu på morgonen. Det var väl en himla tur att ”mekanikern” satt på vinterdäcken på bilen igår kväll, för annars hade vi nog kunnat få lite problem.

Så efter de vanliga morgonpromenaderna och frukosten, så var det dags att ge sig iväg. Dock hade jag glömt att det faktiskt tar lite tid att skotta fram en bil, så nu kom vi iväg liiite senare än vad jag hade planerat. Trafiken på Nynäsvägen gick i ca 70-80 km/h och det förstod jag däremot inte, för där var det ju blött på vägen. Så det var bara att gasa på och inne vid Bagis var vi också en stund innan det var dags för Diezel. Här sitter han utanför rehaben i snöstormen och väntar.

Det kändes väl inte så jätte kul kanske att bli instängd ihop med massa vatten i en behållare och Diezel verkar som vanligt lite fundersam över vart det kommer ifrån.

Sedan var det bara att trampa på. Och det är Diezel riktigt duktig på nu.

Efter träningspasset var det dags för en dusch och sedan ut i kylan igen. På med värmen i bilen och så iväg hemåt. Lite hade snöandet minskat och det var faktiskt mer blött än moddigt och halt nu.

Tog en liten runda i skogen när vi kom hem och titta så fint det är.

Nu börjar jag se en blå himmel igen och solen är på väg att komma fram, så man kan ju verkligen fundera över varför denna snö var tvungen att komma ned. Nu är det dags för lite fredagspyssel och sedan ser jag fram emot en god middag (oxfilé och hasselbackspotatis) och en riktigt lugn och skön fredags kväll.

Önskar er som tittar förbi här, en riktigt trevlig helg!