Man är troligen inte riktigt klok!

Just de tankarna dök upp i mitt huvud i lördags, när jag stod utanför en restaurang i Gävle vid halv åtta tiden på kvällen, med ”bara” 20 mil kvar att köra hem i mörkret. Jag är ju en människa som tycker om att ha ett mål att jobba emot och just därför anmälde jag Diezel till en utställning i Timrå för drygt en månad sedan. Tränar och jobbar med Diezel gör vi givetvis hela tiden, men för att jag ska skärpa till mig riktigt ordentligt, så måste jag ha lite press på mig. Så den senaste månaden har vi verkligen slitit här med att dels försöka hålla Diezels ben bra och det har ju lyckats, trots en del ”vurpor” och sträckningar på diverse hala isfläckar. Sedan med att få ned honom i vikt, vilket har varit värre! Inser att det inte är så lätt att ”ta bort” kilon på hundar, när de inte har chansen att få springa lösa ens. Men, men vi har kämpat på! Och kommer få fortsätta med det.

I fredagskväll såg det dock ut som om vi skulle få tillbringa lördagen hemma istället. Jag, som nog fått någon ”nojja” på att se hältor hos Diezel, tyckte att han markerade lite på sitt skadade framben igen. I ungefär samma veva, ska jag gå ut med Induz på en promenad och lyckas få honom illagjord av en granne. Ja, det var inte meningen, men denna granne vräkte upp sin dörr, precis när Induz står utanför. Dörrkanten träffar honom rakt på hans högra bakben, det han är mest stel i, och jag ser på Induz att han får ganska ont. Tror även att han blev lite chockad av det som hände. Men stel i benet blev han och jag förväntade mig nästan att det skulle kunna vara ännu värre när vi vaknade på lördagsmorgonen. Hade det varit det, så hade vi inte åkt iväg.

Bilen var redan om modifierad, genom att vi tagit bort hundburen ur skuffen för att hundarna skulle få lite mer plats att sitta/ligga på. Det var inte det mest smarta man gjort, att köpa en hundbur till bilen, när man har två gamla hundar som skall åka där. Buren tar bort en del av utrymmet och det blir alldeles för smalt för två gamla rottweiler som behöver kunna röra på sina ben en del. Så därför åkte den nu ut, så att hundarna skulle kunna sträcka ut sig lite bättre och inte behöva ligga och stelna till. Här sitter Induz i bilen.

Kvart i fyra ringde väckarklockan i lördagsmorse, bara att klä på sig och ge sig ut i skogsparken på en promenad för att kolla av de två fyrbenta vännerna. Induz såg kanske något stel ut i sitt ben, men det var inte alls så farligt som jag trott att de skulle kunna vara. Oj, så skönt kände jag! Ingen hälta såg jag till hos Diezel heller, så det var bara att packa in allting i bilen och ge sig iväg. Kvart över fem lämnade vi Vendelsömalm för en resa på ett antal mil (ca 40) norr ut.

Till slut anlände vi till Timrå och utställningen. Det var 73 rottweiler anmälda och det blev en del väntan innan det var Diezels tur. Har ni tittat på nyhetssidan så vet ni hur det gick för honom; Excellent i veteranklass, CK, BIR-veteran och till sist BIS-2 veteran. Givetvis känns det jätte kul att det gick så bra, dock är det en bit kvar tills Diezel är i den form vi vill ha honom i.

Som vanligt träffade vi på en del bekanta och det är alltid kul. Lena, som har Diezels dotter Ranchen´s Luna kom dit och som vanligt är det kul att träffa dig! Ja, i familjen finns nu även ”Diezel barnbarnet”, den sockersöta lilla Lunadottern, Ranchen´s Modesty Blaise 12 v, som vi också fick se.

TACK för trevligt sällskap Lena! Vi ses troligen på lördag igen :-) Efter allt detta var det så dags att vända hemåt och det var DÅ tröttheten började smyga sig på en. Och som sagt, när man stod i Gävle och visste att det var 20 mil kvar hem, DÅ kändes det ganska tungt. Men hem kom vi och sov som en stock gjorde jag nog innan jag ens landade på kudden.

Igår blev den en ganska lugn dag. Dock var jag tvungen att starta den med att storhandla på ICA, hade inte hunnit innan. Mitt på dagen bytte jag ut hundarna mot hästar och åkte ut till Tyresta och tog en fika med min kompis Mia. Och det är alltid kul att träffas, det blir lite för sällan bara. Men TACK för en trevlig pratstund Mia! Några bilder på den ”nya” hästen Zigge blev det också.

Och på den väldigt pigga Sheraton.

Här hemma var det inte bara jag som var lite ”sliten” igår. Diezel han snarkade för fullt i sin säng…

… och Induz försökte äta igen den mat han måste ha missat under lördagen.

Nu är det snart dags att bege sig till jobbet och hugga tag i en ny vecka. Idag startades dagen med en längre promenad, ganska skönt faktiskt. Diezel är anmäld till årsmötesutställningen i Vallentuna nästa helg, men vi får se om han ska vara med. Tycker nog att han är lite stel i sitt bakben där han har artros idag. Så vi får se vad vi väljer att göra. Nu vill jag avsluta med att säga; Tusen TACK för gratulationerna till Diezels utställningsresultat! Och som det står på sista raden i utställningskritiken; ”En veteran att vara stolt över”. Och det lovar jag att vi är också!