Nu är det mars, så nu är det vår!

Nu sitter man här och tittar på ”medaljens baksida” må jag säga, en hög med mattor som måste tvättas. Varenda matta här hemma, utom två, har nämligen fått ”påhälsning” av hunden (Diezel), som åkt på någon typ av magsjuka efter helgens utställningsäventyr. Nu ska jag väl inte skylla allt på utställningen kanske, men det blir lätt så. För nog funderar jag på om han inte lyckades dra på sig detta bland alla hundarna i lokalen. Men visst, givetvis kan han ha fått det här hemma också. Ja, så speciellt pigg är han INTE just nu, efter att inte ha fått någon mat alls på ett dygn och bara någon liten matsked med dietmat åt gången idag. Stackars liten säger jag, för han ser verkligen eländig ut!

I och med det här, så satte han i alla fall själv stopp för sitt deltagande på årsmötesutställningen på söndag, så nu behöver vi inte fundera på det längre. Och med de nya utställnings reglerna, om jag nu har fattat allt rätt, så får man inte tillbaka sin anmälningsavgift om hunden blir skadad eller sjuk, så det är väl bara att gilla läget. Jag ska däremot gå på årsmötet på lördag och bland annat lämna ifrån mig mitt uppdrag som medlemshanterare i Sv. Rottweilerklubben. Har skött detta i två år nu och känner att någon annan gärna kan få ta över. För även fast det inte är ett speciellt betungande jobb, så kräver det en del pyssel och detektivarbete.

Gårdagen var ingen bra dag alls, inbrott på jobbet, vilket medför en hel del strul. En sjuk hund som var allt annat än bra och sedan så höll jag inte på att komma in här hemma, eftersom låset inte fungerade. Jipp!!! Allt gick som på räls, men åt ”fel” håll kändes det som!

Idag känns det dock lite bättre, trots att Diezel fortfarande inte mår bra, men han verkar ändå något piggare. Jag kom till och med in genom dörren utan några problem. Solen sken och idag var första dagen i år som jag kunde sitta ute i solen en stund och dricka te när jag kom hem, den värmde så himla gott! I morse var det i och för sig -9 grader, men på eftermiddagen hade vi +9,5. Ja, man hörde till och med våren, fåglarna kvittrade och det droppade för fullt från taken. Den värmande solen såg också till så att det började rinna små strömmar av vatten utmed vägarna.

Passade på att ta med mig Herr Grånos ut på en härlig promenad på eftermiddagen. Och som ni ser, så blev det inte så farligt med honom efter smällen på benet av grannens dörr. Tur det!

Nu hoppas jag bara att han slipper få denna magsjuka också, det vore inte kul om den gamla hunden skulle åka på det. Risken är väl att han skulle kunna bli ganska dålig.

Och trots att han inte mår bra, var Diezel tvungen att ta en liten tur upp i en av snöhögarna i alla fall. Men visst ser man nästan på honom att han inte känner sig helt ok?

Nej, nu är det dags att ladda om tvättmaskinen med några nya mattor. Diezel ska få ett par matskedar med mat igen (NU lär han väl gå ned i vikt i alla fall) och sedan ska vi ge oss ut på en promenad. Som jag nu i efterhand, kan säga INTE blev en av de trevligare, fasen så irriterad jag blir ibland. Jag är nog likadan som mina hundar, det går till en viss gräns, med sedan är det kört.

Har nu några gånger mött en hund som jag inte sett här i området tidigare, troligen nyinflyttad. Den första ”kontakten” med denna hanhund, var när ägaren bara släppte fram den till Diezel som snällt satt fot bredvid Robban. - Oj då, jag tycket väl att han betedde sig lite konstigt, säger människan! Men frågar man inte först!? Brukar man bara släppa fram sin småilskna hanhund till kopplade rottweilerhanar hur som helst? Ja, i och för sig är det ju så det ser ut här många gånger. Själv skulle jag inte ens tänka tanken. Och den här mannen har nu frågat ett antal gånger när vi mött dem, om det är en hanhund jag har med mig. En som definitivt uppmärksammat att jag har det, är hunden!

I kväll så kom han gående med två kvinnor. När de ser mig, så stannar de vid kanten på gångvägen. Den som håller i hunden, håller den på sin högra sida, alltså närmast oss och ler lite smått besvärat mot mig. Säger ingenting eller gör ingenting med sin hund. När vi är nästan framme, så säger hon däremot –Hej! Och det var just det som behövdes för att hunden skulle bli helt galen! Den levde runt så pass att det lät som om den inte kunde andas ens. Ägaren var troligen helt inställd på vad som skulle hända, så varför agerar man inte lite tidigare?! Eller agerar över huvudtaget, kanske man skall säga, när man vet hur hunden beter sig. Nu vet jag inte om det berodde på att Diezel inte mår bra, och att hans toleransnivå var lika med noll, men han bestämmer sig i alla fall för att svara, han har ju fått den här ”trevliga” hunden på sig tidigare. Skillnaden är väl att Diezel slutar när jag säger åt honom, men det gör inte den andra hunden. Eller varför ska den göra det, ägaren säger ju inte ens åt sin hund! Jag förstår mig inte på sådana hundägare alltså, men jag blir SÅ himla trött på dem! Nog om detta!

Hoppas att ni som tittar in till oss får en fortsatt trevlig vecka. Här ska jag försöka få Diezel att må bra så fort som möjligt igen. På återseende!